onsdag 16 februari 2022

"Guds rike består inte i ord, utan i kraft." (1 Kor. 4:20)

Detta är ett allvarsamt språk. Var och en lär också i sitt samvete erkänna dess sanning. Den, som då vill en dag stå salig inför Guds tron, ska inte obetänksamt glömma denna sanning, utan hellre anropa Guds Ande om nåd till besinning och allvarlig självprövning.

Att "Guds rike inte består i ord utan i kraft", är en högst angelägen påminnelse; ty först är redan varje mänskohjärta ett argt och illfundigt ting, fullt av falskhet, lögn, bedrägeri och skrymteri, varigenom man alltid är i stor fara att bedra sej själv med någon blott skenbar fromhet, med en munkristendom, med kunskap och bekännelse, utan att äga kristendomens sanna liv och kraft.

För det andra är det också att befara, att det språk vi här framdragit just utgör "ett ord i sin tid" — eller att den tid, vari vi nu lever, är sådan, att de kära kristna isynnerhet på vissa orter särskilt behöver betänka detta: Guds rike består inte i ord utan i kraft.

Det skall visserligen på alla tider och orter alltid finnas några inom de väcktas hop, som ska bedra sej själva och åtnöjas bara med ett förråd av kunskap och förstånd, samt ett sken av gudaktighet, försakande dess rätta kraft; men det händer stundom att hela församlingar får en sådan riktning till idel ord och kunskap, att det där blir särskilt behövligt att komma ihåg, att Guds rike inte består i ord, utan i kraft.

Vi vill inte fördölja för oss, hur det var i den församling, till vilken aposteln skrev dessa skarpa ord. Det var församlingen i Korint. Paulus hade med evangelii predikan, inte med konstiga ord efter människors visdom utan i Andens och kraftens bevisning", förkunnat dem Guds råd om vår salighet, och de hade anammat det i enfald och varit i sådan trons enfald saliga. Men snart inrotade sej där en sådan ande, att nästan all deras uppmärksamhet var riktad bara på läran, inte på utövningen, nej på läran, läror och lärare; det var fråga om Paulus och Kefas och Apollos, så att den ene sa: jag är paulisk; den andre: jag är apollisk; den tredje: jag är kefisk; den fjärde: jag är kristisk. Men härvid tänkte de mindre därpå, att det stod sämre till med deras eget inre, med lärans tillämpning och kraft på hjärta och leverne; varför också helt förskräckliga ting kunde få passera ibland dem, utan att de mycket bekymrades över det, nej, de var därjämte nöjda med sej själva, "uppblåsta", starka och modiga i högst dåliga omständigheter.

I samma kapitel där vi hämtat vår text säger aposteln: "Ni är nu mätta, ni har nu blivit rika, ni regerar utan oss. Vi är dårar för Kristi skull, men ni är kloka i Kristus; vi svaga, ni starka; ni herrliga, vi föraktade. Men jag vill inom en kort tid komma, om Herren vill, och då ska jag röna inte deras ord, som är så uppblåsta, utan kraft. Ty Guds rike består inte i ord, utan i kraft." Nu — även där inte hela denna teckning inträffar, är det dock säkert att vi är mer rika på ord än på kraft. Vi är, Gud ske lov, ganska rika på andlig lärdom, på ord och förstånd; vi har mer andlig kunskap än de största helgon förut hade. Man kan sannerligen säga vad redan biskop Pontoppidan bekänner: "Ser jag på våra förfäder tycker jag att de gjorde mer än de visste, men vi vet mer än vi gör. De liknar en fruktsam Lea med svag syn, men vi en ofruktsam Rakel med fagert ansikte." Det som därför nu vore mest behövligt, vore förvisso det stycke som heter: utövningen, verkställligheten. "Ty Guds rike består inte i ord, utan i kraft."

Vare dock den meningen fjärran ifrån oss, som några hyst och hyser, att det som vi har nog av är trons predikan, att vad som fattas oss är helgelsens lära; att den förra är nog och tillräckligt förkunnad, och att bristerna i vår kristendom nu ska avhjälpas genom att företrädesvis predika lag och helgelse. Nej, det står ännu fast, att det är endast den föraktade, "dåraktiga predikan", trons predikan, som ger Anden, ger liv och kraft och sanning i helgelsen; att där gudaktighetens kraft och bevisning saknas, där fattas tro och liv i Kristus.

Men felet består i att vi inte lägger ordet på hjärtat till att nu genast tillämpa, använda och verkställa det, utan bara samlar det i förståndet för att reda begreppen och få läran klar; med andra ord: att  man använder hela sin tid på vapnens smidande, polerande och ordnande och under tiden låter fienden inneha landet, utan att mot honom använda vapnen, att man har uppmärksamheten riktad bara på läror och begrepp, varunder själva saken som ordet yrkar, hjärtats ånger, tro och helgelse, hjärtats verkliga förtröstan, glädje, liv, kärlek och bekantskap med Gud i Kristus och den endast därav flytande verkliga helgelsen liksom förglöms — och (märk!) just därigenom är vi i fara att förlora även läran, den äkta, sanna läran! Men åtminstone saknar vi på detta sätt själva saken — Guds rike — i oss; ty Guds rike består inte i ord, utan i kraft.

Den som säger sej ha sitt liv i dej
måste vandra så som du.
Hjälp mej i ditt namn gå från kraft till kraft,
Herre Jesus, redan nu!
Dra mej, dra mej
närmare till dej,
till ditt hjärta, Herre kär!
Dra mej, dra mej
närmare till dej,
tills jag evigt hos dej är! 

måndag 14 februari 2022

"Om möjligt är, så mycket som på er beror, håll frid med alla människor." (Rom. 12:18)

Denna vers handlar om ett medgörligt och fridsamt väsende i alla mänskliga ting, d. ä. i alla de frågor, där vi inte måste för sanningens skull, för trohet mot Kristi sak och själarnas väl, strida mot människor.

För att vi skulle ge efter i trons saker och låta sanningen, Kristi ära och själars väl uppoffras, för att ha frid och vänskap med alla människor, det var långt ifrån en apostel att yrka.

En sådan inskränkning i förmaningen har aposteln också antytt med de första orden: "Om möjligt är." Det ska alltså inte alltid vara möjligt att hålla frid med alla människor, om vi är trogna emot Gud och sanningen. Sådant erfor redan David, såsom han säger: "Jag håller frid, men när jag talar, tar de till strid".

Hela världen strider mot Gud och hans rike. Vill jag då vara en trogen Kristi bekännare, ska jag nödvändigt råka i strid med människor. Såsom Kristus så starkt och avgörande förklarade med de orden: "Menar ni att jag är kommen för att sända frid på jorden? Nej, säger jag er, utan förvisso tvedräkt. Ty härefter ska fem vara skiljaktiga i ett hus, tre emot två, och två emot tre. Fadern ska vara emot sonen, och sonen mot fadern; modern mot dottern, och dottern mot modern; svärmodern mot sin sonhustru, och sonhustrun mot sin svärmoder." Därför sa han åter: "Ve er, då alla människor lovar er."

Här uppenbarar sej alltså falskheten av deras kristendom, vilka så ställer sej efter alla människor, att de aldrig för sitt nit om Kristus kommit i någon strid, ja, vilka klandrar de trognas nit och menar, att om dessa iakttoge mer vishet, ödmjukhet och mildhet, skulle de kunna behaga världen. Må sådana bara betänka, att Herren Kristus, den fullkomlige, som var "mild och ödmjuk av hjärtat", likväl aldrig kunde behaga världen, aldrig kunde ha frid och vänskap med de otrogna.

Visserligen kan också de kristna fela i vishet, ödmjukhet och kärlek; men att de skulle kunna med trohet mot Kristi sak ändå behaga världen, det strider mot sanningen. Nej, ni trolösa, "vet ni inte, att världens vänskap är Guds ovänskap?" Här ser vi då den alltid oundvikliga orsaken till strid.

Men aposteln säger vidare: "Så mycket som beror på er, håll frid med alla människor." Är det verkligen för Kristi skull och till följd av världens fiendskap mot sanningen ni kommer i strid, så låt inte det bekymra eder. Se bara till, o kristen, att inte hos dej är någon köttslig orsak till striden, t.ex. någon din naturs egensinnighet, oginhet, klanderlystnad o.dyl.

Men att finna något sådant hos sej själv är en ganska svår konst, beroende på egenkärlekens böjelse att alltid rättfärdiga sej själv och skjuta skulden på andra. Dock finns det ett prov, genom vilket du möjligen kan upptäcka den köttsliga grunden till din strid med människor, nämligen om du rätt ger akt på hur det är med kärleken i ditt tal. Om du ofta kommer i strid genom sådant tal, som inte är frampressat av kärlekens oro för själarna och med bön om välsignelse, utan det är ett tal som mycket lätt går över läpparna, då må du gärna misstänka en köttslig grund hos dej själv. Nitet att vilja rätta allt, vad du finner orätt, är inte nog till bevis, att du drivs av kärlek; men om du även brukar be för dem du talar med, och brukar rädas för din egen oskicklighet, det vittnar om att du drivs av en helig bevekelse.

Måtte Gud uppenbara för oss vårt hjärtas illfundighet! Många människor är olyckliga martyrer under en beständig ofrid med människor, bara på grund av ett egensinnigt och elakt lynne och en orolig tunga. Därför säger aposteln Petrus, såsom förut David: "Den som vill älska livet och se goda dagar, han stille sin tunga ifrån det som är ont, och sina läppar, så att de inget bedrägeri talar — söke efter friden och fare efter den."

Men om vi också är än så fridsamma, fogliga och vänliga, ska det ändå inte vara oss möjligt att alltid ha frid med människor. Och inte bara av fiendskap mot Kristus, utan även för många jordiska ting, ska ofridsamma människor oroa oss. Det är egentligen därför aposteln säger: Så mycket som på er beror, håll frid med alla människor.

Således, om än andra människor angriper dej, din egendom, din person, ditt rykte, må du själv dock inte strida eller ge anledning till strid, utan lämna din sak åt din trofaste och mäktige Fader, som alltid sörjer för eländiga och undergivna. Därom sade också Herren Kristus: "Saliga är de fridsamma, ty de ska besitta jorden."

Den som alltid själv vill strida för sin rätt måste mycket lida och mycket förlora. Lyckliga de kristna, som så tror på sin himmelske Faders försorg, att de överlämnar åt honom att försvara deras sak! Vill jag själv försvara min sak, kan Gud rättvisligen lämna den åt mej själv, och då går det alltid illa. Men om jag däremot lämnar saken åt Gud, då blir den hans, då ska han försvara den, och då gör han det alltid på bästa sätt.

Försona dig, var angelägen
om vänskap med din trätobror.
Håll fred, då än du är på vägen,
så mycket som på dig beror.
Gör väl mot alla, inte bara
mot den som lönar dig igen.
En verklig nästa skall du vara
för ovän likasom för vän.

torsdag 10 februari 2022

"För att ni ska vara nära en annan, nämligen nära Honom, som är uppstånden ifrån de döda, för att vi ska bära frukt åt Gud." (Rom. 7:4)

När den troende själen är död ifrån lagen, som var hennes första man, och delaktig i Kristi död, är hon också med detsamma i en äkta förening med honom och delaktig i hans uppståndelse. Kristus är nu hennes lagliga äkta man, enligt apostelns liknelse från det äktenskapliga förhållandet, så att det nu inte är fel att hon anser sej fri från den förra mannens, eller lagens, förbund och villkor; ty detta förbund är upplöst genom döden.

De trognas hjärtan genomskjuts ofta med dessa tankar: Är det rätt, är det säkert, att jag skall vara fri från lagens villkor och domar? Kan jag leva och dö på det?

Här i vår text säger aposteln, att vi får vara alldeles trygga, såsom kvinnan är alldeles fri att ta en annan man, sedan den förra är död. Ty så är också vi genom död lagligen befriade från det förra förbundet med alla dess villkor och domar. Från Adams förbund eller lagförbundet är de troende överflyttade i Kristi förbund eller nådförbundet. Kristus är församlingens huvud och äkta man; och under denna bild, nämligen av "bruden" och "brudgummen", "mannen och hustrun", är hans förhållande till de trogna ofta framställt i Skriften.

Såsom Adam skulle ha en kvinna, tagen av hans sidorev, så skulle också Kristus ha en brud, tillkommen genom "hans kropp". Inte bara i Salomos höga sång och i den fyratiofemte psalmens "brudvisa", utan också i nya testamentet talas ofta om denne "brudgum", varvid församlingen framställs såsom "bruden" och "Lammets hustru". Då aposteln i Ef. 5 talat om mannen och hustrun, säger han slutligen: "Denna hemlighet är stor; men jag talar om Kristus och församlingen."

Men vi ska åter märka, att även om de trogna i kraft av sin äkta förening med Kristus icke mer är under lagen i avseende på dess livsvillkor, är de dock, såsom aposteln säger, "inte utan Guds lag, de är i Kristi lag". I kärleken lyckliga och villiga tar de nu lagen såsom av hans hand, har sin "lust i Guds bud" och säger av hjärtat: "Hans bud är inte svåra", när den tyngsta bördan är borttagen, syndens och förbannelsens börda.

När Luther förstod skillnaden emellan lagen såsom ett förbund och lagen såsom blott ett rättesnöre för livet, skänkte det hans sinne en sådan lättnad och fröjd, att han tyckte sej gå på en av paradisets gator. Tänk, när jag vet, att för alla de synder, fel och brister, som ännu vidlåder mej, jag dock har en evig nåd och frihet från lagens domar, huru kära är inte då hans bud!

"För att vi ska bära frukt åt Gud". Här påstöter vi åter det svåra kätteriet, såsom förnuftet menar, varom Luther säger över Gal. 2:19, att om förnuftet finge döma, har ingen värre kättare gått på jorden än den helige Paulus, som lär att vi måste vara dödade från lagen för att kunna bära frukt åt Gud. Hela världen menar tvärtom, att man måste vara väl bunden av lagen för att bära frukt åt Gud, göra rätt goda gärningar; att friheten från lagen är all helighets tillintetgörelse. Men här ser vi nu att aposteln Paulus lär alldeles tvärtom; han säger, att först då, när vi är dödade ifrån lagen, kan vi bära frukt åt Gud.

Detta är nu en övermåttan viktig läropunkt, som alla kristna, särskilt unga och oerfarna, väl bör ge akt på, nämligen att hur orimligt det än syns för förnuftet, är det ändå alldeles nödvändigt för en sann helgelse att vara dödad från lagen, vara frigjord i samvetet från dess domar och regering och leva i den fria nåden. Detta grundar sej på att allt det goda vi gör, medan ännu lagen regerar i samvetet, det gör vi inte åt Gud, utan åt oss själva; det är endast egennyttans gärningar, för att undfly det onda och vinna lön, och sådant kan ju aldrig vara sann fromhet eller behaga Gud; likasom den hustrus tjänster inte skulle behaga mannen, vilka vore uttvingade av henne genom någon tillkallad laglig myndighet, då mannen ju allraförst vill ha kärlek.

Allt vad vi gör medan vi ännu inte blivit befriade från lagen och i en salig tro förenade med Kristus, hur gott och fromt det än kan synas, är således idel "döda gärningar", frambragta av självkärlek, självsmicker, självrättfärdighet, högmod och andra köttsliga bevekelser. Och sådana bevekelser gör de eljest förträffligaste gärningar till en styggelse för Gud, som ser till hjärtat och allraförst vill ha dess kärlek och fria lust. Men vi kan omöjligt se med kärlek och lust på lagen så länge han hotar och fördömer oss.

Däremot då vi är fria ifrån lagens domar, benådade och saliga i tron, då blir Gud och hans lag ljuvliga för oss, då gör vi Guds vilja av hjärtats lust och kärlek. Detta heter att bära frukt åt Gud. Detta är då förvisso både salighetens och helgelsens enda, sanna väg.

Du morgonstjärna, mild och ren,

Guds nåds och sannings klara sken
som glans åt jorden givit.
Du Davids Son av Jakobs hus,
mitt hjärtas fröjd, mitt ögas ljus,
min kärlek har du blivit.
Ärlig,
härlig
och begärlig,
oumbärlig,
utan like,
ge mej glädjen i ditt rike!

Nu i mitt hjärta lys och skin,

du klara jaspis och rubin,
med all din kärlek blida.
Ja, låt mej känna att jag är
en lem i din församling kär,
en vingren i din sida.
Saften,
kraften
jag mej önskar,
blad som grönskar,
frukt att bära.
Jag vill evigt bli dej nära.

torsdag 3 februari 2022

C O Rosenius' 206-årsdag: "Du släpper genom ditt förbundsblod dina fångar ur kulan, där intet vatten är." (Sak. 9:11)

Det är sant, det är gruvligt med våra synder, vårt hjärtas lättsinnighet och ogudaktighet. Men, du betungade själ, allting skulle botas, om du bara lärde känna Kristus — du skulle mitt i din största uselhet fröjda dej storligen.

Det är i synnerhet några stycken, som du inte tror och förstår: du tror inte, att all världens synder och dina redan är borttagna — i Kristi dödsminut redan helt sonade, utstrukna och avplanade; du tror inte, att all världens synder och dina blev på korset så verkligt sonade, att de aldrig en minut hindrat din benådning, utan att en evig nåd och rättfärdighet alltsedan den stunden väntat på att bara bli mottagna; att Gud med ett försonat och av kärlek brinnande hjärta sett efter dej på dina villostigar, såsom efter ett bortkommet barn. Trodde du det, så skulle du genast, full av salig förödmjukelse och kärlek, löpa i hans famn och ropa ut: O, min Herre och min Gud.

För det andra tror du inte, att Kristi blod gäller för alla synder; du menar, att det gäller för några yttre och avlägsna synder, samt för vissa måttliga synder, men inte för de inre eller hjärtats ondska,  och inte för de rätt svåra och ohyggliga synderna, och inte för de kvarboende, starka och mäktiga synderna. Allt detta kommer därav, att du inte i levande tro besinnar, att Guds Sons blod är utgjutet för våra synder; för trodde du det, så skulle du försvinna för dej själv, du skulle alldeles glömma dej själv för den förvånande storheten av en sådan försoning. Kunde någon rätt tro, att Guds Sons blod är utgjutet för oss, så skulle den personen väl alldeles förlora sej själv och bara försjunka i ett evigt, saligt åskådande av försoningens under i Kristi blod.

Herren öppne oss ögonen och föröke oss tron!

Vakna då och se, hur en stor skara av evangelister, änglar, profeter och apostlar liksom med en mun vittnat, att Gud så älskade världen, att Han utgav sin ende Son till ett försoningsoffer för hela världens synder, och att denna försoning verkligen skulle tjäna syndarna till förlossning från deras synder och lagens dom. Så vittnar här profeten: "Du släpper ock genom ditt förbunds blod dina fångar ut ur kulan." Så vittnade Kristus i den natten, då Han gick till sitt lidande: "Mitt blod blir utgjutet till syndernas förlåtelse." Så vittnar Johannes: "Jesu Kristi, Guds Sons, blod renar oss av alla våra synder." Så vittnar aposteln Petrus: "Vet, att ni är återlösta med Kristi dyra blod, såsom med ett menlöst och obesmittat lamms."

Och ska vi väl anföra flera strödda vittnesbörd? Tänk, när en hel lång världsålder, med en av Gud föreskriven vidlyftig offertjänst, full av otaliga blodiga offer, i fyra tusen år förkunnat och föremålat världen, hur en gång i tidens fullbordan ett blodigt offer skulle ta bort och försona världens synder! Du arma, lagbundna människobarn, vad väger du mot detta stora vittnesbörd av en hel lång världsålders otaliga blodiga offer, som alla ropar till dej: Inte du, inte du kan bota den skadan, som heter: syndafallet! "Herren har vägt dej på en våg och funnit dej alltför lätt." Nej, Sion! du släpper (endast) genom ditt förbunds blod dina fångar ut ur kulan, där inget vatten är.

Gör nu här en sund slutsats! Har du förstått, att Gud genom alla dessa vittnesbörd förkunnat oss, att han utgivit sin ende Son till ett blodigt offer för våra synder — säg, är de inte då väl och tillräckligt sonade? Är inte då hela världens synder redan sonade? Eller gäller inte Kristi blod för alla synder? Eller har Kristus utgjutit sitt blod bara för de trogna och bara för vissa smärre synder? —

Såsom Luther säger: "Kristus har sannerligen inte utgjutit sitt blod bara för tänkta och diktade synder, utan för rätta och verkliga synder; och inte blott för de små, utan ock för de rätt stora och svåra synderna; och icke bara för de fordna och övervunna, utan också för de ännu starka, mäktiga och herrskande synder" — ty märk! var skulle vi annars få hjälp och försoning för dessa herrskande och mäktiga synder? Och var skulle vi få kraft till deras övervinnande och dödande, om vi inte först genom tron finge förlåtelsens tröst och fröjd, som ensam är vår starkhet att övervinna de mäktiga synderna? — Vi måste ju först få förlåtelse och frid och fröjd i den Helige Ande, innan vi kunna få kraft att underkuva synden! Gud bevare oss för att inskränka kraften av Guds Sons blod! Skulle inte det "rena oss av alla våra synder"?

Så säger Herren Gud: "Kom och låt oss gå till rätta med varandra: om era synder vore blodröda, så ska de dock bli snövita: och om de än vore såsom rosenfärg, ska de dock bli såsom en ull."

Salig för intet, frälst av Guds nåd
enligt Guds fasta evighetsråd!
Utan förskyllan fick syndare
nåd och förlåtelse.
Äran, äran, den ska Jesus ha
här på jorden och i himlarna!
Han har borttagit alla synderna,
amen, halleluja!

Världen är frälsad från evig nöd,
köpt och förlossad i Jesu död.
Fängelset fångats, fångarna får
ut i det fria gå.
Äran, äran den ska Jesus ha
här på jorden och i himlarna.
Han har borttagit alla synderna,
amen, halleluja!.