tisdag 15 mars 2022

"Mej har du gjort arbete genom dina synder och gjort mej möda genom dina missgärningar." (Jes. 43:24)

Se där är den stora grundorsaken, varför varken våra synder eller vår fromhet gäller något vid vår benådning. I Kristi blods röda hav är både våra synder och våra förtjänster fördränkta.

Sedan Gud utgivit sin egen Son till försoning för våra synder, brinner hans nitälskan för ingenting mer än Sonens ära. Sedan Gud hört sin Sons nöd och rop från jorden, tål han inte att någon syndare vill själv göra sej värdig till himmelen.

Märk därför väl de orden: Mej har du gjort arbete i dina synder. — "Arbete!" — "arbete!" hör! Han har arbetat! Det har kostat den käre Herren arbete att frälsa oss från våra synder. Vill du se vad de orden betyder: "Mej har du gjort arbete genom dina synder", måste du skåda det i Getsemane och på Golgata.

Med Guds heliga lag är inget skämt. Att den arma jordvarelsen, människan, vågar förakta och trampa sin allsmäktige skapares lag, att hon tar emot hans otaliga välgärningar men förtrampar hans vilja och bud; inte älskar honom över allt, utan föraktar honom och dyrkar avgudar; inte fruktar honom över allt, utan med lätt mod syndar emot honom; inte förtröstar på honom utan på sej själv och på andra; inte älskar sin nästa såsom sej själv, utan tänker bara på sitt eget bästa; lever sedan i allehanda synder och laster, i olydnad, vrede, hat, otukt, orättfärdighet, lögn och bedrägeri m. m. — detta allt kan för vår lättsinniga natur synas ganska ringa, men inte så för den helige Guden. Gud dömer annorlunda. Det ser jag på Kristi martergestalt. Det ser jag, då Guds egen Son bär våra synder, nämligen att han, den starke, ståtlige personen, började "förskräckas, bedrövas och ängslas", och hans svett blev såsom blodsdroppar flytande ned på jorden.

O, du lättsinniga människa! När du hör det kvidandet i nattens mörker i örtagården och förnimmer, att det är av denne majestätiske personen, som med blotta ord regerade vädren, utdrev djävlar, uppväckte döda, nedslog skaran, visst borde du stanna lite och fråga vad det betyder, när en sådan person i ensamhet förskräcks, gråter och kvider. Gå inte förbi den synen så likgiltigt! Det angår dej, det är din Frälsare, det är den som du i bönen åkallar, i döden anropar, i domen möter. Och frågar du honom varför han svettas så, får du till svar: "Mej har du gjort arbete genom dina synder."

Men frågar du åter med profeten: "Varför är då din klädnad så röd, och dina kläder såsom en vintrampares?" svarar han: "Jag trampar vinpressen allena, och ingen av folket är med mej. Inte att du har arbetat. Jag, jag utstryker din överträdelse för min skull." Ser du din Frälsare sedan vid hudflängningen så sargad och slagen, att man kunde "räkna alla hans ben", undervisar dej profeten: "Han är sargad för våra missgärningars skull och slagen för våra synders skull; näpsten ligger på honom, för att vi skulle ha frid." Ser du honom slutligen lida förbannelsestraffet på trä, undervisar dig aposteln: "Kristus har förlossat oss ifrån lagens förbannelse då han vart en förbannelse för oss; ty det är skrivet: förbannad är den, som hänger på trä."

Det är gammalt bekant detta, du vet det allt förut — men vad lider det i hjärtat? Har du blivit vaken över denna syn? Om Guds Ande får öppna dej ögonen och förklara dej Kristi martergestalt, får hela din salighetssak ett helt annat utseende för dej; du ska bli både förkrossad och hugsvalad, ja "utfattig, men dock salig" — och de orden ska få en ny kraft och betydelse: Inte att du har arbetat för mej; jag har arbetat för dej. Jag, jag utstryker din överträdelse för min skull."

Men ve den, som kan skåda sin frälsare i marter och kval och likväl vill leva kvar i sitt lättsinne, i syndens och världens tjänst! Ve den som vill vara ostörd i sitt syndaliv, då hans Frälsare svettas blod för hans synder, gisslas för hans lustar och med starkt rop och tårar dör på korset till hans försoning! Och hur ska det gå den fria, fräcka världen när en gång detta blod kommer över henne? Hur ska det gå dej som alltid känt och firat Kristi lidande och död, men aldrig vill bli helt förenad med honom, bli hans egen, förbli och leva under honom i hans rike — dej som kommer årligen till hans dödsåminnelse, anammar hans lekamen och blod, men går så åter bort till dina lustar och lättsinniga sällskap! Hur ska det gå dej? Kunde inte de undfly, utan måste dö utan barmhärtighet, som syndade mot Mose lag; hur mycket större näpst, menar ni, förtjänar inte den som förtrampar Guds Son och aktar testamentets blod såsom orent?

Men om du ännu närhelst du behagar

tar över Golgata lättaste språng,
trampar på blodet och trotsar Guds lagar,
svårt blir det då när han kommer en gång
möta på nytt
den som du skytt,
den som du stungit, föraktat och flytt!

onsdag 9 mars 2022

"Herrens ord förblir i evighet." (1 Petr. 1:25)

Vilken kraft och betydelse ett ord eller löfte har, om det bara är givet av en person som inte kan svika det, låter oss Paulus förstå då han säger att den som vill ha Kristus med all hans förtjänst inte behöver säga: "vem vill fara upp i höjden? - d.v.s. för att hämta Kristus hit ned - eller vem vill fara ned i djupet? - d.v.s. för att hämta Kristus upp igen ifrån de döda; utan vad säger Skriften? Ordet är hart när dig, nämligen i ditt hjärta och i din mun", då du tror i ditt hjärta och bekänner med din mun det "ordet om tron".

Observera: han säger: "Ordet är hart när dej" — där har du allt vad du vill ha, menar han, när du blott omfattar ordet. Paulus menar att ett ord av Gud är alldeles lika mycket värt, som om vi hade själva saken i vår hand. Att ett pålitligt löfte har sådan vikt och betydelse, därom är vi mycket förståndiga så snart det rör mänskliga ting; men när det rör de himmelska, där vi har själve Gud till löftesman, då är vi inte förståndiga nog att vara rätt trygga.

Vi vill ännu belysa detta med en liknelse från ett mycket bekant förhållande: Om jag än inte äger en enda skilling verkligt mynt, är jag ändå alltid fullkomligt nöjd bara jag har tillräckligt av en viss sorts papper som vi kallar sedlar, på vilka står några ord som alldeles betrygga oss, nämligen de orden att "rikets bank inlöser denna sedel" med så och så mycket. Då är vi så trygga att vi inte ens bryr oss om att någonsin utväxla dessa sedlar mot verkligt mynt, utan hela vårt liv igenom kan så gömma och värdera dem som om det vore pengar, ja, så att vi kallar dem pengar, och de flesta människor inte vet annat än att det är pengar; för de gäller i all vår handel som verkligt mynt.

Vad är det nu som ger dessa papper ett sådant värde? Endast några ord, endast ett löfte, nämligen att de vid anfordran inlöses mot verkligt mynt.

Se, sådan vikt menade Paulus att även Guds ord och löfte skulle äga, då han sa: "Säg inte: vem vill fara upp i höjden för att hämta Kristus hit ned?" Det behövs inte, säger han; ordet är hart när dej. Då har du Kristus, himmel och salighet, om du bara gömmer ordet i ditt hjärta och litar på det.

Även vår himmelske konung har utgivit sedlar på jorden, nämligen i sitt ord. O, att vi en gång bleve så förståndiga, att vi kunde lika fast lita på de ord Gud givit oss i den stora sedelboken, bibeln, som vi litar på en jordisk konungs ord! Gud ska sannerligen inte svika dessa sina egna försäkringar, när det en gång gäller att vi vill utväxla dem mot deras utlovade verklighet, vill ha själva himmelen och saligheten.

Måtte även denna bild påminna oss om vilken vikt och betydelse ett Guds ord och löfte äger! Vi ska aldrig kunna förbli i tron, i en verklig tillförsikt till all den outsägliga herrlighet som ordet lovar, om vi inte djupt i vår själ inpräglar vad det gäller att Gud själv har sagt det. Det är ju något så stort att Gud själv givit oss löften, så att vi bara för dess storhet inte kan besinna det. Eller kan väl någonting vara säkrare än det Gud själv lovat? Skulle Gud kunna svika? Gud? Hur obegripligt fördärvade är inte våra själskrafter, när vi aldrig kan rätt besinna detta!

Aposteln säger att Gud inte bara uttalat det stora löftet i Kristus, utan också med sin heliga ed bekräftat det. Han säger: "Då Gud ville rikligen bevisa arvingarna till löftet sitt uppsåts fasthet, la han däruppå en ed — och då han ingen större hade, vid vilken han kunde svärja, svor han vid sej själv — så att vi genom två osvikliga ting (löftet och eden), i vilka det är omöjligt att Gud skulle ljuga, skulle ha en stark tröst, vi, som har flytt därtill, att vi måtte få det hopp som är tillbjudet."

O, vår store, nåderike Gud! Har du också med din heliga ed bekräftat ditt ord, och vi tror ändå inte! Hjälp oss, hjälp oss från våra ömkliga hjärtans mörker och otro! Store, gode Gud! Förlåt oss och hjälp oss!

Guds ord och löfte skall bestå,
det oss till frälsning blivit.
Han varje dag med oss vill gå,
sin Ande han oss givit.
Därför är vi väl till mods,
fast vi vågar gods
och ära, liv och allt.
Ske blott som Gud befallt!
Guds rike vi behåller.