Vilken mäktig tröst innehåller inte dessa ord! Textens huvudtanke är, att en förut av Gud given nåd och utkorelse inte kan av honom ångras eller återkallas.
Nu har även vi en mycket tidig kallelse och utkorelse till grund för vårt salighetshopp; oss är givna några dyra och allrastörsta löften. Tillämpom nu på dem: "Guds gåvor och kallelse är sådana, att Han inte kan ångra dem." Han "utvalde oss i Kristus, förrän världens grund var lagd."
Detta Guds frälsningsråd måste vara alldeles orubbligt — och av oss oberoende, eftersom Gud fattade det så tidigt, att ingen människa kunde medverka därtill. Det skedde, "förr än världens grund var lagd." Då ännu ingen dag var kommen, då ännu varken sol eller måne funnos, då Herren Gud i sitt eget eviga väsendes fria råd tänkte på att skapa världar och att på jorden skapa ett släkte efter sitt beläte, till barn och arvingar av alla sina gåvor, ett släkte, som skulle kunna beskåda och fröjdas av hans verk och hans fullkomligheter; och då han också, på det vi skulle lära att känna även hans gudomliga rättfärdighet och barmhärtighet, beslöt sätta oss på ett prov, och han förutsåg, hur vi genom den fallna ängelns avund och list skulle förledas, falla och fördärvas, ja, förutsåg allt det fördärv och elände, som skulle följa på fallet — se, då fattade han detta frälsningsråd, att ge oss till medlare sin egen evige Son, som skulle nedstiga till jorden, ikläda sej vårt kött och ta på sej vår sak, ta på sej lagens fullgörande och straffets lidande i vårt ställe, på det var och en, som i sin syndanöd endast flyr till honom, i tron håller sej till honom, ska inte förgås, utan få evinnerligt liv.
Detta var Guds eget fria frälsningsråd, Guds eviga nådeval, varom aposteln säger: "Han har utvalt oss i honom före världens grundläggning." "Han har tagit oss sej själv till barn genom Jesus Kristus efter sin viljas goda behag, sin herrliga nåd till lov." Detta sitt råd förkunnade han själv redan på syndafallets dag; och sedan lät han genom så många vittnen och genom millioner förebildande offer beständigt upprepa sitt löfte, till dess det i fullbordans tid uppfylldes i Jesu födelse, lidande, död och uppståndelse. Då vittnade Johannes Döparen: "Se Guds Lamm, som borttager världens synder." Då vittnade Herren själv: "Mitt blod blir utgjutet för er till syndernas förlåtelse." Då vittnade en stor evangelisters skara, att i honom allena är salighet; och att hans blod renar oss från alla synder.
Detta frälsningsråd är således mycket tidigt fattat och rikligen förkunnat. Skulle Herren Gud nu ångra och återta denna sin eviga kallelse och gåva och börja att söka rättfärdigheten hos oss, samt handla med oss efter våra synder? Är då den store Herren Gud inte trofast och oföränderlig i sitt eget eviga råd, samt vid sina många och dyra löften? Skulle han någonsin ändra, vad han själv beslutat och förkunnat — märk, "efter sin egen viljas goda behag"?
Sådant tänker vi inte om den store Guden, annat än när vår synd förskräcker oss; då tycker vi, att Gud ska handla med oss efter våra synder. Men må vi då väl besinna, att det var just för vår synds skull, Herren Gud gav oss sin Son till vår Frälsare. Skulle han då nu kunna se på våra synder och för deras skull varda oss onådig, oss, som med allt vårt elände likväl tror på Sonen och bara i honom söka vår frälsning? Skulle han dock för syndens skull tröttna vid oss och förkasta oss? Då vore ju hans eget evighetsråd tillintetgjort. Detta kan evinnerligen aldrig ske. "Guds gåvor och kallelser är sådana, att han inte kan ångra dem." Lovad och evinnerligen prisad vare Gud, som före världens grundläggning utvalt oss i Kristus, eller beslutat blott i honom vara oss nådig. Detta sitt evighetsråd ska han aldrig ångra. Detta är det första vi här borde betänka.
Sedan har han också tidigt gjort ett enskilt förbund med var och en av oss, nämligen då han i dopet, som är "ett gott samvetes förbund med Gud", upptog oss till sina barn och "iklädde oss Kristus", för att vi skulle endast i honom vara rättfärdiga och "alldeles rena". Skulle väl Herren Gud någonsin rygga detta förbund och nu börja döma en troende själ, efter vad hon är i sej själv? Är jag i otro avfallen, så är jag visserligen, såväl som en otrogen jude, nu en från vinträdet "avbruten kvist" och kan inte såsom sådan vara delaktig av stammens saft och sötma, av Kristi nåd; men Herren Gud "tänker evinnerligen på sitt förbund" och vill på mej använda en särskild nåd, att föra mej tillbaka.
Kort sagt: Vår otrohet kan inte göra Guds trohet om intet. Herren Gud kan omöjligt ändra och rygga sitt förbund. "Guds gåvor och kallelser är sådana, att han inte kan ångra dem."
Visst vill Jesus gärna se dej,
hur bedrövligt det än gått.
Skiljebrev kan han ej ge dej,
skiljebrev har ingen fått.
Med anledning av Rosenius-jubiléet 2016 publiceras här hans s.k. dagbetraktelser i bloggform. Urvalet ur hans samlade skrifter gjordes av Amy Moberg med Lina Sandells hjälp, och första utgåvan kom 1873. Den här texten bygger på Projekt Runebergs inskannade version, som i sin tur är hämtad ur artonde upplagan (tryckt 1897).
lördag 28 december 2019
lördag 14 december 2019
"Hör, så får er själ leva!" (Jes. 55:3)
Se nu hur profeten här stadfäster hela Skriftens stora huvudlära, att vi genom tron blir rättfärdiga inför Gud. Paulus säger: "Tron är av predikan;" och Kristus: Ni är rena "genom mitt tal". Inte mer har ni gjort, än att ni har hört mitt tal, och så har tron gått upp i era hjärtan, och så är ni rena. Och detta säger Kristus själv, som ska döma på den yttersta dagen.
Då nu hela Skriften binder all salighet bara vid det korta ordet tron, vill vi samla all vår uppmärksamhet vid den enda punkten. Hur kommer man till tron? Och vad är tron? Varje väckt och frälsningssökande själ har till slut i denna punkt allt sitt bekymmer, och all dess salighet beror på denna fråga.
Hör då, vad Herrens Ande säger om det: "Hör, så får er själ leva". Endast: hör! Tron kommer av hörandet.
Tron kommer inte av sej själv. Det är alla väcktas förvillelse och skada, att de bara tänker och tänker och ideligen tänker, men inte hör vad Gud säger. På detta sätt uppkommer inte tron, inte heller genom att bara önska och vänta på den Helige Ande, inte heller genom att arbeta på sitt hjärta för att bringa det till tro. Nej, Kristus säger: "genom mitt tal."
Stanna och hör, hur Gud talar, ta Gud på orden och lita på att han inte ljuger, det må synas, hur illa det kan med din förtjänst, eller din eländiga bättring, och kännas, hur litet det kan i ditt hjärta. Kan du bara ta Gud på orden och med hjärtats tro omfatta hans vittnesbörd om Kristus, så har du också med detsamma hela Frälsaren och allt vad han förvärvat.
Lägg märke till hur kostligt aposteln Paulus talat om detta i Rom. 10: "Den rättfärdighet, som är av tron, säger så: Säg inte i ditt hjärta: vem vill fara upp i himmelen? Det är, att hämta Kristus hit ned; eller vem vill fara ned i djupet? Det är, att hämta Kristus upp igen ifrån de döda. Vad säger Skriften? Ordet är hart när dej, nämligen i din mun och i ditt hjärta; detta är det ordet om tron, som vi predikar."
Hör, en sådan lärdom! Se inte hit eller dit efter Kristus, vill aposteln säga, speja inte omkring i ovissa rymder, i ett dunkelt oändligt fjärran! Vad säger Skriften! Ordet är hart när dej. Hör! du har ordet — det ordet om tron! —
Ja, men Kristus?
Hör du inte! Du har ordet! Ta ordet, så har du Kristus.
Du tycker att Kristus är så långt borta, liksom vore han i himmelen eller i djupet, du vet inte var han är, eller hur och när han ska bli din. Du sträcker dej i ett obestämt fjärran efter honom. Det behöver du inte, säger aposteln. Ordet är hart när dej, nämligen det ordet om tron. Omfattar du det ordet, så omfattar du Kristus. Ty i samma stund det ordet om Kristus får rum i ditt hjärta, i samma stund har du också Kristus med all hans förtjänst, ja, allt vad det ordet innehåller.
På detta sätt frälsar tron. Gud ger dej ett ord, du omfattar det, och på stunden har du vad det ordet innehöll och lovade. Det var detta som Kristus ville oupphörligen lära oss, då han gick omkring och hjälpte alla endast med ord. Han sade ett ord, de trodde det ordet, och genast skedde det.
Särskilt lärorikt är exemplet av konungsmannen i Joh. 4. Hans son ligger för döden; då går han bort till Jesus och ber honom komma och bota hans son. Men Jesus började med att straffa otron och säger: "Utan att ni ser tecken och under, tror ni inte." Likväl upprepade konungsmannen sin begäran. Men nej, Kristus gick inte med honom. Vad gjorde Han då i stället? Han gav honom ett ord och sade: Gå, din son lever. "Då trodde mannen ordet och gick." Men han var så långt ifrån sitt hem, att han först den andra dagen mötte de tjänare, som var utsända till att båda honom: "Din son lever." Och då han utfrågade stunden, när det blev bättre med honom, fann han, att det var just den stund, då Jesus sade: Gå, din son lever — alltså just den stund, då han med tron omfattade ordet.
Men se här vad det är att "vandra i tron". Mannen fick ingenting att se; inte gick Kristus med honom, inte heller fick han något läkemedel att bära och se på; han fick alldeles ingenting som kunde ses eller kännas, fick endast ett ord, och med ordet allena gick han till andra dagen och fick under den långa natten åtnöja sej bara med ordet; därefter fick han vittnesbörd igenom tjänarna. Se nu här, på detta sätt ska vi också åtnöjas med ett enda ord av denne Herren, vandra i tron och se alls ingenting av dess uppfyllelse.
Detta är övermåttan viktigt att djupt inprägla i sitt hjärta; ty det är alldeles obegripligt, vilka långvariga och utpinande kval det kostar mången själ att komma ifrån sina känslor och fatta denna hemlighet, att vi måste börja med att bara höra och omfatta ett ord av Kristus och lita på det. Man vill oupphörligen känna något i sitt hjärta och erhålla en märklig erfarenhet av Andens liv, innan man ska tro. Men sådant kan inte ske med oss, förrän vi först omfattat ordet.
Må vi akta på den tiden
då du söker oss, o Gud!
Snart är nådens dag förliden
och vi får ej flera bud.
O, så hjälp oss nu att höra
vad vår själ kan saliggöra!
//: Upplåt du vårt hjärtas öra
Då nu hela Skriften binder all salighet bara vid det korta ordet tron, vill vi samla all vår uppmärksamhet vid den enda punkten. Hur kommer man till tron? Och vad är tron? Varje väckt och frälsningssökande själ har till slut i denna punkt allt sitt bekymmer, och all dess salighet beror på denna fråga.
Hör då, vad Herrens Ande säger om det: "Hör, så får er själ leva". Endast: hör! Tron kommer av hörandet.
Tron kommer inte av sej själv. Det är alla väcktas förvillelse och skada, att de bara tänker och tänker och ideligen tänker, men inte hör vad Gud säger. På detta sätt uppkommer inte tron, inte heller genom att bara önska och vänta på den Helige Ande, inte heller genom att arbeta på sitt hjärta för att bringa det till tro. Nej, Kristus säger: "genom mitt tal."
Stanna och hör, hur Gud talar, ta Gud på orden och lita på att han inte ljuger, det må synas, hur illa det kan med din förtjänst, eller din eländiga bättring, och kännas, hur litet det kan i ditt hjärta. Kan du bara ta Gud på orden och med hjärtats tro omfatta hans vittnesbörd om Kristus, så har du också med detsamma hela Frälsaren och allt vad han förvärvat.
Lägg märke till hur kostligt aposteln Paulus talat om detta i Rom. 10: "Den rättfärdighet, som är av tron, säger så: Säg inte i ditt hjärta: vem vill fara upp i himmelen? Det är, att hämta Kristus hit ned; eller vem vill fara ned i djupet? Det är, att hämta Kristus upp igen ifrån de döda. Vad säger Skriften? Ordet är hart när dej, nämligen i din mun och i ditt hjärta; detta är det ordet om tron, som vi predikar."
Hör, en sådan lärdom! Se inte hit eller dit efter Kristus, vill aposteln säga, speja inte omkring i ovissa rymder, i ett dunkelt oändligt fjärran! Vad säger Skriften! Ordet är hart när dej. Hör! du har ordet — det ordet om tron! —
Ja, men Kristus?
Hör du inte! Du har ordet! Ta ordet, så har du Kristus.
Du tycker att Kristus är så långt borta, liksom vore han i himmelen eller i djupet, du vet inte var han är, eller hur och när han ska bli din. Du sträcker dej i ett obestämt fjärran efter honom. Det behöver du inte, säger aposteln. Ordet är hart när dej, nämligen det ordet om tron. Omfattar du det ordet, så omfattar du Kristus. Ty i samma stund det ordet om Kristus får rum i ditt hjärta, i samma stund har du också Kristus med all hans förtjänst, ja, allt vad det ordet innehåller.
På detta sätt frälsar tron. Gud ger dej ett ord, du omfattar det, och på stunden har du vad det ordet innehöll och lovade. Det var detta som Kristus ville oupphörligen lära oss, då han gick omkring och hjälpte alla endast med ord. Han sade ett ord, de trodde det ordet, och genast skedde det.
Särskilt lärorikt är exemplet av konungsmannen i Joh. 4. Hans son ligger för döden; då går han bort till Jesus och ber honom komma och bota hans son. Men Jesus började med att straffa otron och säger: "Utan att ni ser tecken och under, tror ni inte." Likväl upprepade konungsmannen sin begäran. Men nej, Kristus gick inte med honom. Vad gjorde Han då i stället? Han gav honom ett ord och sade: Gå, din son lever. "Då trodde mannen ordet och gick." Men han var så långt ifrån sitt hem, att han först den andra dagen mötte de tjänare, som var utsända till att båda honom: "Din son lever." Och då han utfrågade stunden, när det blev bättre med honom, fann han, att det var just den stund, då Jesus sade: Gå, din son lever — alltså just den stund, då han med tron omfattade ordet.
Men se här vad det är att "vandra i tron". Mannen fick ingenting att se; inte gick Kristus med honom, inte heller fick han något läkemedel att bära och se på; han fick alldeles ingenting som kunde ses eller kännas, fick endast ett ord, och med ordet allena gick han till andra dagen och fick under den långa natten åtnöja sej bara med ordet; därefter fick han vittnesbörd igenom tjänarna. Se nu här, på detta sätt ska vi också åtnöjas med ett enda ord av denne Herren, vandra i tron och se alls ingenting av dess uppfyllelse.
Detta är övermåttan viktigt att djupt inprägla i sitt hjärta; ty det är alldeles obegripligt, vilka långvariga och utpinande kval det kostar mången själ att komma ifrån sina känslor och fatta denna hemlighet, att vi måste börja med att bara höra och omfatta ett ord av Kristus och lita på det. Man vill oupphörligen känna något i sitt hjärta och erhålla en märklig erfarenhet av Andens liv, innan man ska tro. Men sådant kan inte ske med oss, förrän vi först omfattat ordet.
Må vi akta på den tiden
då du söker oss, o Gud!
Snart är nådens dag förliden
och vi får ej flera bud.
O, så hjälp oss nu att höra
vad vår själ kan saliggöra!
//: Upplåt du vårt hjärtas öra
och förnim vårt böneljud ://
fredag 13 september 2019
"Ditt ord håller oss uppe då vi får det; och det samma ditt ord är vårt hjärtas fröjd och tröst." (Jer. 15:16)
Här visar oss profeten nyttan och nödvändigheten av Guds ords bruk. Men vid tanken på omöjligheten att tala om denna sak som vi bör, vid tanken på ämnets vikt samt de mäktiga motståndare, som här möter, nämligen det tröga köttet, den fängslande världen, den arge satan, vill handen sjunka ned av vanmakt. Här borde orden skrivas med eld i varje hjärta, och det vore dock för svagt talat. Ty vem besinnar väl, att det är Guds ords försummande, som är egentliga skulden till allt andligt elände i världen, all svaghet inom kyrkan och inom dess enskilda lemmar, och att Guds ords flitiga och rätta bruk är orsaken till allt andligt gott i världen?
Det är sant, människan är fallen; och bedrövliga är syndafallets följder: otro, synd, mörker, säkerhet, hårdhet m. m. Men allt detta kunde botas. Guds barmhärtighet och rättfärdighet kunde inte lämna människan i detta tillstånd utan medel till upprättelse. Han gav oss därför från himmelen ett botemedel, ett heligt utsäde, som, nedlagt i människohjärtat, där skulle återställa det förlorade gudsbelätet, ljus i förståndet, helighet i viljan samt nya andliga krafter. Du är blind, du är hård, otrogen, osalig och bunden i synden; men allt detta kan botas genom det botemedel, som Gud givit oss från himmelen. Du kan genom detta medel bli seende, förkrossad, troende, salig och fri i Kristus!
Men utan detta medlets bruk är det omöjligt för dej att övervinna ditt onda och upprättas, om du också på det hjärtligaste beder Gud om nåd därtill, om du också vakar och strider dej till döds mot det onda. Det är allt förgäves, syndafloden bryter fram med oemotståndlig kraft.
Allt detta bekräftar också erfarenheten. Det finns städer och församlingar, som har trogna lärare, som med oupphörligt predikande plöjer och sår ut och med förböner och tårar vattnar utsädet; men där står ändå helt jämmerligt till bland folket, där märks ingen varaktig kristendomens kraft och bevisning, ingen övning i tro och gudaktighet, utan endast något löst förstånds- och känsloprål. Vad är då orsaken? Undersök, och du ska finna, att där har folket inte ännu börjat använda Guds ord själva, och så länge förflyger allt det goda de hör från predikstolen, och bär ingen frukt.
Det är orter och tider, på vilka det sker kraftiga väckelser, mycket folk är i rörelse, det börjar grönska och blomstra överallt, och man fröjdar sej i hoppet om rika frukter av denna sköna Herrens plantering. Men några år går förbi, och du besöker detta fält och känner inte igen det. Du skådar med sorg det förödda landet, ser bara tistel och törne, förökad fräckhet och ogudaktighet. Och vad menar du var orsaken? Jo, en kraftig arbetare togs bort, och det var nu ingen, som vårdade sig om folket, och själva hade de inte kommit in i ordet, för att på egen hand använda det.
Däremot finner du andra orter, där kanske ingen utmärkt personlighet stått ledande i spetsen för Guds verk, men där folket själva hade börjat uppbygga sej inbördes med Guds ord. Och du fröjdas och förundras att se Guds verk inte blott bibehållet, utan märkligen förökat, utvidgat och mognat. Dessa händelser är bara de vanliga, som var och en med någon insikt i Guds rikes tillstånd skådar.
Och hur ska de förklaras? Jo, tänk på din egen erfarenhet, om du är en kristen, som någon tid gått i Andens skola. Vad har du att berömma dej av såsom medel till ditt andliga livs uppehälle och tillväxt? Har du varit så stark, så trogen, så vaksam, så upplyst, att du därigenom stått fast i alla beprövelser? Nej, inget annat än Guds trofasthet vill du berömma. Men nu är Gud lika trofast mot alla; det har inte varit brist på Guds trofasthet, där kristendomen dött ut. Nej, skillnaden har varit den, att där har nådemedlet försummats, men av dej har det blivit använt. Så trög och glömsk du ock är, har du dock alltid under tiden umgåtts med ordet, gärna läst och hört det, även om du också i detta avseende har många försummelser att förebrå dej.
Du har också erfarit olika verkningar av olika förhållanden i den delen. Har du inte ofta erfarit, hur du stundom efter långvarigare saknad av ordet eller försummelse däri blivit kall, död, olustig till din invärtes människa, svag för varje frestelse, världslig och köttslig? Men däremot, att de tider, då du flitigare umgåtts med ordet, har du också mått bättre till din invärtes människa. Och återigen, var det inte många gånger som du var nära att falla i säkerhet och synd, men ett bibelspråk, en predikan, kort sagt, något Guds ord väckte dej ur slummern och frälste dej? Var det inte mången gång som du var kall och död, hela världen var dej mörk och dyster; men du kom att läsa i bibeln en vers, ett kapitel, eller ett stycke ur en god bok, eller du träffade en vän, som hade Guds ord i sin mun, och du fick nytt liv, ny värme, och du ljusnade upp? Har du inte då Davids erfarenhet och bekännelse: "Herre, om inte ditt ord hade varit min tröst, så vore jag förgången i mitt elände?"
Så ser du hur ordet var medlet varigenom Gud uppehållit ditt nådeliv. På samma sätt är det med alla andra kristna. Guds ord kallas inte förgäves nådemedel; och utan det är det omöjligt att behålla nådelivet.
Vadhelst här i världen bedrövar min själ,
med Jesus och ordet det alltid blir väl.
Och om jag ej känner min lycka alltid,
i tron på Guds ord har jag ändå Guds frid.
Ack, saliga ro
på Jesus få tro
och äga Guds ord i sitt bo!
Det är sant, människan är fallen; och bedrövliga är syndafallets följder: otro, synd, mörker, säkerhet, hårdhet m. m. Men allt detta kunde botas. Guds barmhärtighet och rättfärdighet kunde inte lämna människan i detta tillstånd utan medel till upprättelse. Han gav oss därför från himmelen ett botemedel, ett heligt utsäde, som, nedlagt i människohjärtat, där skulle återställa det förlorade gudsbelätet, ljus i förståndet, helighet i viljan samt nya andliga krafter. Du är blind, du är hård, otrogen, osalig och bunden i synden; men allt detta kan botas genom det botemedel, som Gud givit oss från himmelen. Du kan genom detta medel bli seende, förkrossad, troende, salig och fri i Kristus!
Men utan detta medlets bruk är det omöjligt för dej att övervinna ditt onda och upprättas, om du också på det hjärtligaste beder Gud om nåd därtill, om du också vakar och strider dej till döds mot det onda. Det är allt förgäves, syndafloden bryter fram med oemotståndlig kraft.
Allt detta bekräftar också erfarenheten. Det finns städer och församlingar, som har trogna lärare, som med oupphörligt predikande plöjer och sår ut och med förböner och tårar vattnar utsädet; men där står ändå helt jämmerligt till bland folket, där märks ingen varaktig kristendomens kraft och bevisning, ingen övning i tro och gudaktighet, utan endast något löst förstånds- och känsloprål. Vad är då orsaken? Undersök, och du ska finna, att där har folket inte ännu börjat använda Guds ord själva, och så länge förflyger allt det goda de hör från predikstolen, och bär ingen frukt.
Det är orter och tider, på vilka det sker kraftiga väckelser, mycket folk är i rörelse, det börjar grönska och blomstra överallt, och man fröjdar sej i hoppet om rika frukter av denna sköna Herrens plantering. Men några år går förbi, och du besöker detta fält och känner inte igen det. Du skådar med sorg det förödda landet, ser bara tistel och törne, förökad fräckhet och ogudaktighet. Och vad menar du var orsaken? Jo, en kraftig arbetare togs bort, och det var nu ingen, som vårdade sig om folket, och själva hade de inte kommit in i ordet, för att på egen hand använda det.
Däremot finner du andra orter, där kanske ingen utmärkt personlighet stått ledande i spetsen för Guds verk, men där folket själva hade börjat uppbygga sej inbördes med Guds ord. Och du fröjdas och förundras att se Guds verk inte blott bibehållet, utan märkligen förökat, utvidgat och mognat. Dessa händelser är bara de vanliga, som var och en med någon insikt i Guds rikes tillstånd skådar.
Och hur ska de förklaras? Jo, tänk på din egen erfarenhet, om du är en kristen, som någon tid gått i Andens skola. Vad har du att berömma dej av såsom medel till ditt andliga livs uppehälle och tillväxt? Har du varit så stark, så trogen, så vaksam, så upplyst, att du därigenom stått fast i alla beprövelser? Nej, inget annat än Guds trofasthet vill du berömma. Men nu är Gud lika trofast mot alla; det har inte varit brist på Guds trofasthet, där kristendomen dött ut. Nej, skillnaden har varit den, att där har nådemedlet försummats, men av dej har det blivit använt. Så trög och glömsk du ock är, har du dock alltid under tiden umgåtts med ordet, gärna läst och hört det, även om du också i detta avseende har många försummelser att förebrå dej.
Du har också erfarit olika verkningar av olika förhållanden i den delen. Har du inte ofta erfarit, hur du stundom efter långvarigare saknad av ordet eller försummelse däri blivit kall, död, olustig till din invärtes människa, svag för varje frestelse, världslig och köttslig? Men däremot, att de tider, då du flitigare umgåtts med ordet, har du också mått bättre till din invärtes människa. Och återigen, var det inte många gånger som du var nära att falla i säkerhet och synd, men ett bibelspråk, en predikan, kort sagt, något Guds ord väckte dej ur slummern och frälste dej? Var det inte mången gång som du var kall och död, hela världen var dej mörk och dyster; men du kom att läsa i bibeln en vers, ett kapitel, eller ett stycke ur en god bok, eller du träffade en vän, som hade Guds ord i sin mun, och du fick nytt liv, ny värme, och du ljusnade upp? Har du inte då Davids erfarenhet och bekännelse: "Herre, om inte ditt ord hade varit min tröst, så vore jag förgången i mitt elände?"
Så ser du hur ordet var medlet varigenom Gud uppehållit ditt nådeliv. På samma sätt är det med alla andra kristna. Guds ord kallas inte förgäves nådemedel; och utan det är det omöjligt att behålla nådelivet.
Vadhelst här i världen bedrövar min själ,
med Jesus och ordet det alltid blir väl.
Och om jag ej känner min lycka alltid,
i tron på Guds ord har jag ändå Guds frid.
Ack, saliga ro
på Jesus få tro
och äga Guds ord i sitt bo!
fredag 26 juli 2019
"Hämnas inte er själva, kära vänner, utan låt Guds vrede ha rum." (Rom. 12:19)
Här ställer nu aposteln emot varandra Guds rättvisa vrede och hämnd samt vår ogudaktiga självhämnd, varmed han antyder, att om vi låter Gud vara vår beskyddare, vill han i allt ha omsorg om oss, hämnas all orätt som tillfogas oss, och skaffa oss rätt; men om vi själva hämnas, då har vi gått Gud i förväg och tagit saken ifrån honom — och då får vi hjälpa oss själva. Sådant antyds därmed, att aposteln ställer Guds hämnd emot vår hämnd och säger: "Hämnas er inte själva, utan låt Guds vrede ha rum."
Aposteln säger inte, att vår lidna oförrätt ska bli ohämnad, utan han vill endast att Herren Gud ska få behålla sin majestätsrätt och vara alla människors domare, så att vi inte tränger oss in i hans ämbete med någon självhämnd. Herren vill vara ensam konung och domare över sina skapade varelser. För det är skrivet: Min är hämnden, jag ska vedergälla det, säger Herren.
Dessa Herrens ord borde visserligen för alltid göra slut på allt vårt hämndbegär; för då den store Guden vill vara vår hämnare, borde vi med rätta så bäva för hans vrede, att vår vrede bleve vänd i innerligt förbarmande och förbön.
När vi ser, hur högt Gud älskar sina barn och vänner, så att det heter: "Den som rör er, han rör Guds ögonsten" — då vi ser, med vilket brinnande nit Han vakar över dem, så att Herren Kristus försäkrar: "Alla era huvudhår är räknade", vilket också innebär, att Gud ska ge akt på den mest fördolda ondska och obarmhärtighet, som någon kan tillfoga oss; och då vi därjämte vet, hur gruvligt det går till, när Herren Gud själv vredgas och straffar — då borde vi visserligen bli stilla och endast bedja: Gud, var oss alla nådig! Förlåt oss våra skulder, såsom också vi förlåter dem som är oss skyldiga.
Ty då Herren Gud hemsöker dem, som gör dej orätt och ont, tillgår det något gruvligare, än du kanske själv skulle önskat. För vi ska aldrig glömma, att den, som tillfogar oss oförskyllt lidande, har inte gjort det endast mot oss, utan i ännu högre grad åt Herren Gud, som sörjer mycket hjärtligare för oss än vi själva; och då är din förtryckare genast under Guds vrede — och honom ska han inte kunna undkomma, såsom ännu ingen människa undkommit Herren Gud!
Det säkra är, att synden inte blir till intet — det ska Guds höga fullkomligheter sörja för; synden ska alltid på något sätt drabba syndaren, antingen i tiden eller i evigheten; och här i tiden antingen i bättringssorgen och delaktigheten av Kristi lidande, eller också i straffets och hämndens lidande. Kommer syndaren i tiden till bättring och delaktighet i Kristi lidande för synden, då kommer han inte att uppbära syndens rätta straff, eftersom detta har övergått Kristus; men ångerns och tuktans lidande ska han ändå ha.
Sker åter inte detta, då ska alltid Guds vrede drabba honom. Detta sker då ofta här i tiden på ett sådant sätt, att vi inte ser det såsom syndens straff, då det nämligen sker genom vanligare olyckor, sjukdom, hungersnöd, eld, vatten, krig o.s.v., men stundom sker det också på ett sådant sätt, att även vi människor tydligt kan se Guds rättvisa hämnd däri, t. ex. då en man, som förtryckt de svaga, änkor och faderlösa barn och med orätt tillvällat sej andras egendom, blir hemsökt med besynnerliga olyckor och stannar i yttersta fattigdom och elände; då den, som försmädat, förrått och beljugit människor och berövat dem deras goda namn och rykte, själv faller i uppenbar skam och vanära; eller då den, som tillfogat människor svåra hjärtesår, ja, livstidslånga sorger, en som den mänskliga rättvisan inte kommit åt, slutar i det olidliga stumma vemodet, vansinnet eller självmordet o.s.v.
Men sker det inte här i tiden, att Gud hämnas missgärningen, då återstår hans rättvisa hämnd till den förskräckliga evigheten, den tillkommande vreden.
Och nu, hur vill du då vredgas över din ovän, hur skulle du vilja ytterligare hämnas, eller hysa några onda tankar och önskningar emot honom, när du vet, att en så svår Guds vrede redan vilar över honom? Borde du inte hellre då gripas av innerligt medlidande och bedja för honom, att han måtte komma till bättring! Sådant bör vi väl betänka, då den store, fruktansvärde Herren säger: "Hämnden är min, jag skall vedergälla det."
Detta föreställer oss nu aposteln för att rätt allvarligt tillbakavisa och kväva vår starka benägenhet för ondska och självhämnd. Och detta borde förvisso vara nog att förmå alla som vill vara kristna, som själva lever av idel barmhärtighet och för var stund behöver Guds tålamod, att de inte mot en felande medtjänare skulle utöva den ringaste hämnd eller ovilja.
Mitt vittne vare Gud! Jag vill
min sak åt honom lämna.
Förlåta hör oss mänskor till
och Gud att ondskan hämna.
Hur skulle jag väl själv bestå
om han med mej till doms vill gå?
- - -
Men syndar vi på Herrens nåd
vår dom vi själva vållar.
Så låt oss dämpa hämndens råd
och vreden återhålla,
att över dem ej solen må
kanske för alltid nedergå.
Aposteln säger inte, att vår lidna oförrätt ska bli ohämnad, utan han vill endast att Herren Gud ska få behålla sin majestätsrätt och vara alla människors domare, så att vi inte tränger oss in i hans ämbete med någon självhämnd. Herren vill vara ensam konung och domare över sina skapade varelser. För det är skrivet: Min är hämnden, jag ska vedergälla det, säger Herren.
Dessa Herrens ord borde visserligen för alltid göra slut på allt vårt hämndbegär; för då den store Guden vill vara vår hämnare, borde vi med rätta så bäva för hans vrede, att vår vrede bleve vänd i innerligt förbarmande och förbön.
När vi ser, hur högt Gud älskar sina barn och vänner, så att det heter: "Den som rör er, han rör Guds ögonsten" — då vi ser, med vilket brinnande nit Han vakar över dem, så att Herren Kristus försäkrar: "Alla era huvudhår är räknade", vilket också innebär, att Gud ska ge akt på den mest fördolda ondska och obarmhärtighet, som någon kan tillfoga oss; och då vi därjämte vet, hur gruvligt det går till, när Herren Gud själv vredgas och straffar — då borde vi visserligen bli stilla och endast bedja: Gud, var oss alla nådig! Förlåt oss våra skulder, såsom också vi förlåter dem som är oss skyldiga.
Ty då Herren Gud hemsöker dem, som gör dej orätt och ont, tillgår det något gruvligare, än du kanske själv skulle önskat. För vi ska aldrig glömma, att den, som tillfogar oss oförskyllt lidande, har inte gjort det endast mot oss, utan i ännu högre grad åt Herren Gud, som sörjer mycket hjärtligare för oss än vi själva; och då är din förtryckare genast under Guds vrede — och honom ska han inte kunna undkomma, såsom ännu ingen människa undkommit Herren Gud!
Det säkra är, att synden inte blir till intet — det ska Guds höga fullkomligheter sörja för; synden ska alltid på något sätt drabba syndaren, antingen i tiden eller i evigheten; och här i tiden antingen i bättringssorgen och delaktigheten av Kristi lidande, eller också i straffets och hämndens lidande. Kommer syndaren i tiden till bättring och delaktighet i Kristi lidande för synden, då kommer han inte att uppbära syndens rätta straff, eftersom detta har övergått Kristus; men ångerns och tuktans lidande ska han ändå ha.
Sker åter inte detta, då ska alltid Guds vrede drabba honom. Detta sker då ofta här i tiden på ett sådant sätt, att vi inte ser det såsom syndens straff, då det nämligen sker genom vanligare olyckor, sjukdom, hungersnöd, eld, vatten, krig o.s.v., men stundom sker det också på ett sådant sätt, att även vi människor tydligt kan se Guds rättvisa hämnd däri, t. ex. då en man, som förtryckt de svaga, änkor och faderlösa barn och med orätt tillvällat sej andras egendom, blir hemsökt med besynnerliga olyckor och stannar i yttersta fattigdom och elände; då den, som försmädat, förrått och beljugit människor och berövat dem deras goda namn och rykte, själv faller i uppenbar skam och vanära; eller då den, som tillfogat människor svåra hjärtesår, ja, livstidslånga sorger, en som den mänskliga rättvisan inte kommit åt, slutar i det olidliga stumma vemodet, vansinnet eller självmordet o.s.v.
Men sker det inte här i tiden, att Gud hämnas missgärningen, då återstår hans rättvisa hämnd till den förskräckliga evigheten, den tillkommande vreden.
Och nu, hur vill du då vredgas över din ovän, hur skulle du vilja ytterligare hämnas, eller hysa några onda tankar och önskningar emot honom, när du vet, att en så svår Guds vrede redan vilar över honom? Borde du inte hellre då gripas av innerligt medlidande och bedja för honom, att han måtte komma till bättring! Sådant bör vi väl betänka, då den store, fruktansvärde Herren säger: "Hämnden är min, jag skall vedergälla det."
Detta föreställer oss nu aposteln för att rätt allvarligt tillbakavisa och kväva vår starka benägenhet för ondska och självhämnd. Och detta borde förvisso vara nog att förmå alla som vill vara kristna, som själva lever av idel barmhärtighet och för var stund behöver Guds tålamod, att de inte mot en felande medtjänare skulle utöva den ringaste hämnd eller ovilja.
Mitt vittne vare Gud! Jag vill
min sak åt honom lämna.
Förlåta hör oss mänskor till
och Gud att ondskan hämna.
Hur skulle jag väl själv bestå
om han med mej till doms vill gå?
- - -
Men syndar vi på Herrens nåd
vår dom vi själva vållar.
Så låt oss dämpa hämndens råd
och vreden återhålla,
att över dem ej solen må
kanske för alltid nedergå.
torsdag 25 juli 2019
"Och Satan gick in i Judas, som kallades Iskariot och var en av de tolv." (Luk. 22:3)
Vad vi i synnerhet bör lära av denna förskräckliga händelse, är, att ingen må vara säker och tänka: skrymtarna är skrymtare; en redlig kristen har inget att frukta. Nej, annat lär oss Judas´ exempel.
Då Judas av Frälsaren utvaldes till apostel, var han förvisso inte vad han sedan blev. Och hur många är inte de, som börjat i Anden, men lyktat i köttet? Se här på Judas' exempel och alla andra syndafall, hur lätt och snart det kan vara gjort, att en kristen är förlorad. Isynnerhet när den rätt onda stunden är inne, när djävulen med sina listiga och starka anlopp griper dej an och på en gång upptänder köttets begärelse och förblindar ditt förstånd, så att de förskräckligaste synder inte syns dej det ringaste farliga, men oändligen kära, ja nödvändiga — då är det snart gjort, att du faller.
Till sådan frestelsestund hör isynnerhet tre ting: Först att synden blir dej synnerligen kär och behaglig; för det andra att om du än så mycket betraktar den, du omöjligen ska kunna finna att den är farlig, utan den ska synas dej helt ringa och obetydlig; och för det tredje att du börjar synda med något litet och tänker, att "så litet gör ju inget".
Så var det när ormen besvek Eva med sin illfundighet. Han sa: Inte ska ni dö; det är ju bara att ta ett äpple; och ett äpple är ju bara ett äpple. Men däremot ska ni vinna mycket, nämligen först den ljuvliga fruktens njutande och sedan ett större förstånd.
Likaså när han förförde Judas. Det börjades bara med lite snattande, och då hette det: Jag tar ju endast något så litet — och bara denna gång (för varje gång!) och — det är inte orätt, att jag har något för mitt besvär.
Vidare, när djävulen ingav honom i hjärtat att han skulle förråda Jesus, var det ju något så naturligt att tänka: Trettio silverpenningar är inte att förakta — och ingen fara! Jesus är först oskyldig och sedan allsmäktig; inte kan det gälla hans liv — emellertid gör jag mej en god förtjänst.
Sådant hade Judas förvisso tänkt. Vem skulle ha sagt honom att han dagen efter gärningen skulle vara så förtvivlad, att han skulle gå bort och hänga sej? Det trodde han inte, utan han tänkte bara på hur han den dagen skulle njuta av sina pengar.
Hade han på torsdagen, då Jesus varnade honom, trott vad han dagen därpå fick erfara, förvisso hade han bävat för den handeln såsom för själva helvetet. Men han såg det ännu inte själv, och djävulen fyllde honom med andra ingivelser.
Var och en betänke detta i tid och läre en gång förstå syndens och djävulens rätta art, nämligen att om du blott inrymmer synd och skrymteri i ett fall och vid ett tillfälle, ska du snart så försoffas, förtjusas och förblindas, att du inte förmår se att det är den ringaste fara å färde, och så ska du småningom gå steg för steg till ditt yttersta fördärv.
Ja, det är så besynnerligt i en sådan ond, satanisk tjusningsstund, att om du på det grundligaste vill överväga och betrakta den synd till vilken du frestas, du ändå omöjligen ska kunna se annat än att den inte alls är farlig, utan ringa och lätt som en fjäder. Men däremot ska den också på samma gång synas dej oändligen kär och ljuvlig.
Dessa är de rätta färgerna på syndens framsida i försökelsens stund, samt de rätta tecken, att du för tillfället är i en försökelse, eller står ett prov, då din odödliga själs väl eller ve torde skola avgöras. Ty börjar du nu endast skrymta, hylla synden och dölja henne, så är det förbi med dej. Skrymteriet är syndens och djävulens gyllene överklädnad, förutan vilken de ingen väg kommer. Sannerligen, ta bort skrymteriet, och du ska aldrig kunna förbli i någon synd, eller fortsätta med den, utan du ska då alltid stå upp ur den och frälsas.
Hade Judas bara bekänt vad djävulen hade ingivit honom — om det också endast skett inför någon av lärjungarna — så hade djävulen genast varit avväpnad, och Judas hade inte längre fortgått i synden. Detta är ett medel, som hårt frestade kristna i alla tider begagnat emot djävulen, och alltid med stor välsignelse. Därför gäller just här apostelns förmaning: "Bekänn inbördes synderna den ena för den andra och bed för varandra, så att ni blir helbrägda."
Men allt detta är något, som man sällan rätt tror och besinnar, förrän man av egen bedrövlig erfarenhet lärt det, då det ofta är för sent. Vad är det då man inte tror? Jo, att man i frestelsestunden undergår en verklig förblindelse och förtjusning, så att man blir trygg, säker och dristig och tycker sej se, att det är alls ingen fara, då det likväl spelas om själva livet och själen. Och om någon tror detta förut, händer det honom likväl, att när han själv faller i frestelse till någon synd, syns honom dock den synden inte farlig.
Här skulle man dock billigt komma i fruktan och med lärjungarna fråga: "Vem kan då bli salig?" Och Jesus svarade och sade: "Vad som är omöjligt för människor, det är möjligt för Gud." Så länge vi förblir i denna fruktan och denna tröst kan vi aldrig förgås, utan vi ska alltid vara i Guds hand. Han är en trofast hjälpare och herde och säger själv: "Ingen ska rycka de mina ur min hand."
Här gäller liv, här gäller död
och vill du seger vinna,
så strid - i Gud som striden bjöd
du hjälpen ock skall finna.
Men skyr du mödan, feg och svag,
så förestår dej nederlag
och fångenskap och döden.
Då Judas av Frälsaren utvaldes till apostel, var han förvisso inte vad han sedan blev. Och hur många är inte de, som börjat i Anden, men lyktat i köttet? Se här på Judas' exempel och alla andra syndafall, hur lätt och snart det kan vara gjort, att en kristen är förlorad. Isynnerhet när den rätt onda stunden är inne, när djävulen med sina listiga och starka anlopp griper dej an och på en gång upptänder köttets begärelse och förblindar ditt förstånd, så att de förskräckligaste synder inte syns dej det ringaste farliga, men oändligen kära, ja nödvändiga — då är det snart gjort, att du faller.
Till sådan frestelsestund hör isynnerhet tre ting: Först att synden blir dej synnerligen kär och behaglig; för det andra att om du än så mycket betraktar den, du omöjligen ska kunna finna att den är farlig, utan den ska synas dej helt ringa och obetydlig; och för det tredje att du börjar synda med något litet och tänker, att "så litet gör ju inget".
Så var det när ormen besvek Eva med sin illfundighet. Han sa: Inte ska ni dö; det är ju bara att ta ett äpple; och ett äpple är ju bara ett äpple. Men däremot ska ni vinna mycket, nämligen först den ljuvliga fruktens njutande och sedan ett större förstånd.
Likaså när han förförde Judas. Det börjades bara med lite snattande, och då hette det: Jag tar ju endast något så litet — och bara denna gång (för varje gång!) och — det är inte orätt, att jag har något för mitt besvär.
Vidare, när djävulen ingav honom i hjärtat att han skulle förråda Jesus, var det ju något så naturligt att tänka: Trettio silverpenningar är inte att förakta — och ingen fara! Jesus är först oskyldig och sedan allsmäktig; inte kan det gälla hans liv — emellertid gör jag mej en god förtjänst.
Sådant hade Judas förvisso tänkt. Vem skulle ha sagt honom att han dagen efter gärningen skulle vara så förtvivlad, att han skulle gå bort och hänga sej? Det trodde han inte, utan han tänkte bara på hur han den dagen skulle njuta av sina pengar.
Hade han på torsdagen, då Jesus varnade honom, trott vad han dagen därpå fick erfara, förvisso hade han bävat för den handeln såsom för själva helvetet. Men han såg det ännu inte själv, och djävulen fyllde honom med andra ingivelser.
Var och en betänke detta i tid och läre en gång förstå syndens och djävulens rätta art, nämligen att om du blott inrymmer synd och skrymteri i ett fall och vid ett tillfälle, ska du snart så försoffas, förtjusas och förblindas, att du inte förmår se att det är den ringaste fara å färde, och så ska du småningom gå steg för steg till ditt yttersta fördärv.
Ja, det är så besynnerligt i en sådan ond, satanisk tjusningsstund, att om du på det grundligaste vill överväga och betrakta den synd till vilken du frestas, du ändå omöjligen ska kunna se annat än att den inte alls är farlig, utan ringa och lätt som en fjäder. Men däremot ska den också på samma gång synas dej oändligen kär och ljuvlig.
Dessa är de rätta färgerna på syndens framsida i försökelsens stund, samt de rätta tecken, att du för tillfället är i en försökelse, eller står ett prov, då din odödliga själs väl eller ve torde skola avgöras. Ty börjar du nu endast skrymta, hylla synden och dölja henne, så är det förbi med dej. Skrymteriet är syndens och djävulens gyllene överklädnad, förutan vilken de ingen väg kommer. Sannerligen, ta bort skrymteriet, och du ska aldrig kunna förbli i någon synd, eller fortsätta med den, utan du ska då alltid stå upp ur den och frälsas.
Hade Judas bara bekänt vad djävulen hade ingivit honom — om det också endast skett inför någon av lärjungarna — så hade djävulen genast varit avväpnad, och Judas hade inte längre fortgått i synden. Detta är ett medel, som hårt frestade kristna i alla tider begagnat emot djävulen, och alltid med stor välsignelse. Därför gäller just här apostelns förmaning: "Bekänn inbördes synderna den ena för den andra och bed för varandra, så att ni blir helbrägda."
Men allt detta är något, som man sällan rätt tror och besinnar, förrän man av egen bedrövlig erfarenhet lärt det, då det ofta är för sent. Vad är det då man inte tror? Jo, att man i frestelsestunden undergår en verklig förblindelse och förtjusning, så att man blir trygg, säker och dristig och tycker sej se, att det är alls ingen fara, då det likväl spelas om själva livet och själen. Och om någon tror detta förut, händer det honom likväl, att när han själv faller i frestelse till någon synd, syns honom dock den synden inte farlig.
Här skulle man dock billigt komma i fruktan och med lärjungarna fråga: "Vem kan då bli salig?" Och Jesus svarade och sade: "Vad som är omöjligt för människor, det är möjligt för Gud." Så länge vi förblir i denna fruktan och denna tröst kan vi aldrig förgås, utan vi ska alltid vara i Guds hand. Han är en trofast hjälpare och herde och säger själv: "Ingen ska rycka de mina ur min hand."
Här gäller liv, här gäller död
och vill du seger vinna,
så strid - i Gud som striden bjöd
du hjälpen ock skall finna.
Men skyr du mödan, feg och svag,
så förestår dej nederlag
och fångenskap och döden.
onsdag 24 juli 2019
"Den som tror och blir döpt ska bli salig." (Mark. 16:16)
Vill vi ha ett bibelord vari dopets alla herrliga skatter i korta, starka och förklarande ordalag är innefattade, så har vi ett sådant i Gal. 3:27: "Ty ni, så många som är döpta till Kristus, har iklätt er Kristus."
Hjälp Gud, att vi en gång märker denna omständighet! — Ni har iklätt er Kristus!" Se, det är hela hemligheten av den obegripliga renhet och välbehaglighet för Guds ögon, som skänks oss i dopet. Vi är iklädda Kristus. Vi står inte mer för Guds ögon i våra egna personer, utan i hans Sons Kristi person; liksom Kristus på Försoningsdagen stod inför sin Fader inte i sin egen person med sitt eget anseende, utan i våra personer såsom den ende syndaren för alla syndare, bärande på sej hela världens synder.
Då var Han iklädd världen. Nu blir vi i dopet iklädda Kristus och betraktas inför Gud, inte efter vad vi själva är, utan vad Kristus är; vi står inför Gud i Kristi kläder, i Kristi person, i Kristi rättfärdighet och anseende. Detta heter här vara "iklädd Kristus".
Allt vad Kristus för oss var, gjorde och hade, är i dopet på oss överflyttat, åt oss skänkt; ty Kristus hade efter sitt nådefulla behag genom sina ord om dopet i detta nedlagt, ja, med detta sammanbundit hela saligheten som Han förvärvade oss. Varav kommer att alla som blir döpta till Kristus på en gång blir iklädda allt detta som hör till att bli salig, nämligen: hela Kristus och all hans förtjänst; så att vad Kristus för oss var och är, det är så alldeles vårt, som om vi själva i våra egna personer vore detsamma, och vad Kristus i vårt ställe gjort, är så alldeles vårt, som om vi själva gjort detsamma. Ty vi är iklädda Kristus.
Men vad är nu Kristus? Först är Kristus idel renhet och rättfärdighet, därför är vi också idel renhet och rättfärdighet. — I oss själva? Nej, i Honom allena; såsom "Han, vilken icke visste av någon synd, blev för oss gjord till synd, på det vi skulle varda Guds rättfärdighet genom Honom".
Vidare: Kristus är täck och skön, så att Fadern i Honom har allt sitt behag, Kristus är Guds Son och rikets arvinge; därför är vi Guds barn, arvingar och Kristi medarvingar.
Nu förstår vi hur det gick till att de skröpliga lärjungarna var alldeles rena; nu förstår vi vad det språket betyder: "Så är nu inget fördömligt för dem som är i Kristus Jesus", d. ä. oaktat de ännu i sitt kött och på sina fötter i vandringen har mycket orent och skröpligt, kan likväl inget därav tillräknas dem till fördömelse. Ty just därför är de iklädda Kristus, att de inte mer ska skådas och dömas efter vad de själva är, utan efter vad Kristus är.
Nu förstår vi varför det hos profeten var förutsagt: "Och detta ska vara hans namn, det man ska kalla honom: Herren vår rättfärdighet." Den som rätt och väl förstår denna hemlighet, han kan i sanning sägas veta något, han är kommen tämligen långt ut ur djävulens våld och har lagt en orygglig grund till en rätt gudomlig frid i sitt hjärta. Men den som inte förstår eller vill förstå denna hemlighet, han har ingen rätt insikt i evangelium och kan varken råda sej själv eller andra, kan inte heller denna hemlighet förutan någonsin i sin livstid komma till någon frid, inte heller till någon sann helgelse, än mindre hjälpa andra till det.
Därför är det denna salighetens kunskap som en kristen så nödvändigt behöver. Då kunde han äntligen en gång få ett varmt och kristligt sinne, både mot sin Gud och sina medmänniskor, samt en välgrundad och hälsosam frid i sitt hjärta.
Ty när detta kommer in i en människas hjäta, att hon inte mer står i sina egna orena kläder för Gud, utan är iklädd Kristus och är i honom alldeles ren, täck och behaglig för Guds ögon; att hennes synder, som så jämmerligt plågar henne, aldrig ska tillräknas henne, o, då blir hon en ny människa, då vämjs hon vid allt sitt eget, vid både sin fromhet och sin ofromhet; då blir Kristus, Kristus, endast Kristus hennes allt i alla, både hennes rättfärdighet och hennes helgelse, ja, hennes livs, hennes tankars medelpunkt; då älskar hon honom och hans heliga vägar; då tar hon med nöje farväl av sin förra värld, sitt förra väsende i synd och fåfänga;, då vill hon gärna följa sin Herre och tjäna honom i evig rättfärdighet, oskuld och salighet; då har hon även för den saken sitt hopp i honom allena, förtroligt bedjande: Ta du, min Jesus kär, mitt hela hjärta, rensa mej du, döda du mitt kött.
Och se, detta är det som både verkas i oss och förebildas genom dopet — vilket aposteln därför kallar nya födelsens bad och den Helige Andes förnyelse.
Och du ska aldrig svika
din nåd, ditt fridsförbund
som gör oss saligt rika
på din försonings grund.
Du vill oss dina kalla,
du är oss när all tid,
du vill få hem oss alla
till evig fröjd och frid.
Hjälp Gud, att vi en gång märker denna omständighet! — Ni har iklätt er Kristus!" Se, det är hela hemligheten av den obegripliga renhet och välbehaglighet för Guds ögon, som skänks oss i dopet. Vi är iklädda Kristus. Vi står inte mer för Guds ögon i våra egna personer, utan i hans Sons Kristi person; liksom Kristus på Försoningsdagen stod inför sin Fader inte i sin egen person med sitt eget anseende, utan i våra personer såsom den ende syndaren för alla syndare, bärande på sej hela världens synder.
Då var Han iklädd världen. Nu blir vi i dopet iklädda Kristus och betraktas inför Gud, inte efter vad vi själva är, utan vad Kristus är; vi står inför Gud i Kristi kläder, i Kristi person, i Kristi rättfärdighet och anseende. Detta heter här vara "iklädd Kristus".
Allt vad Kristus för oss var, gjorde och hade, är i dopet på oss överflyttat, åt oss skänkt; ty Kristus hade efter sitt nådefulla behag genom sina ord om dopet i detta nedlagt, ja, med detta sammanbundit hela saligheten som Han förvärvade oss. Varav kommer att alla som blir döpta till Kristus på en gång blir iklädda allt detta som hör till att bli salig, nämligen: hela Kristus och all hans förtjänst; så att vad Kristus för oss var och är, det är så alldeles vårt, som om vi själva i våra egna personer vore detsamma, och vad Kristus i vårt ställe gjort, är så alldeles vårt, som om vi själva gjort detsamma. Ty vi är iklädda Kristus.
Men vad är nu Kristus? Först är Kristus idel renhet och rättfärdighet, därför är vi också idel renhet och rättfärdighet. — I oss själva? Nej, i Honom allena; såsom "Han, vilken icke visste av någon synd, blev för oss gjord till synd, på det vi skulle varda Guds rättfärdighet genom Honom".
Vidare: Kristus är täck och skön, så att Fadern i Honom har allt sitt behag, Kristus är Guds Son och rikets arvinge; därför är vi Guds barn, arvingar och Kristi medarvingar.
Nu förstår vi hur det gick till att de skröpliga lärjungarna var alldeles rena; nu förstår vi vad det språket betyder: "Så är nu inget fördömligt för dem som är i Kristus Jesus", d. ä. oaktat de ännu i sitt kött och på sina fötter i vandringen har mycket orent och skröpligt, kan likväl inget därav tillräknas dem till fördömelse. Ty just därför är de iklädda Kristus, att de inte mer ska skådas och dömas efter vad de själva är, utan efter vad Kristus är.
Nu förstår vi varför det hos profeten var förutsagt: "Och detta ska vara hans namn, det man ska kalla honom: Herren vår rättfärdighet." Den som rätt och väl förstår denna hemlighet, han kan i sanning sägas veta något, han är kommen tämligen långt ut ur djävulens våld och har lagt en orygglig grund till en rätt gudomlig frid i sitt hjärta. Men den som inte förstår eller vill förstå denna hemlighet, han har ingen rätt insikt i evangelium och kan varken råda sej själv eller andra, kan inte heller denna hemlighet förutan någonsin i sin livstid komma till någon frid, inte heller till någon sann helgelse, än mindre hjälpa andra till det.
Därför är det denna salighetens kunskap som en kristen så nödvändigt behöver. Då kunde han äntligen en gång få ett varmt och kristligt sinne, både mot sin Gud och sina medmänniskor, samt en välgrundad och hälsosam frid i sitt hjärta.
Ty när detta kommer in i en människas hjäta, att hon inte mer står i sina egna orena kläder för Gud, utan är iklädd Kristus och är i honom alldeles ren, täck och behaglig för Guds ögon; att hennes synder, som så jämmerligt plågar henne, aldrig ska tillräknas henne, o, då blir hon en ny människa, då vämjs hon vid allt sitt eget, vid både sin fromhet och sin ofromhet; då blir Kristus, Kristus, endast Kristus hennes allt i alla, både hennes rättfärdighet och hennes helgelse, ja, hennes livs, hennes tankars medelpunkt; då älskar hon honom och hans heliga vägar; då tar hon med nöje farväl av sin förra värld, sitt förra väsende i synd och fåfänga;, då vill hon gärna följa sin Herre och tjäna honom i evig rättfärdighet, oskuld och salighet; då har hon även för den saken sitt hopp i honom allena, förtroligt bedjande: Ta du, min Jesus kär, mitt hela hjärta, rensa mej du, döda du mitt kött.
Och se, detta är det som både verkas i oss och förebildas genom dopet — vilket aposteln därför kallar nya födelsens bad och den Helige Andes förnyelse.
Och du ska aldrig svika
din nåd, ditt fridsförbund
som gör oss saligt rika
på din försonings grund.
Du vill oss dina kalla,
du är oss när all tid,
du vill få hem oss alla
till evig fröjd och frid.
tisdag 23 juli 2019
"Vare sej vi lever eller dör, hör vi Herren till." (Rom. 14:8)
Detta är både hemligheten och högheten av de trognas liv på jorden. Med hela sitt liv, sin tillvaro, och även med sin död, tillhör de Herren. De är inte sina egna; de är hans, som skapat, återlöst och helgat dem. De är hans, inte bara efter förbundet med Honom, utan också efter sin ande och sitt livs hela riktning. Ty ingen av oss lever för sej själv.
De andligen döda kan inte annat än "leva för sej själva", leva för sin egen räkning och efter sina egna lustar, "fria från rättfärdigheten". Att de trogna åter i sin ande och sitt hela livs riktning verkligen lever för Herren, det kommer sej av att den nya födelsen och det andliga livet inte bara är en tanke och en föreställning, utan en stor verklighet, som bevisar sej i krafter och egenskaper, vilka aldrig finns i naturen.
Bland dessa krafter och egenskaper är den utmärkande, att vi inte mer lever för oss själva, utan nu har i Herren, hans sak, hans ära, hans välbehag vårt livs högsta och dyrbaraste mål, hur väl eller illa det än må lyckas oss att i verk och gärning utföra, vad vi innerligast älskar och eftersträvar. Såsom redan är sagt, lever vi för Herren, inte bara efter vårt förbund med honom, utan också efter vår ande, vår innersta håg och strävan. Går det inte fullkomligt i levernet, utan vi i något fall börjar leva oss själva, så är detta en avvikelse från vår innersta vilja, en avvikelse som vi då själva bestraffar.
Och ingen dör sej själv. Även i avseende på sin död är en kristen inte mer sin egen, utan Herrens och honom undergiven. En kristen har varken rättighet eller vilja att efter sitt eget tycke, t. ex. för sin egen ära, förspilla sitt liv; måste han äventyra eller uppoffra det, så ska det ske efter Herrens bud och ordning. "Ni är inte era egna, ni är dyrt köpta," säger aposteln. Endast om Herrens ära och välbehag eller hans bud och ordning så fordrar, ska vi vara villiga att uppoffra vårt liv, och då på vad sätt eller tid Herren behagar.
En trogen må varken önska sej att leva eller att dö med avseende på sej själv. Han bör alltid tänka så: Vill Gud att jag ska vara här på jorden ännu längre, så vill jag det också; men vill Gud ta mej hem, så vill jag inte vara på jorden. Vi felar den ena gången med att önska oss ett förlängt liv; den andra gången med att själviskt önska oss döden. Allt vad vi är och har, även vårt liv, hör Herren till och bör åt honom överlämnas.
Lever vi, så lever vi Herren. Att vi "lever Herren" innebär att vi betraktar vårt liv, vår hela tillvaro såsom Herrens egendom och därför även i allt handlar såsom hans tjänare. Det innebär att vi i allting ser på hans vilja såsom det enda rättesnöret för allt vad vi göra eller företar oss; att vi har hans ära och hans välbehag till vårt enda ögonmål. Det innebär också att vi i allt som vi erfar här i livet överlämnar oss åt hans ledning, i lust och nöd, vare sej han ger eller tar något, samt åt honom vill offra alla våra gåvor och krafter. —
Dör vi så dör vi Herren. Såsom hela vårt liv är Herrens och åt honom helgat, så är även vår död. Om vi än dör en naturlig död, så sker det då i medvetandet att vi är Herrens; Därför vill vi också vara nöjda, vilken stund och på vilket sätt han behagar att kalla oss.
Men i vissa händelser beror också vår död av vårt eget val, såsom när martyren under en blodig förföljelse kan undgå döden, om han förnekar evangelium, eller när missionären ser en bestämd dödsfara för sej vid ett visst företag till själars räddning, eller när krigaren enligt Guds ordning skulle våga sitt liv, men genom flykt kunde rädda det. I alla sådana fall är en kristen både pliktig och efter anden villig att hellre offra sitt liv, än svika sin trohet mot Herren, hans sak eller hans ordning. Och när han alltså för Herrens skull offrar sitt liv, då heter det också att han "dör Herren". Vare sej vi nu lever eller dör, så hör vi Herren till. Vi är såväl i livet som i döden både hans egendom och hans tjänare.
En sådan tröst och förmån har endast de trogna, att var de än är, i livet, i döden eller efter döden, "är de Herrens" — Herrens egendom och föremål för all hans kärlek och trofasta omsorg. De är alltid i hans händer, åt vilken är given "all makt i himmelen och på jorden". Lever vi här i främlingslandet, så är vi dock hans barn och tjänare, i hans osynliga sällskap; och kallas vi hädan, då är vi "hemma hos Herren" för att evigt se honom sådan han är. Här i tiden hör vi Herren till, först efter tron och samvetet, sedan efter kärleken och tjänandet. Och då vi dör, då är vi också Herrens egendom och i hans vård både till kropp och själ.
Kroppen är i hans hemlighetsfulla men säkra förvar undangömd intill uppståndelsens dag, då den ska oförgänglig återställas till ett evigt liv; och själen är i Guds paradis, i Kristi och hans helgons umgänge intill den stora dag, då den åter ska beklädas med den "andliga lekamen", vilken är lik Kristi förklarade lekamen. Var viss därpå, att den som tillhör Herren i tiden, tillhör honom också i döden och i evigheten.
Det är då ett över alla våra tankar saligt förhållande, att "vare sej vi lever eller dör, hör vi Herren till".
Lever vi, så lever vi för Herren.
Dör vi, så dör vi för Herren.
Om vi lever eller dör,
om vi lever eller dör,
hör vi Herren till,
hör vi Herren till.
De andligen döda kan inte annat än "leva för sej själva", leva för sin egen räkning och efter sina egna lustar, "fria från rättfärdigheten". Att de trogna åter i sin ande och sitt hela livs riktning verkligen lever för Herren, det kommer sej av att den nya födelsen och det andliga livet inte bara är en tanke och en föreställning, utan en stor verklighet, som bevisar sej i krafter och egenskaper, vilka aldrig finns i naturen.
Bland dessa krafter och egenskaper är den utmärkande, att vi inte mer lever för oss själva, utan nu har i Herren, hans sak, hans ära, hans välbehag vårt livs högsta och dyrbaraste mål, hur väl eller illa det än må lyckas oss att i verk och gärning utföra, vad vi innerligast älskar och eftersträvar. Såsom redan är sagt, lever vi för Herren, inte bara efter vårt förbund med honom, utan också efter vår ande, vår innersta håg och strävan. Går det inte fullkomligt i levernet, utan vi i något fall börjar leva oss själva, så är detta en avvikelse från vår innersta vilja, en avvikelse som vi då själva bestraffar.
Och ingen dör sej själv. Även i avseende på sin död är en kristen inte mer sin egen, utan Herrens och honom undergiven. En kristen har varken rättighet eller vilja att efter sitt eget tycke, t. ex. för sin egen ära, förspilla sitt liv; måste han äventyra eller uppoffra det, så ska det ske efter Herrens bud och ordning. "Ni är inte era egna, ni är dyrt köpta," säger aposteln. Endast om Herrens ära och välbehag eller hans bud och ordning så fordrar, ska vi vara villiga att uppoffra vårt liv, och då på vad sätt eller tid Herren behagar.
En trogen må varken önska sej att leva eller att dö med avseende på sej själv. Han bör alltid tänka så: Vill Gud att jag ska vara här på jorden ännu längre, så vill jag det också; men vill Gud ta mej hem, så vill jag inte vara på jorden. Vi felar den ena gången med att önska oss ett förlängt liv; den andra gången med att själviskt önska oss döden. Allt vad vi är och har, även vårt liv, hör Herren till och bör åt honom överlämnas.
Lever vi, så lever vi Herren. Att vi "lever Herren" innebär att vi betraktar vårt liv, vår hela tillvaro såsom Herrens egendom och därför även i allt handlar såsom hans tjänare. Det innebär att vi i allting ser på hans vilja såsom det enda rättesnöret för allt vad vi göra eller företar oss; att vi har hans ära och hans välbehag till vårt enda ögonmål. Det innebär också att vi i allt som vi erfar här i livet överlämnar oss åt hans ledning, i lust och nöd, vare sej han ger eller tar något, samt åt honom vill offra alla våra gåvor och krafter. —
Dör vi så dör vi Herren. Såsom hela vårt liv är Herrens och åt honom helgat, så är även vår död. Om vi än dör en naturlig död, så sker det då i medvetandet att vi är Herrens; Därför vill vi också vara nöjda, vilken stund och på vilket sätt han behagar att kalla oss.
Men i vissa händelser beror också vår död av vårt eget val, såsom när martyren under en blodig förföljelse kan undgå döden, om han förnekar evangelium, eller när missionären ser en bestämd dödsfara för sej vid ett visst företag till själars räddning, eller när krigaren enligt Guds ordning skulle våga sitt liv, men genom flykt kunde rädda det. I alla sådana fall är en kristen både pliktig och efter anden villig att hellre offra sitt liv, än svika sin trohet mot Herren, hans sak eller hans ordning. Och när han alltså för Herrens skull offrar sitt liv, då heter det också att han "dör Herren". Vare sej vi nu lever eller dör, så hör vi Herren till. Vi är såväl i livet som i döden både hans egendom och hans tjänare.
En sådan tröst och förmån har endast de trogna, att var de än är, i livet, i döden eller efter döden, "är de Herrens" — Herrens egendom och föremål för all hans kärlek och trofasta omsorg. De är alltid i hans händer, åt vilken är given "all makt i himmelen och på jorden". Lever vi här i främlingslandet, så är vi dock hans barn och tjänare, i hans osynliga sällskap; och kallas vi hädan, då är vi "hemma hos Herren" för att evigt se honom sådan han är. Här i tiden hör vi Herren till, först efter tron och samvetet, sedan efter kärleken och tjänandet. Och då vi dör, då är vi också Herrens egendom och i hans vård både till kropp och själ.
Kroppen är i hans hemlighetsfulla men säkra förvar undangömd intill uppståndelsens dag, då den ska oförgänglig återställas till ett evigt liv; och själen är i Guds paradis, i Kristi och hans helgons umgänge intill den stora dag, då den åter ska beklädas med den "andliga lekamen", vilken är lik Kristi förklarade lekamen. Var viss därpå, att den som tillhör Herren i tiden, tillhör honom också i döden och i evigheten.
Det är då ett över alla våra tankar saligt förhållande, att "vare sej vi lever eller dör, hör vi Herren till".
Lever vi, så lever vi för Herren.
Dör vi, så dör vi för Herren.
Om vi lever eller dör,
om vi lever eller dör,
hör vi Herren till,
hör vi Herren till.
måndag 22 juli 2019
"Om jag kunde profetera och visste all hemlighet och allt förstånd och hade all tro, så att jag försatte berg, och inte hade kärleken, så vore jag inget." (1 Kor. 13:2)
Det är en bekymmersam företeelse, att under det en finare självrättfärdighet vill göra vår kärlek och dess bevisning till salighetsväg, ser vi å andra sidan även hur kristna, som lärt den stora huvudsanningen, att vi blir rättfärdiga utan förskyllan endast genom tron på Kristus, samt genom denna tro även erhållit den nya himmelska kärleken, åter efter någon tid dels börjar bli så kalla, döda och efterlåtna i kärleken och dess bevisning, att de nu tycks "leva blott sej själva", dels också mycket lätt kan trösta sej för denna brist och anföra, att vi dock blir saliga bara av nåd genom tron, som om vi skulle bli saliga genom en tro, som inte verkar någon kärlek.
Det är isynnerhet mot detta olyckliga bedrägeri som vi ofta och allvarligt bör besinna, vad Herrens ord lär oss i denna fråga.
Sant är nu det, att vi blir rättfärdiga endast av Guds nåd genom tron på den kärlek, varmed Gud i Kristus älskat oss, och inte genom någon vår kärlek; men det är inte sant att vi blir rättfärdiga genom en tro, som inte verkar kärlek. Nej, säger aposteln, "om jag hade all tro, så att jag försatte berg, och inte hade kärleken, så vore jag intet". "Det är så omöjligt, att den levande tron kan vara utan kärlek, som att elden kan vara utan värme" (Luther).
Då i Skriften lärs att vi blir rättfärdiga bara genom tron, menas där endast den tro som gör hjärtat levande och varmt i kärlek. Så sade Herren Kristus: "Därav ska alla förstå att ni är mina lärjungar, om ni har kärlek inbördes." Och Johannes upprepar ideligen i sin första epistel, att vi just genom kärleken ska "veta att vi är av sanningen", "veta att vi är Guds barn", "är födda av Gud".
Har vi en gång kommit till tron, minns vi också hur vi då fick en ny, brinnande kärlek i våra hjärtan, inte bara till den nådige Guden, som förlät oss alla våra synder, utan också till vår nästa, nämligen dels en "broderlig kärlek" till alla dem som vi ansåg tro och älska Jesus, dels också en "allmännelig kärlek", så att vi med innerlig omsorg tänkte på alla människors frälsning och salighet. Har nu denna heliga kärlek upphört, hur är det då med vår tro?
Är vår förtröstan än aldrig så lugn och stark, är vårt andliga ljus än aldrig så stort, så är ändå vår tro nu förvisso endast ett dött beläte av vad den förut var, om den inte nu verkar någon kärlek. Se även vilka stora och prisvärda gärningar Herren Kristus fann hos församlingens ängel i Efesus, och dock hade denne övergivit sin första kärlek, vilket Kristus förklarade vara ett så betänkligt tecken, ja, ett sådant "avfall", att om inte bättring skedde skulle också ljusstaken stötas bort från sitt rum.
"Jag vet dina gärningar", säger Herren, "och ditt arbete och ditt tålamod, och att du inte kan fördra de onda; och du har prövat dem som säger sej vara apostlar och ändå inte är det, och du har funnit dem vara lögnare, och du lider och har tålamod och arbetar för mitt namns skull och är inte vorden trött. Men jag har det emot dej, att du har övergivit den första din kärlek. Betänk varifrån du är fallen, och bättra dej och gör de första gärningarna; annars ska jag snart komma till dej och stöta bort din ljusstake från dess rum, om du inte bättrar dej."
Här finner vi att kärleken är ännu en särskild sak i hjärtat och kan vara förlorad även under en så prisvärd verksamhet, så kraftiga och kristliga gärningar, som dem Kristus här uppräknar, nämligen då du nu inte mer ligger för dina synder vid Jesu fötter, utan är självgod och därför inte heller blir upptänd i kärlek till bröderna. Att man alltså under de präktigaste gärningar kan sakna denna kärlek, det visar också aposteln, då han säger: "Om jag talade med människors och änglars tungor och inte hade kärleken, så vore jag en ljudande malm och en klingande bjällra. Och om jag kunde profetera och visste all hemlighet, om jag gåve alla mina egodelar åt de fattiga och läte min lekamen brinna (såsom martyrerna på bålet) och inte hade kärleken, så vore det mej inte nyttigt."
Förvisso borde detta förhållande väcka oss att inför Herrens ögon besinna hur vi har det med kärleken. Vi finner av både Kristi och apostelns ord, att vad än vi är, tror eller gör, utan att ha denna verkliga kärlek i hjärtat, som föds genom tron och nåden, så är alltsammans falskt och bara bedrägeri, hur kristligt och vackert det än tycks. Måtte vi i alla våra livsdagar minnas och besinna detta!
Är än min röst som änglars tunga
och klingar än så skönt min psalm,
kan ej min själ i kärlek sjunga,
allt ljuder som den döda malm.
All bön jag fram till Herren bär
förutan kärlek intet är.
Jag må Guds verk profetiskt skåda
och livets hemligheter se,
fritt över Andens krafter råda
och i min tro mej mäktig te,
för Gud, som gåvorna beskär,
jag utan kärlek intet är.
Det är isynnerhet mot detta olyckliga bedrägeri som vi ofta och allvarligt bör besinna, vad Herrens ord lär oss i denna fråga.
Sant är nu det, att vi blir rättfärdiga endast av Guds nåd genom tron på den kärlek, varmed Gud i Kristus älskat oss, och inte genom någon vår kärlek; men det är inte sant att vi blir rättfärdiga genom en tro, som inte verkar kärlek. Nej, säger aposteln, "om jag hade all tro, så att jag försatte berg, och inte hade kärleken, så vore jag intet". "Det är så omöjligt, att den levande tron kan vara utan kärlek, som att elden kan vara utan värme" (Luther).
Då i Skriften lärs att vi blir rättfärdiga bara genom tron, menas där endast den tro som gör hjärtat levande och varmt i kärlek. Så sade Herren Kristus: "Därav ska alla förstå att ni är mina lärjungar, om ni har kärlek inbördes." Och Johannes upprepar ideligen i sin första epistel, att vi just genom kärleken ska "veta att vi är av sanningen", "veta att vi är Guds barn", "är födda av Gud".
Har vi en gång kommit till tron, minns vi också hur vi då fick en ny, brinnande kärlek i våra hjärtan, inte bara till den nådige Guden, som förlät oss alla våra synder, utan också till vår nästa, nämligen dels en "broderlig kärlek" till alla dem som vi ansåg tro och älska Jesus, dels också en "allmännelig kärlek", så att vi med innerlig omsorg tänkte på alla människors frälsning och salighet. Har nu denna heliga kärlek upphört, hur är det då med vår tro?
Är vår förtröstan än aldrig så lugn och stark, är vårt andliga ljus än aldrig så stort, så är ändå vår tro nu förvisso endast ett dött beläte av vad den förut var, om den inte nu verkar någon kärlek. Se även vilka stora och prisvärda gärningar Herren Kristus fann hos församlingens ängel i Efesus, och dock hade denne övergivit sin första kärlek, vilket Kristus förklarade vara ett så betänkligt tecken, ja, ett sådant "avfall", att om inte bättring skedde skulle också ljusstaken stötas bort från sitt rum.
"Jag vet dina gärningar", säger Herren, "och ditt arbete och ditt tålamod, och att du inte kan fördra de onda; och du har prövat dem som säger sej vara apostlar och ändå inte är det, och du har funnit dem vara lögnare, och du lider och har tålamod och arbetar för mitt namns skull och är inte vorden trött. Men jag har det emot dej, att du har övergivit den första din kärlek. Betänk varifrån du är fallen, och bättra dej och gör de första gärningarna; annars ska jag snart komma till dej och stöta bort din ljusstake från dess rum, om du inte bättrar dej."
Här finner vi att kärleken är ännu en särskild sak i hjärtat och kan vara förlorad även under en så prisvärd verksamhet, så kraftiga och kristliga gärningar, som dem Kristus här uppräknar, nämligen då du nu inte mer ligger för dina synder vid Jesu fötter, utan är självgod och därför inte heller blir upptänd i kärlek till bröderna. Att man alltså under de präktigaste gärningar kan sakna denna kärlek, det visar också aposteln, då han säger: "Om jag talade med människors och änglars tungor och inte hade kärleken, så vore jag en ljudande malm och en klingande bjällra. Och om jag kunde profetera och visste all hemlighet, om jag gåve alla mina egodelar åt de fattiga och läte min lekamen brinna (såsom martyrerna på bålet) och inte hade kärleken, så vore det mej inte nyttigt."
Förvisso borde detta förhållande väcka oss att inför Herrens ögon besinna hur vi har det med kärleken. Vi finner av både Kristi och apostelns ord, att vad än vi är, tror eller gör, utan att ha denna verkliga kärlek i hjärtat, som föds genom tron och nåden, så är alltsammans falskt och bara bedrägeri, hur kristligt och vackert det än tycks. Måtte vi i alla våra livsdagar minnas och besinna detta!
Är än min röst som änglars tunga
och klingar än så skönt min psalm,
kan ej min själ i kärlek sjunga,
allt ljuder som den döda malm.
All bön jag fram till Herren bär
förutan kärlek intet är.
Jag må Guds verk profetiskt skåda
och livets hemligheter se,
fritt över Andens krafter råda
och i min tro mej mäktig te,
för Gud, som gåvorna beskär,
jag utan kärlek intet är.
söndag 21 juli 2019
"...och helar alla dina brister." (Psalt. 103:3)
Märk även detta! Detta är också en outsäglig tröst. Detta är den andra stora hjälp som vi behöver mot synden. När vi först fått syndernas förlåtelse behöver vi också nåd till syndernas avlåtelse. Och även den vill Herren själv ge: han helar alla dina brister. — Så sant som han har förlåtit dej alla dina synder, så sant som du verkligen har anammat denna förlåtelse och är ett Guds barn och i förening med Frälsaren och således har den Helige Ande, lika så sant har du också ett sådant sinne, att det är din högsta angelägenhet och önskan att bli fri från de brister som vidlåder dej, och att ingenting är dej en svårare plåga än dina egna svagheter och synder — ja, märk detta: ett sådant sinne, att dessa dina brister är din svåraste plåga!
Har inte detta sinne åtföljt din tro, så vet du inte ännu vad den sanna tron är. Om du också mycket erfarit och förstår alla stycken i nådens ordning och nu tror att du har tron, så är dock din tro ännu bara en självgjord inbillningstro, om du inte besväras av dina egna brister mer än av något annat ont på jorden.
Skriften säger uttryckligt: "De som är andliga, de är andligen sinnade;" och "den om inte har Kristi Ande hör inte honom till". Men det är omöjligt att den som har Kristi Ande inte skulle tänka på att bli helig och Kristus lik, ja, däri ha sin djupaste angelägenhet, samt i samma grad lida av bristerna. Ty omöjligt kan Kristi Ande vara i frid och enhet med köttet; och lika omöjligt är, att köttet, själva den syndiga naturen i oss, kan vara ense med Anden. Varför också Paulus bekänner om sej själv: "Jag har lust till Guds lag efter den invärtes människan (det nya kreaturet i oss, som är fött af Gud); men jag ser en annan lag i mina lemmar, som strider mot den lag som är i min håg och griper mej fången i syndens lag."
Men för det andra fordras också att vi rätt förstår vad det är att Herren helar våra brister. Många menar att det innebär att vi ska helt befrias ifrån dem, varigenom vi snart skulle vara alldeles rena, såsom Kristus var, och såsom vi ska vara i himmelen. Men inte så. Detta är villfarelse. Herren ska väl för varje gång hela våra brister och andliga sjukdomar, men de kan alltid återkomma igen. Vare ingen säker! Vi har sett att Paulus måste alltid känna en lag i sina lemmar, som stred mot lagen i hågen och stundom grep honom fången.
Nej, här går det till såsom med det lekamliga helandet. I det lekamliga kan en menniska alltid åter snava, falla, stöta sej, skada sej, eller eljest bli sjuk, och Gud har aldrig givit oss någon trygghet däremot; men i dess ställe har han uppfyllt jorden med läkemedel samt givit oss läkare att hela allehanda krankheter. Så också här. Gud gör oss aldrig på jorden fria från alla brister, men han vill själv städse vara vår läkare, såsom han säger: "Jag är Herren din läkare!"
Kristi kyrka är på jorden endast ett stort sjukhus, där var och en har sina krankheter. Du ska ingen enda helig finna, som inte har någon särdeles brist att dras med. Och därtill är vi alldeles för wanmäktiga att göra oss fria därifrån; ty om det stode i vår makt, skulle säkert varje kristen genast göra det. Då är det vår enda tröst att Herren själv vill vara vår läkare och beständigt hela alla våra brister. Såsom också här inte står har helat, liksom det en gång vore så gjort att det aldrig mer behövdes, utan här står helar, vilket sker och ska ske beständigt.
Och detta gör han på det sättet, att han först straffar, bedrövar, slår och dödar vår gamla människa; och sedan, när vi ropar om nåd, åter tröstar, hugsvalar och upprättar oss och ger oss då ett nytt uppsåt att vandra varligare. Han säger själv tröstande: "Ser ni nu, att jag allena är det. Jag kan döda och göra levande, jag kan slå och kan hela."
Ta själve David till exempel på detta! Förutom smärre vardagsbrister, föll David stundom i svåra andliga sjukdomar: Den ena gången i en oren lusta, så mäktig, att han tog sin nästas hustru; och se, Herren slog honom, men helade honom också. Den andra gången i högmod, så att han därför räknade sitt folk; och se, Herren slog honom, men helade honom också. Då sjöng han denna psalm: "Lova Herren, min själ, den som förlåter dej alla dina synder och helar alla dina brister."
Den store läkaren är här,
den kärleksfulle Jesus.
Hans budskap liv och hälsa är,
så lyssna då till Jesus!
Har inte detta sinne åtföljt din tro, så vet du inte ännu vad den sanna tron är. Om du också mycket erfarit och förstår alla stycken i nådens ordning och nu tror att du har tron, så är dock din tro ännu bara en självgjord inbillningstro, om du inte besväras av dina egna brister mer än av något annat ont på jorden.
Skriften säger uttryckligt: "De som är andliga, de är andligen sinnade;" och "den om inte har Kristi Ande hör inte honom till". Men det är omöjligt att den som har Kristi Ande inte skulle tänka på att bli helig och Kristus lik, ja, däri ha sin djupaste angelägenhet, samt i samma grad lida av bristerna. Ty omöjligt kan Kristi Ande vara i frid och enhet med köttet; och lika omöjligt är, att köttet, själva den syndiga naturen i oss, kan vara ense med Anden. Varför också Paulus bekänner om sej själv: "Jag har lust till Guds lag efter den invärtes människan (det nya kreaturet i oss, som är fött af Gud); men jag ser en annan lag i mina lemmar, som strider mot den lag som är i min håg och griper mej fången i syndens lag."
Men för det andra fordras också att vi rätt förstår vad det är att Herren helar våra brister. Många menar att det innebär att vi ska helt befrias ifrån dem, varigenom vi snart skulle vara alldeles rena, såsom Kristus var, och såsom vi ska vara i himmelen. Men inte så. Detta är villfarelse. Herren ska väl för varje gång hela våra brister och andliga sjukdomar, men de kan alltid återkomma igen. Vare ingen säker! Vi har sett att Paulus måste alltid känna en lag i sina lemmar, som stred mot lagen i hågen och stundom grep honom fången.
Nej, här går det till såsom med det lekamliga helandet. I det lekamliga kan en menniska alltid åter snava, falla, stöta sej, skada sej, eller eljest bli sjuk, och Gud har aldrig givit oss någon trygghet däremot; men i dess ställe har han uppfyllt jorden med läkemedel samt givit oss läkare att hela allehanda krankheter. Så också här. Gud gör oss aldrig på jorden fria från alla brister, men han vill själv städse vara vår läkare, såsom han säger: "Jag är Herren din läkare!"
Kristi kyrka är på jorden endast ett stort sjukhus, där var och en har sina krankheter. Du ska ingen enda helig finna, som inte har någon särdeles brist att dras med. Och därtill är vi alldeles för wanmäktiga att göra oss fria därifrån; ty om det stode i vår makt, skulle säkert varje kristen genast göra det. Då är det vår enda tröst att Herren själv vill vara vår läkare och beständigt hela alla våra brister. Såsom också här inte står har helat, liksom det en gång vore så gjort att det aldrig mer behövdes, utan här står helar, vilket sker och ska ske beständigt.
Och detta gör han på det sättet, att han först straffar, bedrövar, slår och dödar vår gamla människa; och sedan, när vi ropar om nåd, åter tröstar, hugsvalar och upprättar oss och ger oss då ett nytt uppsåt att vandra varligare. Han säger själv tröstande: "Ser ni nu, att jag allena är det. Jag kan döda och göra levande, jag kan slå och kan hela."
Ta själve David till exempel på detta! Förutom smärre vardagsbrister, föll David stundom i svåra andliga sjukdomar: Den ena gången i en oren lusta, så mäktig, att han tog sin nästas hustru; och se, Herren slog honom, men helade honom också. Den andra gången i högmod, så att han därför räknade sitt folk; och se, Herren slog honom, men helade honom också. Då sjöng han denna psalm: "Lova Herren, min själ, den som förlåter dej alla dina synder och helar alla dina brister."
Den store läkaren är här,
den kärleksfulle Jesus.
Hans budskap liv och hälsa är,
så lyssna då till Jesus!
lördag 20 juli 2019
"Lova Herren, min själ... den som förlåter dej alla dina synder." (Psalt. 103:2)
Ja, säger du, jag skulle också tro mina synders förlåtelse, om jag inte hade en viss synd, som är alltför svår och otillbörlig!
Du har alltså en hemlig tyngd på ditt hjärta; visst är detta svårt, men lägg märke till hur orden lyder här: "Den som förlåter dej alla dina synder." Det är sant, det finns en synd till döds som aldrig kan förlåtas, "försmädelse mot Anden"; men de som begått denna brukar aldrig söka förlåtelse!
Nu säger också Kristus uttryckligen, att denna synd är den enda som aldrig blir förlåten. För övrigt säger han, att "all synd och smädelse varder människorna förlåten", även så svåra synder som försmädelse mot Gud, ja, de gruvligaste synder, såsom Herren själv så högtidligt försäkrar: "Om era synder än vore blodröda, ska de dock bli snövita; och om de än vore såsom rosenfärg, ska de dock bli såsom en ull!"
Stanna här! Skulle du inte vid en så stor försäkran av den barmhärtige Guden göra Honom till viljes och tro Honom på orden, även om du alls inget känner i ditt hjärta? Eller vill du ännu strida mot Herren och vid ett så stort och tröstligt ord inte tro Honom? Du kunde därmed begå den gruvliga synden, som heter göra Gud till ljugare! Vill du ännu ett enda ögonblick gå borta ifrån din Gud i otro, kall och stel och vrång till sinnes?
Men, säger du, jag har också en gång fått och trott förlåtelse, men har åter syndat. Gud kan väl inte beständigt förlåta!
Svar: Att du syndat, sedan du fått nåd och upplysning, är visst den svåraste synd; men märk dock åter på orden. Här står inte förlåtit, såsom om det hade skett bara en gång, utan förlåter, beständigt och oavlåtligen förlåter. Om Gud inte förlåter beständigt, så är hans förlåtelse till ingen nytta, och så bleve ingen själ frälst; ty då vore allt genast förlorat, eftersom där är beständigt synder i vårt kött, vilka också beständigt framträder.
Hit hör Luthers kostliga ord: "Eftersom vid vårt kött häftar en evig synd, så länge vi lever här på jorden, och ingen ände är på våra fel och förseelser, så är sannerligen av nöden, att vi däremot har en evig och stadigt varande förlåtelse, så att vi inte för syndens skull må åter falla under Guds vrede, utan för förlåtelsens skull ändå alltid förbli under nåden." Detta är Herrens eviga förbund, som gör, att synden inte kan fördöma oss!
Tag här själva David för dej till bevis. Han hade också stått i nåd hos Gud en lång tid och åtnjutit en alldeles utomordentligt stor nåd: tidigt i sin ungdom begåvad med Guds ords och Andens upplysning, från fårherde utvald och smord till Guds folks konung, sedan välsignad med stora segrar och mycken ära, ja, så att han också var en stor Herrens profet, och se, han faller på en gång i två av de gruvligaste synderna, hor och mord!
Där var nu "blodröda synder", och märk, begångna av den mest upplyste och benådade man, och likväl — likväl fick han förlåtelse! fick en herrlig tillsägelse och förlåtelse, och det genast, när han bekände inför Herren sin överträdelse.
Och vad hade han gjort för att försona Gud och få förlåtelse? Alldeles inget, nej, inte det ringaste, utan han hade endast efter mycket motstånd ändtligen drivits av nöden att mitt i sin skam komma fram för Gud och bekänna synden, och då fick han genast förlåtelse. Han säger själv: "Då jag ville förtiga det, försmäktade mina ben för min dagliga gråt; ty din hand var dag och natt svår på mej. Men jag sa: Jag vill bekänna för Herren min överträdelse; då förlät du mej min synds missgärning."
Här ser jag nu vad Guds eviga förbund vill säga, som gör att ingen synd kan fördöma oss! Här ser jag att om än synderna är blodröda, ska de dock, avtvagna i Lammets blod, bli snövita. Här ser jag, att "Jesu Kristi Guds Sons blod renar oss av alla våra synder". Här ser jag, att även fastän man haft nåd och upplysning förut, synden ändå genast förlåtes.
Här gör jag den sunda, enkla slutsatsen: Har Gud förlåtit David, som hade så stort ljus och så stor nåd och dock syndade så grovt, då vågar jag inte ett ögonblick misströsta och gå fjärran från min Gud; då kan, då bör och då får jag vara viss, att Han också lika väl förlåter mej — så vida jag inte till mina andra synder nu även skall lägga den försmädelsen mot Gud, att jag skulle säga atrt Han, twärt emot sitt ord, har anseende till personen och inte håller sina ord!
Bevare mej Gud för en sådan otro! Jag är ju också en människa även jag, lika väl som David. Jag är ju dock försonad med Kristi dyra blod, även jag, lika väl som David. Och David var en lika grov syndare som jag. Då nu likväl han för så svåra synder fick nåd, då vågar jag inte misströsta; helst som den store, barmhärtige Guden själv säger: "Jag vill ingen syndares död" — "bara känn dina missgärningar" — "och om dina synder vore blodröda, ska de ändå bli snövita!"
Min själ ska lova Herren
och allt som är i mej hans namn.
Han är ej från oss fjärran,
han möter oss med öppen famn.
Han all vår synd förlåter
och helar all vår brist,
till nåder tar oss åter -
hans ord är fast och visst.
Vår ungdomstid han mättar
med glädje utan tal
och ålderns börda lättar
och hjälper oss i dödens kval.
Du har alltså en hemlig tyngd på ditt hjärta; visst är detta svårt, men lägg märke till hur orden lyder här: "Den som förlåter dej alla dina synder." Det är sant, det finns en synd till döds som aldrig kan förlåtas, "försmädelse mot Anden"; men de som begått denna brukar aldrig söka förlåtelse!
Nu säger också Kristus uttryckligen, att denna synd är den enda som aldrig blir förlåten. För övrigt säger han, att "all synd och smädelse varder människorna förlåten", även så svåra synder som försmädelse mot Gud, ja, de gruvligaste synder, såsom Herren själv så högtidligt försäkrar: "Om era synder än vore blodröda, ska de dock bli snövita; och om de än vore såsom rosenfärg, ska de dock bli såsom en ull!"
Stanna här! Skulle du inte vid en så stor försäkran av den barmhärtige Guden göra Honom till viljes och tro Honom på orden, även om du alls inget känner i ditt hjärta? Eller vill du ännu strida mot Herren och vid ett så stort och tröstligt ord inte tro Honom? Du kunde därmed begå den gruvliga synden, som heter göra Gud till ljugare! Vill du ännu ett enda ögonblick gå borta ifrån din Gud i otro, kall och stel och vrång till sinnes?
Men, säger du, jag har också en gång fått och trott förlåtelse, men har åter syndat. Gud kan väl inte beständigt förlåta!
Svar: Att du syndat, sedan du fått nåd och upplysning, är visst den svåraste synd; men märk dock åter på orden. Här står inte förlåtit, såsom om det hade skett bara en gång, utan förlåter, beständigt och oavlåtligen förlåter. Om Gud inte förlåter beständigt, så är hans förlåtelse till ingen nytta, och så bleve ingen själ frälst; ty då vore allt genast förlorat, eftersom där är beständigt synder i vårt kött, vilka också beständigt framträder.
Hit hör Luthers kostliga ord: "Eftersom vid vårt kött häftar en evig synd, så länge vi lever här på jorden, och ingen ände är på våra fel och förseelser, så är sannerligen av nöden, att vi däremot har en evig och stadigt varande förlåtelse, så att vi inte för syndens skull må åter falla under Guds vrede, utan för förlåtelsens skull ändå alltid förbli under nåden." Detta är Herrens eviga förbund, som gör, att synden inte kan fördöma oss!
Tag här själva David för dej till bevis. Han hade också stått i nåd hos Gud en lång tid och åtnjutit en alldeles utomordentligt stor nåd: tidigt i sin ungdom begåvad med Guds ords och Andens upplysning, från fårherde utvald och smord till Guds folks konung, sedan välsignad med stora segrar och mycken ära, ja, så att han också var en stor Herrens profet, och se, han faller på en gång i två av de gruvligaste synderna, hor och mord!
Där var nu "blodröda synder", och märk, begångna av den mest upplyste och benådade man, och likväl — likväl fick han förlåtelse! fick en herrlig tillsägelse och förlåtelse, och det genast, när han bekände inför Herren sin överträdelse.
Och vad hade han gjort för att försona Gud och få förlåtelse? Alldeles inget, nej, inte det ringaste, utan han hade endast efter mycket motstånd ändtligen drivits av nöden att mitt i sin skam komma fram för Gud och bekänna synden, och då fick han genast förlåtelse. Han säger själv: "Då jag ville förtiga det, försmäktade mina ben för min dagliga gråt; ty din hand var dag och natt svår på mej. Men jag sa: Jag vill bekänna för Herren min överträdelse; då förlät du mej min synds missgärning."
Här ser jag nu vad Guds eviga förbund vill säga, som gör att ingen synd kan fördöma oss! Här ser jag att om än synderna är blodröda, ska de dock, avtvagna i Lammets blod, bli snövita. Här ser jag, att "Jesu Kristi Guds Sons blod renar oss av alla våra synder". Här ser jag, att även fastän man haft nåd och upplysning förut, synden ändå genast förlåtes.
Här gör jag den sunda, enkla slutsatsen: Har Gud förlåtit David, som hade så stort ljus och så stor nåd och dock syndade så grovt, då vågar jag inte ett ögonblick misströsta och gå fjärran från min Gud; då kan, då bör och då får jag vara viss, att Han också lika väl förlåter mej — så vida jag inte till mina andra synder nu även skall lägga den försmädelsen mot Gud, att jag skulle säga atrt Han, twärt emot sitt ord, har anseende till personen och inte håller sina ord!
Bevare mej Gud för en sådan otro! Jag är ju också en människa även jag, lika väl som David. Jag är ju dock försonad med Kristi dyra blod, även jag, lika väl som David. Och David var en lika grov syndare som jag. Då nu likväl han för så svåra synder fick nåd, då vågar jag inte misströsta; helst som den store, barmhärtige Guden själv säger: "Jag vill ingen syndares död" — "bara känn dina missgärningar" — "och om dina synder vore blodröda, ska de ändå bli snövita!"
Min själ ska lova Herren
och allt som är i mej hans namn.
Han är ej från oss fjärran,
han möter oss med öppen famn.
Han all vår synd förlåter
och helar all vår brist,
till nåder tar oss åter -
hans ord är fast och visst.
Vår ungdomstid han mättar
med glädje utan tal
och ålderns börda lättar
och hjälper oss i dödens kval.
fredag 19 juli 2019
"Han (Abraham) tvivlade inte på Guds löfte med otro, utan vart stark i tron, givande Gud äran." (Rom. 4:20)
Aposteln säger här, att då Abraham inte tvivlade på Guds löfte, utan fortsatte tro och vänta dess uppfyllelse hur illa det än såg ut för människoögon, så har han därmed "givit Gud ära".
Detta är ett mycket tänkvärt ord. Den som under svåra trosprövningar ändå fortsätter hålla Gud för sannfärdig i sitt löfte, fortsätter hoppas där inget hopp är, bara därför att Gud har givit löftet, den ger Gud ära; den människan erkänner på allvar att Gud är allsmäktig och sannfärdig.
Såsom Luther säger: "Att ge Gud hans rätta ära är inget annat än att hålla honom för en trofast och sannfärdig, vis, barmhärtig och allsmäktig Gud och, kort sagt, erkänna honom som den, som ensam skapar och ger allt gott." Sådant gör endast tron; då vi däremot genom otron berövar Gud hans ära och gör honom till ett svagt, vanmäktigt eller trolöst väsende, såsom Johannes säger: "Den som inte tror Guds vittnesbörd gör honom till en lögnare", vilket ju är alldeles förskräckligt. Men sådan är otron.
"Därför", säger åter Luther, "fordrar vår Herre Gud inget högre av oss människor, än att vi ger honom hans ära och hålle honom för vår Gud, d. ä. att vi inte håller honom för en inbillad och tom avgud, utan för en rätt sannfärdig Gud, som tar sej an oss, hör våra böner, förbarmar sej över oss och hjälper oss i all nöd. När han får det av oss, då har han sin gudom hel och oförkränkt, ja, då har han allt som ett troende hjärta möjligen kan ge honom. Att av hjärtat ge Gud sådan ära är därför förvisso en vishet över all vishet, en (människans) rättfärdighet över all (mänsklig) rättfärdighet, en gudstjänst över all gudstjänst, ett offer över alla offer."
Om vi rätt besinnade sådant, skulle vi väl något mer än vanligen sker fara efter trons gåva; för det skulle väl dock vara oss en lust att få ge Gud något som riktigt behagar honom. Och det gör vi, om vi endast tror honom på hans ord och tillsägelser och därmed ger honom ära.
Hur Abraham genom tron gav Gud ära, visar aposteln ytterligare då han tillägger: Och han var fullt viss om att den som lovade, han var också mäktig att hålla det.
Han var "fullt viss", djupt övertygad och genomträngd av den sanningen, att han, som hade givit löftet, också var mäktig att fullgöra det. Herren Gud hade med den frågan: Månne för Herren något kan vara omöjligt? bragt Abraham till ett djupt eftersinnande av den omständigheten, att vad än Herren lovade, kunde han också fullgöra eftersom han var själva Skaparen, den Allsmäktige. För Honom kunde ju inte någonting vara omöjligt.
Det var genom samma anmärkning jungfru Maria också bragtes att tro den underliga bebådelsen, att hon, som "visste av ingen man", skulle bli Guds Sons moder, då ängeln erinrade: Ty för Gud är ingenting omöjligt. Vi märker här, att tron måste stå på själva Guds allmakt; tron ska ha så höga och för allt förnuft orimliga ting framför sej, att inget mindre än Guds allmakt betryggar henne.
Det är då inte att tro, när man så jämkar och uttyder löftesordet, att vi, arma, vanmäktiga och blinda varelser, ska kunna begripa hur det ska gå till att fullgöra det. Detta är ju tvärtom att mäta Guds makt och vishet efter vår egen, att alltså göra Gud lika med oss, fallna, vanmäktiga dårar, vilket är rentav en hädelse.
Nej, då jag blott har ett ord av den allsmäktige Guden, låte jag detta vara mej nog! Tron låter då inte mer uppehålla sej med förnuftets frågor: "Hur är det möjligt?" utan hon hugger av alla sådana överläggningar med den enda genfrågan: "Månne något kan vara omöjligt för Herren?" —
Det var också just med dessa språk och våra textord, Luther och hans medkämpar stärkte sej i striden för den rätta läran om sakramenten emot dem som i dessa ville lägga in endast så mycket, som med förnuftet kunde förklaras.
Men isynnerhet må alla trogna bereda sej på sådana prövningar, såväl för tron på den närvarande nåden under all kännbar synd, frestelse och anfäktning, som också för tron på Guds bönhörelse och hjälp i all annan nöd under vandringen — sådana prövningar, att inget mindre skall förslå till trons upprätthållande än Guds egen starkhets makt. Herren Gud ska själv draga försorg om att vi ska få sådana prövningar; ty det gäller hans ära och vår fullkomning i nåden.
Ju hårdare vi prövas, så att vi ropar och skriar av all inre och yttre nöd och dock genom honom blir frälsta, desto mer blir hans makt och trohet förherrligade, såsom han själv säger: "Jag vill gå före dej och göra backarna till jämn mark, sönderslå koppardörrar och sönderbryta järnbommar; på det man ska förnimma, både från östan och västan, att utan mej är inget. Jag är Herren och ingen mer."
Giv att vi för Gud må vandra
såsom Abraham i tro,
till välsignelse för andra
och till egen själaro.
Detta är ett mycket tänkvärt ord. Den som under svåra trosprövningar ändå fortsätter hålla Gud för sannfärdig i sitt löfte, fortsätter hoppas där inget hopp är, bara därför att Gud har givit löftet, den ger Gud ära; den människan erkänner på allvar att Gud är allsmäktig och sannfärdig.
Såsom Luther säger: "Att ge Gud hans rätta ära är inget annat än att hålla honom för en trofast och sannfärdig, vis, barmhärtig och allsmäktig Gud och, kort sagt, erkänna honom som den, som ensam skapar och ger allt gott." Sådant gör endast tron; då vi däremot genom otron berövar Gud hans ära och gör honom till ett svagt, vanmäktigt eller trolöst väsende, såsom Johannes säger: "Den som inte tror Guds vittnesbörd gör honom till en lögnare", vilket ju är alldeles förskräckligt. Men sådan är otron.
"Därför", säger åter Luther, "fordrar vår Herre Gud inget högre av oss människor, än att vi ger honom hans ära och hålle honom för vår Gud, d. ä. att vi inte håller honom för en inbillad och tom avgud, utan för en rätt sannfärdig Gud, som tar sej an oss, hör våra böner, förbarmar sej över oss och hjälper oss i all nöd. När han får det av oss, då har han sin gudom hel och oförkränkt, ja, då har han allt som ett troende hjärta möjligen kan ge honom. Att av hjärtat ge Gud sådan ära är därför förvisso en vishet över all vishet, en (människans) rättfärdighet över all (mänsklig) rättfärdighet, en gudstjänst över all gudstjänst, ett offer över alla offer."
Om vi rätt besinnade sådant, skulle vi väl något mer än vanligen sker fara efter trons gåva; för det skulle väl dock vara oss en lust att få ge Gud något som riktigt behagar honom. Och det gör vi, om vi endast tror honom på hans ord och tillsägelser och därmed ger honom ära.
Hur Abraham genom tron gav Gud ära, visar aposteln ytterligare då han tillägger: Och han var fullt viss om att den som lovade, han var också mäktig att hålla det.
Han var "fullt viss", djupt övertygad och genomträngd av den sanningen, att han, som hade givit löftet, också var mäktig att fullgöra det. Herren Gud hade med den frågan: Månne för Herren något kan vara omöjligt? bragt Abraham till ett djupt eftersinnande av den omständigheten, att vad än Herren lovade, kunde han också fullgöra eftersom han var själva Skaparen, den Allsmäktige. För Honom kunde ju inte någonting vara omöjligt.
Det var genom samma anmärkning jungfru Maria också bragtes att tro den underliga bebådelsen, att hon, som "visste av ingen man", skulle bli Guds Sons moder, då ängeln erinrade: Ty för Gud är ingenting omöjligt. Vi märker här, att tron måste stå på själva Guds allmakt; tron ska ha så höga och för allt förnuft orimliga ting framför sej, att inget mindre än Guds allmakt betryggar henne.
Det är då inte att tro, när man så jämkar och uttyder löftesordet, att vi, arma, vanmäktiga och blinda varelser, ska kunna begripa hur det ska gå till att fullgöra det. Detta är ju tvärtom att mäta Guds makt och vishet efter vår egen, att alltså göra Gud lika med oss, fallna, vanmäktiga dårar, vilket är rentav en hädelse.
Nej, då jag blott har ett ord av den allsmäktige Guden, låte jag detta vara mej nog! Tron låter då inte mer uppehålla sej med förnuftets frågor: "Hur är det möjligt?" utan hon hugger av alla sådana överläggningar med den enda genfrågan: "Månne något kan vara omöjligt för Herren?" —
Det var också just med dessa språk och våra textord, Luther och hans medkämpar stärkte sej i striden för den rätta läran om sakramenten emot dem som i dessa ville lägga in endast så mycket, som med förnuftet kunde förklaras.
Men isynnerhet må alla trogna bereda sej på sådana prövningar, såväl för tron på den närvarande nåden under all kännbar synd, frestelse och anfäktning, som också för tron på Guds bönhörelse och hjälp i all annan nöd under vandringen — sådana prövningar, att inget mindre skall förslå till trons upprätthållande än Guds egen starkhets makt. Herren Gud ska själv draga försorg om att vi ska få sådana prövningar; ty det gäller hans ära och vår fullkomning i nåden.
Ju hårdare vi prövas, så att vi ropar och skriar av all inre och yttre nöd och dock genom honom blir frälsta, desto mer blir hans makt och trohet förherrligade, såsom han själv säger: "Jag vill gå före dej och göra backarna till jämn mark, sönderslå koppardörrar och sönderbryta järnbommar; på det man ska förnimma, både från östan och västan, att utan mej är inget. Jag är Herren och ingen mer."
Giv att vi för Gud må vandra
såsom Abraham i tro,
till välsignelse för andra
och till egen själaro.
torsdag 18 juli 2019
"Du berömmer dej av lagen och vanhedrar Gud med lagens överträdelse. Ty för er skull blir Guds namn försmädat ibland hedningarna." (Rom. 2:23-24)
Här samlar aposteln allt vad han förut i kapitlet sagt och ännu kunnat säga, till en enda förkrossande slutanmärkning:
"Du berömmer dej av lagen och vanhedrar Gud med lagens överträdelse;" d. ä. just därmed att du berömmer dej av lagen och likväl för ett brottsligt leverne, bringar du vanära och försmädelse över Gud och hans ord; "ty för er skull blir Guds namn försmädat ibland hedningarna, såsom det är skrivet".
Ni lever på ett sådant sätt, att när hedningarna ser era gärningar och hör att ni berömmer er av den sanne Gudens kännedom och lag, de måste tänka att denne Gud och denna lag inte kan vara goda, eftersom ni som är hans folk gör så onda gärningar. Såsom det är skrivet — hos edra egna profeter klagar Gud själv häröver och säger: "De höll sej lika som hedningarna, dit de kom, och ohelgade mitt heliga namn, så att man sa om dem: är detta Herrens folk?"
Detta är själva tyngdpunkten i den förkrossande bestraffning aposteln här ger judarna. Att med sitt leverne komma Guds dyra namn till försmädelse är en så fruktansvärd sak, att ett fromt hjärta alldeles vill förgås vid blotta tanken på möjligheten att ha gjort något sådant. Och här säger aposteln om judarna, att de förde ett sådant leverne att själva hedningarna i sitt mörker kunde straffa dem och för deras skull försmädade Herrens namn.
Då man betänker hur högt juden ansåg sig stå över hedningarna genom de många och stora företräden han hade framför dem — hur han alltid medlidsamt såg ned på dem såsom på "blinda", i "mörker varande", och att aposteln nu kastar över honom den anklagelsen, att själva hedningarna för hans synder lärde att förakta och försmäda Gud, då måste man säga: Det var en förskräckligt krossande sammanställning.
Och så måste människohjärtat sönderslås och tillintetgöras, om där ska bli en ny födelse, ett sant anammande och saligt trosliv av den nåd som evangelium förkunnar. Och detta var apostelns ändamål med denna förkrossande predikan: det var att "röja Herrens väg", att "förnedra de berg och högar". Han måste alltså såra och bedröva, på det hans herrliga evangelium skulle sedan desto bättre hela och hugsvala.
Men vad aposteln här sagt om judarna har tyvärr en alltför träffande tillämpning på de flesta namnkristna, isynnerhet de skriftlärda ibland oss, de lärare, som inte lär sej själva, utan framlever i ett obotfärdigt väsende.
O, att var och en, som läser dessa apostelns ord, kunde ta dem till sitt hjärta och eftersinna, om de inte träffar honom! Du är genom det heliga dopet intagen i Guds förbund, du framträder kanske även till Kristi lekamens och blods sakrament, du har kanske god kristendomskunskap, så att du kan riktigt tala Guds ord till andra, kanske även talar om bättringens nödvändighet, om en sann tro och ett heligt leverne; men — hur är det med ditt egentliga väsende, ditt hjärta och liv?
Detta är ju en rätt tillämpning av texten. Lever du själv i den bättring, som är inför Gud? "För Honom är inget skapat osynligt." Han känner det. Lever du själv i en sann trosförening med din Frälsare? Lever du själv i en daglig helgelsens övning att döda ditt eget kött, dess lustar och begärelser? Eller kanske din kristendom består i att bara veta och tala — så att du säger: man ska frukta och älska Gud över allting, men du lever i dina smågudars dyrkan, utan någon fruktan eller klagan däröver vid nådastolen?
Kanske du utlägger och inskärper alla Guds bud för andra, men är själv en svärjare? — kanske en sabbatsbrytare? — kanske en drinkare? — kanske du lever i hat till en medmänniska? — eller i en hemlig last? O, det vore ju ett förskräckligt skrymteri!
Men Herren, den Allsmäktige och Helige, ser det. Han känner dej. På detta sätt "samlar du dej själv vrede på vredens dag, när Guds rättvisa dom blir uppenbar", så sant som Gud nte ljuger. Och på detta sätt ger du andra anledning till försmädelse och förakt för den heliga lära du bekänner. Ditt husfolk och dina grannar ska stödja sej på din ogudaktighet och trösta sej i sitt oomvända tillstånd. Du bidrar alltså till att fördärva och förhärda dem som Kristus lidit döden för. Sådant ska han en dag utkräva av dig.
Om du bara inte bekände hans religion, så syndade du för dej själv; men nu syndar du på Herrens heliga namn och på hans dyrköpta. Det är för denna omständighet Herren säger: "Varför förkunnar du mina rätter och tager mitt förbund i din mun? Eftersom du ändå hatar tuktan och kastar mina ord bakom dig."
Den som säger sej ha sitt liv i dej
måste vandra såsom du.
Hjälp mej i ditt namn gå från kraft till kraft,
Herre Jesus, redan nu.
Dra mej, dra mej närmare till dej,
till ditt hjärta, Herre kär!
Dra mej, dra mej närmare till dej,
tills jag evigt hos dej är!
Låt mej leva här för din räkning, du
som på korset friköpt mej
och i evighet låt mitt hela liv
vara lov och pris till dej!
Dra mej, dra mej...
"Du berömmer dej av lagen och vanhedrar Gud med lagens överträdelse;" d. ä. just därmed att du berömmer dej av lagen och likväl för ett brottsligt leverne, bringar du vanära och försmädelse över Gud och hans ord; "ty för er skull blir Guds namn försmädat ibland hedningarna, såsom det är skrivet".
Ni lever på ett sådant sätt, att när hedningarna ser era gärningar och hör att ni berömmer er av den sanne Gudens kännedom och lag, de måste tänka att denne Gud och denna lag inte kan vara goda, eftersom ni som är hans folk gör så onda gärningar. Såsom det är skrivet — hos edra egna profeter klagar Gud själv häröver och säger: "De höll sej lika som hedningarna, dit de kom, och ohelgade mitt heliga namn, så att man sa om dem: är detta Herrens folk?"
Detta är själva tyngdpunkten i den förkrossande bestraffning aposteln här ger judarna. Att med sitt leverne komma Guds dyra namn till försmädelse är en så fruktansvärd sak, att ett fromt hjärta alldeles vill förgås vid blotta tanken på möjligheten att ha gjort något sådant. Och här säger aposteln om judarna, att de förde ett sådant leverne att själva hedningarna i sitt mörker kunde straffa dem och för deras skull försmädade Herrens namn.
Då man betänker hur högt juden ansåg sig stå över hedningarna genom de många och stora företräden han hade framför dem — hur han alltid medlidsamt såg ned på dem såsom på "blinda", i "mörker varande", och att aposteln nu kastar över honom den anklagelsen, att själva hedningarna för hans synder lärde att förakta och försmäda Gud, då måste man säga: Det var en förskräckligt krossande sammanställning.
Och så måste människohjärtat sönderslås och tillintetgöras, om där ska bli en ny födelse, ett sant anammande och saligt trosliv av den nåd som evangelium förkunnar. Och detta var apostelns ändamål med denna förkrossande predikan: det var att "röja Herrens väg", att "förnedra de berg och högar". Han måste alltså såra och bedröva, på det hans herrliga evangelium skulle sedan desto bättre hela och hugsvala.
Men vad aposteln här sagt om judarna har tyvärr en alltför träffande tillämpning på de flesta namnkristna, isynnerhet de skriftlärda ibland oss, de lärare, som inte lär sej själva, utan framlever i ett obotfärdigt väsende.
O, att var och en, som läser dessa apostelns ord, kunde ta dem till sitt hjärta och eftersinna, om de inte träffar honom! Du är genom det heliga dopet intagen i Guds förbund, du framträder kanske även till Kristi lekamens och blods sakrament, du har kanske god kristendomskunskap, så att du kan riktigt tala Guds ord till andra, kanske även talar om bättringens nödvändighet, om en sann tro och ett heligt leverne; men — hur är det med ditt egentliga väsende, ditt hjärta och liv?
Detta är ju en rätt tillämpning av texten. Lever du själv i den bättring, som är inför Gud? "För Honom är inget skapat osynligt." Han känner det. Lever du själv i en sann trosförening med din Frälsare? Lever du själv i en daglig helgelsens övning att döda ditt eget kött, dess lustar och begärelser? Eller kanske din kristendom består i att bara veta och tala — så att du säger: man ska frukta och älska Gud över allting, men du lever i dina smågudars dyrkan, utan någon fruktan eller klagan däröver vid nådastolen?
Kanske du utlägger och inskärper alla Guds bud för andra, men är själv en svärjare? — kanske en sabbatsbrytare? — kanske en drinkare? — kanske du lever i hat till en medmänniska? — eller i en hemlig last? O, det vore ju ett förskräckligt skrymteri!
Men Herren, den Allsmäktige och Helige, ser det. Han känner dej. På detta sätt "samlar du dej själv vrede på vredens dag, när Guds rättvisa dom blir uppenbar", så sant som Gud nte ljuger. Och på detta sätt ger du andra anledning till försmädelse och förakt för den heliga lära du bekänner. Ditt husfolk och dina grannar ska stödja sej på din ogudaktighet och trösta sej i sitt oomvända tillstånd. Du bidrar alltså till att fördärva och förhärda dem som Kristus lidit döden för. Sådant ska han en dag utkräva av dig.
Om du bara inte bekände hans religion, så syndade du för dej själv; men nu syndar du på Herrens heliga namn och på hans dyrköpta. Det är för denna omständighet Herren säger: "Varför förkunnar du mina rätter och tager mitt förbund i din mun? Eftersom du ändå hatar tuktan och kastar mina ord bakom dig."
Den som säger sej ha sitt liv i dej
måste vandra såsom du.
Hjälp mej i ditt namn gå från kraft till kraft,
Herre Jesus, redan nu.
Dra mej, dra mej närmare till dej,
till ditt hjärta, Herre kär!
Dra mej, dra mej närmare till dej,
tills jag evigt hos dej är!
Låt mej leva här för din räkning, du
som på korset friköpt mej
och i evighet låt mitt hela liv
vara lov och pris till dej!
Dra mej, dra mej...
onsdag 17 juli 2019
"Såsom vi har burit den jordiskas liknelse, så ska vi också bära den himmelskas liknelse." (1 Kor. 15:49)
Här är nu en förkunnelse, vid vilken vi väl må bedja Gud om nåd till tro och öppnade sinnen.
Hör! "Såsom vi har burit den jordiskas liknelse, så ska vi också bära den himmelskas."
Tror du det? Att vi bär den jordiskas (Adams) likhet, det känner vi i alla våra lemmar och sinnen, mer än vad som är oss kärt; men tror du också lika visst att vi en dag ska bära den himmelskas likhet, vi, som är förenade med honom?
Tror du detta, att Adam och Kristus, den ene lika visst som den andre, var stamfäder och provmänniskor, efter vilka vi ska danas — att de är liksom de två stora modeller, efter vilka våra två olika tidskiften ska formas: det ena tidskiftet, nämligen jordelivets efter Adam, till den jordiskas liknelse; det andra tidskiftet, nämligen evighetens efter Kristus, till den himmelskas liknelse — att lika så visst som vi i tiden har burit den jordiskas likhet, med allt det elände som därtill hör, vi också en gång ska bära Kristi likhet, med all den herrlighet som därtill hör?
Tror du detta, att för alla som är i Kristus, detta följer så visst i sin tid som en bestämd naturens ordning, såsom dagen följer på natten, eller på den kulna vintern följer den ljuva sommaren?
O, är detta sant? Ja, lovat och prisat vare Herrens namn!
Vad det vill säga att vi bär den jordiskas liknelse, det märker vi i hela vårt väsende. "Adam födde barn, som var lika hans beläte." Här talar dock aposteln egentligen om kropparna. Till kroppen bär vi Adams likhet i de egenskaper som aposteln förut (v. 42—45) uppräknat, såsom att den är i vanheder, skröplig, förgänglig, kort sagt: en naturlig lekamen, som måste underhållas med jordiska näringsmedel, ur växt- och djurriket, och slutligen själv bli jord. Men sedan hör också till den jordiskas liknelse en kedja av all jämmer, synd och nöd, synd och sorg - all slags vidrighet.
Hela vårt väsende är liksom sammansatt av synder, såsom: Guds förakt, avguderi, säkerhet, hårdhet, egenkärlek, högfärd, skrymteri, lögnaktighet, vrede, hat, avund, onda misstankar, orena lustar, girighet, egennytta och mera dylikt, såsom Jesus säger: "Utur människans hjärta utgår onda tankar, hor, boleri, mandråp, stöld, girighet, svek, listighet, otuktighet, ont öga, hädelse, högfärd, galenskap."
Se, detta är Adams liknelse, vad synden angår. Men därav följer sedan all förbannelse och jämmer på jorden: ett oroligt hjärta, ett sjukt samvete, sorg, förargelser, bekymmer, otrygghet, rädsla, misstankar, sjuklighet, smärtor, fattigdom, satans glödande skott och omsider döden och förgängelsen. Om man vill eller inte, så måste man dock gå liksom omklädd med dessa Adams efterlämningar, gå liksom genom en trång törneskog, där man beständigt sargas och blöder.
O, tröttna inte, Guds barn! Bli inte otålig. Detta är blott ett svårt vägstycke, det kommer en annan tid sedan, så sant Gud inte har skapat människan blott till lidande. "Såsom vi har burit den jordiskas liknelse, så ska vi också bära den himmelskas liknelse" — och "den himmelskas liknelse" är i allt motsatsen till den jordiskas.
Till Kristi belätes likhet hör först en "andlig lekamen" lik med Kristi förklarade lekamen: i stället för vanheder en evig och himmelsk ära och herrlighet; i stället för skröplighet, svaghet, sjuklighet en evig hälsa, starkhet och välmåga; i stället för sorg, rädsla, kval och otrygghet en evig glädje, salighet och trygghet, "ett lustigt väsende på Guds högra hand evinnerligen", en oändlig kedja av höga himmelska förlustelser. Och framför allt annat: i stället för vår oändliga, plågsamma syndighet en evig orubblig helighet, kärlek och renhet — att vi där ska kunna älska Gud så helt, fullkomligt och brinnande och med en sådan sällhet, som vi aldrig i vårt närvarande tillstånd kan fatta.
Ja, den som någon stund, t. ex. i den första trolovningstiden med sin Frälsare, smakat något av den tillkommande världens kraft, smakat något översvinneligt av Herrens ljuvlighet, torde instämma däruti, att om blott denna erfarenhet hade blivit evig, så hade där redan varit himmel och salighet. Se, i denna fullkomliga kärlek till Gud, som var summan av Kristi beläte, är också den allrahögsta salighet.
Och tänk sedan: att i alla avseenden vara fri från allt ont, att känna sig alldeles helig och ren, som en Guds ängel, att fullkomligt vara allt vad vi här ville och hungrade efter men aldrig uppnådde, och att aldrig mer behöva rädas för något ont eller farligt, utan att ha en evig trygghet och rolighet i den förklarade Frälsarens sällskap och under ett beständigt och oändligt stigande i ljus över Guds underbara hemligheter — o, till ett sådant liv är den underliga varelsen, människan, egentligen skapad.
Ja, det kunde man också tänka sej om Gud, då han skapade ett släkte, som skulle vara hans beläte likt — hans, vilken är all salighets Gud, och vilken kunde lika lätt skapa oändlig salighet, som att han skapade det omätliga havets vattenmassor.
Tänk när en gång jag utan synd ska vara,
helt fri mitt onda kött och satans list,
när alla tankar blivit rena, klara
och alla gärningar är utan brist!
Tänk när en gång jag äntligen ska vara
så from jag vill, då blott det goda sker,
ja, när jag ej behöver ens befara
blott möjligheten av att falla mer!
Hör! "Såsom vi har burit den jordiskas liknelse, så ska vi också bära den himmelskas."
Tror du det? Att vi bär den jordiskas (Adams) likhet, det känner vi i alla våra lemmar och sinnen, mer än vad som är oss kärt; men tror du också lika visst att vi en dag ska bära den himmelskas likhet, vi, som är förenade med honom?
Tror du detta, att Adam och Kristus, den ene lika visst som den andre, var stamfäder och provmänniskor, efter vilka vi ska danas — att de är liksom de två stora modeller, efter vilka våra två olika tidskiften ska formas: det ena tidskiftet, nämligen jordelivets efter Adam, till den jordiskas liknelse; det andra tidskiftet, nämligen evighetens efter Kristus, till den himmelskas liknelse — att lika så visst som vi i tiden har burit den jordiskas likhet, med allt det elände som därtill hör, vi också en gång ska bära Kristi likhet, med all den herrlighet som därtill hör?
Tror du detta, att för alla som är i Kristus, detta följer så visst i sin tid som en bestämd naturens ordning, såsom dagen följer på natten, eller på den kulna vintern följer den ljuva sommaren?
O, är detta sant? Ja, lovat och prisat vare Herrens namn!
Vad det vill säga att vi bär den jordiskas liknelse, det märker vi i hela vårt väsende. "Adam födde barn, som var lika hans beläte." Här talar dock aposteln egentligen om kropparna. Till kroppen bär vi Adams likhet i de egenskaper som aposteln förut (v. 42—45) uppräknat, såsom att den är i vanheder, skröplig, förgänglig, kort sagt: en naturlig lekamen, som måste underhållas med jordiska näringsmedel, ur växt- och djurriket, och slutligen själv bli jord. Men sedan hör också till den jordiskas liknelse en kedja av all jämmer, synd och nöd, synd och sorg - all slags vidrighet.
Hela vårt väsende är liksom sammansatt av synder, såsom: Guds förakt, avguderi, säkerhet, hårdhet, egenkärlek, högfärd, skrymteri, lögnaktighet, vrede, hat, avund, onda misstankar, orena lustar, girighet, egennytta och mera dylikt, såsom Jesus säger: "Utur människans hjärta utgår onda tankar, hor, boleri, mandråp, stöld, girighet, svek, listighet, otuktighet, ont öga, hädelse, högfärd, galenskap."
Se, detta är Adams liknelse, vad synden angår. Men därav följer sedan all förbannelse och jämmer på jorden: ett oroligt hjärta, ett sjukt samvete, sorg, förargelser, bekymmer, otrygghet, rädsla, misstankar, sjuklighet, smärtor, fattigdom, satans glödande skott och omsider döden och förgängelsen. Om man vill eller inte, så måste man dock gå liksom omklädd med dessa Adams efterlämningar, gå liksom genom en trång törneskog, där man beständigt sargas och blöder.
O, tröttna inte, Guds barn! Bli inte otålig. Detta är blott ett svårt vägstycke, det kommer en annan tid sedan, så sant Gud inte har skapat människan blott till lidande. "Såsom vi har burit den jordiskas liknelse, så ska vi också bära den himmelskas liknelse" — och "den himmelskas liknelse" är i allt motsatsen till den jordiskas.
Till Kristi belätes likhet hör först en "andlig lekamen" lik med Kristi förklarade lekamen: i stället för vanheder en evig och himmelsk ära och herrlighet; i stället för skröplighet, svaghet, sjuklighet en evig hälsa, starkhet och välmåga; i stället för sorg, rädsla, kval och otrygghet en evig glädje, salighet och trygghet, "ett lustigt väsende på Guds högra hand evinnerligen", en oändlig kedja av höga himmelska förlustelser. Och framför allt annat: i stället för vår oändliga, plågsamma syndighet en evig orubblig helighet, kärlek och renhet — att vi där ska kunna älska Gud så helt, fullkomligt och brinnande och med en sådan sällhet, som vi aldrig i vårt närvarande tillstånd kan fatta.
Ja, den som någon stund, t. ex. i den första trolovningstiden med sin Frälsare, smakat något av den tillkommande världens kraft, smakat något översvinneligt av Herrens ljuvlighet, torde instämma däruti, att om blott denna erfarenhet hade blivit evig, så hade där redan varit himmel och salighet. Se, i denna fullkomliga kärlek till Gud, som var summan av Kristi beläte, är också den allrahögsta salighet.
Och tänk sedan: att i alla avseenden vara fri från allt ont, att känna sig alldeles helig och ren, som en Guds ängel, att fullkomligt vara allt vad vi här ville och hungrade efter men aldrig uppnådde, och att aldrig mer behöva rädas för något ont eller farligt, utan att ha en evig trygghet och rolighet i den förklarade Frälsarens sällskap och under ett beständigt och oändligt stigande i ljus över Guds underbara hemligheter — o, till ett sådant liv är den underliga varelsen, människan, egentligen skapad.
Ja, det kunde man också tänka sej om Gud, då han skapade ett släkte, som skulle vara hans beläte likt — hans, vilken är all salighets Gud, och vilken kunde lika lätt skapa oändlig salighet, som att han skapade det omätliga havets vattenmassor.
Tänk när en gång jag utan synd ska vara,
helt fri mitt onda kött och satans list,
när alla tankar blivit rena, klara
och alla gärningar är utan brist!
Tänk när en gång jag äntligen ska vara
så from jag vill, då blott det goda sker,
ja, när jag ej behöver ens befara
blott möjligheten av att falla mer!
"Giv oss idag vårt dagliga bröd." (Matt. 6:12)
Det ord i grundtexten som i denna bön är översatt med "dagliga" har visserligen varit ett tvetydigt och mörkt ord, men alla tolkningar samstämmer ändå däri att det betyder något för vårt väsende nödvändigt — inte vadhelst hjärtat begär, utan det nödvändiga — det betyder egentligen, "vad som hör till vårt väsens uppehållande".
Nu frågas den som vill "träta med Gud": Har du inte allt hitintills fått det som varit nödvändigt till ditt väsens uppehållande? Och om du inte fått allt efter den ritning som du själv gjort upp över din jordiska levnadsväg, så har du likväl fått allt vad den lovat, som bäst vet vad som är dej nyttigast. Eller vet du hur mycken tuktan av fattigdom och bekymmer du behöver för din själs eviga goda? —
Men här torde en kristen, som inte bara är fattig utan också skuldtyngd, svara oss: "Det är en annan omständighet, mot vilken all fattigdom är ett intet, den nämligen, att jag ska vara människor skyldig och kanske inte kunna göra var man rätt, kanske ska bli ´en visa i lastarens mun´ till evangelii försmädelse."
Svar: Så vida du inte antingen har någon särskild högmodsböjelse, som fordrar en mycket djup förödmjukelse — och så vida du inte "frestar Herren", antingen med försumlighet och lättja eller genom fåfänga och slöseri med hans gåvor, utan är ordentlig, ödmjuk, flitig och trogen i din kallelse, samt i enfaldig tro ber denna bön, så har du alla Herrens löften därom, att han ska ge dej så mycket att du inte ska behöva bli till skam såsom bedragare, utan ska kunna göra var man rätt. Det är antingen något Herrens frestande med lättja eller yppighet, eller också ett svårt högmod som behöver nedtuktas — det är endast något sådant som kan bringa över en kristen den bittra erfarenheten som är så mångfaldigt svårare än all fattigdom, nämligen att han inte kan göra var man rätt.
Vad det åter angår att månget Guds barn antingen genom sjukdom eller andra omständigheter inte alltid kan försörja sej själv, utan måste anlita bröders barmhärtighet, så är visst även detta förödmjukande för vår stolta natur, men hör dock till Herrens uppfostran med somliga barn, eller för någon viss tid, till dess de blivit nog tuktade för att kunna bära några Guds gåvor, och bör alltid betraktas med gudsfruktan och ödmjuk undergivenhet inför Herren, den allena vise och mäktige Fadern, vilkens högra hand också kan förvandla allting.
Men den fjärde bönen har också en lärdom till de lyckliga, som inte vet av dessa bekymmer för sin bärgning och inte tyckas behöva be om dagligt bröd. Det är två ord i denna bön, som dessa borde besinna, nämligen de orden: vårt och oss. Har ni Kristi sinne, så ska ni också betänka dessa Kristi ord. Han säger inte: "Ge mej mitt dagliga bröd", utan: "Vårt dagliga bröd ge oss."
Menar du att Gud givit dej ditt myckna goda, för att du bara själv ska leva därav efter ditt behag, eller att du ska samla skatter bara för dina barn? Vad säger Herren? "Gör räkenskap för ditt fögderi; ty du får inte längre vara min fogde."
Se här vad Guds mening är, då han ger somliga så mycket av detta jordiska. Har du någonsin tänkt på, varför Gud utdelar så olika här på jorden, att den ene är så rik, att han har mycket mer än han behöver, och den andre så fattig, att han inte har det nödvändiga? Den underliga och ojämna utdelningens hemlighet är ingen annan, än att vi har olika kallelser: de, som fått mer än de behöver, ska vara Herrens "gårdsfogdar", som åt honom ska förvalta hans gåvor. Då vill han låta en hop fattiga lägra sej omkring dem för att dagligen pröva dem, om de vill ärligt förvalta hans gåvor såsom fogdar genom utdelande, eller om de vill gräva pundet i jorden och göra avgudar av det åt sej och sina barn.
Måtte vi aldrig glömma den stora allmänna regeln: "Den som är mycket givet, av honom ska mycket bli utkrävt; och den mycket är anförtrott, av honom skall bli mycket äskat;" samt det konungsliga budet: "Älska din nästa såsom dej själv."
Glöm då inte att det omkring dej finns så och så många fattiga, sjuka, svaga, bräckliga, som alla räcker ut sina händer efter bröd. Du ska därför i denna bön bedja för alla människor och inte tänka: mig, mitt, utan: oss, vårt.
Men vidare: inte be som en skalk, så att du skulle i bönen säga vårt, men sedan handla med det goda, du får, såsom det vore ditt. Nej, du är bara en förvaltare. Och detta ska vi vara med lust, för Kristi kärleks skull, så att han om allt det goda vi gjort kan säga: Ni har gjort det mot mej.
När vi därtill vet, att uttrycket dagligt bröd inte bara betecknar mat och kläder, utan allt vad som hör till detta timliga livets uppehälle och nödtorft, såsom hus och hem, gods och penningar, en from maka, fromma barn, fromt tjänstfolk, god och trogen överhet, god styrelse, god, tjänlig väderlek, fred, hälsa, tukt och ära, goda vänner, trogna grannar och mer sådant; så lär åtminstone ingen kristen som inte lever bara för sej själv, utan också älskar sin nästa, sakna anledningar att be denna bön.
Dessutom kan Herren i hast borttaga det goda du nu äger, varför du alltid har anledning att be om hans bevarande nåd, eller ett dagligt givande, ett "dagligt bröd". Och att få känna sitt beständiga beroende av Herren, det är ganska hälsosamt för en kristen.
Giv oss idag ett dagligt bröd
och hjälp oss i all brist och nöd.
Bevara oss för kiv och strid,
för sjukdom och för olyckstid.
Till arbete och bön oss stärk,
välsigna våra händers verk.
Nu frågas den som vill "träta med Gud": Har du inte allt hitintills fått det som varit nödvändigt till ditt väsens uppehållande? Och om du inte fått allt efter den ritning som du själv gjort upp över din jordiska levnadsväg, så har du likväl fått allt vad den lovat, som bäst vet vad som är dej nyttigast. Eller vet du hur mycken tuktan av fattigdom och bekymmer du behöver för din själs eviga goda? —
Men här torde en kristen, som inte bara är fattig utan också skuldtyngd, svara oss: "Det är en annan omständighet, mot vilken all fattigdom är ett intet, den nämligen, att jag ska vara människor skyldig och kanske inte kunna göra var man rätt, kanske ska bli ´en visa i lastarens mun´ till evangelii försmädelse."
Svar: Så vida du inte antingen har någon särskild högmodsböjelse, som fordrar en mycket djup förödmjukelse — och så vida du inte "frestar Herren", antingen med försumlighet och lättja eller genom fåfänga och slöseri med hans gåvor, utan är ordentlig, ödmjuk, flitig och trogen i din kallelse, samt i enfaldig tro ber denna bön, så har du alla Herrens löften därom, att han ska ge dej så mycket att du inte ska behöva bli till skam såsom bedragare, utan ska kunna göra var man rätt. Det är antingen något Herrens frestande med lättja eller yppighet, eller också ett svårt högmod som behöver nedtuktas — det är endast något sådant som kan bringa över en kristen den bittra erfarenheten som är så mångfaldigt svårare än all fattigdom, nämligen att han inte kan göra var man rätt.
Vad det åter angår att månget Guds barn antingen genom sjukdom eller andra omständigheter inte alltid kan försörja sej själv, utan måste anlita bröders barmhärtighet, så är visst även detta förödmjukande för vår stolta natur, men hör dock till Herrens uppfostran med somliga barn, eller för någon viss tid, till dess de blivit nog tuktade för att kunna bära några Guds gåvor, och bör alltid betraktas med gudsfruktan och ödmjuk undergivenhet inför Herren, den allena vise och mäktige Fadern, vilkens högra hand också kan förvandla allting.
Men den fjärde bönen har också en lärdom till de lyckliga, som inte vet av dessa bekymmer för sin bärgning och inte tyckas behöva be om dagligt bröd. Det är två ord i denna bön, som dessa borde besinna, nämligen de orden: vårt och oss. Har ni Kristi sinne, så ska ni också betänka dessa Kristi ord. Han säger inte: "Ge mej mitt dagliga bröd", utan: "Vårt dagliga bröd ge oss."
Menar du att Gud givit dej ditt myckna goda, för att du bara själv ska leva därav efter ditt behag, eller att du ska samla skatter bara för dina barn? Vad säger Herren? "Gör räkenskap för ditt fögderi; ty du får inte längre vara min fogde."
Se här vad Guds mening är, då han ger somliga så mycket av detta jordiska. Har du någonsin tänkt på, varför Gud utdelar så olika här på jorden, att den ene är så rik, att han har mycket mer än han behöver, och den andre så fattig, att han inte har det nödvändiga? Den underliga och ojämna utdelningens hemlighet är ingen annan, än att vi har olika kallelser: de, som fått mer än de behöver, ska vara Herrens "gårdsfogdar", som åt honom ska förvalta hans gåvor. Då vill han låta en hop fattiga lägra sej omkring dem för att dagligen pröva dem, om de vill ärligt förvalta hans gåvor såsom fogdar genom utdelande, eller om de vill gräva pundet i jorden och göra avgudar av det åt sej och sina barn.
Måtte vi aldrig glömma den stora allmänna regeln: "Den som är mycket givet, av honom ska mycket bli utkrävt; och den mycket är anförtrott, av honom skall bli mycket äskat;" samt det konungsliga budet: "Älska din nästa såsom dej själv."
Glöm då inte att det omkring dej finns så och så många fattiga, sjuka, svaga, bräckliga, som alla räcker ut sina händer efter bröd. Du ska därför i denna bön bedja för alla människor och inte tänka: mig, mitt, utan: oss, vårt.
Men vidare: inte be som en skalk, så att du skulle i bönen säga vårt, men sedan handla med det goda, du får, såsom det vore ditt. Nej, du är bara en förvaltare. Och detta ska vi vara med lust, för Kristi kärleks skull, så att han om allt det goda vi gjort kan säga: Ni har gjort det mot mej.
När vi därtill vet, att uttrycket dagligt bröd inte bara betecknar mat och kläder, utan allt vad som hör till detta timliga livets uppehälle och nödtorft, såsom hus och hem, gods och penningar, en from maka, fromma barn, fromt tjänstfolk, god och trogen överhet, god styrelse, god, tjänlig väderlek, fred, hälsa, tukt och ära, goda vänner, trogna grannar och mer sådant; så lär åtminstone ingen kristen som inte lever bara för sej själv, utan också älskar sin nästa, sakna anledningar att be denna bön.
Dessutom kan Herren i hast borttaga det goda du nu äger, varför du alltid har anledning att be om hans bevarande nåd, eller ett dagligt givande, ett "dagligt bröd". Och att få känna sitt beständiga beroende av Herren, det är ganska hälsosamt för en kristen.
Giv oss idag ett dagligt bröd
och hjälp oss i all brist och nöd.
Bevara oss för kiv och strid,
för sjukdom och för olyckstid.
Till arbete och bön oss stärk,
välsigna våra händers verk.
måndag 15 juli 2019
"Ske din vilja!" (Luk. 11:2)
Denna bön fordrar helt och hållet ett gudälskande hjärta — ett hjärta, som egentligen bara ser på Guds välbehag. Den fordrar ett gott barns hjärta, som "ingen vilja har", utan vill bara faderns vilja och inte behöver något vidare skäl varför det och det ska ske, utan endast att det är faderns välbehag.
Tusentals kan älska något gott, ädelt, nyttigt, nödvändigt, men det är inte detsamma som att älska Guds vilja. För det är inte nog, att vi älska samma saker, som Gud älskar, utan vi ska älska själva Guds välbehag, utan avseende på saken som Han vill; således, älska Gud — och för hans behag älska vadhelst Han vill, även om det syns oss än så galet eller svårt, såsom när Abraham får befallning att offra sin Isak, "löftets son". Då kunde han omöjligt inse något skäl därtill, utan skulle endast för Guds vilja göra det.
Och nu fordrar den tredje bönen, att vi inte bara ska fördra en sådan Guds vilja, utan också älska den så att vi ber om den. Vi ska nämligen aldrig glömma, att bön — bön måste vara hjärtats sak, inte förståndets och icke påbudets verk, utan hjärtats eget begär och angelägenhet. Men när Guds vilja är den gamle Adams död och korsfästelse, och dessutom all människonatur vill vara fri och älskar sin egen vilja, så må man väl fråga: Hur kan någon människa få ett sådant hjärta, som så älskar Guds vilja, att man verkligen ber om den?
Ett sådant hjärta får man aldrig (om man än plågra sej till döds för det) på något annat sätt, än genom en ny födelse av Gud. Men då en själ har blivit väl utpinad av sin egen ondska och av lagens heliga krav och omsider såsom helt ovärdig överväldigas av den stora oförskyllda nåden, så att hon säger: o Jesus, det är för mycket — och hon får i hans blod all sin rening, i hans kärlek all sin salighet, då Guds kärlek sålunda är utgjuten i hennes hjärta — då blir henne också Guds välbehag dyrbarare än allt vad som kan tänkas och nämnas.
Då blir det hjärtats första fråga: "Vad får jag göra dej till behag, du oförliknelige Frälsare? O, att jag bara måtte göra Guds vilja!" Och då vet den själen inte vad som är gott och rätt, mer än vad den himmelske Fadern vill; och då vet den ingenting så ont som sitt eget hjärta, och säger med fullt allvar: "Döda, o Gud, min vilja! Jag kan inte själv döda den så som jag bör, men gör det du!" Och när själen så ber emot sej själv, då ber den om Guds vilja.
Således, när jag först är uttröttad av min egen viljas ondska och sedan så genomträngd dels av Guds storhet, att hans vilja är mej mer än hela min salighet, dels av hans kärlek och ljuvlighet, så att om bara hans vilja sker, är allting väl; då har jag ett sådant hjärta som verkligen älskar Guds vilja.
Här må nu var och en ge akt på sitt tillstånd. Vi har här åter ett stycke, som uppenbarar vårt hjärtas innersta. Vi erinrar åter, att bönen måste vara ett uttryck av människans egen omsorg, åstundan, angelägenhet. Inte ska vem som helst kunna bedja denna bön. Du, som detta läser, stanna dock en stund såsom inför Guds ansikte, inför de ögon som skådar hjärtans tankar och uppsåt. Hur är det med dej i detta stycke?
Du kan väl veta med dej själv, om du plägar umgås med sådana omsorger, suckar och böner: "Gud, visa mej din vilja! Hjälp mej att göra din vilja!" Det är ju omöjligt, att den Helige Ande kan bo i ett hjärta utan att uppväcka sådan omsorg därinne.
En kristen kan väl ofta så förströdd överfara bönen Ske din vilja, att han inte ens med tanken följde den; men ge akt på, vad som först och sist är hans hjärtebön, om det inte är just denna: "Gud, min Fader, min Frälsare, hjälp mej, hjälp mej, att jag må göra din vilja! Hjälp mej emot min gruvliga tröghet! Ge mej din Helige Andes drift och kraft att göra din vilja; och visa mej din väg, så att jag vandrar i din sanning!" -
Jo, detta är något alldeles utmärkande på ett hjärta, i vilket den Helige Ande bor. Det är just den ena stora hälften, av vad som skulle utmärka det nya förbundets barn, varom Herren säger: "Jag ska ge min lag i deras hjärta och skriva den i deras sinne." Guds lag är ju Guds vilja. Att nu Guds lag är skriven i hjärtat och sinnet, förnims bara därigenom att hjärtat älskar Guds vilja, att jag har ett sådant sinne som innerligen suckar: "O, att jag kunde hålla din lag av allt hjärta! O, att jag kunde göra Guds vilja!"
Vi säger inte att en kristen är en fullkomlig människa, o nej, det är mycket i hans inre liv och hans yttre leverne som är rätt skröpligt; han kan inte heller så vaka, bedja och strida emot sina oarter, som han borde och ville; det finns inget folk, som känner så mycken brist som just de trogna. Men märk likväl: Förstår han, att det och det är Guds vilja, då är detta genast hans levnadslag, då vill han också fullgöra det; och om nu köttet strider emot Anden, då uppkommer bön — se här, huru själva bedjandet av denna bön uppkommer i hjärtat — just genom köttets strid emot Anden uppkommer kamp och bön om Guds vilja. Det måste vi nödvändigt vidhålla, att en kristen har ett sådant hjärta och sinne.
Att bedja är att helt sej själv förglömma
i bönen "ske din vilja - inte min",
att låta nådens rika källsprång strömma
i egen tomhet, eget armod in.
Tusentals kan älska något gott, ädelt, nyttigt, nödvändigt, men det är inte detsamma som att älska Guds vilja. För det är inte nog, att vi älska samma saker, som Gud älskar, utan vi ska älska själva Guds välbehag, utan avseende på saken som Han vill; således, älska Gud — och för hans behag älska vadhelst Han vill, även om det syns oss än så galet eller svårt, såsom när Abraham får befallning att offra sin Isak, "löftets son". Då kunde han omöjligt inse något skäl därtill, utan skulle endast för Guds vilja göra det.
Och nu fordrar den tredje bönen, att vi inte bara ska fördra en sådan Guds vilja, utan också älska den så att vi ber om den. Vi ska nämligen aldrig glömma, att bön — bön måste vara hjärtats sak, inte förståndets och icke påbudets verk, utan hjärtats eget begär och angelägenhet. Men när Guds vilja är den gamle Adams död och korsfästelse, och dessutom all människonatur vill vara fri och älskar sin egen vilja, så må man väl fråga: Hur kan någon människa få ett sådant hjärta, som så älskar Guds vilja, att man verkligen ber om den?
Ett sådant hjärta får man aldrig (om man än plågra sej till döds för det) på något annat sätt, än genom en ny födelse av Gud. Men då en själ har blivit väl utpinad av sin egen ondska och av lagens heliga krav och omsider såsom helt ovärdig överväldigas av den stora oförskyllda nåden, så att hon säger: o Jesus, det är för mycket — och hon får i hans blod all sin rening, i hans kärlek all sin salighet, då Guds kärlek sålunda är utgjuten i hennes hjärta — då blir henne också Guds välbehag dyrbarare än allt vad som kan tänkas och nämnas.
Då blir det hjärtats första fråga: "Vad får jag göra dej till behag, du oförliknelige Frälsare? O, att jag bara måtte göra Guds vilja!" Och då vet den själen inte vad som är gott och rätt, mer än vad den himmelske Fadern vill; och då vet den ingenting så ont som sitt eget hjärta, och säger med fullt allvar: "Döda, o Gud, min vilja! Jag kan inte själv döda den så som jag bör, men gör det du!" Och när själen så ber emot sej själv, då ber den om Guds vilja.
Således, när jag först är uttröttad av min egen viljas ondska och sedan så genomträngd dels av Guds storhet, att hans vilja är mej mer än hela min salighet, dels av hans kärlek och ljuvlighet, så att om bara hans vilja sker, är allting väl; då har jag ett sådant hjärta som verkligen älskar Guds vilja.
Här må nu var och en ge akt på sitt tillstånd. Vi har här åter ett stycke, som uppenbarar vårt hjärtas innersta. Vi erinrar åter, att bönen måste vara ett uttryck av människans egen omsorg, åstundan, angelägenhet. Inte ska vem som helst kunna bedja denna bön. Du, som detta läser, stanna dock en stund såsom inför Guds ansikte, inför de ögon som skådar hjärtans tankar och uppsåt. Hur är det med dej i detta stycke?
Du kan väl veta med dej själv, om du plägar umgås med sådana omsorger, suckar och böner: "Gud, visa mej din vilja! Hjälp mej att göra din vilja!" Det är ju omöjligt, att den Helige Ande kan bo i ett hjärta utan att uppväcka sådan omsorg därinne.
En kristen kan väl ofta så förströdd överfara bönen Ske din vilja, att han inte ens med tanken följde den; men ge akt på, vad som först och sist är hans hjärtebön, om det inte är just denna: "Gud, min Fader, min Frälsare, hjälp mej, hjälp mej, att jag må göra din vilja! Hjälp mej emot min gruvliga tröghet! Ge mej din Helige Andes drift och kraft att göra din vilja; och visa mej din väg, så att jag vandrar i din sanning!" -
Jo, detta är något alldeles utmärkande på ett hjärta, i vilket den Helige Ande bor. Det är just den ena stora hälften, av vad som skulle utmärka det nya förbundets barn, varom Herren säger: "Jag ska ge min lag i deras hjärta och skriva den i deras sinne." Guds lag är ju Guds vilja. Att nu Guds lag är skriven i hjärtat och sinnet, förnims bara därigenom att hjärtat älskar Guds vilja, att jag har ett sådant sinne som innerligen suckar: "O, att jag kunde hålla din lag av allt hjärta! O, att jag kunde göra Guds vilja!"
Vi säger inte att en kristen är en fullkomlig människa, o nej, det är mycket i hans inre liv och hans yttre leverne som är rätt skröpligt; han kan inte heller så vaka, bedja och strida emot sina oarter, som han borde och ville; det finns inget folk, som känner så mycken brist som just de trogna. Men märk likväl: Förstår han, att det och det är Guds vilja, då är detta genast hans levnadslag, då vill han också fullgöra det; och om nu köttet strider emot Anden, då uppkommer bön — se här, huru själva bedjandet av denna bön uppkommer i hjärtat — just genom köttets strid emot Anden uppkommer kamp och bön om Guds vilja. Det måste vi nödvändigt vidhålla, att en kristen har ett sådant hjärta och sinne.
Att bedja är att helt sej själv förglömma
i bönen "ske din vilja - inte min",
att låta nådens rika källsprång strömma
i egen tomhet, eget armod in.
söndag 14 juli 2019
"Helgat varde ditt namn." (Luk. 11:2)
Denna bön måste visst ha någon djupare betydelse och större vikt, än vi genast förnimmer, alldenstund Kristus gjort den till den första bönen.
Härtill kommer ännu, att denna bön påtagligen åsyftar detsamma som det andra budet i Guds lag: Du ska inte missbruka Herrens din Guds namn — och detta är det budet, varvid den förskräckliga hotelsen är fästad: "Herren ska inte låta honom bli ostraffad, som missbrukar hans namn".
Då nu en sådan utmärkande vikt fästs vid detta bud och denna bön, borde var och en börja ana, att någon stor hemlighet måste ligga förborgad här, då likväl samma bud och bön för alla vanliga människotankar syns vara de minst viktiga.
Nu, vad kan då Herren Kristus mena med den bönen: "Helgat varde ditt namn?"
För att göra oss reda för det, måste vi betänka, vad Guds namn vill säga. Vad är Guds namn? Svar: Guds namn är allt, som säger oss, vad Gud är, med alla sina gudomliga egenskaper och fullkomligheter.
Men för att säga, vad Gud är, därtill fordras all Guds uppenbarelse på jorden — vi kan ändå bara högst ofullständigt fatta Honom.
Nu har Gud först uppenbarat sig i sina skapade verk; men av den uppenbarelsen skådar vi, om man så får säga, bara hans yttre. Hans hjärtas tankar, hans gudomliga rättfärdighet och barmhärtighet, hans vilja och råd i avseende på oss människor, förbleve oss likväl evigt förborgade hemligheter, om Han inte även hade uppenbarat sej i ordet, först det skrivna och omsider det väsentliga, som blev kött och bodde ibland oss, såsom Guds herrlighets sken och hans väsendes rätta avbild. Därför fordras också allt Guds ord till att lära känna Honom.
Korteligen: Guds namn är inte i hast uttalat, såsom förbundets Ängel själv antydde, då Manoa frågade Honom efter hans namn. Han svarade: "Varför frågar du efter mitt namn, det dock är underligt" — eller kanske rättare: "det är Underlig." Så frågade också Moses Herren efter hans namn och fick till svar: "Jag skall vara den jag skall vara", och åter: "Jag skall vara det." Detta är betydelsen av namnet Jehova.
Detta är hans majestätiska väsendes namn, vartill Han ännu fogat många tillägg, utgörande både förskräckliga och ljuvliga beskrivningar på hans egenskaper. Så t.ex. är det ett namn, som kan gå oss igenom märg och ben, då Han säger: "Jag Herren, din Gud, är en stark, nitälskande Gud" — ja, då Han kallas en "förtärande eld" — en förskräcklig Gud för alla ogudaktiga — den allsmäktige, rättfärdiga, helige, store.
Men Guds ord överflödar också av ljuva och saliga namn på vår Gud. Han kallar sej också den barmhärtige, nådige, tålige, fromme, trofaste. Särskilt blir Gud såsom uppenbarad i köttet till vår frälsning kallad Emmanuel, d.ä. Gud med oss, samt underlig, råd, Gud, hjälte, evig Fader, fridsfurste. Han kallar sej också vår tröstare, vän, herde, brudgum, broder, fader. Men vem kan räkna upp alla den Högstes namn, vilka såsom en ljuvlig balsam är utgjutna över allt Guds ord! Såsom Salomo säger: "Ditt namn är en utgjuten salva." Korteligen, allt Guds ord utgör eller uttrycker Guds namn.
Men hur skulle vi kunna underlåta att särskilt komma ihåg det namnet, som är över alla namn, vilket för syndare är ljuvligare än alla namn som någonsin kan nämnas i himmelen och på jorden; det namn, i vilket allena vi ska bli saliga; det namn, som vederkvicker de arbetande och betungade, tröstar de bedrövade, helar de sårade, förlossar de fångna, gör de fattiga rika, avplanar synder, gör rättfärdig och salig! Det är det dyra namnet, med vilket Gud har benämnt sig i sin Son — det trösterika frälsarenamnet, Jesus.
I detta namn har Gud nedlagt sitt hela hjärta emot syndare, sitt eviga frälsningsråd, sin eviga kärlek, sin barmhärtighet, sitt tålamod, sin trohet — allt, allt, som kan göra en syndare salig, har Gud lagt in i det namnet Jesus. Det korta namnet är ett helt evangelium. Syndares frälsning är dess betydelse.
Men nu märker vi, att under det vi betraktar dessa betydelsefulla Guds namn, såväl som andra heliga Guds ord, börjar Gud själv att framstå för våra själar, förklarad, stor, herrlig, helig, nådig, allt efter de namn och den beskrivning på Honom som vi betrakta. Härav kommer, att det inte bara är ett hebreiskt talesätt att säga: Guds namn, när man menar Gud själv, utan det brukas också hos oss, när någon talar illa om sin nästas person, hans ord och gärningar, att vi säger: Han "förklenar hans namn".
När vi betänker allt detta, så märker vi, att till Guds namns helgande hör allt, som gör, att Gud blir för själarna förherrligad, rätt känd, ärad och älskad, då däremot allt, som bidrar till att förvända begreppet om Gud, eller förringa vördnaden för Honom och hans ord, hans verk och hans sak på jorden, det heter att ohelga hans namn.
Ditt namn är underbart och stort,
vår Gud får vi dej kalla.
som allting har av intet gjort
och återlöst oss alla,
som helig är och helig gör;
hjälp oss som barn och som sej bör
dej känna, tro och dyrka.
Härtill kommer ännu, att denna bön påtagligen åsyftar detsamma som det andra budet i Guds lag: Du ska inte missbruka Herrens din Guds namn — och detta är det budet, varvid den förskräckliga hotelsen är fästad: "Herren ska inte låta honom bli ostraffad, som missbrukar hans namn".
Då nu en sådan utmärkande vikt fästs vid detta bud och denna bön, borde var och en börja ana, att någon stor hemlighet måste ligga förborgad här, då likväl samma bud och bön för alla vanliga människotankar syns vara de minst viktiga.
Nu, vad kan då Herren Kristus mena med den bönen: "Helgat varde ditt namn?"
För att göra oss reda för det, måste vi betänka, vad Guds namn vill säga. Vad är Guds namn? Svar: Guds namn är allt, som säger oss, vad Gud är, med alla sina gudomliga egenskaper och fullkomligheter.
Men för att säga, vad Gud är, därtill fordras all Guds uppenbarelse på jorden — vi kan ändå bara högst ofullständigt fatta Honom.
Nu har Gud först uppenbarat sig i sina skapade verk; men av den uppenbarelsen skådar vi, om man så får säga, bara hans yttre. Hans hjärtas tankar, hans gudomliga rättfärdighet och barmhärtighet, hans vilja och råd i avseende på oss människor, förbleve oss likväl evigt förborgade hemligheter, om Han inte även hade uppenbarat sej i ordet, först det skrivna och omsider det väsentliga, som blev kött och bodde ibland oss, såsom Guds herrlighets sken och hans väsendes rätta avbild. Därför fordras också allt Guds ord till att lära känna Honom.
Korteligen: Guds namn är inte i hast uttalat, såsom förbundets Ängel själv antydde, då Manoa frågade Honom efter hans namn. Han svarade: "Varför frågar du efter mitt namn, det dock är underligt" — eller kanske rättare: "det är Underlig." Så frågade också Moses Herren efter hans namn och fick till svar: "Jag skall vara den jag skall vara", och åter: "Jag skall vara det." Detta är betydelsen av namnet Jehova.
Detta är hans majestätiska väsendes namn, vartill Han ännu fogat många tillägg, utgörande både förskräckliga och ljuvliga beskrivningar på hans egenskaper. Så t.ex. är det ett namn, som kan gå oss igenom märg och ben, då Han säger: "Jag Herren, din Gud, är en stark, nitälskande Gud" — ja, då Han kallas en "förtärande eld" — en förskräcklig Gud för alla ogudaktiga — den allsmäktige, rättfärdiga, helige, store.
Men Guds ord överflödar också av ljuva och saliga namn på vår Gud. Han kallar sej också den barmhärtige, nådige, tålige, fromme, trofaste. Särskilt blir Gud såsom uppenbarad i köttet till vår frälsning kallad Emmanuel, d.ä. Gud med oss, samt underlig, råd, Gud, hjälte, evig Fader, fridsfurste. Han kallar sej också vår tröstare, vän, herde, brudgum, broder, fader. Men vem kan räkna upp alla den Högstes namn, vilka såsom en ljuvlig balsam är utgjutna över allt Guds ord! Såsom Salomo säger: "Ditt namn är en utgjuten salva." Korteligen, allt Guds ord utgör eller uttrycker Guds namn.
Men hur skulle vi kunna underlåta att särskilt komma ihåg det namnet, som är över alla namn, vilket för syndare är ljuvligare än alla namn som någonsin kan nämnas i himmelen och på jorden; det namn, i vilket allena vi ska bli saliga; det namn, som vederkvicker de arbetande och betungade, tröstar de bedrövade, helar de sårade, förlossar de fångna, gör de fattiga rika, avplanar synder, gör rättfärdig och salig! Det är det dyra namnet, med vilket Gud har benämnt sig i sin Son — det trösterika frälsarenamnet, Jesus.
I detta namn har Gud nedlagt sitt hela hjärta emot syndare, sitt eviga frälsningsråd, sin eviga kärlek, sin barmhärtighet, sitt tålamod, sin trohet — allt, allt, som kan göra en syndare salig, har Gud lagt in i det namnet Jesus. Det korta namnet är ett helt evangelium. Syndares frälsning är dess betydelse.
Men nu märker vi, att under det vi betraktar dessa betydelsefulla Guds namn, såväl som andra heliga Guds ord, börjar Gud själv att framstå för våra själar, förklarad, stor, herrlig, helig, nådig, allt efter de namn och den beskrivning på Honom som vi betrakta. Härav kommer, att det inte bara är ett hebreiskt talesätt att säga: Guds namn, när man menar Gud själv, utan det brukas också hos oss, när någon talar illa om sin nästas person, hans ord och gärningar, att vi säger: Han "förklenar hans namn".
När vi betänker allt detta, så märker vi, att till Guds namns helgande hör allt, som gör, att Gud blir för själarna förherrligad, rätt känd, ärad och älskad, då däremot allt, som bidrar till att förvända begreppet om Gud, eller förringa vördnaden för Honom och hans ord, hans verk och hans sak på jorden, det heter att ohelga hans namn.
Ditt namn är underbart och stort,
vår Gud får vi dej kalla.
som allting har av intet gjort
och återlöst oss alla,
som helig är och helig gör;
hjälp oss som barn och som sej bör
dej känna, tro och dyrka.
lördag 13 juli 2019
"Om jag förehade något orätt i mitt hjärta, så skulle Herren inte höra mej." (Psalt. 66:18)
Om det är svårt för dej att kunna tro ditt barnaskap hos Gud, ja, kanske alldeles omöjligt p.g.a. den eller den omständigheten, så lägg märke till följande åtskillnad:
Om grunden till din misströstan ligger däri, att du vet med dej en uppsåtlig syndaövning, som du inte vill överge, såsom att du lever i oförsonligt hat till en medmänniska, eller du har slutit förbund med någon köttslig lusta, eller du övar någon oärlighet i handel eller arbete, med ett ord, en uppenbar köttets gärning, som du således ärnar fortfara med; så försök inte att genom evangelium överrösta och nedtysta motsägelserna och intala dej att ändå tro ditt nådestånd; ty allt Guds ord är för mycket klart stridande däremot, och Herrens Ande, som skulle ge dej trons visshet och vittnesbörd om ditt barnaskap, är "sanningens Ande", en ren och helig Ande. Han kan inte ge dej ett vittnesbörd som strider mot sanningen; och du ska alltid törna emot apostelns ord till trollkarlen: "Du har ingen del eller lott i detta ord, ty ditt hjärta är inte rätt för Gud." Han säger inte: Ty dina synder är för många och svåra; utan han säger: "Ditt hjärta är inte rätt för Gud."
Men gläds, att han inte heller säger: Därför måste du för alltid vara förlorad; utan han tillägger ännu: "Bättra dej från denna din ondska och be Gud, att ditt hjärtas tankar må bli dej förlåtna". Tänk, då inte ens trollkarlen, så genomsyrad av skrymteri, "full med bitter galla och bebunden i vrånghet" — då inte ens han ges förlorad, utan får komma till Gud och be om förlåtelse! Men märk vidare, att aposteln till denne inte säger endast: "Tro på Herren Jesus", utan: "Bättra dig från denna din ondska." Så säger också Kristus: "Om ditt öga är dej till förargelse (till fördärv, till hinder för nådelivet), så riv det ut och kasta det ifrån dej." Han säger inte: "Så tro på mej, och du behöver inte utriva ögat." Nej, tron och ett gott samvete kan aldrig stå tillsammans med hyllade synder; man drivs alltid genom sådana bort från nådastolen.
Luther anmärker, att det är många, som avhåller sej från nattvarden och från bönen, eftersom de ligger fängslade i herrskande synder, såsom oförsonligt hat och andra dylika, som de inte vill överge. "För sådana", säger han, "vore det visst det bästa råd, att de läte synden fara och så komme till Gud i sakramentet och bönen. Detta vore dem visserligen bättre än att fortfara i synden och ge kropp och själ åt djävulen." O ja, det är dej mycket bättre, säger också Kristus, att du gör dej det lidandet av ett ögas utrivande och ingår i livet, än att du skulle ha två ögon och kastas i helvetets eld.
O, var vis, fly från synden! Herrlighetens krona lönar väl allt ditt lidande av köttets korsfästande. Genom förblivandet i synden förhindrar du din bön och förlorar Guds saliga frid i tiden och den himmelska glädjen i evigheten.
Men märk, detta gäller om synder, som du hyllar — inte bara älskar, såsom alltid köttet, även hos de heliga, har sin gamla kärlek till synden — utan som du hyllar, d. ä. när du ånyo gör förbund med synden, ursäktar den och ärnar bibehålla den, och det fast den är dej inte tvetydig, utan en uppenbar synd. Att på sagda sätt hylla en sådan, strider alltid direkt emot tron och nåden.
Det är helt annorlunda med en kristen, som säger: "Jag älskar dej synd förskräckligt, men jag hatar och förbannar min kärlek till dej", och söker hos den allsmäktige Guden hjälp mot själva denna syndakärlek. Se, är detta förhållandet med dej, nämligen att du så betraktar din syndakärlek och söker förlossning, så ska du inte ett ögonblick fly för din hulde, försonade Fader, utan genast skynda i hans famn och med full visshet tro hans nåd.
Och — märk — akta dej, så att du inte företar dej att först vänta på befrielse från synden, innan du ska tro nåden; ty just det väntandet vore den mäktigaste snara, varmed djävulen kunde fängsla dej. Det är bara genom tron du kan vänta någon förlossning.
Och att köttet älskar synden, ja, att vissa medfödda oarter följer och plågar oss, så länge vi är på jorden, det är ett förhållande, varöver alla heliga nödgas kvida; men "sådana synder", säger Luther, "som vi sålunda själva bestraffar, är nakna och blottade synder, som alltid har Kristi offer mellan sej och Gud", och som därför aldrig ska fördöma oss, så länge vi ännu förblir i Kristus, och synden därför även är korsfäst. Nu, emot sådana synder och alla vardagsbrister måste du endast djupt och beständigt inprägla i ditt hjärta de stora, eviga grunderna för vår benådning och kämpa, såsom för liv och salighet, för bibehållandet av din barnaförtröstan. Ty du ska veta, att det är djävulens allrahögsta strävan att rycka denna ur ditt hjärta och störta dej i misströstan och träldomssinne.
Ta därför här allt Guds evangelium till hjälp; ta här sakramentet, bönen och bröders råd och förböner till hjälp, så att inte samvetet dras ner i träldom, utan genom tron segrar över motsägelserna.
Utrannsaka mej, min Gud!
Känn mitt hjärtas tankar.
Pröva mej, o Gud, i nåd,
kom och känn min oro.
Se om vägen som jag går
bort från dej mej leder.
Led mej då, o Herre, du
på den goda vägen!
Om grunden till din misströstan ligger däri, att du vet med dej en uppsåtlig syndaövning, som du inte vill överge, såsom att du lever i oförsonligt hat till en medmänniska, eller du har slutit förbund med någon köttslig lusta, eller du övar någon oärlighet i handel eller arbete, med ett ord, en uppenbar köttets gärning, som du således ärnar fortfara med; så försök inte att genom evangelium överrösta och nedtysta motsägelserna och intala dej att ändå tro ditt nådestånd; ty allt Guds ord är för mycket klart stridande däremot, och Herrens Ande, som skulle ge dej trons visshet och vittnesbörd om ditt barnaskap, är "sanningens Ande", en ren och helig Ande. Han kan inte ge dej ett vittnesbörd som strider mot sanningen; och du ska alltid törna emot apostelns ord till trollkarlen: "Du har ingen del eller lott i detta ord, ty ditt hjärta är inte rätt för Gud." Han säger inte: Ty dina synder är för många och svåra; utan han säger: "Ditt hjärta är inte rätt för Gud."
Men gläds, att han inte heller säger: Därför måste du för alltid vara förlorad; utan han tillägger ännu: "Bättra dej från denna din ondska och be Gud, att ditt hjärtas tankar må bli dej förlåtna". Tänk, då inte ens trollkarlen, så genomsyrad av skrymteri, "full med bitter galla och bebunden i vrånghet" — då inte ens han ges förlorad, utan får komma till Gud och be om förlåtelse! Men märk vidare, att aposteln till denne inte säger endast: "Tro på Herren Jesus", utan: "Bättra dig från denna din ondska." Så säger också Kristus: "Om ditt öga är dej till förargelse (till fördärv, till hinder för nådelivet), så riv det ut och kasta det ifrån dej." Han säger inte: "Så tro på mej, och du behöver inte utriva ögat." Nej, tron och ett gott samvete kan aldrig stå tillsammans med hyllade synder; man drivs alltid genom sådana bort från nådastolen.
Luther anmärker, att det är många, som avhåller sej från nattvarden och från bönen, eftersom de ligger fängslade i herrskande synder, såsom oförsonligt hat och andra dylika, som de inte vill överge. "För sådana", säger han, "vore det visst det bästa råd, att de läte synden fara och så komme till Gud i sakramentet och bönen. Detta vore dem visserligen bättre än att fortfara i synden och ge kropp och själ åt djävulen." O ja, det är dej mycket bättre, säger också Kristus, att du gör dej det lidandet av ett ögas utrivande och ingår i livet, än att du skulle ha två ögon och kastas i helvetets eld.
O, var vis, fly från synden! Herrlighetens krona lönar väl allt ditt lidande av köttets korsfästande. Genom förblivandet i synden förhindrar du din bön och förlorar Guds saliga frid i tiden och den himmelska glädjen i evigheten.
Men märk, detta gäller om synder, som du hyllar — inte bara älskar, såsom alltid köttet, även hos de heliga, har sin gamla kärlek till synden — utan som du hyllar, d. ä. när du ånyo gör förbund med synden, ursäktar den och ärnar bibehålla den, och det fast den är dej inte tvetydig, utan en uppenbar synd. Att på sagda sätt hylla en sådan, strider alltid direkt emot tron och nåden.
Det är helt annorlunda med en kristen, som säger: "Jag älskar dej synd förskräckligt, men jag hatar och förbannar min kärlek till dej", och söker hos den allsmäktige Guden hjälp mot själva denna syndakärlek. Se, är detta förhållandet med dej, nämligen att du så betraktar din syndakärlek och söker förlossning, så ska du inte ett ögonblick fly för din hulde, försonade Fader, utan genast skynda i hans famn och med full visshet tro hans nåd.
Och — märk — akta dej, så att du inte företar dej att först vänta på befrielse från synden, innan du ska tro nåden; ty just det väntandet vore den mäktigaste snara, varmed djävulen kunde fängsla dej. Det är bara genom tron du kan vänta någon förlossning.
Och att köttet älskar synden, ja, att vissa medfödda oarter följer och plågar oss, så länge vi är på jorden, det är ett förhållande, varöver alla heliga nödgas kvida; men "sådana synder", säger Luther, "som vi sålunda själva bestraffar, är nakna och blottade synder, som alltid har Kristi offer mellan sej och Gud", och som därför aldrig ska fördöma oss, så länge vi ännu förblir i Kristus, och synden därför även är korsfäst. Nu, emot sådana synder och alla vardagsbrister måste du endast djupt och beständigt inprägla i ditt hjärta de stora, eviga grunderna för vår benådning och kämpa, såsom för liv och salighet, för bibehållandet av din barnaförtröstan. Ty du ska veta, att det är djävulens allrahögsta strävan att rycka denna ur ditt hjärta och störta dej i misströstan och träldomssinne.
Ta därför här allt Guds evangelium till hjälp; ta här sakramentet, bönen och bröders råd och förböner till hjälp, så att inte samvetet dras ner i träldom, utan genom tron segrar över motsägelserna.
Utrannsaka mej, min Gud!
Känn mitt hjärtas tankar.
Pröva mej, o Gud, i nåd,
kom och känn min oro.
Se om vägen som jag går
bort från dej mej leder.
Led mej då, o Herre, du
på den goda vägen!
fredag 12 juli 2019
"Vi berömmer oss av hoppet som vi har till den herrlighet som Gud ska ge." (Rom. 5:2)
Orden är i grundtexten kortare, nämligen så här: "Och (vi) berömmer oss i hopp om Guds herrlighet." Uttrycket kan således lika väl betyda den herrlighet Gud själv har, som den herrlighet Han ska ge sina trogna. Men detta är också till arten och väsendet en och samma herrlighet; Gud ska verkligen ge oss av sin egen herrlighet, såsom Kristus sa: "Jag har givit dem den herrlighet som du har givit mej; att de ska vara ett, såsom också vi är ett; jag i dem, och du i mej, att de ska vara fullkomna i ett". "Fader, jag vill att där jag är, ska också de vara med mej, som du har givit mej; att de ska se min herrlighet, den som du har givit mej." Vilken människotanke kan fatta allt vad sådana ord lovar oss?
Och här må vi inte förbise, utan noga lägga märka till, att då aposteln i sitt brev ännu inte talat ett ord om de troendes helgelse och goda gärningar, han redan förut säger, att de berömmer sej av hoppet om Guds herrlighet. Han visar, att de inte grundar detta sitt hopp på den helgelse som följer av tron, utan säger att vi genast, "då vi är vordna rättfärdiga av tron", har både frid med Gud och hoppet om Guds herrlighet. De nyfödda nådebarnen har genast sitt arv i himmelen.
Vi ser också att när folket efter pingstdagen hörde Petri predikan, alla de som trodde genast kunde äta sitt bröd med varandra i fröjd, och att de lovade Gud i sitt hjärtas enfaldighet. Så läser vi också om den etiopiske kamereraren och fångvaktaren i Filippi, att så snart de hade kommit till tron, kunde de genast fröjdas. De behövde inte först se sej mognade i nåden eller se de frukter, som flutit av tron. De hade redan ett glatt och saligt hjärta endast på den nåd, som var dem förkunnad i Kristus.
Och ett sådant i Gud saligt hjärta kan ingen ha, utan att tro både den närvarande nåden och den tillkommande herrligheten; för skulle vi inte tro denna senare, vad tjänade oss då den förra till? Nog kan vi genom Andens frukter vinna större visshet om vår tros äkthet, men själva tron och hoppet måste redan förut omfatta just det, som Gud lovat, nämligen inte bara syndernas förlåtelse, utan också evinnerligt liv.
Må då var och en akta sej för den farliga villfarelsen, att ett troende Guds barn inte genast är färdigt att gå in i himmelen, utan att därtill ännu skall fordras någon mognad i nåden och Andens frukter. En falsk och farlig mening! Visst kan en sådan mognad medföra ett större mått av herrlighet, såsom Skriften på några ställen visar, men själva riket, barnaskapet och arvet har vi genast genom tron allena. Och om vi i hundra år levde under nådens uppfostran och tillväxt, så hade vi slutligen ej ett enda skäl mer eller högre att hoppas den eviga herrligheten. I samma ögonblick en syndare kommer till tron och nåden, är han klädd i bröllopskläderna och kan gå in i herrligheten. Rövaren på korset och den i Kristi tjänst utarbetade Johannes fick bägge av samma nåd det eviga livets gåva.
Då Paulus ännu ansåg kolosserna behöva sådana förmaningar, som vi läsa i tredje kapitlet av hans brev till dem, uppmanar han dem likväl att "tacka Fadern, som hade gjort dem bekväma till att vara delaktiga i de heligas arvedel i ljuset". Så följer då salighetens hopp redan med tron och nåden, såsom också en borgerlig arvsrätt beror endast av födelsen. Måtte vi inte bara äga, utan också berömma oss av detta hopp! Därmed ger vi Gud ära, och därmed stärks alla våra andliga krafter i striden.
"Salighetens hjälm" är ett viktigt vapen. Så sant vi verkligen är i striden för kronan, då vi inte bara ska tröttas av tidens vedermöda, utan också erhålla många sår, många glödande skott, behövs det väl, att vi vederkvicker och styrker vår ande med salighetens hopp. Fördunklas din blick på det saliga målet, den herrliga kronan, skynda genast till de stora, eviga grunderna för det saliga hoppet. Är Gud trofast och allsmäktig, så ska vårt hopp inte komma på skam. Endast en förökad tro, och du är genast övermåttan rik och salig.
Se på allt som Gud gjort ifrån världens begynnelse, och fråga dej, om det är möjligt, att Gud skapat människan för intet högre mål, än att hon efter en tids lidande på jorden till sist ska bli till intet! Redan människosjälens förmögenheter vittnar dock om annat.
Och sedan, månne Gud blott för ett timligt gott utgivit sin Son i en blodig marterdöd? Har Gud instiftat sabbaten, givit oss ordet och sakramenten bara för något timligt väl? Har Gud sänt sin Ande i våra hjärtan, att förkrossa, hugsvala och helga oss, har han givit oss korset och all den tuktan, som vi dagligen lider — och du kan ändå vara oviss om vad allt detta förebådar?
Slutligen: Har Gud givit oss alla löften om ett evigt liv, och han skulle sist bedraga oss? "Herre, föröka oss tron!" det är den bön vi här ska behöva, för att behålla "förtröstan och hoppets berömmelse fast intill änden".
I hoppet sej min frälsta själ
förnöjer
i tron jag till ett evigt väl
mej höjer,
ty jag betänker
att dödens länker
har Kristus brutit och mej livet skänker.
Beredd håll mig, o Jesus Krist,
att vänta
din ljuva ankomst när du sist
vill hämta
ur tåredalen,
från jordekvalen,
din brud till dig i ljusa fröjdesalen.
Och här må vi inte förbise, utan noga lägga märka till, att då aposteln i sitt brev ännu inte talat ett ord om de troendes helgelse och goda gärningar, han redan förut säger, att de berömmer sej av hoppet om Guds herrlighet. Han visar, att de inte grundar detta sitt hopp på den helgelse som följer av tron, utan säger att vi genast, "då vi är vordna rättfärdiga av tron", har både frid med Gud och hoppet om Guds herrlighet. De nyfödda nådebarnen har genast sitt arv i himmelen.
Vi ser också att när folket efter pingstdagen hörde Petri predikan, alla de som trodde genast kunde äta sitt bröd med varandra i fröjd, och att de lovade Gud i sitt hjärtas enfaldighet. Så läser vi också om den etiopiske kamereraren och fångvaktaren i Filippi, att så snart de hade kommit till tron, kunde de genast fröjdas. De behövde inte först se sej mognade i nåden eller se de frukter, som flutit av tron. De hade redan ett glatt och saligt hjärta endast på den nåd, som var dem förkunnad i Kristus.
Och ett sådant i Gud saligt hjärta kan ingen ha, utan att tro både den närvarande nåden och den tillkommande herrligheten; för skulle vi inte tro denna senare, vad tjänade oss då den förra till? Nog kan vi genom Andens frukter vinna större visshet om vår tros äkthet, men själva tron och hoppet måste redan förut omfatta just det, som Gud lovat, nämligen inte bara syndernas förlåtelse, utan också evinnerligt liv.
Må då var och en akta sej för den farliga villfarelsen, att ett troende Guds barn inte genast är färdigt att gå in i himmelen, utan att därtill ännu skall fordras någon mognad i nåden och Andens frukter. En falsk och farlig mening! Visst kan en sådan mognad medföra ett större mått av herrlighet, såsom Skriften på några ställen visar, men själva riket, barnaskapet och arvet har vi genast genom tron allena. Och om vi i hundra år levde under nådens uppfostran och tillväxt, så hade vi slutligen ej ett enda skäl mer eller högre att hoppas den eviga herrligheten. I samma ögonblick en syndare kommer till tron och nåden, är han klädd i bröllopskläderna och kan gå in i herrligheten. Rövaren på korset och den i Kristi tjänst utarbetade Johannes fick bägge av samma nåd det eviga livets gåva.
Då Paulus ännu ansåg kolosserna behöva sådana förmaningar, som vi läsa i tredje kapitlet av hans brev till dem, uppmanar han dem likväl att "tacka Fadern, som hade gjort dem bekväma till att vara delaktiga i de heligas arvedel i ljuset". Så följer då salighetens hopp redan med tron och nåden, såsom också en borgerlig arvsrätt beror endast av födelsen. Måtte vi inte bara äga, utan också berömma oss av detta hopp! Därmed ger vi Gud ära, och därmed stärks alla våra andliga krafter i striden.
"Salighetens hjälm" är ett viktigt vapen. Så sant vi verkligen är i striden för kronan, då vi inte bara ska tröttas av tidens vedermöda, utan också erhålla många sår, många glödande skott, behövs det väl, att vi vederkvicker och styrker vår ande med salighetens hopp. Fördunklas din blick på det saliga målet, den herrliga kronan, skynda genast till de stora, eviga grunderna för det saliga hoppet. Är Gud trofast och allsmäktig, så ska vårt hopp inte komma på skam. Endast en förökad tro, och du är genast övermåttan rik och salig.
Se på allt som Gud gjort ifrån världens begynnelse, och fråga dej, om det är möjligt, att Gud skapat människan för intet högre mål, än att hon efter en tids lidande på jorden till sist ska bli till intet! Redan människosjälens förmögenheter vittnar dock om annat.
Och sedan, månne Gud blott för ett timligt gott utgivit sin Son i en blodig marterdöd? Har Gud instiftat sabbaten, givit oss ordet och sakramenten bara för något timligt väl? Har Gud sänt sin Ande i våra hjärtan, att förkrossa, hugsvala och helga oss, har han givit oss korset och all den tuktan, som vi dagligen lider — och du kan ändå vara oviss om vad allt detta förebådar?
Slutligen: Har Gud givit oss alla löften om ett evigt liv, och han skulle sist bedraga oss? "Herre, föröka oss tron!" det är den bön vi här ska behöva, för att behålla "förtröstan och hoppets berömmelse fast intill änden".
I hoppet sej min frälsta själ
förnöjer
i tron jag till ett evigt väl
mej höjer,
ty jag betänker
att dödens länker
har Kristus brutit och mej livet skänker.
Beredd håll mig, o Jesus Krist,
att vänta
din ljuva ankomst när du sist
vill hämta
ur tåredalen,
från jordekvalen,
din brud till dig i ljusa fröjdesalen.
torsdag 11 juli 2019
"Jag har satt dej (Abraham) till en fader över många hedningar inför Gud, som du har trott; som gör de döda levande och kallar de ting, som inte är, likasom de vore." (Rom. 4:17)
Abraham trodde på en allsmäktig Gud; och den som tror på en Gud som kan uppväcka de döda, kan också sedan tro att Gud kan göra allt vad han någonsin säger. Om Gud uppväcker de döda, varför skulle han då inte kunna göra den gamle Abraham och den ofruktsamma Sara till föräldrar för en talrik avkomma? Hur skulle då Abraham tvivla, att Gud kunde fullborda sitt löfte om en talrik säd genom Isak, om han än nu offrade och brände honom till aska? Gud kunde ju då uppväcka honom. En sådan tro har Abraham haft. —
Men vidare: "Gud gör de döda levande och kallar de ting, som inte är, likasom de vore;" d. ä. Gud talar om de ting, som ännu inte är till, på samma sätt som om de redan vore till, så snart han beslutit att göra något. På detta sätt talade han till Abraham, om det som ännu inte var till, och ger honom namnet Abraham (fader för en stor mängd); ty han säger: "Jag har satt dej till en fader för mycket folk." För Gud, som gör de döda levande, var Abraham redan det som i löftet var sagt att han skulle vara.
Detta är ett förträffligt språk, fullt med lärdom och styrka för vår klena tro. På detta sätt måste vi alla lära att tro och tänka om Gud; då blir vi rätta abrahamiter. Han som med sitt ord skapade himmelen och jorden och "bjöd ljuset lysa ut ur mörkret", han är mäktig nog att av inget göra allt, av döden göra liv, av synden rättfärdighet, av träldom under djävulen frambringa Guds barns herrliga frihet. Profeten säger: "Lyft upp era ögon till höjden och se; vem har skapat de ting och för deras här fram efter tal? Den som kallar dem alla vid namn. Hans förmåga och starka kraft är så stor, att inte ett kan fela honom."
Såsom Gud kallar himmelens stjärnor vid namn, dem han har skapat, så kallar han också alla Abrahams barn, som skulle bli många såsom himmelens stjärnor, vart och ett vid sitt namn, förrän ännu något enda var fött; ty för honom finns varken förfluten eller tillkommande tid, utan för honom är allt närvarande, som någonsin ska vederfaras oss. Och såsom Abraham på Guds allmakt och ord trodde sådant han nu såg ingenting av, ja sådant som var på det högsta stridande mot allt vad han såg eller kände hos sej själv; så måste också varje kristen på Herrens tillsägelse tro tvärtemot det som han ser och känner hos sej själv. Detta är vad som egentligen heter tro, tro på Gud, tro på Guds allmakt och trohet, att han ska vända allting till motsatsen, mot vad som nu syns eller känns.
Så har Luther till de arma kristnas tröst framhållit Abrahams tro och Abrahams Gud, som kallar de ting, som inte är, likasom de vore, då han säger: "Det tycks väl inte, då man trampar hans kristna under fötterna eller hugger huvudet av dem, att det ska vara ära och herrlighet, ska heta fröjd och salighet, utan rena motsatsen. Men Gud säger: Jag kan göra det icke varande, likasom det vore; jag kan göra, att det är, som icke är; att av all bedrövelse och allt hjärtekval blir idel fröjd. Jag kan säga: Du död och grav, var du liv! Helvete, var du himmel och salighet! Gift, var du ett kostligt läkemedel! Djävul och värld, var du för mina kristna nyttigare än de kära änglarna och de fromma helgonen! Ty jag kan och vill så bygga och sköta min vingård, att den genom allehanda ofärd och lidande bara ska bli bättre."
Då en anfäktad kristen inget annat känner än att han är alldeles överlämnad åt djävulen, som uppfyller hans hjärta, tankar och hela liv med idel synd, sorg och jämmer; då kan Gud säga: Du är helig, du är "alldeles ren", du är mitt tempel. Då jag känner mej genom mycken synd alldeles vederstygglig för Gud, då säger Gud: Du är täck, älsklig och dyr för mina ögon. Då jag ser endast döden och förruttnelsen för mej, då säger Gud: Jag ser dej i himmelen herrlig och salig bland mina änglar. Han "som gör de döda levande och kallar de ting, som inte är, likasom de vore", han ska göra åt de troende i denna tid allt detta lika säkert, som han har uppfyllt sitt underliga löfte till Abraham, så att hela jorden är överströdd med hans säd.
Gud give oss bara mer av Abrahams tro! Men den dyra gåvan måste du med mer allvar söka, än som vanligen sker. De som av hjärtat begär den gåvan, ofta och allvarligt ber Gud därom, samt flitigt betraktar Guds ord och gärningar, de tillväxer även i tron och blir starka och brinnande i anden. De åter, som nöjer sej med sitt lilla mått och föraktar Guds dyraste gåvor, hos dem avtar tron och kan även helt upphöra, och de avfaller.
Det ordet Gud för mej
och Abraham har skrivit
att Herren Jesus sej
åt mej och honom givit.
Och så har varje själ
som här på Jesus tror
sin barnarätt så väl
som en i himlens kor.
Ty Abraham där är
i tron på Jesu pina.
Han sitter inte där
så hög för dygder sina.
Nej, han som jag är stor
i Lammets död och blod.
Den det av hjärtat tror
får glatt och muntert mod.
Men vidare: "Gud gör de döda levande och kallar de ting, som inte är, likasom de vore;" d. ä. Gud talar om de ting, som ännu inte är till, på samma sätt som om de redan vore till, så snart han beslutit att göra något. På detta sätt talade han till Abraham, om det som ännu inte var till, och ger honom namnet Abraham (fader för en stor mängd); ty han säger: "Jag har satt dej till en fader för mycket folk." För Gud, som gör de döda levande, var Abraham redan det som i löftet var sagt att han skulle vara.
Detta är ett förträffligt språk, fullt med lärdom och styrka för vår klena tro. På detta sätt måste vi alla lära att tro och tänka om Gud; då blir vi rätta abrahamiter. Han som med sitt ord skapade himmelen och jorden och "bjöd ljuset lysa ut ur mörkret", han är mäktig nog att av inget göra allt, av döden göra liv, av synden rättfärdighet, av träldom under djävulen frambringa Guds barns herrliga frihet. Profeten säger: "Lyft upp era ögon till höjden och se; vem har skapat de ting och för deras här fram efter tal? Den som kallar dem alla vid namn. Hans förmåga och starka kraft är så stor, att inte ett kan fela honom."
Såsom Gud kallar himmelens stjärnor vid namn, dem han har skapat, så kallar han också alla Abrahams barn, som skulle bli många såsom himmelens stjärnor, vart och ett vid sitt namn, förrän ännu något enda var fött; ty för honom finns varken förfluten eller tillkommande tid, utan för honom är allt närvarande, som någonsin ska vederfaras oss. Och såsom Abraham på Guds allmakt och ord trodde sådant han nu såg ingenting av, ja sådant som var på det högsta stridande mot allt vad han såg eller kände hos sej själv; så måste också varje kristen på Herrens tillsägelse tro tvärtemot det som han ser och känner hos sej själv. Detta är vad som egentligen heter tro, tro på Gud, tro på Guds allmakt och trohet, att han ska vända allting till motsatsen, mot vad som nu syns eller känns.
Så har Luther till de arma kristnas tröst framhållit Abrahams tro och Abrahams Gud, som kallar de ting, som inte är, likasom de vore, då han säger: "Det tycks väl inte, då man trampar hans kristna under fötterna eller hugger huvudet av dem, att det ska vara ära och herrlighet, ska heta fröjd och salighet, utan rena motsatsen. Men Gud säger: Jag kan göra det icke varande, likasom det vore; jag kan göra, att det är, som icke är; att av all bedrövelse och allt hjärtekval blir idel fröjd. Jag kan säga: Du död och grav, var du liv! Helvete, var du himmel och salighet! Gift, var du ett kostligt läkemedel! Djävul och värld, var du för mina kristna nyttigare än de kära änglarna och de fromma helgonen! Ty jag kan och vill så bygga och sköta min vingård, att den genom allehanda ofärd och lidande bara ska bli bättre."
Då en anfäktad kristen inget annat känner än att han är alldeles överlämnad åt djävulen, som uppfyller hans hjärta, tankar och hela liv med idel synd, sorg och jämmer; då kan Gud säga: Du är helig, du är "alldeles ren", du är mitt tempel. Då jag känner mej genom mycken synd alldeles vederstygglig för Gud, då säger Gud: Du är täck, älsklig och dyr för mina ögon. Då jag ser endast döden och förruttnelsen för mej, då säger Gud: Jag ser dej i himmelen herrlig och salig bland mina änglar. Han "som gör de döda levande och kallar de ting, som inte är, likasom de vore", han ska göra åt de troende i denna tid allt detta lika säkert, som han har uppfyllt sitt underliga löfte till Abraham, så att hela jorden är överströdd med hans säd.
Gud give oss bara mer av Abrahams tro! Men den dyra gåvan måste du med mer allvar söka, än som vanligen sker. De som av hjärtat begär den gåvan, ofta och allvarligt ber Gud därom, samt flitigt betraktar Guds ord och gärningar, de tillväxer även i tron och blir starka och brinnande i anden. De åter, som nöjer sej med sitt lilla mått och föraktar Guds dyraste gåvor, hos dem avtar tron och kan även helt upphöra, och de avfaller.
Det ordet Gud för mej
och Abraham har skrivit
att Herren Jesus sej
åt mej och honom givit.
Och så har varje själ
som här på Jesus tror
sin barnarätt så väl
som en i himlens kor.
Ty Abraham där är
i tron på Jesu pina.
Han sitter inte där
så hög för dygder sina.
Nej, han som jag är stor
i Lammets död och blod.
Den det av hjärtat tror
får glatt och muntert mod.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)