lördag 24 december 2022

"Ordet blev kött." (Joh. 1:14)

Ordet, det eviga ordet vart kött! Guds evige Son blir människa, en verklig människa, blott icke en syndig, utan en ren människa.

Född av kvinna. Den, som är född av en sann, naturlig kvinna, måste vara en sann, verklig människa. En verklig kvinna föder intet annat än en verklig människa. Så är då Guds evige Son verkligen en medlem av vårt släkte, så att hans stam och släktingar räknas ibland Adams avkomlingar, såsom också första bladet av nya testamentet visar. Guds Son är vår släkting, vår blodsförvant, "bröderna lik", synden undantagen. Obegripliga Guds kärlek, som fattade ett så besynnerligt och nådefullt råd om vår frälsning!

Men här svartnar det dock för förnuftets öga. Guds evige Son vår blodsförvant, vår bror! Är det sant? Är det möjligt? Jag börjar och jag slutar, och jag börjar igen med denna punkt. Är det sant? Är det möjligt? Jag kan inte begripa det, men jag kan inte heller komma ifrån det. Mina tankar snärjs såsom i ett nät av eviga obegripligheter, men också oundkomliga vittnesbörd; och frågan har den vikt, att med den hela kristendomen står eller faller, och med den vår frälsning och salighet.

Å ena sidan är det alldeles för mycket stort och herrligt, att vi arma fallna människobarn ska vara så högt skattade och hedrade, att Guds evige Son ska vara vår broder och blodsförvant — det är för mycket stort och herrligt, så att jag inte kan tro det för dess storhets skull.

Å andra sidan är mej denna stötesten för svår att bortkasta. Där står en hel värld av vittnesbörd om honom: Först en hel lång världsålder av besynnerliga förutsägelser och sedan en efterföljande världsålder av besynnerliga uppfyllelser, av de underbaraste punktliga uppfyllelser av allt, vad som var förutsagt. Kan jag helt kasta bort den personen, som utgör föremålet för alla dessa förutsägelser och uppfyllelser? Den stenen, som av byggningsmännen blev bortkastad, men som Gud dock gjorde till en hörnsten, ska också jag försöka att kasta bort honom?

Eller kan jag kasta bort bara vad jag ser för ögonen i denna dag av hans rike på jorden? Ja, kan jag kasta bort allt som jag själv erfarit av den trogne Herren? O nej, Han är en levande och närvarande Gud, vi känner honom ju, och det endast såsom uppenbarad i köttet; ty ingen känner Fadern utom Sonen. Men då — kan jag då å andra sidan tro allt detta stora och herrliga, som ligger däri, att Gud är vorden uppenbar i köttet? Det är ju dock alldeles för mycket stort och herrligt!

Och likväl är det en evig och gudomlig sanning — en sanning, som är lika viss och gudomlig, om än alla människors förnuft går sönder på densamma. Ja, Gud vare lov, att vi inte kunna begripa den, d. ä. att vi inte har en så liten Gud, att vårt arma blinda förnuft kan följa honom. Gud bevare oss för att ha en Gud, som inte skulle övergå vårt förstånd! Men att det arma, fallna och trånga hjärtat inte kan behålla denna outsägliga skatt och glädje, det är dock en plåga, för vilken man kan önska sej en snar förlossning.

Kunde jag blott behålla denna stora herrlighet levande i mitt hjärta, att Guds evige Son är vår blodsförvant, vår broder, då ville jag inget mer, då hade jag nog. Ja, för tid och evighet nog. Ty då skulle jag dock draga sådana slutsatser av det saliga förhållandet, att inte mer någon enda sorglig tanke skulle kunna få rum i mitt hjärta; nej, mitt arma hjärta skulle väl hellre vilja sönderbrista av allt för stor fröjd och glädje. Ty har vårt fallna och förnedrade släkte blivit så hedrat, att Guds evige Son har givit sej in i vårt släkte, blivit en av oss, blivit vår blodsförvant — o, då vill jag inte mera veta — då har vårt släkte sannerligen blivit så ärat och upphöjt över alla änglatroner, ja, upp till själva himmelen, att man må väl säga, att vår genom syndafallet lidna skada, skymf och förnedring är mer än rikligen hämnad och ersatt; så att det omsider nu är den allrastörsta ära att vara människa — ja så, att de heliga änglar sannerligen hade skäl att önska: "Ack, den som vore människa!"

Det är sant, vad Luther anmärker, att sedan Guds Son blivit en människa, borde det dock ha den frukt och verkan på oss, att vi skulle innerligen älska och glädjas åt allt, vad som heter människa, och aldrig mer kunna hysa ovänlighet mot någon medlem av det släktet. Alla kristna borde ock till sin tröst och uppmuntran mot all livets vedervärdighet något djupare försänka sej i denna betraktelse och be Gud om nåd att få den in i hjärtat, så att de med stor förundran och glädje kunde säga: Nu vill jag inget mer! Guds Son är en människa. Då ska med allting bli väl. Är Guds Son vorden vår blodsförvant, då anar jag någon större kärlek i Guds hjärta till oss människor, än vi vanligen tror; då måste det inte vara, såsom det ofta förekommer  oss, att Gud är fjärran och liknöjd om oss, nej, då måste det endast ligga något djupt fördöljande därunder, något underligt lekande med oss, när han så förhåller sej, som om han inte brydde sej om oss.

Ordet blev kött och tog sin boning bland oss,
kom till vår jord, Kristus är hans namn.
Så Gud sig härlig för all världen visar.
O kom, låt oss tillbedja,
o kom, låt oss tillbedja
vår Herre Krist.

måndag 19 december 2022

"Han, som uppväckte Kristus från de döda, ska också göra er dödliga lekamen levande för sin Andes skull, som bor i er." (Rom. 8:11)

"Han ska göra er dödliga lekamen levande." Dessa ord visar, att just våra egna kroppar, just de kroppar, som läggs ner i jorden, genom Guds allmakt ska återställas till livet, fast så förändrade och förherrligade, att de i avseende därpå inte ska vara desamma som förut.

Sådant var redan för Job uppenbarat, då han sa: "Jag ska bli omklädd med denna min hud och ska i mitt kött få se Gud." Och profeten Esaias säger: "Dina döda ska leva och med lekamen stå upp igen. Vakna upp och beröm er, ni som ligger under jorden; ty din dagg är en grön marks dagg, och jorden ska ge ifrån sej de döda."

Varje själ ska på den yttersta dagen återförenas med sin egen kropp, med vilken hon i tiden gjort gott eller ont, tjänat Gud eller djävulen. Ty såsom kroppen här i tiden varit själens organ eller verktyg, så måste den också delta i den salighet eller de plågor, som följer i den andra världen, allt efter som människan levat i mörkrets rike och tjänat synden, eller i Kristi rike och då gjort det goda för hans skull.

Men, såsom redan är antytt, ska de uppståndna kropparna vara så förvandlade, att de ska passa för det evighetsliv, i vilket de ska gå in. Det förgängliga måste ikläda sej oförgänglighet, och de, som varit förenade med Kristus och hans Ande, ska nu bli Kristi förklarade lekamen lika. Så som de här i tiden har burit den förste Adams liknelse, vilken var av jorden jordisk; så ska de i uppståndelsen bära den andre Adams liknelse, vilken var himmelsk.

I Fil. 3 läser vi om Kristus: "Han ska förklara vår skröpliga lekamen, på det Han ska göra honom lik med sin förklarade lekamen, av den kraft varmed Han förmår underlägga sej allting." Liksom när Kristus förklarades på berget, hans ansikte "sken såsom solen, och hans kläder var vita som ett ljus"; så ska också, enligt Kristi egna ord, "de rättfärdiga skina såsom solen i deras Faders rike." Herren Gud föröke oss tron!

Uppståndelsens hemlighet och herrlighet är så oändligt mycket högre, än att något människoförnuft kan fatta den, att den, som härom vill tillfråga sitt förstånd och tycke, måste stanna i mörka natten av otro och tvivel. Här fordras att endast veta, på vem man tror, veta, om Han är både allsmäktig och sannfärdig, och sedan vet man, hur det skall gå till i uppståndelsen. Men då fordras här visst även, att mer än en gång bedja Gud om trons gåva.

"För sin Andes skull, som bor i er". För ännu mera eftertryck upprepar aposteln här grunden för deras visshet om en herrlig uppståndelse, nämligen att Guds Ande redan bodde i dem. Han vill säga: Tänk, när Gud redan givit er sin Ande, när era kroppar redan på jorden varit Guds tempel, i vilka Han bott och verkat, vilka Han helgat och renat, förvisso vittnar detta, att Han ämnar göra något herrligt av dem. Det vore att nedsätta den Helige Andes majestät och ära, om dessa hans tempel, era kroppar, skulle såsom ruiner förläggas och bli till intet.

Och måtte var och en tänka på detta! Det är väl och gott, att du i alla fall tror på själens odödlighet; men det är alldeles inte likgiltigt, om du tror allt Guds ord, eller upptar och tror bara vad du finner rimligt, och däremot tvivlar på annat. Därmed har du redan avträtt från trons väg och kan sägas inte mera tro, endast på Herrens ord tro, utan du tänker fritt vad ditt arma förnuft och tycke förestavar. Nu är det ju inte själarna, utan förvisso kropparna, om vilka Herren så ofta försäkrade: "Och jag ska uppväcka honom på den yttersta dagen."

Om nu du inte förstår, hur förmultnade eller förbrända kroppar ska kunna uppväckas, eller hur havet skall återgiva sina döda, eftersinna då om du förstår hur Gud en gång skapat alla ting av intet, eller vem som givit Honom ämnet till allt. Svara Honom på de frågor, Han ställde till Job: "Var var du, då jag grundade jorden?" Böj dej för den Höge och Högtbesuttne och bekänn, att du förstår inget, och att Han är en allsmäktig undergörare. Be om en stråle av hans ljus och skåda sedan på allt, vad Han gjort för oss, då Han sänt oss sin Son, sitt ord, sina sakrament, sin Ande, och eftersinna, om inte allt detta vittnar, att Han ärnar göra oss herrliga till både kropp och själ — och du ska bekänna, att Han, "som återfört ifrån de döda den stora Fåraherden genom det eviga testamentets blod, vår Herre Jesus", också ska återföra hans folks kroppar för sin Andes skull, som bor i dem.

Högtlovat vare hans herrliga namn evinnerligen!

O, låt stämman ljuvligt klinga,
tungan röras utan tvång,
sjung om lidandet som frälste,
uppstäm påskens segersång,
sjung om honom, Livets Furste,
som ska väcka oss en gång!

Vilken syn, när lemmar växer
ur förtorkad aska opp,
när det kalla stoftet livas
än en gång av blodets lopp,
och av hudens täcke höljes
ben och kött på nydant kropp!

fredag 16 december 2022

"Vilken är utgiven för våra synders skull och uppväckt för vår rättfärdiggörelses skull" (Rom. 4:25)

Det är detta språk, som Luther kallar ett "knippe, vari hela den kristna tron är sammanfattad"; varför han också satte detta språk till överskrift i de schmalkaldiska artiklarna som grund för "den första och förnämsta artikeln, från vilken ingen kristen kan vika eller något efterskänka, om än himmel och jord och allt annat störtade samman".

Aposteln har med ett djupt eftersinnande författat detta språk, varför det också av oss fordrar djupt begrundande. Det innehåller, som redan är anmärkt, en kort sammanfattning av de stora huvudstyckena av Kristi försoningsverk och är särskilt tänkvärt för den fördelning av detta, som här förekommer. Aposteln säger, att Kristus är för våra synders skull utgiven och för vår rättfärdighets (ordagrant: vår rättfärdiggörelses) skull uppväckt. När han sätter emot varandra utgiven och uppväckt, märker vi, att med ordet "utgiven" menas: utgiven i döden.

Då vi nu vet, att Skriften annars överallt framställer Kristi död såsom grund för vår rättfärdiggörelse, samt att hans försoningsverk därmed verkligen var fullbordat, såsom Kristus på korset lät förstå med det utropet: "Det är fullkomnat", så är det något besynnerligt och eftersinningsvärt, vad aposteln här kan mena, då han säger, att Kristus är för våra synders skull utgiven och för vår rättfärdighets skull uppväckt.

Meningen är utan tvivel denna: I sin död var Kristus en syndabärare, belagd med alla världens synder, som Han betalade med sitt liv; i sin uppståndelse var han såsom vår borgesman rättfärdigad och framhade åt världen den eviga rättfärdigheten, livet och ett oförgängligt väsende. I sin död var han "gjord till synd för oss" och förlossade oss då från syndens skuld och lagens förbannelse, i det han tillfredsställde den gudomliga rättfärdigheten och utstod den död, som var syndens lön; men hans uppståndelse utgjorde den rättfärdighetens och livets seger över synden och döden, som för alla människor och andar krönte och beseglade hans fullbordade försoningsverk.

Såsom vår medlare och borgesman, den andre Adam, hade han åtagit sej att svara för alla våra synder, att lida vårt förtjänta straff, att fullgöra, vad den gudomliga straffrättfärdigheten krävde. Allt detta fullgjorde han, då han gav sej till ett offer och återlöste oss med sitt blod. Men med sin uppståndelse har han inte allenast givit alla människor ett bevis, att han led och dog såsom helig och Guds Son, för andras synder och inte för någon sin egen skuld; utan också, att den gottgörelse för våra synder, som han åtagit sej, var av Fadern fullkomligt godkänd och gillad, såsom Skiften säger, att han är "levandegjord efter Anden" och därmed även "rättfärdigad i Anden", d. ä. frisagd från alla de skulder, straff och domar, vilka han såsom människornas borgesman hade påtagit sej.

Men då vår borgesman var så alldeles i vårt ställe inför Guds dom, som om hela mänskligheten gjort och lidit, vad han gjorde och led — "eftersom vi håller före, att om en är död för alla, så är de alla döda" — gäller detta också om hans uppståndelse: vi var alla i honom innefattade för Guds ögon, så att han uppstod rättfärdig för alla, såsom om vi alla uppstått rättfärdiga; varför han också kallas: Herren, vår rättfärdighet. Därför är också Kristi uppståndelse i den egentligaste mening grunden för vår rättfärdiggörelse. Sådant har aposteln visserligen velat säga med de orden, att Kristus är för våra synders skull utgiven och för vår rättfärdighets skull uppväckt.

Men Kristus har igenom sin uppståndelse också inträtt i det eviga prästämbete, genom vilket han beständigt "är i Guds åsyn för oss", är i vårt ställe, "rättfärdig för orättfärdiga". "Vi har en överstepräst, som sitter på högra handen på majestätets stol i himmelen och är en skaffare över de heliga håvor och över det sannskyldiga tabernaklet." Ty "Kristus är inte ingången i det heliga, som är gjort med händer, vilket är en eftersyn till det sannskyldiga, utan in i själva himmelen, på det han nu ska vara i Guds åsyn för oss".

Märk! "Han ska nu vara i Guds åsyn för oss". Detta är visst vår fullkomliga rättfärdighet inför Gud. Men vad hör vi här? Är Kristus i Guds åsyn för oss? Är detta sant? Då gäller vi säkert något mer för Gud, än vi tänkt; då är vi visst i en hög och fullkomlig rättfärdighet inför hans ögon. Att Kristus är beständigt i vårt ställe inför Fadern och sköter gudstjänsten för oss såsom vår överstepräst, det är visst, säga vi åter, vår fullkomliga rättfärdighet. Så ser vi, att vår rättfärdiggörelse är i alla avseenden grundad på Kristi uppståndelse.

För vår synd han dödad blivit
och för vår rättfärdighet
han uppstånden är till livet
genom Faderns härlighet.
Nu hos Fadern i det höga
ser hans goda, varma öga
till den värld han frälsat har
och är evigt vårt försvar.

torsdag 8 december 2022

"Är det nu av nåd, så är det inte av gärningar, annars vore nåd inte nåd." (Rom 11:6)

Här har vi ett av de kraftigaste kärnspråken i Skriften, som just är ägnat att reda tankarna i den viktiga frågan vad nåd vill säga.

Detta är också mycket behövligt. Tusentals människor bekänner och sjunger i all sin tid, att det bara är av nåd genom Kristus vi blir saliga, och ligger dock med hela sin själ i eget arbete att förtjäna eller bli värdiga Guds nåd.

Är de då ännu i det mörkret att de tycka sej ha något gott hos sej själva, så hoppas de också allt gott av Gud — och säger dock: "Av hans nåd." Så blandar de samman nåd och förtjänst.

Är de åter nog vakna att se sin beständiga synd och ondska, så har de också aldrig rätt frid i själen, utan går alltid i ett kvalfullt mörker, halvfördömda och ovissa om Guds nåd, eftersom de inte kan finna sej vara och göra allt vad Gud äskar; och ändå bekänner de att vi ska frälsas bara av nåd, inte av gärningarna. Så blandar de samman nåd och förtjänst och besinnar inte hur dessa strider rakt emot varandra.

Denna sammanblandning är mycket skadlig, kvävande för all andlig kraft; ty då man därigenom aldrig kan få en full frid och visshet om Guds nåd och vänskap, så kan man inte heller få den kärlek, lust och kraft till det goda, som följer endast på en full tröst och frid med Gud. Vi bör därför väl betrakta detta språk och söka att få en rätt syn på nåden.

Hör då, vad aposteln säger: "Är det av nåd, så är det inte av gärningar" — är det av nåd bara genom Kristus, vi är för Gud rättfärdiga och täcka, så är det inte till någon del genom vår egen väldighet, fromhet, lydnad, kärlek, ånger, bön, utan helt och hållet av nåd, ja, så helt av nåd, att alla dina brister inte det ringaste förminska Guds kärlek, så sant det är av nåd, av ren nåd. Ty då är det inte av våra gärningar, varken inre eller yttre; annars vore nåd inte nåd, annars vore nåden inte vad den är, en helt oförtjänt skänk och gåva; nej, då bleve själva begreppet av nåd upphävt. När i Guds ord talas om nåd, så menas där en verklig och ren nåd, inte en blandning av nåd och belöning, utan en nåd som utesluter all vår förtjänst.

Är det åter av gärningar, av någon förtjänst eller värdighet, som vi av Gud upptas och rättfärdigas, då är det nu inte nåd, då ska man inte mer säga, att Gud gör oss saliga av nåd; annars vore gärning inte gärning, d. v. s. nåd och förtjänst är så emot varandra, att om det är av gärning eller förtjänst, vi upptas hos Gud, bör vi också erkänna förtjänstens värde och inte förneka denna genom talet om nåd. Ty det är en dålig förtjänst, om till dess belöning fordras någon nåd.

Så skarpt har aposteln här talat. Han vill säga: Ettdera måste det vara, antingen nåd, och då är det inte förtjänst, nej, allsingen förtjänst; eller också är det förtjänst, och då är det inte nåd, nej, allsingen nåd. Att någon är mild emot den, som förtjänar, som är värd kärlek, det är ingen nåd. Det är ingen riktig nåd, om den inte är riktigt oförtjänt. Detta är det aposteln vill säga.

Här återstår nu endast den frågan, om det då verkligen är av nåd, Gud vill göra människan salig. Vad har Herren Gud i himmelen beslutat och i sitt ord uppenbarat om detta? Är det bara av nåd, Gud vill göra människan salig, eller är det på någon hennes egen förtjänst? På denna fråga beror all min frid i tiden och min tröst i dödsstunden. Och i denna högviktiga fråga vill jag nödvändigt veta, vad Herren Gud själv säger.

Ja, vad säger Herren Gud om detta med alla sina uppenbarelser om Sonens utgivande? Låt oss betrakta detta.

Det allrastarkaste beviset, att Gud vill göra människan salig endast av nåd, så att all vår förtjänst är utelyckt, ligger förvisso i den stora gärningen, att han utgav sin ende Son till att för oss vara under lagen och bli ett offer för våra synder. Själva den gärningen, och allt vad Gud förkunnat om den, lägger den djupaste grunden i hjärtat för tron på en alldeles oförskylld nåd.

Tänk, då Gud ifrån världens begynnelse förkunnat, att han ville ge ut sin egen Son till vår Frälsare; då han redan på syndafallets dag talade om kvinnans säd, som skulle trampa sönder ormens huvud, och sedan genom en lång förberedande  världsålder med otaliga förebildande offer och förnyade löften beständigt underhöll sitt folks väntan på den utlovade Frälsaren; och då denne omsider kom, bebådad av änglar och bevittnad av tecken och under och den Helige Andes utskiftelse — då "Ordet vart kött och bodde ibland oss, och vi såg hans herrlighet, såsom ende Sonens herrlighet av Fadren, full med nåd och sanning", och vi såg honom såsom en lydande tjänare, ställd "under lagen för att förlossa dem, som var under lagen"; och vi hörde honom förklara, att han var "kommen att ge sitt liv till en återlösning", och vi såg honom, själv helig och oskyldig, för våra synder lida marter och död: visst säger oss detta, att han ville frälsa människan av idel nåd!

När Herren Gud givit oss sin enfödde Son till en återlösning, till ett blodigt offer för våra synder, då kan var och en räkna ut ifall han ändå vill se efter någon vår egen värdighet och förtjänst. "Om rättfärdigheten kommer av lagen (av någon vår förtjänst), då är Kristus fåfängt död", säger aposteln.

Av nåd är jag salig, av nåd är jag frälst
och nåden den passar för mej.
Den erbjuds idag åt precis vem som helst,
den passar ju också för dej.

Ty nåden är given åt alla som nåd,
har du tagit till dej din del?
För blodröda synder vet Frälsaren råd,
så kom då, och allt ska bli väl!