fredag 31 juli 2015

"Är ni utan aga, i vilken alla har blivit delaktiga, så är ni oäkta och inte barn." (Hebr. 12:8)

Gud är ett obegripligt kärleksrikt och hult väsende — detta är det säkraste, som finns på jorden. Men vad betyder det då, att alla Guds barn på jorden ska lida?

Ja, här är visheten, här Guds hemliga tankars uppenbarelse. Om vi bara finge ögonen öppnade att se, vad Guds barns lidande betecknar, så skulle vi så innerligt älska och fröjdas åt allt vårt lidande, som åt ljuvliga himlabudskap från vår Fader, vilken genom dessa vänligt hälsar oss: "Var vid god tröst! Ni kommer till himmelen. Känner ni inte, att jag har redan börjat bereda er för det, börjat döda ert kött, rena, luttra, feja och helga er ande, själ och kropp! Tro säkert, att jag inte utan mening så tillreder er! Tro säkert, att om jag i tiden bereder er för himmelen, jag också tänker verkligen ta er dit!"

Detta tecken är så tydligt talande, att t. o. m, de blinda härigenom har fått syn på den stora sanningen, att Gud ämnar sina barn ett evigt liv i himmelen. Genom blotta förnuftet har många tänkare endast genom den företeelsen kommit till visshet, att det är ett evigt liv efter detta, nämligen den företeelsen, att det här i tiden "går den rättfärdige, såsom hade han gjort de orättfärdigas gärningar", och däremot går den orättfärdige allt väl — då dessa tänkare likväl förstått, genom allt vad de ser av Gud i skapelsen, att Gud måste vara ett alldeles fullkomligt väsende, fullkomligt i rättvisa och oändligt i godhet, kärlek och ömhet om människan; då har somliga förstått så mycket,  att det måste komma en annan tid, då det ojämna skall jämnas, då Lazarus skall få sitt goda och rike mannen sitt förtjänta onda; och andra har t. o. m. förstått, att allt det lidande, som Guds barn har, intet annat är än den Heliges arbete att döda synden i oss och fullborda vår helgelse. Ty de har sett med ögonen, vad annars aposteln säger, att "den, som lider i köttet, vänder åter från synden", att den gamla människan genom lidanden och bedrövelse försvagas och mattas i sina lustar och begärelser.

Sålunda förstår vi då Guds mening med alla våra lidanden: Han bereder oss för himmelen. Han dödar vår synd och fullbordar vår helgelse.

Och hur skulle det gå med hela vår kristendom, med allt Andens verk i själen, om inte Gud beständigt tuktade och saltade oss med lidanden? Känner vi inte dagligen, hur vi genast börjar bli sömniga, köttsliga och världsliga, när på någon liten tid allting gått oss väl, varit lugnt och lyckligt? Och hur skulle tron övas och underhållas, om vi inte komme i prövningar? För tron är ju det den naturliga övningen, att vi förs i en ställning, där vi inget ser, ingen hjälp och kraft äger, utan måste bero endast av den allsmäktige och sannfärdige Guden.

Hur skulle det bli med vår bön, om vi alltid hade det vi behövde, eller kunde själva hjälpa oss? Hur skulle det gå med vår gudsfruktan, om inte Gud stundom visade sej vred? Hur skulle vi i längden värdera nåden, om vi bleve på en gång fria från våra synder i köttet, eller kunde, när vi ville, göra oss fria ifrån dem? Hur skulle det bli med kärleken och ödmjukheten, om vi aldrig hade några förödmjukelser? Det går tyvärr nog sakta och skröpligt ändå med alla dessa goda tingens tillväxt; men hur skulle det gå, om vi inte hade någon aga?

Härav ser vi, hur alldeles nödvändigt det är för vår tillväxt i det goda, för vår helgelse och vårt bevarande från andlig död och syndens överhandtagande, att Gud beständigt följer oss med sin väckande och tuktande aga. Här är nu huvudgrunden, varför alla heliga fordom och alla äkta Guds barn ännu i dag måste hava något bittert, något lidande, någon tuktan.

Och detta är en så bestämd Guds ordning, att aposteln säger: "Är ni utan aga, i vilken alla har blivit delaktiga, så är ni oäkta och inte barn." Detta är ett tydligt språk. Det säger oss uttryckligen, att så sant du är ett Guds barn, ska du ha aga; att om du är utan aga och får leva fritt efter ditt behag, så är det ett avgörande tecken, att du är oäkta och inte barn i huset.

Vi förstår väl, att de små, späda barnen ej ännu kan behöva yttre tuktan, de ledas ännu så väl bara genom Anden och ordet, men när de dels tillvuxit, så att de tål de hårdare luttringarna, dels börjat under tidens längd bliva sömnaktiga och vårdslösa, då ska de ha aga; ty att ett Guds barn skulle vara så rent och gott, att det inte mer behöver renas, luttras och tillväxa, det är något, som Skriften inte vet av. Således blir det en regel utan undantag, att alla de, som ska beredas för himmelen, ska agas, risas och luttras.

Herrens nåd är var morgon ny,
bort med tvekan och fruktan!
Herrens röst mitt i stormens gny
blandar nåd i hans tuktan,
nåd, ja, nåd, hur han än den kläder,
nåd som fostrar för himmelriket opp,
nåd som livar vår tro, vårt hopp,
nåd som tröstar och gläder.

"Sannerligen, sannerligen säger jag er: Utan att ni äter Människosonens kött och dricker hans blod, har ni inte liv i er." (Joh. 6:53)

Lika barbariskt och hårdsmält som det är för många, när Kristus talar om sitt kötts ätande, lika begripligt, kärt och livande är det för dem, som dagligen står i övning och åtnjutande av själva saken. De trogna kan aldrig bättre uttrycka sej, då de vill beskriva sitt egentliga hjärteliv, än om de säger, att Kristi kött är deras mat, försoningens ord är just deras djupaste livsbehov och livsnäring.

Se på de äkta nådebarnen; jag kan aldrig så väl känna igen dem, som just genom denna egenskap, att Kristi blods tröst är deras livsbehov. De är inte alltid vad de bör, och sådana som man kunde önska; de har sina mångahanda skröpligheter att kämpa med. Men ett utmärker dem, och det är, att Kristus är deras livsbehov.

År efter år fortsätter de beständigt med ett och samma huvudämne för sina betraktelser, läsa, höra, sjunga, skriva och tala, först och sist, om Frälsaren, om Kristus och hans nåd, om Kristi kött, såsom utgivet för oss; och så om synden, som alltid låder vid dem och gör dem tröga och ovärdiga, och hur man ska kunna bliva synden övermäktig, och dylikt; men så återigen om Frälsaren och hans nåd och makt.

När de någon tid varit i saknad av det dyra nådesordet, antingen det skett genom förhinder av jordiska bestyr, eller genom tröghet och försumlighet, är hela deras invärtes människa så svag och matt, som den människas kropp är, vilken är hungrig och saknar näring; de går där nu så kraftlösa och olustiga, ansiktet är dunkelt, bekännelsen tystnad, vandringen ostadig och vacklande.

Men om de nu kommer till ordet, går det dem alldeles så, som en lekamligt hungrande, vilken kommer till ett gott bord: när de suttit en stund framför en evangelisk predikan om Kristus och hans försoningsnåd, ser man snart blicken ljusna, hjärtat blir åter upplivat, förtröstan och bättringsuppsåten förnyas, och när de går ut därifrån, kan de ofta knappt tiga därom — det har gått dem efter ordspråket: "På en mätt mage sitter ett glatt huvud."

Vi säger inte, att de alltid är bekväma att så äta, att bli vederkvickta av evangelii ord, inte ens att alltid så hungra därefter; nej, stundom är de andligen sjuka och obekväma. Men vi säger, att ska de någonsin bli rätt livade och styrkta till sin invärtes människa, så ska det ske genom ordet om Kristus, för oss utgiven, och att ordet om Kristus är deras beständiga livsbehov, deras egentliga själsmat.

Och det är denna egenskap, som Kristus här förklarar såsom alldeles nödvändig, då Han säger: "Sannerligen, sannerligen säger jag er, utan att ni äter Människosonens kött och dricker hans blod, så har ni inte liv i er." Ett hjärta, som inte kan leva utan näringen av försoningens ord, är alltså det säkraste vittnesbördet om ett andligt liv och en fortgående bättring; ty det är just den levande syndakännedomen, som verkar detta beständiga behov av nåd och av nådens ord.

Ja, är inte det ett märkvärdigt tecken, att en människa, som ingenting så mycket studerar, läser, hör och betraktar, som just detta nådens ord om Kristus, likväl aldrig kan däri bliva fullärd, aldrig kan minnas och behålla detta? Annat, som jag lärt från trettio, fyrtio år tillbaka, det kan jag minnas och behålla, men inte detta käraste stycke, som jag mest och dagligen studerar. Vittnar inte det om att min tro blivit något annat än kunskap, då dess näring så förbrukas och förgås, likasom den mat jag äter? Då däremot andra andliga människor ingenting så litet behöver som detta försoningens ord, det är något, som de har en gång lärt och nu vet och därför nu vill höra något annat. Dessa kan inte nog förundra sej över de förra, svaga och besynnerliga själarna, som aldrig blir mätta på ordet om nåd; och de menar därför gärna, att det är ett sjukligt folk, som inte gör några framsteg, utan stannar vid första stycket, föraktar lagen, förmaningarna och helgelsen m. m.

O, om de visste, vad detta deras förstånd förråder om dem! Levde de själva under Andens tuktan i sann övning av bättring och tro, så skulle de ju veta, att det är tvärtom just därför, att Anden dagligen driver och tuktar hjärtat för all kvarboende synd, och att lagen går så djupt på det invärtes fördärvet, att människan aldrig kan få ro och tröst i sin fromhet — det är därför, och bara i sådana fall själen ideligen på nytt behöver ordet om nåden och Kristi försoning.

Ja, jag förstår det inte riktigt, men något besynnerligt är det med de själar, som aldrig kan bliva fullärda i det stycke, som de mest studerar; men det säkra är, att på sådana själar sannas Kristi ord, att hans kött är deras mat - deras mat - och då har de hans vissa försäkran, att de också ska evigt leva "för hans skull". Och om någon bekymrar dej för den egenskapen, att hans kött, hans försoning, är din beständiga själsmat, må du förtröstansfullt påminna dej din Herres ord: Mitt kött är den rätta maten.

Men den åter, som inte har ett sådant hjärta, utan i detta livsämne är utlärd och nu kan bli lika livad av ämnen, som åtminstone aldrig kan utgöra livets bröd— såsom Pretorius säger: "De är lika livade av Syrak som av Paulus" — sådana själar har visserligen ett betänkligt tecken, att de inte i Kristi försoning har sitt livsbehov och sin näring.

Den som inte uppsåtligen vill sky ljuset, må väl stanna för detta märkliga tecken. Det är Herren Kristus själv, som har talat detta.

Dej, o Jesus, vill vi prisa.
Du och bara du är god.
För att nåd oss alla visa
offrar du din kropp, ditt blod.

Dej, o Jesus, vill vi lova,
ty vår frälsnings hopp du är.
Du oss ger din största gåva,
ger dej själv, o Herre kär.

Herre Jesus, du som vunnit
frid åt alla med din död.
Tack att vi i dej har funnit
nådens källa, livets bröd.

onsdag 29 juli 2015

"Och ormen sa till kvinnan: Ja, skulle Gud ha sagt?" (1 Mos. 3:1)

O, att var och en, för sin dyra själs eviga väl, ville en gång för alla lära, vad som är själva huvudsaken i all djävulens strävan med oss och den egentliga punkten, varpå det kommer att bero, om vi ska räddas, eller tvärtom fångas av denne fiende. Det är nämligen den punkten, som satan först anföll — det var frågan om Guds ord — om man skulle bestämt tro, vad Gud hade sagt, eller om man inte med eget eftertänkande kunde finna skäl att tro något annat. Sannerligen, på denna punkt kommer stridens utgång att bero.

Då en gammal kristen i många årtionden kämpat med satan och sist ville med korta ord uttrycka, vad som varit huvudsaken, varpå det alltid berott, om han skulle stå eller falla, så måste han säga: Det har berott på, huruvida jag har kunnat hålla mej fast vid Guds ord, eller om jag tvärtom släppt detta ur ögonsikte och börjat endast tänka — fritt tänka, efter eget tycke, utom ordet, tänka och sväva hit och dit med egna och andras meningar. Ja, därpå beror det i alla frestelser, både dem till högra sidan och till den vänstra.

Eller hur går det till, att en kristen, som en tid uppfylldes med fasa redan vid en avlägsen tanke på någon viss synd, då den ännu var långt ifrån, kan en annan tid rentav göra förbund med samma synd och med säkert och oförskräckt mod ge sej till att fritt öva och försvara den? Endast så, att han i frestelsens tider vänt ögat ifrån Guds bud emot samma synd och börjat endast tänka — fritt tänka över saken, utan att se på ordet.

Hur går det till, att människor i religionens och samvetets namn, för Herrens skull, företar sej de största dårskaper, gör till god och helig gärning sådant som Herren aldrig begärt av oss, ja, t. o. m. det Han förbjudit, och däremot gör till synd sådant, som Herren aldrig i sitt ord talat om, varpå så många exempel ges i den judiska och påviska kyrkan, men vilket även ofta sker ibland oss? Endast så, att man inte ser efter hur Gud talat, utan man tycker så, man har en känsla, en inre röst, som säger det och det; eller att andra människor tycker och säger så, och inte att Gud säger det.

Hur går det till, att en kämpande kristen för sina synder och brister förlorar tillförsikten till Guds nåd och vänskap, blir främmande och skygg för sin Frälsare och bunden i träldomsanda, med allt vad Guds evangelium säger oss om Kristus och den eviga nåd och frihet ifrån lagen, som Han oss förvärvat? Endast så, att människan vänder sitt öga ifrån Guds ord inpå sej själv och börjar bara tänka och tänka och nu tycker, att det är alldeles omöjligt, att hon kan vara Guds barn och vän, då hon är och känner sej så och så.

O, att man kunde ropa, så att bergen darrade, den sanningen in i alla Guds barns öron och hjärtan: All satans makt över dej beror därpå, om han kan föra ditt öga ifrån Guds ord. All din seger skall bero därpå, om du kan förbli vid Guds ord. — Guds ord, Guds ord, vad säger det? Se efter, huru Gud talat. Därpå ska allt bero.

Allt är galenskap, allt är falskt, som vill anses andligt, men inte har grund i Guds ord. Blott det är gott och heligt, som Gud påbjudit: blott det är synd, som Gud förbjudit. Vad Gud kallar synd och förbjuder, det är synd och farligt, om också ditt hjärta tusentals gånger säger nej därtill, och om hela världen med alla heliga och lärda hölle det för oskyldigt. Vad Gud kallar gott och heligt, det är gott och heligt, om också du och hela världen tycker, att det är oheligt. Och vad Gud inte särskilt nämnt, det är alltid att efter kärlekslagen bedömas, användas eller försakas, allt efter som det tillfälligtvis gör gott eller ont, åt dej eller din nästa.

Så står den grundregeln fast, att vad Gud inte påbjudit, i bestämda ord eller i den allmänna kärlekslagen, det är ingen god gärning, om det än har det herrligaste sken för dina eller andras ögon. Vad Gud inte förbjudit i bestämda ord eller i den allmänna kärlekslagen, det är ingen synd, om också du och alla människor i världen tycka så.

Allt beror av Guds ord. Fasthåller du inte det, så ska du alltid vara ett rör, som drivs hit och dit av alla väder. Och då kan djävulen föra dej vart han vill.

Hur kraftigt blev inte detta predikat för oss i den märkvärdiga striden mellan satan och Kristus, då Han, som kunnat själv tala de heligaste och renaste Guds ord, likväl inte svarar satan med ett enda eget ord, utan endast med Skriftens: Det står skrivet — det står skrivet. Betänk blott, och minns det i alla dina livsdagar, att Herren Kristus själv visste ingenting att säga emot satan, utom endast: Det står skrivet.

Är inte detta ett starkt åskslag mot alla våra egna tankar och tycken, och ett evärdeligt vittnesbörd om att allt, vad djävulen vill med sina frestelser, är att föra oss ifrån ordet, och att allt, vad som ska övervinna honom, är att hålla sej fast vid det som Gud talat.

Herre, ditt ord är mitt fäste i nöden,
om den ock vore än aldrig så svår.
Själv har du sagt, att i livet och döden
ständigt på ordet förtrösta jag får.

"Så som ni nu har anammat Herren Kristus, så vandra i honom." (Kol. 2:6)

Lägg märket ill det lilla ordet: "så" — så som ni anammat Kristus, så vandra i Honom. På samma sätt som det gick till vid anammandet, vid begynnelsen, vid livets uppkomst, så ska det också gå till i vandringen, i fortsättningen, i livets tillväxt. Det som första gången blev den gamla människans död och den nyas uppkomst, samma sak ska allt framgent bli den gamlas död, den nyas tillväxt. —

Hela det kapitel, där dessa ord står, går ut på att de trogna, som en gång annammat Jesus Kristus, aldrig ska låta förvilla sej att tro, att det fordras något särskilt företag för att bli heliga, utan de borde veta, att samme Kristus och samma tro, varigenom de blivit rättfärdigade och benådade, även verkat och verkar helgelse - de borde bara enfaldigt förbli och tillta i den påbörjade tron samt "hålla sej vid huvudet, av vilket hela kroppen genom leder och lemmar får kraft och hänger tillsammans och tillväxer i den förökelse, som Gud ger".

Summan av detta är: Alltsammans beror på förblivandet i Kristus — som är oss av Gud gjord både till rättfärdighet och till helgelse. Så sa också Kristus: "Förbli i mej, och jag i er. Såsom grenen inte kan bära frukt av sej själv, med mindre att den förblir i vinträdet, så kan inte heller ni det, utan att ni förblir i mej."

Genom förblivandet i Honom har vi först allt liv, all lust, all kraft; för det andra all behövlig skötsel, tillsyn och tuktan, såsom Han säger: Den gren, som bär frukt (som verkligen är i mej, levande och fruktbärande), den rensar vingårdsmannen — ty denna goda gren är dock inte helt ren, den behöver ännu alltid rensas — så att den skall bära mer frukt. Sedan det först är rätt med själva grunden och det inre livet, sedan gäller det alltså, att köttet dödas och Anden regerar i alla förhållanden.

Hela den gamla människan är i dopet dömd till döden. Vi är döpta till hans död. När någon blir en kristen, måste han strax börja ta avsked av sitt förra väsende och leverne. "Kristus är fördenskull död för alla, att de, som lever, ska nu inte leva sej själva utan Honom, som är död och uppstånden för dem."

Att få leva för Kristi räkning och dö från sej själv, därtill får man ock hjärtligen lust, när man fått nåd och frid med Gud. Om någon bekänner tron, men inte har fått den villiga anden till detta, inte vill vara korsfäst med Kristus, utan vill, jämte sin tro, ha frihet att leva, som han tycker, vill ingen ordets förmaning hörsamma, utan vara ostraffad och tygellös i sitt naturliga väsende — han bedrar sej själv med en falsk inbillningstro. "De, som tillhör Kristus, korsfäster sitt kött med dess lustar och begärelser."

Vi vill här ge spädare nådebarn några enfaldiga exempel på, hur och när detta köttets dödande bör övas:

När du om morgonen vaknar, vad är skäligare, än att du med innerlig glädje börjar tacka och tillbedja ditt livs Gud, din himmelske Fader, för allt vad Han givit dej till både kropp och själ? — isynnerhet att Han givit sin Son och ordet och sakramenten, att du är ett Guds barn, iklädd Kristus ren och täck i Guds ögon o. s. v. Tacka då och bed! Känner du härtill tröghet, se, det är köttet, det ska inte råda utan dödas. Se här det nya livets övning!

Du bör sedan under hela dagen vara varm för din Gud, rädas för att göra Honom något emot, rädas för synden mer än för döden; är du kall och säker, det är köttet, det ska dödas. Du har också någon jordisk kallelse, denna bör du sköta med flit och omsorg; är du därtill trög, lättjefull, det är köttet, det måste dödas.

Är du husfader eller husmoder, bör du med omsorg och nit, men med mildhet och saktmod regera i ditt hus; är du antingen försumlig och vårdslös, eller också otålig och vred, det är köttet, det måste dödas.

Är du barn eller tjänare, bör du med kärlek, vördnad, mildhet, flit och trohet göra, vad dej befalles; reser sej otålighet, missnöje, det är köttet, det skall dödas.

Blir du av någon förolämpad, beljugen, och du vill bli vred, hatfull; det är köttet. Uppstiger orena lustar, eller avund, eller högfärd, eller självbehag — allt är det köttet, det får inte råda, det ska dödas. Se här trons övning!

På detta sätt vet du av Guds egna bud, vad den rätta heligheten är, och behöver inte i ovissa gärningar och egna inbillningar fara efter en helighet, som du inte rätt vet vari den består. Här får du också så mycket att göra, att du inte ska bliva särskilt nöjd med dej själv, nämligen om du rätt och allvarligt ser på Guds heliga vilja och ser på ditt inre, ser på Guds lags andliga krav. Därigenom blir du i alla dina livsdagar i ett ständigt beroende av din Guds trofasthet och hjälp.

Och se, detta är just vägen, detta är helgelsekonsten, att för var dag såsom ett barn bero av Gud, för var dag hålla sej väl med sin Gud, genom hans Son, ideligen med ordet om Kristus underhålla tron, barnaförtroendet, glädjen och lusten och kraften, och så, med denna villiga ande, ge akt på Guds heliga vilja och på Kristi sköna förebild. Detta går väl inte så jämnt och vackert, som det nu uttalas; men det går, såsom Herren ger det, utdelande åt var och en trons mått.

måndag 27 juli 2015

"Brödet som vi bryter, är inte det Kristi lekamens delaktighet?" (1 Kor. 10:16)

Här säger oss aposteln, vad Herren Kristus åsyftar och åstadkommer med sin lekamen och sitt blods utdelande till vår spis. Detta är nämligen den innerliga föreningen mellan Honom och hans trogna.

Om detta säger Han själv uttryckligen: "Vilken som äter mitt kött och dricker mitt blod, han blir i mej och jag i honom." Och strax efter nattvardens instiftande sa Han: "Ni ska förstå, att jag är i min Fader, och ni i mej, och jag i er." "Jag är vinträdet, ni är grenarna; den som blir i mej, och jag i honom, han bär mycken frukt." Och åter i samma stund till sin Fader: "Jag har givit dem den herrlighet, som du har givit mej, att de ska vara ett, såsom också vi är ett. Jag i dem, och du i mej, att de ska vara fullkomna i ett."

Tänk, vad sådana Kristi ord månde innebära! Vilket under av den gudomliga kärleken! "Den som äter mitt kött, han blir i mej, och jag i honom." Tänk, dessa är ju Kristi egna ord! Vi studsar, vi kan inte omfatta en så stor herrlighet, men vad ska vi göra? Det är Kristi egna ord; det är ju inte någon dröm eller dikt; Kristus kan ändå inte ljuga.

Och dessutom, var är väl gränsen för den store, underlige Gudens herrliga råd och gärningar? När Han först försonat oss med sitt blod, gjort oss för Gud rena, rättfärdiga och täcka, så behagade det Honom också att göra oss herrliga, att själv så innerligen förenas och sammansmälta med oss, som vi här kan märka, då Han ger oss sin heliga lekamen att äta och sitt blod att dricka.

För liksom det vi äter och dricker blir så alldeles vårt eget, att ingenting annat så kan bli det — t. ex. kommer det guld och silver jag äger mej inte så nära, inte heller verkar det så hos mej som det bröd och vin jag njuter — alltså har vår Herre Kristus velat förordna åt oss sin heliga lekamen att äta och sitt blod att dricka för att på det närmaste införlivas med oss, samt oupplösligen förena vår ande med sin Ande, vår kropp med sin kropp, vårt blod med sitt blod, så att hans kärlek, hans renhet, hans värdighet ska bli våra egna, evinnerligen våra egna.

Om detta har den fromme Taulerus följande märkliga ord: "Intet är Guds Son närmare, än hans antagna mänskliga natur, som Han genom den personliga föreningen förbundit med sej; men oss är inget närmare än det vi äter och dricker, eftersom det förbyts i vårt kött och blod. Eftersom nu Kristus på det noggrannaste ville förena sej med oss, insatte Han detta heliga sakrament, varuti vi genom det välsignade brödet äter hans kropp och medelst det välsignade vinet dricker hans blod."

O, detta måtte väl vara höjden av detta högvärdiga sakraments herrlighet. Hur borde inte denna förening vara oss den största herrlighet på jorden! Ja, då en själ först fått den stora trösten mot alla sina synder, som detta sakrament vill skänka, blir hon ofta så brinnande av kärlek till sin Herre och Frälsare, att hon väl önskade kunna trycka Honom in i sitt hjärta, att hon inte hölle något för större salighet, än om hon kunde bli med Honom på det innerligaste sätt förenad. Och se, då kommer den milde Herren här och finner på ett sätt, hur även en sådan önskan skulle tillfredsställas.

Men om man vill tänka på den egentliga grunden härtill, måste man komma ihåg, att det just var människans återförening med sitt ursprung, med Gud, som var målet för hela försoningens råd. Människan var skapad till att vara innerligt förenad med Gud. Därför var hon också gjord till hans avbild. Denna förlorades genom syndafallet; då avslets föreningsbandet, människan skilde sej från sin Skapare, och däri bestod den död, varom Herren hade sagt: "På den dag du äter därav, ska du döden dö."

Första steget till återföreningen mellan Gud och människan togs genom Guds Sons födelse, Guds Sons människoblivande, då Han blev såsom en av oss, då Han iklädde sej vårt kött, då Han antog vår natur och blev vår blodsförvant; då var redan en märklig förening skedd emellan Gud och oss — ty vi var med blodsband förenade. Varför också profeten hade förutsagt: "Han ska heta Emmanuel, Gud med oss" d.ä. inte bara Gud ibland oss, utan Gud i oss, Gud i vårt kött, Gud vår blodsförvant; varom också aposteln säger: "Eftersom den som helgar och de som blir helgade är alla av en, därför skäms Han inte kalla dem bröder."

Men denna i Jesu födelse började förening tycks Han vilja fullända i detta underbara sakrament, där Han låter oss också förena denna sin antagna hela människokropp med vår. — O, detta är dock något som även änglarna lyster se! O, vilken helgedom den människa bär hos sej, som har blivit delaktig av Kristi heliga lekamen! — som är en kropp och en ande med Honom! Vilken ära och salighet!

Vid det sista nattvardsbordet,
dagen före Jesu död,
Ordet som blev kött med ordet
till sitt kött förvandlar bröd;
vinet Kristi blod är vordet,
då hans allmakts ord det bjöd.

Må i ödmjukhet vi ära
detta helga sakrament!
Nya testamentets lära
övergår vad förr var känt.
Att oss Herren här är nära
ser vi genom tron han tänt.

Fadern, som i höjden tronar,
vare pris i evighet,
Sonen, den som synden sonar,
Anden, den som lär oss det!
Högt vår jubelsång nu tonar,
heliga Treenighet!