lördag 27 november 2021

"Nåd och frid föröke sig i er genom Guds och vår Herres Jesu Kristi kunskap." (2 Petr. 1:2)

Vakta er, ni levande kristna, för att avsomna, försoffas, avstanna, dö bort! Väx till, alltid mer — mer tro och Kristi kunskap, mer kärlek, mer himmelskt sinne, mer ödmjukhet och gudsfruktan!

Om någon sade: Jag har tillräckligt av tro, tillräckligt av kärlek till både Gud och människor, tillräcklig frid och fröjd i den Helige Ande, tillräckligt av ödmjukhet och gudsfruktan m. m. så skulle vi rysa för ett sådant själstillstånd, en sådan mörkrets makt över sinnet, en sådan säkerhet och förtjusning. Men när en kristen, som väl inte med munnen talar så, dock alls inte söker någon förökelse i dessa stycken, är fara värt, att han då med hela sin själ säger just detsamma: Jag har tillräckligt av tro, kärlek, gudsfruktan! Ja, det är sannerligen icke rätt väl, när en kristen alls icke bekymras om denna sak.

Frågan om tillväxten i nåden är därför bland de ämnen, som prövar och uppenbarar vårt tillstånd, förrän vi menar det.

Somliga känner en pil i hjärtat vid detta ämne. Ack, var är min tillväxt i nåden! suckar de. Tvärtom går jag tillbaka. Somliga åter läsa ordet om tillväxten med helt lugn blick, blott forskande, studerande. De lämnar åt andra att ta det till hjärtat. Och här besannas Luthers ord: "De som borde frukta fruktar inte; men de som inte borde frukta fruktar."

Det finnes en tjusning, en mörkrets makt, som gör själen lugn, stark, modig, rådig, hård, förstockad, så att hon förnimmer inget, fruktar inget, tar åt sej inget, bara tänker, förstår, talar. Skulle inte den tjusningen ha börjat hos dej, som är en kristen och hör Herren Kristus själv utropa: "Den som är from, han blive ännu frommare; och den som är helig, han blive ännu heligare;" men "den som är ond, vare ännu ond", och du bekymras inte därom — du vet med dej, att du under dagarnas lopp inte bekymras om någon tillväxt och att inte heller Kristi egna allvarsamma förmaningar går dej till hjärtat — skulle inte i ditt hjärta då vara någon tjusning? Varför inte? Varför är just du fritagen från all tjusning av mörkrets ande? Har djävulen inte mer någon ond mening med dig? Har han nu blivit god, eller är han död?

Tänk, när Kristi egna ord av så betänkligt innehåll inte mer rör dej! Rätta kristna, som inte alldeles somnat, har ofta allrastörsta bekymmer just däröver, att de inte finna någon tillväxt hos sej. Dessa har därför ännu en Herrens fruktans Ande i sina hjärtan och står ännu under hans regering, varigenom allt hjälps.

Luther säger, att tron i hjärtat aldrig är stilla, utan är antingen i tilltagande eller i avtagande, och där det inte sker, så är det ingen levande tro, utan allenast en död inbillning i hjärtat om Gud. Detta gäller om hela nådelivet i hjärtat, tron, kärleken, gudsfruktan, och är en sann och tänkvärd anmärkning.

Det är ett utmärkande tecken på den plantering, som den himmelske Fadern har planterat, att den är i beroende av den andliga vården och näringen och därför stundom upplivas och tilltager, stundom åter avtar. Den tro åter, som inte beror av näringen, utan står alltid lika fast, är bara en självgjord och död tro.

Här är dock en åtskillnad att märka: Den allmänna säkerhetstron har det grova tecknet, att den inte bara lever lika väl all andlig näring förutan, utan också är allrastarkast, när inget Guds ord kommer den för nära, den rubbas och förstörs just genom Guds ord. Men de finare verkhelgonen liknar däri de kristna, att deras tro och frid är beroende och föränderlig, men beroende av deras religiösa iakttagelser, så att om de försummat sin bestämda stund för dagen att läsa, be och dylikt, eller eljest någon reva i deras fromhetsklädnad blivit gjord, är deras tillförsikt rubbad, och friden återställs endast genom själva den förnyade iakttagelsen av den försummade andakten.

Men den äkta tron beror inte av själva iakttagelsen att läsa, bedja m. m., utan av innehållet av det, som läses, av Kristi kunskaps tillväxande eller avtagande. Därför säger aposteln, att nåd och frid förökas genom Guds och vår Herres Jesu Kristi kunskap. Och den tröst och starkhet, som inte beror av Kristi kunskap, utan lever av sej själv, är inte den rätta Guds nåd, utan ett blomster, som växer ur själva hjärtat och har den egenskapen, att det förvissnar, "när Herrens Ande blåser därin".

Men om nådelivet alltid är antingen i tillväxt eller i avtagande, är det ju en förskräcklig sak att inte ge akt därpå, utan framleva det helt obekymrad om tillväxten; ty om det verkligen är i avtagande, ska det också dö ut, om inte snar ändring sker. Om det en tid vanvårdats och avtagit, måste det nödvändigt snart åter uppväckas, upplivas och stärkas, så framt det inte ska bli själva döden.

Antingen framåt eller tillbaka,
antingen växa eller försaka
livets och mognadens möjlighet.
Vara en kristen och bli det alltmera
eller bli efter, förlora alltflera
utav Guds löften om salighet.

Antingen växer vår tro och vi finner
mera av Kristus, annars försvinner
undan för undan vad en gång vi lärt.
Antingen blir vi mer ivriga, varma
eller förslöade, tomma och arma,
glömska för allt som en gång var oss kärt.

Herre, kom åter, grip tag i oss, skaka,
låt inte tron som du gav gå tillbaka.
Livet och himmelen står ju på spel.
Under oss gapar nu olyckans dalar,
över oss väntar oss himmelens salar,
led du oss fram, låt i dem oss få del!

måndag 15 november 2021

"Saliga de tjänare som Herren finner vakande då han kommer." (Luk. 12:37)

Saliga är de tjänarna, säger Herren. Och till vilken hög grad saliga, det antyder han med denna utomordentliga förklaring: "Sannerligen säger jag er: han ska uppskörta sej och låta dem sitta till bords, och han ska då gå och tjäna dem."

Hur mycket detta i själva verket innebär, det ska endast himmelens eviga herrlighet förklara för oss. Men något övermåttan stort är det; och något lika fullkomligt sant och verkligt är det, då denne Herre säger det — och även bedyrar det med de orden: "Sannerligen säger jag er."

Himmelens salighet framställs på åtskilliga ställen i Skriften under bilden av ett gästabud eller ätande vid vår Herres bord. Det är denna bild Herren här begagnar. Att själva saken som härmed betecknas är den att Herren i den eviga herrligheten ska uppfylla alla sina trogna med en oändlig salighet, med "hans huses rika håvor", det är nog säkert. Men utan tvivel bör denne Herrens uttryck för saken även betänkas, då han alltid därmed ger oss några djupare blickar in i både sitt eget hjärtelag och den sak han med bilden målar.

Må vi då först påminna oss den anmärkningen, man gjort vid denna bild, där Kristus säger, att brudgummen nu ska uppskörta sej och göra en uppassares syssla vid bordet, skall låta tjänarna sitta till bords, och han ska gå och tjäna dem. Man har gjort den anmärkningen därvid, att bilden överstiger verkligheten i det mänskliga livet, där hellre det förhållande äger rum som Kristus omtalar i Luk. 17: 7—9, att även då tjänaren hela dagen arbetat på åkern eller i marken, man likväl slutligen också låter honom tjäna vid bordet. Det har synts vara en alltför stark målning att nu säga att brudgummen ska låta sina tjänare sitta som herrar vid bordet, då vi ser att Kristus här med brudgummen betecknar sej själv, att han nu ska uppskörta sej och tjäna sina tjänare.

Men på denna anmärkning har också ett gott och riktigt svar blivit givet. Och svaret är detta: Orsaken varför bilden och målningen här överstiger verkligheten i det mänskliga livet är den, att Kristus har målat efter själva den åsyftade saken, den kommande motsvarigheten, det himmelska gästabudet, och efter sitt hjärta, sitt eviga råd, hur han verkligen ska hedra och fröjda dem som blir honom trogna. Då nu hans hjärtelag och höga avsikter med oss vida överstiger allt vad man någonsin på jorden sett, är detta en naturlig orsak till den för våra ögon överdrivna bilden. Vi ska av Kristus i den himmelska herrligheten inte vänta något måttligt och tänkbart, utan något, som överstiger alla människotankar; ty "vad intet öga sett, och intet öra hört, och i ingen människas hjärta är uppstiget, det har Gud berett dem som älskar honom".

Liksom Gud redan i skapelsen gjort så utomordentligt stora ting, att inga människotankar däri förmår följa honom, så ska han också bevisa sej lika utomordentligt stor i den nåd och salighet han ska skänka sina vänner, när han företar sej att rätt uppfriska och fröjda dem efter mödorna. Och vad särskilt detta löfte angår, att han ska låta sina tjänare sitta vid bordet, och han ska uppskörta sej och tjäna dem, har Herren redan givit exempel därpå under sin synliga vistelse på jorden, och det isynnerhet vid två tillfällen.

Det första tillfället var, då han för sista gången hade församlat sina lärjungar för att med dem äta påskalammet och därvid talade om, hur han en annan gång i sin Faders rike på nytt skulle dela dess himmelska rätter med dem, varpå han också instiftade nattvarden. Då var han den tjänande, han utdelade till lärjungarna både av brödet och vinet, och de mottog det av hans hand — liksom han då även uppskörtade sej med linneklädet och gick omkring med vattenbäckenet till deras fötter. Detta allt var även en yttre förebild till vad han en gång i den eviga bröllopssalen ska göra med alla sina trogna.

Det andra tillfället var den morgonen vid Tiberias hav, då Herren hade stekt fisk på stranden åt sina hungriga lärjungar och även då gick omkring och gav dem både av fisken och brödet.

På detta sätt har han redan här på jorden velat visa, hur han en gång, då vår förnedringstid i världen är slut, ska i sitt herrlighetsrike fullkomligt förnöja, ära och fröjda sina vänner. Då de på jorden en liten tid sökt hans ära, ska han i himmelen ge dem en evig ära; då de här en tid har uppskörtat sej till hans tjänst, ska han nu där uppskörta sej och tjäna dem; då de här har bekänt honom inför människor, ska han nu bekänna dem inför sin Fader och hans änglar.

O, underbara byte! O, höga, utomordentliga ära! Och vem är den personen, som sagt oss detta? Ska vi tro honom? Kan också så herrliga löften vara sanna? Han själv, som heter Trofast och Sannfärdig, har sagt det! Lovat vare hans namn evinnerligen!

Och som du for du komma skall,
o Jesus, hit tillbaka.
Jag här vill akta på mitt kall,
jag bedja vill och vaka.
Jag vet ej stund, jag vet ej dag,
men dagligt dig förbidar jag.

Och salig är den tjänaren,
som du så finner göra,
när sist du komma skall igen,
du honom lovat föra
till ära och odödlighet
uti din Faders härlighet. 

söndag 14 november 2021

"Så klä er nu såsom Guds utkorade, helgon och älskliga, i hjärtans barmhärtighet, vänlighet, ödmjukhet, saktmodighet, långmodighet." (Kol. 3.12)

Se nu vilka kostliga saker, som ska pryda Guds utkorade, helgon och älskliga!

Först erinrar aposteln om de höga titlar, som tillhör de trogna, och vill att vi ska vara klädda efter vårt stånd, nämligen såsom det ägnar och anstår Guds utkorade, helgon och älskliga. Sådan är också samma apostels förmaning i Efesierbrevets fjärde kapitel, då han säger: "Så förmanar jag er nu, att ni vandrar, såsom tillbörligt är, i den kallelse, vari ni är kallade, med all ödmjukhet och tålamod."

Observera: "såsom tillbörligt är i er kallelse." Det som är mycket tillbörligt eller passande för världens barn kan vara alldeles otillbörligt och opassande för ett Guds barn. T. ex. att behålla sitt goda för sej själv, eller att vara högfärdig och flärdfull, eller gå till rätta med en trätobroder, eller tala många fåfängliga ord, det är något som är en allmän sed i världen, och något som ingen undrar på. Men för ljusets barn vore det otillbörligt; de ska gå en motsatt väg mot världens barn. Det anstår inte konungabarn att gå klädda såsom tiggarbarn. Eftersom ni nu är Guds utkorade, helgon och älskliga, säger aposteln, klä eder så som det anstår och ägnar sådana.

Vi vill nu beskåda själva klädnaden. Först nämns hjärtans barmhärtighet eller barmhärtighetens innersta, vilket betecknar en innerlig och brinnande barmhärtighetsrörelse i hjärtat, varav sedan följer varkunnsamhet, dels i att förlåta en felande, dels i att hjälpa en behövande eller nödställd. Detta är således motsatsen mot det kalla, själviska sinnet, som bara ser på sin rätt. Detta är i de trognas hjärtan egentligen en delaktighet av Guds natur och av just det innersta och mest utmärkande i Gud, vilken innerliga barmhärtighet Gud själv på många ställen uttrycker, t. ex. då han säger: "Är inte Efraim min älsklige son och mitt kära barn? Jag kommer ihåg vad jag har talat med honom; därför brister mitt hjärta för hans skull, så att jag måste förbarma mej över honom, säger Herren." Detta är vår Guds innerliga barmhärtighet, som bör återspeglas i alla hans barn, såsom Kristus säger: "Var barmhärtiga, såsom er Fader är barmhärtig", och åter: "För att ni ska vara er Faders barn (eller avbilder), ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga."

Det andra stycket av vår dräkt var vänlighet, eller godhet, välvillighet. Detta är: en benägenhet att vara människor till tjänst och nytta, och som utgör en sådan skön prydnad på Guds utkorade, att många bara för denna egenskap blivit dragna till Gud och hans folk. Guds barn bör vara de vänligaste och välvilligaste människor på jorden. Det som ingen predikan förmått, det har ofta denna egenskap uträttat. Därför var också hela Kristi liv på jorden idel vänlighet och välgörenhet. Han gick omkring, gjorde väl och hjälpte alla. Den högsta upplysning och de ståtligaste ord gör inget gagn, utan endast förbittring, där ett kallt, ovänligt väsende stöter tillbaka. O så bedrövligt sådant är! Nej, de som har den dyrbaraste kunskap att meddela, bör ha den insvept i det älskligaste, vänligaste väsende.

Det tredje stycket, ödmjukhet, som var och en lätt förstår, hänger nära ihop med detta. När en kristen, driven av hjärtats barmhärtighet, ofta måste säga sin nästa ett varningens ord till väckelse, är detta i sig självt ett göromål, som nödvändigt måste uttydas såsom andligt högmod, varför också världens allmännaste beskyllning mot de trogna är att de är högmodiga — fast det inte är några människor, som så mycket känner och beklagar sin egen uselhet som just de kristna. Men när själva innehållet av en trogens bekännelse nödgas, såvida vi ska tala sanning, vara av den beskaffenhet, att det förekommer världens barn såsom högmod, är det desto mer nödvändigt, att vi på allt möjligt sätt uttrycker och bevisar att vi inte drivs till det av högmod — det är nödvändigt, att vi inte bara i hjärtat äger utan också klär oss i ödmjukhet. Skulle i hjärtat uppstå högmod och tycke för oss själva, skulle vi hylla och behålla sådant, då är en större fara på färde, då är ett djupt fall eller någon annan galenskap snart för dörren; ty Gud står emot de högfärdiga, och då hjälper det inte med något förstånd eller någon vaksamhet att undfly den fallgrop som sätts i vår väg. Därför säger aposteln: "Håll er hårt vid ödmjukheten, det ska ändå knappt vara er möjligt att förbli däri, håll inte mycket av er själva, utan håll er lika med dem som är ringa; håll er inte själva för kloka." —

Det fjärde stycket, som vi skulle iklä oss, var saktmodighet, eller att man inte snart låter förtörna sej; och det femte, långmodighet, att man inte låter uttrötta sej i det förlåtande saktmodet, så att man skulle alldeles upphöra att tänka på någon vänskap med den medmänniska, som prövar vårt tålamod.

Lev ett liv som värdigt är 
kallelsen som ni har fått,
så Guds ord oss manar här,
trogen var i stort och smått.

Ödmjuk, tålig var och mild.
Ha i kärlek gott fördrag
med varandra; förebild
ni i Jesus Kristus har.

fredag 12 november 2021

"Mitt rike är inte av denna världen" (Joh. 18:36)

Vad ett rike av denna världen är, det ser vi med ögonen: det "kommer med utvärtes åthävor", med yttre prakt och anseende, makt, härar, vapen, ära, titlar och allehanda anstalter, som tjänar för detta yttre lekamliga livet. Kristi rike åter är ett andligt och osynligt rike, för människoögon föraktligt och eländigt, och tjänar inte för detta livet, utan för vårt eviga goda och för en annan tid.

Emot vårt allrastörsta onda, det andliga och eviga, har alla världens riken ingen hjälp. Synden böjer de mäktigaste konungar under sitt välde; djävulen, "denna världens furste", tvingar alla konungar och furstar att tjäna sej, då de inte flytt till Kristus och blivit av honom förlossade; för döden nedlägger varje konung sin spira och låter stilla bortföra sej, ja, den eviga fördömelsen drabbar lika visst en obotfärdig konung som någon annan människa. Således, för detta eviga onda har världens riken ingen hjälp, men här är det, som Kristi rike ska tjäna oss. 

Kristi rike har väl i världen inget anseende, det är för människors ögon eländigt och jämmerligt, såsom dess konung var, då han stod kindpustad, bespottad och försmädad inför Pilatus. Hans rike syns alltså högst eländigt, det skyddar inte mot förakt av världen, inte mot förtryck av människor, inte mot kors och lidande, inte ens mot frestelser och anfäktningar av synden och satan, nej, det drar hellre allt sådant över oss. 

Men för Guds vrede och den eviga döden skyddar det; från synden, både dess straff och herravälde, befriar det; från djävulens hela regering och övermakt frälsar det; mot helvetet och den eviga elden bevarar det. De människor, som tror på Kristus och är i hans rike, ska inte dö evinnerligen, utan när den lekamliga döden gör slut med det eländiga jordelivet, då ska de först börja att rätteligen leva — likasom Kristus just då ingick i sin herrlighet, när han blev dödad. Sådant är Kristi rike, sådan hans mening i de orden: "Mitt rike är inte av denna världen". 

Men detta ska vi isynnerhet inprägla hos oss genom bilden av själva konungen; ty även därtill skulle Kristi djupa förnedring och lidande i så gripande drag framställas för våra ögon, att de trogna i alla tider skulle i honom se en förebild till deras egen väg genom lidande till herrlighet. Och så nedslående och besynnerlig blir oss ofta den vägen, eller Kristi rike på jorden, att också dess egna mest upplysta medlemmar oupphörligt förbryllas däröver. Därför måste du väl och flitigt betrakta konungen såsom ett exempel på rikets art och beskaffenhet. 

Öva dej då i synnerhet i att väl sammanhålla de stora motsatserna hos Kristus, motsatserna mellan väsendet och utseendet. Se, vilken stor och herrlig person! Och se, vilken djup förnedring, vilket ömkligt utseende! 

Till personen och i verkligheten är han den store "ärans konung", Faderns enfödde Son, åt vilken även såsom människa Fadern "givit all makt i himmelen och på jorden" och givit "ett namn, som är över alla namn, att i Jesu namn alla knän ska böja sej, deras som är i himmelen, på jorden och under jorden, och alla tungor ska bekänna, att Jesus Kristus är Herren, Gud Fader till ära". Sådan är konungen i verkligheten. 

Men se, vad därav synes på honom. Han föds i en stallkrubba, han är genom hela sitt liv den mest "föraktade och vanvördade, full med värk och krankhet", så fattig, att när "rävarna hade kulor och fåglarna under himmelen nästen, hade människans Son inget, där han kunde luta sitt huvud"; och när han håller sitt betydelsefulla, hos profeterna förebådade intåg i Jerusalem, då rider han på en lånad arbetsåsna med sina fattiga lärjungars kläder till sadel. 

Är detta den store ärans konung, om vilken profeterna sjungit ifrån världens begynnelse? Ja, han är densamme, "ärans konung, Herren, mäktig i strid". Men så alls intet synes detta nu, att man inte kunnat undra, om alla människor frestats att hånle åt hans konunganamn och säga: Det är då visst en tiggarkonung. 

Läggom nu härtill den åsyftade lärdomen, att sådan som konungen är, sådant är hans rike — ett rike av de skarpaste motsatser, den största ära och herrlighet inför Gud, men under den största uselhet inför oss själva och alla människor. 

Hans rike är ett rättfärdighetens och fridens rike, och då är där på samma gång också en beständig synd och strid och oro. 

Hans trogna är i den allrahögsta nåd och ära inför Gud, är inget mindre än Guds barn, "söner och döttrar, säger allsvåldige Herren", ja, vi är Kristi bröder och medarvingar, som ska "skina såsom solen i vår Faders rike"; och då går vi här på jorden ofta såsom alldeles övergivna av Gud, såsom vore vi under hans vrede för våra synder. 

Då ska vi komma ihåg vår konungs gestalt, och att det just tillhör hans rike, att den stora nåden och herrligheten här i tiden ska vara fördolda under all jämmer och uselhet, för att tron ska ha en beständig övning.

Konung är du visst,
Herre Jesus Krist,
om du bär en törnekrona
eller högt i himlen tronar,
Herre Jesus Krist, 
konung är du visst.

Men ditt rike är
ej av världen här.
Du med svärd ej seger vinner,
ej med våld ditt folk du binder,
ty av världen här
ej ditt rike är.

Konung, gör mej ren
ifrån lögn och sken!
Låt mej av din sanning vara,
lär mej korsets visdom bara!
Konung, kom hit in!
Rena själen min!

tisdag 9 november 2021

"Se, jag gör allting nytt." (Upp 21:5)

Då allt det nya, som Herren verkar i oss genom evangelium, utgör det påtagliga beviset på en verkligt skedd födelse av Anden, på ett "nytt kreatur", en ny skapelse, är det ganska viktigt att väl betrakta det. Må vi därför något närmare beskåda dessa nya ting, som hos varje pånyttfödd människa visar sej. De består inte bara i en ny andlig syn och hörsel, utan också i ett nytt hjärta, nya tankar och nytt tal, nytt leverne och nytt förhållande till hela världen.

Förut såg och hörde vi t. ex. Guds domar och tillsägelser alldeles så, som hade vi inte sett eller hört dem; och detta även då, när vi höll ordet för Guds eget ord. Vi såg med ögonen vad det sa oss, vi hörde det med öronen, men vi kunde inte förnimma det. Vi kunde se och höra det som innebar vår dom till evig död, och kunde dock genast förgäta det, kunde dock äta, dricka och sova därpå. Och likväl höll vi det för Guds ord! Nu åter ser och hör vi så att det tar i oss, att vi blir både förskräckta och tröstade, både bedrövade och glada, ja, att det ger riktningen åt hela vårt liv. Förut kunde vi tänka fritt och efter eget tycke även i andliga ting; nu åter har vi ett alltid avgörande rättesnöre för våra meningar därom, nämligen Guds ord. Förut kunde vi hysa ganska goda tankar om oss själva och hade tröst och mod, även utan att nära oss med evangeliets ord; nu åter blir vi alltid nedslagna när vi tänker på oss själva, och har tröst endast genom evangelium.

Men inte bara syn, hörsel och tankar är förändrade, utan också själva hjärtat, så att vi nu har vår största lust och glädje i sådant, som förut var oss obehagligt och vidrigt; varemot vi nu lider och besväras av sådant, som förut var vår högsta lust och käraste underhållning. Men "varav hjärtat är fullt, därav talar också munnen". Förut kunde vi tala miljoner ord om idel fåfängliga ting, och detta med all lust och lätthet, men kunde på hela år inte tala en halv timme om Frälsaren och allt hans himmelska goda — vi var andligt dövstumma. Nu åter är oss inget ämne kärare än att tala om Gud, hans ord och hans nåd.

Men så är också vårt leverne förändrat. Förut levde vi fritt efter vårt eget tycke och egna lustar, så långt vår egen fördel och ära tillät. Nu har vi fått både en helig håg och en helig tuktan över allt vårt leverne.

Kort sagt: vi är såsom i en ny  värld, med nya sorger och nya fröjder, med nya strävanden och nya farhågor. Vi har kommit i ett nytt förhållande till Gud, till oss själva och till alla människor. Till Gud, ty då Han förut var oss en okänd Gud eller en fruktad domare, är Han nu vår käre Fader. Till oss själva, ty då vi förut var ense med vårt eget köttsliga hjärta, har vi nu en beständig strid med detta. Till världen, ty då vi förut stod i förtroligt förhållande till den, fruktar vi den nu som en fiende — såsom också ordet lär att den är en av de tre huvudfienderna: "djävulen, världen och vårt eget kött".

Så är "det gamla förgånget, och allting har blivit nytt".

Detta är ju dock övermåttan tänkvärt och tröstrikt. Tänk, när vi kan med ögonen se sådana nya skapelser, ja, själva hjärtats omskapelse, vilken ingen människomakt i världen kan åstadkomma! Skulle vi inte vakna och prisa den store nådefulle Guden, som gör sådana under ibland oss!

Och du, som ännu icke erfarit denna andliga omskapelse, men ser den hos andra, skulle du inte börja ana, att en sådan andlig omskapelse måste vara nödvändig till salighet för varje människa? Och allt detta nya föddes i oss endast genom nåden, genom evangeliets löfte — lagen kunde inte åstadkomma det, såsom aposteln säger: "Han som nu ger er Anden och gör sådana krafter ibland er, gör Han det genom lagens gärningar eller genom trons predikan?" Nej, endast genom löftet föddes detta nya i oss, och det just då, när vi förtvivlade på oss själva och allt eget görande. Därför kallas vi med rätta "löftets barn".

Och endast dessa är Guds barn, säger aposteln. Detta är, vad han överallt inpräglar till bevis därpå, att Gud är trofast i sina ord, fastän de otrogna förkastas; ty Guds löften gäller endast de sanna israeliterna, och inte dem som endast "efter köttet är Abrahams säd". "Och om någon är i Kristus, så är han en ny skapelse." Så säger ock Johannes i första kapitlet av sitt evangelium om Guds barn: "Vilka inte är födda av blod, inte heller av köttslig vilja, inte heller av någon mans vilja, utan av Gud."

Du lever, med dej ska jag leva och vinna,
det gamla förgått, du gör världen ny.
Låt mörkrets onyttiga verk då försvinna,
låt köttets begär för din Ande fly.
Du vare mitt begär,
du vare ständigt här
tills jag dej, Frälsare,
evigt får se!

måndag 8 november 2021

"Var och en, som tror på honom, skall icke komma på skam." (Rom. 10:11)

Hör! Du ska inte bli bedragen i ditt hopp om salighet, du, som sökt den hos Kristus. Hur mörkt och tvivelaktigt det än ofta ser ut under vandringen, skall slutet alltid kröna ditt hopp, när du blott levat i tron på honom. Detta är nu ganska snart fattat med förståndet, men måtte Gud väcka oss att besinna det!

Denna fråga, om att inte "komma på skam", är en evighetsviktig fråga. Den bör tjäna somliga till väckelse, somliga till stor tröst.

Hoppet på den slutliga saligheten kan vara antingen sant eller falskt. Vi ska betänka, att nästan alla människor har något hopp för evigheten. Grunderna för människornas sista förhoppning är mångfaldiga. Utom den allmänna grunden, nämligen en blandning av Guds barmhärtighet och egen förtjänst, har också varje otrogen vanligen något särskilt, varpå han hoppas, som ska mildra hans skuld, eller rentav innebära en förtjänst. Men må detta vara vad än som någonsin kan nämnas eller tänkas, så ska alltid deras hopp på den yttersta dagen komma på skam. Endast de, som i bibelns mening "tror på Sonen", ska krönas med salighet i hans tillkommelse.

Men nu är det just dessa, som under prövotiden så ofta anfäktas med denna fruktan: "Bara jag inte ändå, efter allt vad jag trott på Herren Jesus, till slut kommer på skam." Så många och svåra är de trognas prövningar, så mäktigt deras inneboende fördärv, så bekymrande deras brister och svagheter, så underlig och dold deras Herres nåd, så olika och förbryllande hans regering och slutligen så grymma djävulens glödande skott, att mången trogen själ med oro tänkt: "Ho vet om jag inte tror och tror så länge, tills jag stannar i fördömelsen."

Den ena har sin värsta anfäktelsekälla i någon mycket ihärdig frestelse, som han med all bön och andra nådens medel aldrig blir rätt fri, utan ännu alltid dras med; den andra ser sitt hela liv så fullt med synd, försumlighet och otrohet, att han inte kan anse det möjligt att Guds Ande bor hos honom; den tredje lider av en så bekymrande torrhet och kallsinnighet, en så stor brist på allvar, angelägenhet, syndasorg, bön m. m., att han fruktar, det han är en skrymtare, avsomnad, andligen död. Då blir frågan: Månne bara detta enda, att jag ännu tror på Jesus, hänger vid honom, inte kan umbära honom, skall betrygga mej mot all fara?

Svar: Då du genom tron blivit en ny människa, som ännu alltid hänger vid Kristus, kan väl ännu mycket vara hos dej att bestraffa, beklaga och förbättra; med det enda, att du likväl lever i tron på Kristus, är du dock ett nådebarn, intar du ändå himmelen. Måste du också ännu alltid känna en så mäktig strid emellan köttet och Anden, som aposteln omtalar i Rom. 7: 15—25, och du måste med honom utropa: "Jag arma människa, vem ska lösa mej från denna dödens kropp ?" så kan allt detta elände dock inte bevisa, att tron är falsk, ej heller tillintetgöra det eviga nådeförbund, i vilket du står endast genom tron på Kristus, och genom vilket allt elände ska vara under förlåtelse. Det är dock "ingen fördömelse för dem, som är i Kristus Jesus". Med det enda att någon "har Sonen, har han livet".

Ja, aposteln säger, att då någon med hjärtats tro bygger på den enda grunden, Kristus, om han också bygger så illa på den att hans verk  blir förbränt, och han "lider skada", han mister sin lön för sitt byggande, "blir han likväl själv salig — dock såsom genom eld". Observera: för den enda omständigheten, att han med hjärtats tro byggde på den rätta grunden, måste han dock bli salig, fastän han byggt så illa, ja, fastän han t. o. m. i läran byggt så illa! Mycket mer ska all den brist, som vi själva (inte bara efter den sanna läran, utan också efter ett heligt sinne) ogillar, fördömer, begråter, hos oss själva bestraffar, vara under en beständig förlåtelse för den Herrens Kristi förtjänst och försvar, på vilken vi tror. Sådant vittnar Skriften överallt om. Sådant säger oss detta språk: "Var och en, som tror på honom, ska inte komma på skam."

Vi har endast genom honom en evig nåd, ja ett nåderike, som ska vara väldigt över alla de brister, som ännu vidlåder och bekymrar oss. Därtill är Kristus given, att han skall vara en verklig frälsare och försvarare, och då inte för några blott tänkta och inbillade, utan för verkliga synder. Prisat vare hans namn! "Var och en, som tror på honom, ska inte komma på skam."

Jag har ingen tröst för min synd,
men jag ser i bibeln ett lamm
som har burit allt på sin rygg,
jag ska inte komma på skam.
Hos min Jesus är jag helt trygg,
han är klippan, han är min frid,
han är klippan, han är min frid,
han är klippan, han är min frid.

söndag 7 november 2021

"Kristus är lagens ände, till rättfärdighet för var och en som tror." (Rom. 10:7)

Vilken outsäglig tröst ligger inte i detta för alla fattiga syndare! Du vill omvända dej till Herren och få förbättra ditt hjärta och ditt liv, för att du efter lagen ska bli rättfärdig och då vinna Guds nåd. Detta är villfarelse. Dels ska du aldrig i tiden i dej själv bli rättfärdig inför lagen, dels var det just "det lagen inte kunde åstadkomma" som Kristus fullgjort för oss. Du vet inte, att det nu är slut med lagens salighetsväg.

Hör och betänk, att Kristus är lagens ände till rättfärdighet för var och en som tror! Kristus, Guds evige Son,  vår Frälsare, har för oss varit under lagen, för oss uppfyllt alla dess bud: älskat Gud över allting och sin nästa som sej själv, samt slutligen för oss lidit lagens förbannelse. Allt detta gjorde han ju sannerligen inte åt sej själv, ty han behövde det inte, utan åt oss — "till rättfärdighet för var och en, som tror". Detta ska vi aldrig glömma.

Ja, du har kanske någon gång börjat tro på honom, men åter funnit dej så brottslig och dömd av lagen, att du misströstar, eftersom lagen också är Guds ord och den fordrar mycket, som du inte kommer ut med: du skulle t. ex. åtminstone nu älska Gud av allt ditt hjärta, du skulle vara rätt gudfruktig och alla stunder ha Herren för ögonen, du skulle vara varm och trägen i bönen, vara rätt tacksam för all Guds nåd, vara rätt allvarlig i köttets dödande; men du finner mycket av motsatta ting hos dej, kallsinnighet, ogudaktighet, lättsinne, och då kan du inte tycka, att Gud ska vara dej nådig och se med välbehag på dej. Detta är att åter söka din egen rättfärdighet, söka att i egen person kunna bestå inför lagen. Detta är villfarelse. Du ska aldrig i tiden kunna bli rättfärdig i dej själv inför lagen.

Men Kristus är lagens ände till rättfärdighet för var och en som tror. Du äger nu i honom samma rättfärdighet och samma välbehag för Guds ögon, som vore du själv alldeles fullkomlig efter lagen. Betänk och glöm aldrig, att Kristus är de troendes rättfärdighet, och att lagens salighetsväg är slut. Det är endast såsom ett kärt rättesnöre för levernet och en nödvändig tuktan för köttet, som lagen ännu är till för de troende; men i salighetsfrågan, eller när det gäller vår rättfärdighet, vårt välbehag inför Gud, då är det alldeles slut med honom. Ty det är redan avgjort, att vi i oss själva alltid är fördömda inför lagen, och vi har redan vår fullkomliga rättfärdighet i Kristus.

Men o, är detta sanning, då borde ju vi vakna upp över det, med stor fröjd lyfta upp våra huvuden och i evighet prisa en sådan nåd och frihet! Ja, det är också alldeles inte nog att endast förstå detta, vi måste också ständigt öva oss att i samvetet tillämpa det.

Om detta skriver Luther: "Med dessa ord skulle en människa kunna värja sej och bestå emot djävulens ingivelse och anfäktning, vare sej det gäller förr begångna eller nu närvarande synder; nämligen så, att man skiljer vida från vartannat dessa två, samvete och utvärtes leverne, tro och gärning. Alltså: om lagen vill tränga sej på mej och förskräcka mitt hjärta, så är det hög tid att jag ger den kära lagen ledigt, och om han inte vill ha det, att jag då dristigt slår ifrån mej hans hot och säger: Jag vill gärna göra och främja goda gärningar, var jag kan, i sin tid, när vi kommer ibland människor; men här, där mitt samvete ska stå inför Gud, vill jag inte veta därav; låt mej vara i fred här och säg mig inget om mitt görande eller låtande; här hör jag varken Moses eller fariseerna, utan här ska Kristus ensam regera och vara mitt allt. Men hur? Om jag ännu alltid har synd hos mig, så är det ju inte rätt? Svar: Ja, det är sant, jag är ju en syndare och gör orätt; men därför må jag inte förtvivla eller fara till helvetet eller fly för lagen. Ty jag har ännu en rätt och en gärning utöver Moses, varigenom jag fattar honom, som har fattat mej, och håller mej vid honom, som i dopet mottagit mej och lagt mig i sin famn, samt genom evangelium försatt mej i delaktighet av alla sina ägodelar och bjuder mej att tro på sej."

Detta är endast de kristnas konst och lärdom och hör endast dit, där Kristus allena bör regera, och samvetet har att handla med Gud. Det predikas inte för grova, fräcka och lösaktiga människor." För lägg slutligen märke till, att här åter står: "Var och en som tror." Det är endast för den, som tror, Kristus är till rättfärdighet.

Du tänker: Saken är övermåttan trösterik; men hur ska jag veta, att allt detta tillhör mej?

Svar: Här står uttryckligt: Var och en som tror. Är du en sådan, som lever antingen i sorglös fåfänglighet, eller under lagisk träldom, och ännu kan bärga dej Kristus förutan, så tillhör förvisso denna nåd inte dej; men har det kommit därhän med dej, att du inte mer kan finna ro i allt vad du själv gör, utan med all din stora uselhet hänger vid Kristus, hungrar och törstar efter Kristus, har din enda tröst i Kristus och ordet om honom, så är du helt säkert en troende. Och då gäller allt detta även om dej, nämligen att det nu är slut med lagens domsrätt över dej; Gud ska aldrig mer döma dej efter lagen, så sant Kristus är lagens ände till rättfärdighet för var och en, som tror. Prisat vare hans namn evinnerligen!

Det är fullbordat, allt är nu väl!
Kristus är lagens ände.
Han köpte fri var människosjäl,
när han på korset hängde.
Det lagen kräver, har den nu fått.
Straffet för synden har du utstått
i honom, som med offret ingått
i själva helgedomen.