söndag 30 juni 2013

"Sen uppå fåglarna under himmelen, de så intet, och intet skära de heller upp och församla intet i ladorna, och eder himmelske Fader föder dem. Ären I icke mycket mer än de?" (Matt. 6:26)

För oerfarna goddagsmenniskor, som ingen nöd känna, samt för lifligt troende christna, för hwilka ordet är allt, behöfwes icke denna betraktelse. Men när en christen kommer derhän i mörker och anfäktning, att han twiflar på allt Guds ord, då wisar Herren honom till skapelsens werk, dem han icke behöfwer tro, utan kan se med ögonen; t. ex. emot lekamliga bekymmer säger Herren: "Sen uppå fåglarna under himmelen; eder himmelske Fader föder dem: ären I icke mycket mer än de?" Skulle Gud sörja för de små, obetydliga fåglarna, men glömma och förgäta menniskan, hans dyrbaraste och herrligaste skapelse, Guds afbild, barn och arfwinge, herrskaren öfwer fåglarna och djuren? Skulle Gud glömma menniskan? Skåden liljorna på marken! Salomo, i all sin herrlighet, war icke så klädd som en af dem. Kläder nu Gud så gräset på marken, som dock i dag står och i morgon kastas i ugnen, skulle Han icke mycket mer göra det eder — eder, som ären "Guds slägte"! O, I klentrogna!

Mot fruktan för onda menniskor, säger Herren: "Säljas icke twå sparfwar för en skärf? och en af dem faller icke på jorden eder Fader förutan. I ären ju mer wärda än många sparfwar. Edra hufwudhår äro alla räknade. Derföre skolen I icke rädas." Du tycker dig wara öfwergifwen af Gud; det är någon wiss sak, i hwilken du tycker dig alldeles hjelplös, du kan sjelf omöjligt hjelpa densamma. I hela werlden finns ingen, som kan hjelpa den; och du har anropat Gud, så att du är hes och worden trött och allt ser ut lika förgäfwes — Gud "har sig såsom en hjelte, som är förtwiflad, och såsom en kämpe, den icke kan hjelpa".

Är det möjligt, att det werkligen förhåller sig så, som det då synes dig? Förstår du icke, att det är något djupt fördöljande af den underlige, men dock trofaste Guden? Förutsatt, att du icke strider emot Herren och hans ordning, t. ex. begär helgelsekraft, förr än du blifwit troende och glad i oförskylld nåd; eller du begär lekamlig hjelp, utan att wilja arbeta o.s.w. — förutsatt således, att du söker hjelpen på rätt wäg, så är det alldeles omöjligt, att icke Gud skulle gifwa dig allt, hwad som är dig bäst och nyttigast. Eller är nu Herrens arm förkortad, att Han icke mer kan hjelpa? Och Han, som har gjort ögat, skulle Han icke se — och se din nöd? Han som gjort örat, skulle Han icke höra? Han som sköter fåglarna, skulle Han icke wårda sig om dig?

Tänk grundligt på Christi fråga: Ären I icke mycket mer än de? Frälsaren förklarar: "I ären mer wärda än många sparfwar!" Tänk! Det säger Herren sjelf. Ja, så måste Christus hafwa ansett det, som så dyrt köpte oss: "I ären mer wärda än många sparfwar". Och nu wårdar Han sig om sparfwarna. Skulle Han då glömma dig? Du säger: "O, jag har syndat! Jag lider, det jag wäl förtjent; jag är med all rätt öfwergifwen" O menniska, har då Gud handlat med oss efter wåra synder? Han, aom utwalde oss i Christus, förr än werldens grund war lagd; Han, som i Christus försonade werlden med sig sjelf, då wi ännu woro owänner, då wi ingen försoning hade, då ingen bad Honom — skulle Han nu handla med oss efter wåra synder? Skola wi nu bestå för Gud genom wår egen rättfärdighet? Då blefwe intet kött frälst; då skulle wi icke heller få en droppe watten. Nu äro wi deremot alla ögonblick omgifna af otaliga Guds wälgerningar. Så böra wi då af det, som wi se, lära oss att tro äfwen det, som wi icke se.

På samma sätt böra wi ock med ögat på skapelsens storwerk stäfja förnuftets öfwerdåd, som will träta med Gud, döma öfwer hans ord och werk och betwifla, hwad det icke förstår. När fordom en eljest from man, hwars like icke fanns i landet, en gång föll i denna frestelse, swarade honom Herren: "Säg, är du så klok? Hwar war du, då jag grundade jorden! Säg mig. Wet du, ho har satt henne sitt mått? Hwar war du, då morgonstjernorna tillsammans lofwade mig, och alla Guds barn fröjdade sig. Ho har tillslutit hafwet med sina dörrar, då det utbrast såsom utur moderlifwet? Hafwa dödens dörrar någon tid upplåtit sig för dig? Eller har du sett dörrarna åt mörkret? Hwilken är wägen dit, der ljuset bor? Och hwilket är mörkrets rum? Kan du binda tillsammans sjustjernornas band? eller upplösa Orions band? Wet du, huru himmelen skall regeras? Eller kan du sätta ett herradöme öfwer honom på jorden?"

På sådana frågor skulle man försöka sig, när man will döma öfwer Guds ord, och der är något, som man icke förstår, så blir man snart glad att lemna det arbetet och säga: Tala Herre, din tjenare hör till. Då har man med nytta betraktat skapelsens under.

Se fågeln som sitter på gungande gren,
den sjunger så vackert en visa
om honom som danat den skuldfri och ren,
sin Skapare vill han få prisa
med gåvan som blivit den given.

Ej sår den, ej skördar, ej samlar den in
i ladan för sej och de sina.
Men aldrig den nedslås av sorg någonsin,
den har ej för morgondag pina
och saknar ej något för dagen.

O, må jag som fågeln var gryende dag
med lovsång och tacksamhet börja.
Om än jag är fattig och ringa och svag,
behöver jag ändå ej sörja,
för jag är ju barn här i huset.

Jag mer är än fågeln och liljan i skrud,
som vissnat, då afton det blivit.
I Kristus jag är ju en utkorad brud,
bestämd för det eviga livet.
Nog får jag min lott här på jorden.


lördag 29 juni 2013

"Döden nu edra lemmar, som äro på jorden: boleri, orenlighet, lusta, ond begärelse och girighet, som är avgudadyrkan." (Kol. 3:5)

Här nämnas egentligen blott twå syndawägar, otuktens och girighetens. Twå grufliga afgrundsswalg, deri många till himmelriket lärda, trogna själar, "som rättligen woro undsluppna" och "hade undflytt werldens orenlighet", hafwa igen nedsjunkit och förlorats.

Dessa twå syndawägar äro dock deruti olika, att den förra är grof och wederstygglig och plägar bekymra och ängsla själar; den sednare åter will nästan ingen menniska erkänna för hwad den är. Den förra kunna menniskor bittert beklaga och ängslas deröfwer, men öfwer den sednare hörer man sällan, att någon sörjer och ängslas, utan den får wanligen ett bättre namn och ursäktas t. ex. sålunda: Jag måste ju försörja mig och de mina, det är icke girighet, utan nödwändig hushållsomsorg.

Dock kan den gamle tjusaren så grufligen förwända synen, att äfwen otuktssynden, som i sig sjelf är så grof och wederstygglig, kan i frestelsens stund synas alls intet farlig, utan ganska oskyldig. Detta är dock för en christen det tydligaste tecknet, att djefwulen är nära och farans stund för handen. Sannerligen, när samma synd, som i sunda och sansade tider är dig så ryslig, att du bäfwar wid blotta tanken derpå, nu synes dig såsom ett intet, helt ringa och ursäktlig, då wet du, att frestelsens stund är inne, att det är den gamle tjusarens ande och mörkrets makt, som så förwänder din syn. Då, wakta dig, wakta dig! Då gäller det skyndsamt fly eller falla!

Märk: skyndsamt fly — eller ock falla i fiendens wåld. Börjar du allenast öfwerlägga, så är du fången. Att Eva blott inlät sig i samtal med ormen, samt såg på den förbjudna frukten, det war wägen till fallet. I denna strid segrar man mer genom flykt än genom kamp. Så skall du ock weta, att det är djefwulens råd och det redan bestuckna sinnets bedrägeri, att du will wäl icke falla i synden, men blott försöka, huru nära du kan gå intill brädden, utan att störta ned i djupet. Då sinnet är sundt och wakande, söker du hellre att komma så långt som möjligt från kanten.

Här gäller i allmänhet, att den, som will undfly synden, skall börja med att fly frestelsen, fly anledning och tillfälle, fly den första tanken, och, så wida möjligt är, fly ställen och föremål, som medföra frestelse. Hit höra Christi ord: "Om så är, att ditt högra öga är dig till förargelse (förförelse), så rif det ut och kasta det ifrån dig; det är dig bättre, att en din ledamot förderfwas, än att din hela kropp kastas till helwetet." Äfwen det som i sig sjelft är oskyldigt, såsom ögat, måste dock undflys, när det genom syndens mellankomst blifwit dig till en frestelse. Och om det är dig så kärt som ditt öga, och dess försakande är dig få bittert som ett ögas utrifwande — fly det dock! Fly med din själ såsom med ett byte! Det är dig bättre, att nu en liten tid lida det bittraste och dock rädda din samwetsfrid i tiden och din själ för ewigheten, än att här en liten tid hafwa lust i synden och qwal i samwetet och helwetets eld i ewigheten!

Men för att uppwäcka christna till waksamhet, ja, till fasa för denna synd i alla dess grader, från blotta tankar och begärelser till den grofwa utöfningen, kan ingenting kraftigare anföras, än det som läses i 1 Cor. 6. O, ett tänkwärdt stycke! Så talar apostelen: "Weten I icke, att edra kroppar äro Christi lemmar? Skulle jag nu taga Christi lemmar och göra der skökolemmar af? Bort det! Flyn boleri. All synd, som menniskan gör, är utom kroppen; men den som bedrifwer boleri, han syndar på sin egen kropp. Eller weten I icke, att eder kropp är den Helige Andes tempel, som är i eder, hwilken I hafwen af Gud, och ären icke edra egna? Ty I ären dyrt köpta. Derföre prisen nu Gud uti eder kropp och i eder ande, hwilka tillhöra Gud." Märken sådana saker! I ären dyrt köpta med Christi dyra blod; I ären icke edra egna, så att I kunnen göra, hwad I wiljen, med eder kropp och eder ande, edert hjerta och edra tankar. Skulle jag taga Christi lemmar och göra der skökolemmar af!

Det andra afgrundsswalget war girigheten. Denna uppslukar själar så mycket lättare, som den icke synes ryslig, utan har så wackert sken, så många ursäkter. Hwem will widkännas girigheten? Nej, en christen, som börjar intagas af denna begärelse, wet det föga, utan ehwad han ser på sjelfwa begärelsen, eller på föremålen för densamma, så ser han idel oskyldiga saker. Han finner, att det är lofligt, ja, en pligt, att försörja sig och de sina; widare ser han på föremålen för sitt begär, och äfwen de äro oskyldiga, de äro Guds egna gåfwor, för hwilka wi ju böra tacka Gud. Penningar, jordagods, oxar, hus, mat och kläder — allt är det oskyldiga saker. Hwem kan då straffa hans fikande? Det är blott graden af det fikandet, som skall utmärka faran, och graderna äro så många; hwem kan här bestämma, hwad som är girighet?

O, den christen, som icke här skall snärjas och blifwa en Demas, skall icke skämta och skrymta, utan blifwa skarpt uppmärksam på sin själs wäl eller we, samt på Herrens ord om hwad som är ett rättsinnigt wäsende i Jesus, och deremot hwad girighet är och werkar.

fredag 28 juni 2013

"Bergen må vika och högarna falla, men min nåd skall icke vika, och mitt fridsförbund skall icke förfalla, säger Herren, din förbarmare." (Jes. 54:10)

"Hwem skulle jag tro om Gud, mer än Gud sjelf?" sade Ambrosius. Det är en olycklig omständighet, att hos alla menniskor, äfwen hos de wäckta och de trogna, ligger en oändlig benägenhet att döma om saligheten efter någon egen inre känsla, eget tycke eller förnuft; att döma om Guds förhållande till oss efter något, som man inom sig sjelf förnimmer eller erfar; att icke wilja se upp till Gud, huru Han sjelf uppenbarat sin wilja och sitt råd om wår salighet, icke wilja eftersinna, hwad som hos Gud är beslutet, huru det i hans rådshandlingar står skrifwet, utan i dess ställe sitta ned hos sig sjelf, ängslas, tänka, sucka och fråga liksom i wädret: Ack om jag wisste, huru det är med min själs sak hos Gud? —

Huru kan jag wäl på detta sätt med någon visshet få weta det? Hwilken wisshet kan jag få af mina egna tankar, känslor och tycken? Hwad betyda wäl dessa i denna stora fråga, mer än hö och strå för windarna? Den ena stunden tycker jag, att Gud är idel nåd och kärlek, den andra stunden, att Han är en sträng domare, som umgås bara med lag och rätt; den ena stunden ser jag Gud uti allt, som omgifwer mig, den andra stunden tycker jag, att det finns ingen Gud; den ena stunden tycker jag om mig sjelf, att jag är en ganska god christen, den andra stunden, att jag är en alldeles ohjelplig syndare. Så wackla och wända sig tycke och känsla hit och dit.

Och hwad jag tycker den ena stunden, kan wara lika falskt, som det jag tycker den andra stunden. Det är äfwen samma benägenhet, nemligen att döma efter eget tycke, som gör, att så otaligt många helt och hållet gå miste om salighetswägen. Hwar och en har sitt eget tycke och tror ingenting hellre än detta. Den ena tycker, att Gud skall hafwa behag uti det, den andre, att Han skall hafwa behag uti något annat. Så wäljer hwar och en sin wäg, känner derwid tilläfwentyrs något ljuft uti sitt hjerta och dömer då straxt, att det är en god wäg, och följer den. Så t. ex. will den ena behaga och winna Gud med några yttre lagens gerningar, såsom med barmhertighetswerk, kyrkogång m. m.; en annan med några inre, såsom med ödmjukhet, kärlek o. d.; en tredje med försakelse, bön och enslighet; en fjerde med någon religiös werksamhet för medmenniskor; en femte med alla dessa stycken tillhopa. Genom sådant söker man då warda benådad och för Gud täck.

Och hwad är orsaken till alla dessa irrwägar, som de efter eget tycke utwälja? Sannerligen ingen annan, än att de icke weta eller besinna, hwad Gud redan af ewighet i sitt himmelska råd beslutit om den fallna menniskans salighet; att de icke weta, hwilket förbund Gud har ingått med sin Son, hwilket testamente Han gjort åt menniskorna. Ty wi tala nu icke om dem, som med sofwande och skrymtaktigt sinne förgäta att söka sin frälsning, eller med inbillad tro "draga wår Guds nåd till lösaktighet", utan om dem, som werkligen söka salighet, men blott söka på orätt wäg.

Äfwenså, när du wäl rätteligen söker saligheten allenast genom tron, men söker tron hos dig sjelf, föresätter och bemödar dig att tro, bråkar och arbetar med ditt hjerta att förmå det till att tro, men har ditt öga riktadt endast inåt, inpå dig sjelf, eller hwad du sjelf erfar och förnimmer, för att märka om der ännu skall wara någon tro eller icke, men du får ingen wisshet, du wacklar hit och dit — hwad menar du är orsaken? Sannerligen ingen annan, än att du söker på orätt ställe, söker i wädret, söker nemligen hos dig sjelf, hwad som aldrig der fanns, hwad som war att söka i himmelens rådkammare, uti Guds ord, oss uppenaradt.

Märk: Tron upptändes icke genom att företaga sig och bemöda sig att tro, utan derigenom att wi wända ögonen bort ifrån oss sjelfwa, bort ifrån hwad wi hafwa, förnimma och äro, och wända dem inpå, hwad Gud beslutit och uppenbarat om wår salighet. Du har bemödat dig att tro och har anropat Gud om nåd dertill, men har aldrig ännu fått någon tro, någon frid, och nu undrar du, hwad orsaken månde wara. Undra icke. Du har kanske ännu aldrig wetat, efterfrågat eller betänkt, hwad det war, som beslöts i det stora rådet, hwilket Gud i himmelen höll om menniskornas sak, förrän werldens grund lades; du har kanske aldrig wetat eller betänkt, hwilket förbund Gud då ingick med sin Son, hwilket testamente Han gjorde åt menniskorna.

Huru nödigt är det icke att wäl lära känna detta och sedan endast rätta sig derefter, endast bygga derpå! Då står jag på en fast grund, en i lif och död bestående grund, ty det är en ewig grund; den lades djupare och tidigare än jordens grundwalar: "Såsom Han har oss utwalt i Christus, förrän denna werldens grund war lagd." Och den består äfwen längre än jordens grund; "ty bergen skola wäl wika, och högarna falla; men min nåd skall icke wika, och mitt fridsförbund skall icke förfalla, säger Herren, din förbarmare."

"Bergen må vika och höjderna falla,
evig min nåd och min trofasthet är.
Aldrig förbundet av frid skall förfalla,"
så säger Herren, din Frälsare kär.

torsdag 27 juni 2013

"Faren efter det, som är ovantill, icke efter det som är på jorden." (Kol. 3:2)

Såsom wille apostelen säga: I ären här icke hemma, utan såsom pilgrimer och wandringsmän i ett främmande land, ja, ett fiendtligt land, der aldrig eder Herre eller eder öfriga andliga slägt haft sin ro eller sina egendomar, utan endast såsom jagade flyktingar farit derigenom. Derföre måste allt godt, som gifwes eder på jorden, wara för eder blott såsom ett trefligare nattherberge för pilgrimen, der han ju likwäl icke stannar och bosätter sig, utan har ett annat mål för sin resa än wärdshuset.

Hwar och en, som nu wet med sig, att han blifwit en eländig syndare, uttröttad, misströstande, ja, dödad genom lagen, men har fått sin tröst, sin rättfärdighet och sitt lif i Christus och nu lefwer i sådan tro och i ett sådant lif, att han icke kan få ro i werlden och synden — märk, du, som wet med dig sådant, dig gäller denna ljufwa förmaning: Sök det, som är ofvantill, der din Christus är. Låt aldrig mer bedraga dig att försöka bereda dig ett paradis på jorden!

Det är blott ett inbillningens bedrägeri, när en christen hoppas att här på jorden i något jordiskt finna någon större glädje, sedan han en gång fått sin glädje i Gud. Nej, blir något annat en större lust och glädje, så lider genast Andens lif. Will du derföre hafwa ett fridfullt och saligt lif på jorden, med bibehållande af Fadrens kärlek, sök blott att blifwa mer och mer himmelskt sinnad, mer och mer glömma all annan winning och lust, och endast fara efter det, som är ofwantill, der Christus är, så att intet jordiskt får intaga ditt hjerta. Ty så länge Guds säd blir i dig och du lefwer det sanna lifwet i Gud, förer dig all jordisk lycka och glädje både i fruktan och i fara: i fruktan, såwida Andens lif blir i dig; ty då får du aldrig ro, så länge du har mer lust och trefnad i något annat än i Gud.

Kan du hafwa en större förnöjelse, en kärare skatt och trefnad i något jordiskt, än i Gud och hans wänskap, och dock wara lugn och glad, så är det icke wäl med ditt lif i Christus. Arbeta och wandra här nere, måste du, hafwa och bruka det jordiska, måste du; men blott med kroppen, hjertat skall wara i himmelen, der Christus är. Din själabrudgummes nitälskan om din kärlek fordrar det. Då Gud gifwer dig något ljuft, emottag det med tacksamhet, men ock med fruktan, att icke ditt hjerta intages deraf.

Allt det, som icke är Gud sjelf och hans nåd, får icke wara hjertats skatt och tröst. En god lekamlig bergning, rikedom, beqwämlighet, anseende och ära eller andliga gåfwor, förstånd, erfarenhet, god wandel, bröders förtroende — allt är det dyrbara Guds gåfwor, som du wäl må tacka för; men med räddhåga, att icke någon sådan gåfwa blir hjertats förnämsta lust och tillhåll. När således en christen i alla fall dock måste hafwa i Gud sin högsta lust och trefnad, är det icke mycket wärdt att söka någon jordisk lycka och trefnad; ty winner jag den, är det min fara — winner jag den icke, är det min plåga. Blir något jordiskt en större lycka och glädje för mitt hjerta, än den jag har i Gud, är ju det min ewiga olycka; blir det åter icke någon större glädje och trefnad, än den jag redan har i Gud, lönar den icke mödan att sökas, efter jag dock förut har en större glädje.

När nu härtill kommer, att menniskohjertat har en oändlig törst efter att blott få någon annan skatt och glädje än i Gud, måste man besanna Pretorii ord: "De christnas största lycka är, att ingen lycka hafwa här på jorden." Och så måste den, som werkligt will intaga himmelen, snart komma derhän, att han älskar fattigdomen mer än rikedomen, föraktet mer än äran, lidandet mer än njutningen, ja, döden mer än lifwet. Detta må wäl heta: I ären döda — och korsfästa med Christus. O, ett för köttet allt för bittert förhållande!

Här skall hwar och en märka, huru nödwändigt det är för den, som skall följa sådana lagar, att hafwa ett annat lif än blott naturens, wara född af Gud och lycklig i Gud, ja, hafwa himmelrike i sitt hjerta, så att Christus är wårt lif, wår skatt och wår glädje. Ty eljest blir det oss allt för odrägligt, ja omöjligt, att i sanning och beständigt fara efter det, som är ofwantill, och icke efter det, som är på jorden. Om man ock säger det med munnen, ljuger man på sin själ; hjertat far dock efter det, som är på jorden, egen ära, wällust, rikedom, så länge man icke har fröjd i Herren, eller lif och trefnad i Gud. Rätta christna hafwa wäl ock ett jordiskt, förderfwadt kött, fullt med lustar och begärelser; men de äro dock korsfästa med Christus.

Asaph bekänner, att det gjorde honom ondt och stack i hans njurar att se den ogudaktiga hafwa all medgång, då den rättfärdige måste mycket lida; men, tillägger han, "dock blir jag städse wid dig, Herre. När jag har dig, frågar jag intet efter himmel och jord. Om mig än kropp och själ försmäktade, så är du, Gud, dock alltid mitt hjertas tröst och min del".

onsdag 26 juni 2013

"Vad skall jag göra, att jag må bliva salig?" (Apg. 16:30)

Du frågar: Huru skall jag komma i åtnjutande af den nåd, som är oss i Christus gifwen? Jag har fått kunskap om, att Gud så älskade werlden, att Han utgaf sin ende Son, till att blifwa wår andre Adam, till att stå i wårt ställe inför Gud, "rättfärdig för orättfärdiga", till att i wårt ställe göra, det wi bort göra, och lida, det wi bort lida. Detta är, märker jag, den djupa, oföränderliga grundwalen för alla Adams barns salighet; ty en annan grund kan ingen lägga, än den som är lagd, hwilken är Jesus Christus. Således har jag wäl stora skatter mig förwärfwade och skänkta och uti det ewiga testamentet mig försäkrade.

Men nu är frågan: Hwad skall då jag göra för att komma i åtnjutande af dessa nådeskatter? Hwilket är nu rätta wägen att mottaga dem? Ty hwar och en kan lätt förstå, att icke alla menniskor warda saliga, icke alla komma i åtnjutande af det stora arfwet, utan endast de, som på något wisst föreskrifwet sätt söka och emottaga det; hwar och en kan lätt inse, att den, som antingen alls icke söker denna skatt, eller ock söker den på en orätt wäg, har icke mer deraf, än om den aldrig hade warit oss förwärfwad. Huru skall jag nu med wisshet weta den enda rätta wägen att komma i åtnjutande af Christi förtjenst?

Swar: Att wara wiss derom, hade aldrig i tiden blifwit möjligt, om icke Gud äfwen om denna sak i sitt ewiga råd i himmelen fattat och fastställt något wisst beslut, samt sedan uti sitt ord uppenbarat oss detsamma. Men nu, högtlofwadt ware Herrens namn! har Han fastställt ett wisst och bestämdt sätt, hwarigenom wi skulle komma i delaktighet af den oss förwärfwade nåden; och detta fastställda sätt har Han äfwen i så tydliga ord uppenbarat oss, att Han i följd deraf sade: Nu hafwa de ingen ursäkt.

Den som derföre allenast will gifwa akt på Guds råd om wår salighet, sådant det i ordet är uppenbaradt, kan blifwa så wiss om salighetens wäg, som han någonsin är om sin egen tillwaro. Den, som icke är wiss om sättet att blifwa salig, har wisserligen icke gifwit akt på Guds ewiga, i ordet uppenbarade beslut derom, utan har i dess ställe försökt genom egen eftertanke — således genom rådfrågande af det blinda förnuftet — uppgöra sin salighetswäg. När då en sådan i Skriften läser det lilla enfaldiga ordet, som uttrycker hela hemligheten att intaga Guds rike, undrar han, att det står så, ja, han stöter sig derpå, hellre än att ödmjukt och lydaktigt annamma det. På det sättet måste han mer och mer förbryllas, förblindas, samt förblifwa uti ewig owisshet.

Eller månne icke tusende hafwa undrat, hwarföre det lilla enfaldiga ordet tro så beständigt skall förekomma i Skriften, och hwarföre just hela saligheten skall wara bunden wid tron? Tusende hafwa stött sig derpå. Men hwad hjelper! Hon står der dock, denna förargelseklippa, orubbligt fast, grundad i Guds ewiga fridsråd.

Gud har nemligen af ewighet beslutit och i sitt ord uppenbarat, att såsom ende Sonen, wår Medlare, af idel nåd uti egen person skulle förwärfwa oss hela salighetsskatten och gifwa oss den såsom en fri skänk, så skulle wi icke behöfwa göra det ringaste till att förtjena eller blifwa den wärdiga, utan wi skulle endast emottaga den såsom en fri skänk och gåfwa. Men som denna gåfwa utdelas genom ord, löften och tillsägelser, så kunde den icke genom något annat emottagas än genom tron.

Här bör då wäl märkas, att den saliggörande tron werkligen icke är något annat än tro, än att emottaga gåfvan på ett sådant sätt, som motswarar det, hvarpå hon gifwes. Hon gifwes till skänks, hon skall emottagas såsom en skänk; hon gifwes med ord, hon skall emottagas med tro. Oss tillkommer således blott att taga emot. "Derföre", säger apostelen, "måste det wara af tron, att det skall wara af nåd, och löftet blifwa fast för all säden". Ty grundlagen war: "Af nåden ären I frälsta genom tron, och det icke af eder, Guds gåfwa är det."

Märk! gåfwa är det! Häraf kom det sig, att på samma gång Christus förkunnade Fadrens ewiga försoningsråd: Så älskade Gud werlden, att Han utgaf sin ende Son, tillade Han genast det fastställda sättet och medlet, hwarigenom wi skulle komma i åtnjutande af gåfwan, sägande: "På det hwar och en, som tror på Honom, skall icke förgås, utan få ewinnerligt lif." På samma gång Han gaf sina lärjungar det stora apostlauppdraget: "Gån ut i hela werlden och prediken evangelium för alla kreatur", förklarade Han genast, hwilka som skulle wara deraf delaktiga: "Den der tror och blir döpt, han skall warda salig." Ja, häraf kom det sig, att Christus sjelf så beständigt hade det ordet tro i munnen, sägande: "Din tro har frälst dig", "ske dig, som du tror", "om du trodde".

Så hafwa ock alla fäderna i gamla testamentet genom tron blifwit rättfärdiga och "fått wittnesbörd, att de täcktes Gud". Redan Adams och Evas andre son, Abel, war genom tron rättfärdig, och hans offer war derföre Gud täckt, "med hwilket han fick wittnesbörd, att han war rättfärdig". "Genom tron ärade Noach Gud och blef den rättfärdighets arfwinge, som är af tron." Och "Abraham trodde Herren (uti löftet om den wälsignade säden, Christus), och det wardt honom räknadt till rättfärdighet". Och den fromme Tobias sade: "Wi wänta efter ett lif, som Gud skall gifwa dem, som blifwa i tron starka och fasta för Honom."

tisdag 25 juni 2013

"Den som nu giver eder Anden... gör Han det genom lagens gärningar eller genom trons predikan?" (Gal. 3:5)

Många tala och tänka och drömma om helgelsen och Anden och weta icke, hwaruti Andens werk består; det är dem blott en dröm och aning, ingen reell sak. Men Skriften säger bestämdt, hwaruti det består. Paulus säger: "Andens frukt är kärlek, fröjd, frid, långmodighet, mildhet, godhet" m. m.

Andens första frukt är kärleken; kärleken är ock all helgelses och alla goda gerningars enda rätta källa. Nu bör således undersökas, huru man får kärleken. Kan man någonsin genom föresats, allwar, bud, lagar, kamp och strid skaffa sig kärlek? Är det icke en allmän regel, att öfwer kärleken kan ingen befalla. Det jag älskar, det älskar jag, äfwen om Gud förbjuder det.

Huru skall jag då få kärleken till Gud? Christus förklarar detta i Luc. 7. Han säger: "Denna kärlek uppkommer endast genom Guds förlåtande af synderna och denna Guds barmhertighets mottagande. Den som mycket warder förlåtet, han älskar mycket; den som mindre förlåtes, han älskar mindre. En man hade twå gäldenärer; den ene war skyldig femhundra penningar, den andre femtio. När de icke hade makt att betala, gaf han dem båda till. Säg nu, hwilken af dem skall älska honom mer?" Då fariseen Simon sjelf erkänt, att den, som fått mer eftergifwet, skulle älska mer, gör Jesus tillämpning: "Du, Simon, har så mycken fromhet, att du icke, såsom de andra fariseerna, försmädar mig, utan till och med bjuder mig till ditt bord. Men denna qwinna, den stora synderskan, hon badar mina fötter med kärlekstårar och torkar dem med sitt hufwudhår och kan icke upphöra att kyssa mina fötter. Deremot har du icke ens kysst min mun och till mina fötters twagning icke ens gifwit mig watten. Fastän hon är en stor synderska och du ett stort helgon, har dock hon Anden, och du icke; hon har Andens frukter, och du lagens gerningar; hon är ett sannt helgon, och du ett falskt. Kortligen, den mer förlåtes, han älskar mer. Det är nu det enda sättet att tända kärlek i Adams barns hjertan, att jag förlåter dem allt, hwad de hafwa gjort; då älska de mig."

Detta war anden af Jesu tal om kärlekens uppkomst. På samma sätt är det med de öfriga Andens frukter. Apostelen nämnde widare fröjd, frid. Kan man wäl genom lagar, bud och twång förmås till fröjd, göras glad, werkligt glad? Nej, glädjas i Gud, glädjas åt Frälsaren, det kan ingen menniska twinga sig till. En werklig frid i Gud, en inre hjertats mildhet, med flera Andens frukter, kan ingen menniska taga sig. Allt det, som egentligen är Andens werk, fås aldrig annorlunda, än att jag, som en syndare, medan jag ännu icke blifwit helig, blir benådad och försmält af Frälsarens kärlek, af hans förlåtande, såsom synderskan deraf blef försmält. Då först får jag kärlek och andra Andens frukter.

Men här tänker mången: Wisst tror jag på Christus; hwem skulle icke tro på Christus! Nog tror man — hellre fattas det i lefwernet.

Si, dessa bewisa blott med detta tal, att de icke weta, hwad tron på Christus will säga. De mena, att de tro på Christus, när de hålla för sannt allt det, som står skrifwet om Christus, ja, hålla ock allt, det Han gjort för oss, wara wäl uträttadt och icke mer behöfwa påtänkas. De hafwa deremot hela sin omsorg wänd på sig sjelfwa, och dermed hafwa de tröst, när allt går wäl och wackert med lefwernet; men när de något swårare försyndat sig, fly de till sin ånger, bön och bättring, för att derigenom få nåd och frid med Gud. Detta är ju uppenbarligen att af hjertat tro på sig sjelf, om ock förståndet och bekännelsen äro efter ordet.

Den som werkligen tror på Christus, den har hela sin själs uppmärksamhet wänd på Honom, sin omsorg och sin glädje fästad wid Honom, ser på Honom, har all sin tröst i Honom; ty en rätt christen har blifwit till skam på sig sjelf och sitt eget arbete, har derföre lärt hålla det för uselhet och träck, hafwande nu sitt allt uti Christus, werkligen sitt allt, både sin rättfärdighet och sin helgelse. En sådan bekänner då: Wisst tycker också jag, att jag borde mer arbeta sjelf och icke tro så mycket, ja, jag fruktar stundom, att jag tror för mycket, att jag borde åter under lagen för att blifwa allwarligare och derigenom frommare. Men när jag åter ihågkommer min erfarenhet, så wittnar den om detsamma, som Skriften säger; ty så länge jag umgicks med lagens gerningar, war jag i djupet af mitt hjerta kall för Gud, hade ingen inre lust och kärlek till Honom och hans wägar; derjemte förblef jag alltid en slaf under wissa synder och gnagdes inwärtes af en frätande oro. Deremot, när jag lärde känna Frälsaren och kunde tro hans nåd och försäkran om syndernas förlåtelse, genast fick jag en förunderlig lust och kraft till det goda, en warm ande, en kärlek och lust, som gjordt allting lätt, så att det, som förr warit mig swårt, gick nu liksom af sig sjelft. Och allt detta händer ännu alltid: när jag fångas i lagsinne, blir jag kall och swag; men när jag har frid i Christus, får jag en ny lust och kraft till det goda.

Sådan är en christens erfarenhet. Och denna erfarenhet öfverensstämmer med Skriften. Den fromhet och anda, som icke uppkommit på samma wäg, som Skriften lärer, är icke den sanna.

måndag 24 juni 2013

"Guds ord är levande och kraftigt och skarpare än ett tveeggat svärd och går igenom, till dess det åtskiljer själ och ande, märg och ben och är en domare över tankar och hjärtans uppsåt." (Hebr. 4:12)

Likasom en skarp knif, wäl anwänd, gör stor nytta, men illa handterad gör lika stor skada; så ock Guds ord. Det är en lifwets lukt till lifwet, eller ock en dödslukt till döden. Guds ord har aldrig ingen werkan, om det genomgår dina sinnen, utan antingen sin egen, goda, wälsignelserika werkan, eller ock en i allt motsatt.

Det är likt solen. Solens ljus är för alla dagens warelser ett medel till trefnad, glädje och werksamhet; men nattfåglarna blifwa deraf endast förbländade. Solens wärma gör waxet mjukt, men leret hårdt som sten. Så olika werkar Guds ord.

Till exempel judarna! De woro wisserligen blinda och hårda äfwen före Christi ankomst; men då Han kom, då solen stod wid sin middagshöjd, blef deras blindhet, hårdhet och ondska förskräcklig.

Och Judas, förrädaren! Den, som rätt betraktar hans tillstånd, måste förskräckas. Han war en af de tolf, hade hört, sett och erfarit mycket, men illa anwändt det, hade icke rätt hört Christi ord.

Och så går det till ännu i dag. Wi se ju, huru många genom hwardaglig läsning kunna nästan hela bibeln utantill, men äro sofwande i synd och säkerhet. Andra, hwilka liksom Judas gått i Christi och hans lärjungars sällskap, hafwa förlorat allt nådens lif i hjertat, all kraft och bewisning i lefwernet, fastän de fortfara att bruka ordet. Men dessa äro då icke blott så döda, som om de intet Guds ord hört, utan ock sju gånger wärre, såsom Skriften talar. Sådana kunna frukterna wara af Guds ords bruk, om det icke brukas rätt.

Frågas nu, hwad det will säga, att rätt bruka Guds ord, så swara wi: Dertill fordras blott, att du annammar det såsom Guds ord, med den fruktan, lydaktighet och tro, som den store Gudens ord kräfwa. Guds ord will naturligtwis icke blott höras, wetas och begripas, utan hörsammas, efterlefvas och tros. Gör blott det, och du skall icke komma på skam.

Det är det första, allmännaste och farligaste missbruket att blott låta predika för sig, blott för förståndet inhemta Guds ord, men aldrig börja göra derefter. Detta war Jude Ischarioths wäg till förhärdelse. Derföre, så snart du ser dig böra göra något, begynn genast werkställa det; så snart du ser dig böra hafwa något, som du icke har, sök genast att få det!

Du ser dig böra aflägga någon synd, gör det genast; ty genom att blott höra och icke göra, förhärdar du ditt hjerta. Och när skall detta ske om icke nu? Och hwartill skall Guds ord tjena, om det icke efterlefwes? Du kan då hellre upphöra att läsa och höra det och på en gång gifwa dig åt djefvulen, om du aldrig will göra det. Och hwilken skall göra det, om icke du, som ju ock will ingå i himmelen. Si, det är just förtappelsens wäg att låta andra taga det till sig, låta andra göra det, men sjelf blott samla det i minnet.

Men säger du, att du icke förmår göra Guds wilja, så frågas: Har Gud fordrat för mycket? Är Han obillig i sina bud? Är det icke billigt, att du älskar Honom öfwer allt? Eller att du älskar din nästa som dig sjelf? Det är icke mer, Han begär af dig. Och har du så allwarligt ansträngt dina krafter att göra Guds wilja? Eller kanske du ännu ganska litet bemödat dig, ja, warit säker, hård och liknöjd och med lättsinne gifwit dig i synden? Är det icke då billigt, att du fördömes, såsom Guds lag hotar?

Si, om du sålunda allwarligt betänkte och hörsammade Herrens ord, skulle du snart börja göra derefter, eller försöka dina krafter på detta arbete; och då — då skulle snart obotfärdighetens stolthet falla, du skulle wäckas ur syndaslummern och komma till en helsosam syndakänsla, en sorg efter Guds sinne, som åstadkommer bättring till salighet. Och si, när du i din nöd och wanmakt fruktlöst ansträngde egna krafter, skulle du nödgas bedja om Guds Ande och så dels genom denne Ande, dels genom dessa inre erfarenheter få det rätta ljuset i Guds ord, ljuset ofwanefter.

Utan erfarenhet äro de mest höglärda och skriftlärda dock stenblinda i andliga ting; och utan Guds Ande låter Guds ord aldrig fatta sig. Såsom Luther säger, att "när Gud gaf oss sitt ord, sade Han: Jag skall wäl låta skrifwa och predika det klart och tydligt, men dock alltid laga så, att det skall bero på min Ande, hwem som skall fatta det". Derföre se wi ock, att de, som mena sig sjelfwa kunna fatta ordet och försmå att böja sig för Gud, få ock förblifwa i mörkret.

Men nu, på samma sätt som du kom till wäckelse, nemligen genom att blott wörda ordet, såsom Guds ord, på samma sätt skulle du ock komma till en rätt tro, när du i din syndanöd icke kunde hjelpa dig sjelf, och då blott hörde det glada budskapet om oförskylld nåd i Christus med den wördnad, att du lät detta budskap gälla mer än alla inwändningar och motsägelser af ditt förnuft. Och så, genom hela ditt lif, låt Guds ord råda öfwer ditt förnuft, ditt hjerta och ditt lefwerne, och till den ändan bed allwarligen om Guds Ande, hwar gång du går till dess hörande och läsande, och wet, du skall då aldrig bruka det fåfängt.

"Och Herren Gud kallade Adam och sade till honom: Adam, var är du?" (1 Mos. 3:9)

Detta är nu det första exempel af Guds kallelse till en syndare på jorden — detta den första gången en syndare wäckes till bättring. Herren börjar med att förkrossa honom; ty i de orden: Hwar är du? ligger, såsom Luther anmärker, lagens röst till samwetet, eller lagens mening och syftemål, som är att öfwertyga syndaren om hans fallna och olyckliga belägenhet. Ty emedan intet kreatur är för Herren osynligt, utan allting är blottadt och uppenbart för hans ögon, och Herren likwäl ropar: Adam, hwar är du? will Han dermed säga: "Nu kommer jag att efterfråga dig. Kom nu fram och swara inför mig: Hwad har blifwit af dig? Hwar är nu den herrliga Guds afbild, som skulle råda öfwer jorden? Och menar du, att jag icke ser dig? Du håller dig fördold för mitt ansigte; men hwart will du taga wägen?" - Sådant innebar Herrens fråga.

Derföre kom ock Adam nu genast fram och började förklara sig. Se nu här, denna kallande röst, detta rop: Hwar är du? skall hwarenda syndare från Gud förnimma. Detta första exempel gäller för alla werldens tider och för alla Adams barn.

Först är det ett faderligt rop till de trogna, då de förgått sig. Redan de små barnen förnimma ofta tidigt, då de syndat, en röst i sitt inre: Hwad har du gjort? — så länge icke den gode Anden öfwerröstats och deras öron döfwats af fåfängans och lustarnas brus. Men isynnerhet är det något, som alla trogna christna dagligen känna — detta oändliga ropande: Hwar är du? När de t.ex. öfwerilat sig, syndat och förgått sig, straxt ropar det ängsligt: Hwar är du? Hwad har du gjort? Eller när de råkat blanda sig med fåfängans barn, när de af swaghet, menniskofruktan eller menniskobehagsamhet deltagit i fåfängligt tal och på något sätt, med ord eller gerning, förnekat sin Herre, straxt få de såsom Petrus en genomträngande blick af Frälsaren, som säger i deras inre: Hwar är du? O, hwad har du gjort? Detta är allt Wännens slag, hwarmed Han manar oss till bättring — en erfarenhet, som icke med allt werldens guld kan betalas! We, o we den christen, som icke mer får de blickarna, de ropen i sitt inre!

För det andra, är detta ett uppväckelsens rop till de andligen döda, som lefwa utan Gud i werlden. Midt i syndens, flärdens och de werldsliga nöjenas lustgård ropar det ofta i deras inre: "Hwar är du? det är icke wäl med dig, du behöfwer bättring, omwändelse." När de en gång blifwit omwända till Herren, bekänna de, att de länge och ofta förnummit det ropet och warit sökta af Herren — att detta ofta störde deras lust i synden — isynnerhet "då dagen swalkas", då nöjet är slut. De komma till ensamheten eller till nattens hwila, då ropar det i deras inre: Hwar är du? Eller de höra ordet, en predikan eller ett skriftetal, och de skola wid nattwardsbordet träda Gud under ansigtet, då ropar det ofta om deras synder, om deras ogjorda bättring, om nödwändigheten af en omwändelse: "Hwar är du? tiden flyr, när skall du en gång bättra dig?"

Och den, som icke i en hel omwändelse återkommit till Gud, skall weta, att en gång måste han dock, om han will eller icke, komma fram inför Guds ansigte; ja, en gång, förr eller sednare, i tiden eller i ewigheten skall hwarenda menniska höra det ropet, så att det skall gå henne genom märg och ben: Hwar är du? Hwad har du gjort? Ty det är omöjligt, att någon syndare skulle undkomma den allsmäktige, helige Guden.

Derföre war icke säker! Gud dröjer wäl med straffet och tiger, liksom Han icke alls såge dina synder, men en gång skall du höra hans röst. Och detta gäller, såsom wi förut sagt, alla werldens tider och alla Adams barn. Hwar och en måste komma fram för Herren och uppgöra om sina synder, i tiden, eller möta de honom i ewigheten.

Saken är denna: Wi äro alla syndare — häri är ingen åtskilnad. Dömdes wi derefter, så blefwe intet kött frälst. Skilnaden är endast den, att somliga hålla sig undan för Gud, blifwa beständigt borta och komma icke, medan nådens tid är, att söka och emottaga nåd. Christus säger: "Detta är domen, att ljuset är kommet i werlden, men menniskorna älska mer mörkret än ljuset; ty deras gerningar äro onda."

Komma wi åter till ljuset, uppgöra wi med Gud om wåra synder, då blir allt wäl, äfwen om wi wore de förskräckligaste syndare; såsom Herren säger — och o, att wi kunde behjerta de orden: "Kommen och låtom oss gå med hwarandra till rätta; och om edra synder än wore blodröda, så skola de dock warda snöhwita; och om de än wore såsom rosenfärg, så skola de dock warda såsom en ull." Så säger ock Christus (Matth. 18), att när konungen kallade sina tjenare till räkenskap, och en kom fram, som war skyldig tiotusen pund, fick han dock genast hela skulden efterskänkt, när han föll ned och bad. Så will Herren handla med oss, när Han kallar oss till räkenskap.

lördag 22 juni 2013

"Om I stilla bleven, så vorde eder hulpet." (Jes. 30:15)

Vilken beklagansvärd nöd och skada är det icke, att icke alla människor veta, vad de hava i Kristus, vad som är skett uti hans död!

Sant är det, de flesta äro säkra, sovande, lättsinniga nådens föraktare, vilkas fördömelse är all rätt — de skola en dag "se, i vem de hava stungit", vilken de föraktat. Men I, som kännen eder synd och dom av lagen, gärna villen återkomma till Gud, men icke kunnen, icke vågen för det myckna, som fattas eder — hören, hören!

Att lagen och samvetet fördöma eder, det är icke underligt, ty synd fattas icke. I kunnen icke göra, vad I borden, icke ens ångra nog, icke bedja, icke älska, icke vaka och strida, utan allt vad lagen fordrar, det fattas eder, och vad lagen förbjuder, det överflödar.

Men hören: Allt detta jämmerliga, oförsvarliga, fördömliga elände har Kristus tagit på sig. "Kristus, som av ingen synd visste, är av Gud gjord till synd för oss — för oss — gjord till synd! — på det vi skulle varda Guds rättfärdighet genom Honom." "Kristus har förlossat oss ifrån lagens förbannelse, då Han vart en förbannelse för oss." Vad skulle Han mer göra? Är icke detta nog?

Vem fördömer dig nu, o människa! Icke fördömer Gud dig; ty Han är fullkomligt nöjd, med vad Kristus gjort, och beder dig komma genast. Icke fördömer Frälsaren dig; ty Han har givit sitt blod och liv för att göra dig salig och säger: "Kommen till mig, I alla, som arbeten och ären betungade, jag vill vederkvicka eder." Icke fördömer Anden dig; ty Han förklarar blott Kristus för själarna, kallar och bjuder till bröllopet.

Vem fördömer dig då? Det är otron, som fördömer dig, djävulen och det arga hjärtat, som ingiva dig otro och fördöma dig, sägande, att det icke är nog med, vad Jesus gjort. Förskräcks för otron; du är befalld att tro; du hotas med döden, om du icke tror. Bed då Gud om tron och släpp Honom icke, förrän Han i ditt hjärta intryckt: Det är nog, evigt nog, vad Jesus gjort och lidit.

Och den som i sitt elände fått sitt allt och sitt nog i Kristus, den är frälst, den har tron, den är en kristen — den känner Kristus och har evinnerligt liv.

"Ja", säger mången, "jag vet allt detta om Kristus, håller det ock för sant; men jag får ingen kraft därav på hjärtat, det verkar icke det liv, den tröst, frid, glädje och kraft, som det skulle."

Så klagar mången. Och det är sant: Tron är icke var mans. Mången har ett vetande om Kristus, en historisk tro, men har aldrig smakat den ljuvlighet och kraft, som den sanna, levande, tillägnade tron har med sig.

Andra åter uttrycka med denna klagan blott ett törstande efter känslor och ljuva förnimmelser av nåden, av Frälsarens kärlek och närvaro. De hava verklig tro, hava nämligen i Kristus sin enda tröst och skatt, sitt allt i alla; hava ock genom tron fått ett nytt sinne och veta skilja mellan den tid, de stodo under lagen, och denna under nåden. Men de minnas ock, vilka ljuva känslor de i början hade, och törsta nu efter dessa åter.

Dessa borde en gång besinna, att hela Skriften talar blott om tro, tro på Jesus Kristus, och aldrig om känslor, talar om att tro på själva ordet, såsom det lyder, och därvid hålla sig, känslan må vara ljuv eller bitter. De borde besinna, att de böra dock göra den gode Frälsaren till viljes och låta sig nöja, om det behagar Honom att fördölja sig och pröva deras tro, såsom Han gjorde med kananeiskan, och ihågkomma, huru kärt det var för Honom, att hon ändå trodde, så att Han just hade en hjärtlig lust däråt och utbrast: "O, kvinna! din tro är stor, ske dig, som du vill." Och då fick hon också smaka och se, huru ljuvlig Han var.

Låtom oss göra Frälsaren denna glädje! Han har ingen större glädje av oss, än när vi tro på Honom.

Men att verkligen tro, d. ä. i allt bekymmer över sig själv, i all uselhet, synd och anfäktning, dock verkligen hava i Kristus sin tröst, sitt hållfäste, sin rättfärdighet och frid, det är alldeles nödvändigt. Och att vi måtte få denna kraft av ordet; att Gud, som har trons gåva i sin hand, måtte kunna giva oss en verklig och levande tro, därtill är isynnerhet nödigt, att vi stilla och enfaldigt giva akt på något visst stycke av Guds ord, något visst kärnspråk om Kristus, sakta, djupt och allvarligt betrakta det. Ty tron är av predikan.

Många förspilla Guds nåd blott genom att beständigt vända tankarna hit och dit, om ock på andliga föremål, och kunna icke hålla ögonen på den Korsfäste en enda stund stilla. De vilja icke tro, vad Skriften allestädes vittnar, att allt, allt skulle botas genom tron. Därför hava de så mångahanda omsorger, att ordet aldrig hinner sjunka ned i deras hjärtan och verka trons liv och kraft. Ett brusande hav kan icke av solens hetaste strålar uppvärmas, då däremot en stilla yta lätteligen mottager dess ljus och värme. Så är det ock med hjärtat.

fredag 21 juni 2013

"Och Herren Gud bjöd människan och sade: Du skall äta av allehanda träd i lustgården; men av kunskapens träd på gott och ont skall du icke äta. Förty på var dag du därav äter, skall du döden dö." (1 Mos. 2:16-17)

Det, som här är i hög grad tänkwärdt och lärorikt, är det förhållandet, att Gud fäste sitt förbund wid en så ringa och obetydlig gerning.

Se och lär här en gång för alla, huru den store och helige Guden dömer! När Han wille sätta menniskan på det största och betydelsefullaste prof, utwalde Han den allraminsta gerning, som kunde upptänkas på jorden. Ett prof, som skulle sträcka sina följder öfwer en hel werld; ett bud, hwars brytande skulle medföra all slags död, lekamlig, andlig och ewig, fästes wid en så ringa gerning, som att äta frukten af ett träd midt i paradisets rikedom på träd och frukter.

Wisst har Herren med detta första bud gifwit menniskoslägtet för ewärdelig tid den lärdomen, att hans ögon se efter hjertat, efter lydnaden, icke efter gerningens storlek. Wisst har Han gifwit oss en allwarsam lärdom derom, att Han will wara en allrådande Herre öfwer sina skapade warelser, som fordrar lydnad, fullkomlig lydnad, blott lydnad, när Han befaller något.

Hade Han t. ex. sagt till Adam: Du skall icke dräpa din hustru, eller: Du skall icke martera djuren, då hade genast förnuftet sett skäl deri, gillat och understödt hans bud, och då blott för det förnuftiga i budet rättat sig derefter; och således hade sjelfwa lydnaden — hwad som heter ren lydnad för Herrens bud — aldrig kommit på prof. Då hade menniskan genast fästat sig wid gerningarnas wärde och helt förbisett, hwad Gud egentligen wille hafwa, lydnaden.

Men nu utwalde Gud den allraminsta gerning, på det förnuftet icke skulle finna något skäl, någon ledning, eller understöd, utan att budet måtte fordra en ren lydnad. Nu skulle förnuftet säga: Kan Gud döma oss till döden för en så ringa gerning? Hela paradiset är fullt af träd och frukter, och wi äro de enda, som skola njuta deraf. För hwem skall detta ljufliga träd sparas? Här hade således förnuftet ingen ledning, här fordrades blott lyda — och detta war just, hwad Herren från begynnelsen wille lära oss.

Det kan ock icke med ord utsägas, huru mångfaldigt och oändligt mycket ondt, som kommer af den benägenheten att se på gerningarnas wärde och icke på Guds ord och bud. Det är denna benägenhet, som utgör grunden till all säkerhet och allt skrymteri. När Gud säger: "Du skall icke dräpa, icke göra hor, icke stjäla", det kan man hålla för wigtiga bud; men då Han säger: Du skall icke missbruka Herrens din Guds namn, eller: Du skall icke förtörnas på din broder, icke med falsk berättelse wanställa hans ord och gerningar, då tycker man, att det är blott små och ringa bud, hwilka man kan hålla eller bryta efter behag.

När man så förgäter den store Gudens heliga wilja och bud och blott ser på gerningen, då kan man lefwa alldeles säker midt i det grufligaste inre syndawäsende, blott man utwärtes och i wissa stycken är from. Så göra alla menniskor af naturen.

Men det är icke blott i afseende på Guds bud, det är äfwen i trossaker, som samma benägenhet, att se blott på gerningen och icke på den store Gudens ord, gör oss så stor skada. Att Gud i dopet upptager ett barn, ikläder det Christus med all hans förtjenst, det är den största dårskap för förnuftet, som blott ser watten och en skröplig menniskas (prestens) tjenstförrättning. När barnet wid twå års ålder wisar Adams natur, kan man icke tycka, att det är heligt för Gud, eller att Guds änglar fröjdas öfwer det.

Eller om en äldre person har kommit till tron på Guds Son och blifwit döpt i dag, så får han i morgon känna, att "icke köttets smittor aflades", utan att han blott inför Gud war ren och helig genom Christi rättfärdighet, hwilken han ikläddes. Men nu ser han icke denna rättfärdighet, utan endast hwad han har af Adam, endast sin egen synd och orenlighet; då är han genast färdig att fälla modet och tänka: Nej, jag blef dock icke ren. Då betyder det alls intet, hwad Christus sade: "Den som är twagen, han är alldeles ren (för Gud) och behöfwer blott twå fötterna" (wandringen). Nej, då heter det: Om jag blott kunde wara from och helig! Men att jag endast skall hafwa Christi rättfärdighet, det är ett intet.

Hwarföre det? Blott derföre att Christi förtjenst icke är min egen gerning och icke synes eller kännes, utan endast af Gud är mig tillsagd. Att Gud säger det, är mig ett intet; om jag sjelf gjorde något herrligt, det wore något att lita på! På detta sätt är det då ett intet allt, hwad Christus gjort och lidit och sagt — allt är ett intet emot min egen gerning. Sådan är naturen.

Derföre är det wäl af nöden att se upp och märka, huru de allrastörsta ting fördölja sig under den allraringaste skepnad, när Herren säger något. Sådant will Han en gång för alla lära hela werlden, då det allrastörsta prof fästades wid den allraminst gerning, såsom den war, att äta af ett träds frukt. Tänk, då en hel werld kom under synd, död och förbannelse genom en så liten gerning, blott för Herrens ords skull, då må ingen hädanefter se på gerningarnas wärde, utan på Herrens ord allena.

"Låtom oss hålla påska, icke uti den gamla surdegen, icke uti ondskans och arghetens surdeg, utan uti renhetens och sanningens osyrade deg." (1 Kor. 5:8)

Här lära wi, att det heliga påskalammet, Christus, icke får ätas tillsammans med ondskans och arghetens surdeg — och detta wid det förskräckliga äfwentyr, att din själ utrotas ur Herrens Israel.

Hwad är detta? Detta låter förskräckligt, det ljuder icke rätt evangeliskt! Har det ock grund och tillämpning uti nya testamentets ljufliga nådelära? 

Wisserligen! Låtom oss wakna!

Många läsa apostelens ord om surdegens utrensande med ett lättsinne, som om det icke anginge oss, utan ännu gällde Israels barn i Egypten. Nej, detta är ett stycke för hwar och en af oss.

Hwad är det då? Jo, det är det, att den, som will hålla påska, den, som will till salighet annamma Christus, skall göra det med uppriktighet, skall icke komma med falskhet inför Herrens ansigte; ty det är egentligen denna falskhet uti det andliga, som gör, att en själ förgöres ur Herrens Israel, såsom en Ananias och Saphira i nya testamentet förgjordes, när de wille skrymta och ljuga för Herrens Ande.

Ondskans och arghetens surdeg är då icke egentligen sjelfwa syndaförderfwet och den orenlighet, som ligger i kött och blod, om jag will eller icke, som widlåder, plågar och ängslar hwarje uppriktig christen; utan surdegen är egentligen detta falska sinne, hwarmed man will sammanblanda tron och syndatjensten, Christus och Belial, Gud och werlden, ljuset och mörkret.

Detta finner man först af sjelfwa orden i grundtexten. Apostelens ord på ondskan betyder egentligen, att jag icke blott har en ond natur, utan ock "gör synd", lefwer i orättfärdighet och laster; men argheten är egentligen en falsk själ, som med allehanda onda skalkstycken, lönliga och förgiftiga grepp förwänder både läran och lefwernet — hwilket ännu tydligare framstår uti de ord, som uttrycka motsatsen häraf, nemligen renhetens och sanningens osyrade deg, hwilka ord Luther sålunda förklarar:

"Renheten är, när man lefwer och gör rätt och christligen af ett fromt hjerta, som menar wäl med hwar man, icke tänker göra orätt eller skada åt någon, utan handlar, såsom man will, att det skall handlas med oss. Men sanning är, när man icke umgås med falskhet och swek, med bedrägeri och skalkhet, utan lär och lefwer rättsinnigt och riktigt efter Guds ord."

Men det är isynnerhet af sammanhanget och anledningen till dessa ord, som apostelens mening tydligast framstår. Orden läsas nemligen i 1 Cor. 5, der han anmärkt och bestraffat det hemska förhållandet i den korinthiska församlingen, att de icke allenast räknade ibland sina medlemmar uppenbara lastens trälar, att ibland dem war boleri, och så groft, att ock en ibland dem hade sin faders hustru, utan ock — märk wäl — derjemte ännu woro uppblåsta, skröto öfwer sitt andliga ljus och sina apostlar, woro säkra och obekymrade, liksom det wore allt i sin ordning; såsom apostelen i närmast påföljande vers anmärker.

Han säger: "Ibland eder är ett boleri, som icke ens hedningarna weta af säga. Och I ären uppblåsta, der I mycket hellre skullen hafwa sörjt, på det att den, som har bedrifwit sådant, måste utkastas ifrån eder." Om detta förhållande tillägger han i v.6: "Eder berömmelse är icke god. Weten I icke, att litet af surdeg försyrar hela degen. Rensen fördenskull ut den gamla surdegen." Detta är sammanhanget.

"Arghetens och ondskans surdeg" är således detta falska sinne, hwarigenom en menniska wäl will warda salig, will wara en christen, will hålla påska, annamma Christus och gå med Guds folk till det förlofwade landet, men will taga med sig på wägen sina gamla skötesynder, hyllar, gömmer, ursäktar och förswarar dem och tänker icke att aflägga dem. Detta är att hålla påska uti ondskans och arghetens surdeg.

Då säger apostelen: Nej, den, som will annamma wårt påskalam, skall rensa ut den gamla surdegen. Likasom judarna uppsökte och utsopade allt syradt bröd och woro, wid själens förlust, förbjudna att äta detta tillsammans med påskalammet; så måste ock den, som will annamma Christus och hafwa del i hans stora förlossning, hafwa allwar med saken, uppriktigt söka förlossning från alla synder och orättfärdigheter, icke söka syndernas tillåtelse, utan endast förlåtelse, och så befrielse ifrån dem.

Detta är, hwad samme apostel också säger om den andra påskahandlingen, nemligen blodsbestänkelsen. Han säger: "Låtom oss framgå med ett sannskyldigt hjerta uti en fullkomlig tro, bestänkta i hjertan ifrån ett ondt samwete och twagna om kroppen med rent watten."

Märk: ett sannskyldigt hjerta, det är: ett hjerta, som på allwar söker att helt och hållet blifwa Herrens och will öfwergifwa allt, som misshagar Honom.

"Månne ock en kvinna kan förgäta sitt barn, så att hon icke förbarmar sig över sitt livs son? Och om hon än förgåte honom, vill jag dock icke förgäta dig." (Jes. 49:15)

Det bedröfwade Zion, hopen af Herrens trogna, hade i näst föregående vers ömkligen klagat: "Herren har öfwergifwit mig! Herren har förgätit mig!" Derpå swarar Herren sålunda, att när Zions klagan är såsom en menniskas, som går ensam uti en skog och talar wid sig sjelf — går allena och likasom klagar sin nöd för bergen och träden i skogen — så är Herrens swar likasom ett echo i bergen. Zion hör en röst, men ser icke den, som talar.

Nu weta wi ju, att ett echo swarar på det sista och icke på det första ordet. Så är det ock här. Zion har sagt: "Herren har öfwergifwit mig; Herren har förgätit mig!" Det sista ordet förgätit mig, det fattar Han uti: "Hwad säger du? förgätit mig! Månne ock en qwinna kan förgäta sitt barn?" Han swarar icke på det första ordet: öfwergifwit mig; ty det är wäl möjligt, att Herren till en tid kan öfwergifwa — eller, rättare sagdt, låtsar öfwergifwa sina barn, då Han fördöljer sitt ansigte för dem, fördöljer sig i nödens tid. Men det är rentaf omöjligt, att Han ock ett ögonblick kan förgäta dem.

Öfwer det första undrar således Herren icke, att det säges: "Herren har öfwergifwit mig;" men att Zion will tillika säga: "Herren har förgätit mig", det kan Han icke tåla; det är för hårdt taladt; det will Han wända ifrån sig. "Månne ock en qwinna (egentligen en moder) kunna förgäta sitt barn, så att hon icke förbarmar sig öfwer sitt lifs son? Och om hon än förgåte honom, så will jag dock icke förgäta dig. Si, uppå händerna har jag upptecknat dig!"

Alltså gifwer Herren uti dessa ord nogsamt tillkänna, att Han hwarken kan eller will förgäta sitt Zion. Han kan icke. Så litet, som en moder kan förgäta sitt barn, så litet kan ock Han göra det; och om hon än kunde, så will dock Han likwäl icke; om hon än förgåte honom, så will jag dock icke förgäta dig. Han wisar ock orsaken, hwarföre Han likaså litet will som kan, lika litet kan som will; ty, säger Han, "uppå händerna har jag upptecknat dig"! Huru kan jag då, huru skulle jag då wilja förgäta dig?

Han wisar på andra ställen, att Han ock hyser en faders kärlek, men det är icke nog, Han har mer, Han har ömmare kärlek, Han har en moders kärlek: "Månne ock en qwinna kunna förgäta sitt barn?" Ja, Han wisar, att Han har ännu större än en moders kärlek: "Om hon än förgåte honom (således sätter Han det såsom möjligt, att en qwinna någon gång kunde göra det), så will jag dock icke förgäta dig." Han wisar, att hans kärlek är makalös och oförliknelig, alldenstund den är större än en moders kärlek. 

Detta är nu den djupaste grunden till all den godhet, nåd och barmhertighet, som Herren Gud bewisat det menskliga slägtet allt ifrån skapelsen, nemligen hans eget wäsendes särskilda kärlek — en kärlek, som ännu ingen menniska kunnat begripa, emedan ingen har erfarenhet af något, som liknar denna kärlek; ty den är lika med Guds hela öfriga wäsende, omätlig, oändlig och oomfattlig.

Af denna sitt höga wäsendes kärlek skapade Gud menniskan, så kostligt utrustad och så rikt omgifwen af allt, hwad hon kunde behöfwa, hwarom hela naturen talar. Af denna kärlek sände Han henne sin Son till en Frälsare, när hon genom brott emot Skaparen ådragit sig en rättwis fördömelse. Såsom Christus säger: "Så älskade Gud werlden, att Han utgaf sin ende Son". Af denna kärlek är det, som Han icke blott emottager de största syndare, utan ock sjelf söker dem; såsom Christus säger, att fadren lopp emot sin owärdiga, förnedrade son, föll honom om halsen och kysste honom — och utbrast: "Nu måste man glädjas och fröjdas; ty denne min son war död och har fått lif igen." Det är denna Gudakärlek, som här talar: Månne ock en qwinna kan förgäta sitt barn.

Men hwem kan begripa eller uttala denna kärlek? Johannes kunde härom icke uttrycka sig annorlunda, än att Gud war fjelfwa kärleken — Gud är kärleken.

Detta war nu den första grunden, hwarföre Gud åtminstone aldrig kan förgäta oss eller upphöra att tänka på oss. Den andra omständigheten, hwarpå den käre Guden här fäster sitt arma Zions uppmärksamhet, är den, att barnet är kommet af modrens lif. Han säger: hennes lifs son. Meningen war fullständigt uttryckt blott med ordet barn; detta tillägg: hennes lifs son, skulle blott påminna om en för modershjertat mycket närgående omständighet. Men då Herren med alltsammans will uttrycka sitt eget hjerta och förhållande till menniskan och icke kan särskildt påpeka en omständighet i bilden, som icke skulle ega motswarighet i det, som med bilden afmålas, så finna wi här en högst märklig och tröstrik erinran.

Menniskan är den store kärleksrike Gudens lifs son. Eller hwadan är menniskan kommen? Hwadan äro wi? Detta besynnerliga slägtet på jorden, som heter menniska, hwadan är det kommet? Är icke menniskan Guds lifs son? Detta är nu den djupa grunden, hwarföre Gud icke kan helt förgäta oss.

"Växen i nåden och vår Herres och Frälsares Jesu Kristi kunskap." (2 Petr. 3:18)

Här säger någon: "Jag har wäl börjat tro, men känner dock ofta en så oändlig swaghet i ett och annat fall. Huru skall jag komma till mer kraft och tillwäxt i helgelsen?" Ack, hwad det är bedröfligt, att man i allt skall wara beroende af Christus.

Ja, så tycker werkligen den gamle Adam. Men hwad hjelper? För ett utarbetadt, förödmjukadt, dödadt, men i Christus tröstadt nådebarn är dock detta den herrligaste tröst. Och detta medgifva wi wäl alla; många hafwa ock erfarit det — hafwa erfarit, att samma sak, som war dem alldeles omöjlig på en tid, då de på det allwarligaste arbetade och kämpade dermed, blef dem på en annan tid, då Herren gaf tro, frid, fröjd och kraft, oändligt lätt, gick likasom af sig sjelf.

Och likwäl glömmer man oupphörligt detta; den gamla, ewiga sjelfwiskheten i oss uppreser alltid sitt ormahufwud igen, och man will sjelf något försöka och förmå, sägande: "Jag skulle ju, jag borde ju det och det; icke kan jag tro, när jag är så swag." Man will icke tro, att man alls intet förmår, mer än det, som är ondt. Och häraf komma ofta osägliga qwal, anfäktningar, mörker, willfarelser. Isynnerhet om man derjemte har för sina ögon en hel annan bild af en christen, än Skriften framställer, och drömmer om en helt annan wäg och kraft, än Gud lofwat, nemligen om en jemn, beständig, likasom i wåra egna händer öfwerlemnad kraft, till tro, frid och starkhet.

När man har för ögonen en sådan uppdiktad bild af en christen och ännu aldrig hos sig funnit någon motswarighet dertill, då råkar man snart i förbistring, knorrar och förnekar all nåd emot sig, allt Andens werk. Förwirringen och förtwiflan blifwa ock fördubblade derigenom, att man också oförmärkt i bönen föreskrifwer Gud tid och mått. Man tänker: "Gud har ju lofwat höra bön; och detta, som jag nu beder om, måste nödwändigt wara hans egen wilja; Han kan ju icke wilja, att jag skall wara så swag och syndfull, ja, lika som en slaf under djefwulen! När Han nu icke hör mig, ser jag ju, att Han har helt öfwergifwit mig. Då är det snart gjordt, att man faller på någon galenskap, att man förnekar Herren eller förtwiflar.

O, då wore det godt att wäl minnas, huru Herren förer de sina underligen, huru t. ex. Paulus tre gånger bad Herren om förlossning ifrån satans ängel, men fick till swar: "Låt dig nöja åt min nåd; ty min kraft är mäktig i de swaga", samt hwilken lärdom apostelen häraf tog: "Derföre will jag allrahelst berömma mig af min swaghet, på det, märk, på det Christi kraft skall bo i mig — ty när jag är swag, så är jag stark."

Märk, "när jag är swag, så är jag stark". Det är hemligheten af en christens starkhet! Som wille apostelen säga: Det enda hindret för min starkhet är, att jag är för mycket stark i mig sjelf; ju mer swagheten i mig sjelf blir kännbar, desto större Guds kraft får jag, desto lättare kan Gud göra med mig, hwad Han will. Och på annat ställe berättar apostelen om en lika hård nöd och säger: "Wi woro förtungade öfwer måttan och öfwer makten, så att wi ock twiflade om lifwet och satte oss så före, att wi skulle wisserligen dö; det skedde fördenskull, att wi ingen tröst skola sätta på oss sjelfwa, utan på Gud, som uppwäcker de döda — hwilken har friat oss af sådan död och ännu dagligen friar."

På detta sätt måste dock Gud få blifwa wårt enda hopp, så att wi icke hafwa något annat att trösta oss wid än Honom, som kan uppwäcka de döda. O, då tyckes menniskan wara mycket ömklig, när hon har bara Gud att hoppas på. Gud är ingenting att hoppas uppå, tycker hon! Sådana djur äro wi; derföre behöfwa wi wäl denna öfning, om någonsin den rätta tron och starkheten skall werkas i oss.

Så står det ock om Abraham, när han gick att offra Isaac, att han "trodde Gud, hwilken gör de döda lefwande och kallar de ting, som icke äro, likasom de wore. Och han trodda på det hopp, der intet hopp war". Och i 5 Mos. står denna märkliga förklaring om Guds mening: "Han wille späka och försöka dig och framdeles göra wäl emot dig. Annars måtte du säga i ditt hjerta: Min kraft och mina händers starkhet hafwa gjort mig denna förmågan. Utan tänk på Herren, din Gud; ty Han är den, som gifwer kraft."

Korteligen: Ju förr wi komma till grundligt misströstande på all kraft i oss sjelfwa, desto förr blir det bättre med oss. Då falla wi i Herrens hand, och hans barmhertighet är stor. Då säga wi till Herren Christus: Du ser och wet ju, att jag kan göra allsintet, att jag måste hellre tusen gånger fara till helwetet, än jag kan af mig sjelf något bättre tro eller lefwa. Släpper du mig, störtar jag från synd till synd, från twifwel till twifwel, från dårskap till dårskap. På dig allena hoppas jag; och du har ju sagt: "Mig förutan kunnen I intet göra." "Jag, jag skall göra det, upplyfta och bära och hjelpa."

Och si, då få wi ock snart erfara det; ty när blott Christus fått blifwa wårt allt, då kommer den efterlängtade förlossningen, friden och kraften tillbaka. Då stanna wi i en salig förundran öfwer Herren och säga: Huru lätt gick det icke nu, och förr war det mig alldeles omöjligt! Jag märker, att det beror allt på Guds gifwande.

måndag 17 juni 2013

"Mitt folk hörde icke min röst; så har jag låtit dem i deras hjärtas sinne, att de må vandra efter sitt råd." (Psalt. 81:12-13)

Här se wi, hwad som blir följden, när man icke känner den tid, deruti man warder sökt, utan emotstår och bedröfwaf Guds Helige Ande? Den gode, hulde Anden måste då wika. Och hwad skulle den barmhertige Guden annat göra? När Han af ewig, obegriplig kärlek sändt oss sin ende Son, som kommit till oss, blifwit wår broder och wår medlare, påtagit sig wåra synder och wåra pligter, warit sina tjenares tjenare och uppfyllt lagen för oss samt med bittert lidande och död försonat wåra missgerningar och återskaffat oss barnaskap och arf i himmelen; när Han sänder oss sitt ord och sin Helige Ande, som mildeligen besöker oss, klappar på wåra hjertan och bjuder oss till nådens gästabud — då allt detta är förgäfwes, wi förakta oupphörligen både hans warningar och hans nåd, älska mer wår "köpenskap och afwelsgård" än all Guds nåd, älska mer werldens wänskap än Guds wänskap, och derföre beständigt stå emot och bedröfwa hans Helige Ande; hwad skulle Han då annat göra än lemna oss åt wår egen wiljas råd och säga: "Wiljen I icke följa mig, så skolen I följa djefwulen och edra egna lustar." Och så lemnar Han menniskan åt sig sjelf.

Och genast är hon död och förstockad, så att intet Guds ord rör henne, utan hon kan med all säkerhet fortgå i synden, tro lögnen och falla i all willfarelse, i synd och skam. Nu heter det: "De hörde icke min röst, derföre har jag låtit dem uti deras hjertas sinne, att de må wandra efter sitt råd." De skola synda, och det skall icke bekomma dem. Såsom ock apostelen säger: "Medan de förstodo Gud och hafwa icke prisat Honom som en Gud, utan woro fåfängliga i sina tankar, och deras oförnuftiga hjerta är wordet mörkt; derföre har ock Gud öfwergifwit dem i deras hjertans lustar, uti orenlighet." "Då de höllo sig för wisa, äro de wordna dårar."

Så tillgår det, att en menniska blir "förstockad". Och betänken, hwad detta will säga! All andlig förnimmelseförmåga upphör. Man blir helt likgiltig och kall, otillgänglig för hwarje Guds ord; sinnet blir lätt och sorglöst; hwarken nådens ljufliga kallelse eller lagens pilar kunna rubba denna hemska dödsslummer. Man känner icke mer någon ånger för det förflutna, icke mer något bekymmer för det tillkommande. Likasom en död kropp icke känner ett glödande kol, som lägges på dess bröst, liksom ingen regndroppe intränger i en hård klippa, om det ock strömmar deröfwer ur alla himmelens fönster; så är det med den, hwilkens hjerta är förstockadt.

Är han i kyrkan, så röres han intet af de kraftigaste sanningar, äfwen om de på alla andra äro åtföljda af "Andens och kraftens bewisning". Han kan åskåda döpelser och nattwardsgångar, utan att det hos honom werkar någon högre stämning. Lika litet röres han af en likbegängelse. Utbred för honom himmelens herrligheter; de locka honom intet. Wisa honom de fördömdas qwal; han förskräckes icke. För honom till Golgatha och ställ för hans öga Honom, som blödde och dog för syndare; han är lika obeweklig, kall såsom is, hård såsom sten. Wänner må bedja honom, han aktar det intet; lärare må warna honom, det rör honom intet. Han är såsom en sten. Stenen kan söndersprängas, men smälter icke; han blir icke mjuk. Så är det ock med den förstockade. Här sannas: "We dem, när jag är wiken ifrån dem."

O, min Gud, låt mig gerna blifwa fattig, ja, en tiggare; låt mig gerna blifwa sjuk, blind och döf; låt mig blott icke blifwa förstockad! "Förkasta mig icke ifrån ditt ansigte och tag icke din Helige Ande ifrån mig!"

Si, den som ännu kan förskräckas för sig, ännu kan röras af Guds ord till någon omsorg om bättring, till någon lust att tro och wara ett Guds barn, den har nog bewis i sig sjelf, att han icke är öfwergifwen i wrångt sinne; den wakte sig för den djefwulen, som säger: "Du wet med dig, att du har synder, som beständigt följa dig; derföre: måste du wara öfwergifwen af Gud." Nej, att synden förföljer oss, det bewisar intet; det är alla trognas wedermöda och klagan, så länge de finnas i köttet.

Får blott Anden straffa dig, och du söker förlossning, men emellertid håller dig wid nådestolen, hör evangelium och söker, rakt emot allt förnuft och känsla, tro på det ewigt renande blodet, då bor ännu Anden hos dig såsom i sin rätta werkstad. Hans hela embete är blott att sköta sjuka syndare. Blefwe du helt fri från hwarje synd, då hade Han intet mer hos dig att göra. Christi rike är ett syndarerike. 

Derföre, låt icke förwilla dig! Det är blott dem, hwilka "icke låta Guds Ande straffa sig", som Han måste lemna — derifrån Gud oss nådigt beware!

Gud, Gud, tag icke din Helige Ande ifrån mig! Tag icke din Helige Ande ifrån mig!

söndag 16 juni 2013

"Den som tror på Guds Son, han har vittnesbörd i sig själv." (1 Joh. 5:10).

Här torde någon sätta i fråga, om någon menniska i tiden werkligen kan weta, att hon är ett Guds barn, och om hon kan och bör söka en full förwissning derom. Detta är wanligen en af de obotfärdigas ursäkter och förebäres af sådana, som ännu trifwas bäst i mörkret, i owissheten.

Men hela Skriften wittnar, att alla de gamla trogna hafwa genom tron fått wittnesbörd, att de täcktes Gud, och blott genom en sådan tro war det dem möjligt att med fröjd lida martyrdöden. Och apostlarna säga uttryckligt: "Den samme Anden wittnar med wår ande, att wi äro Guds barn." "Den der tror, han har wittnesbörd i sig sjelf." "Den som icke tror Guds wittnesbörd, han gör Gud till en ljugare."

Märk detta sista! Då Herren uttryckligen ropar: "Den der will, han komme." "Om hans synder än wore blodröda, skola de dock warda snöhwita" — men jag ändå alltid är owiss om mina synders förlåtelse, hwad är det annat än att göra Gud till ljugare, eller att liksom säga: Jag wet icke, om det är att lita på, hwad Herren säger. Och hwilken wacker bekännelse wore wäl det för en christen!

"Derföre", säger Luther, "skola wi dag ifrån dag trakta derefter, att wi måtte komma utur twiflan till visshet och beflita oss, att wi grundligen med rot och allt må upprycka den skadligaste willfarelse, med hwilken hela werlden är förförd, nemligen den tanken att menniskan icke skall weta, om hon är uti eller utom nåden. Ty om wi twifla på Guds nåd emot oss och icke hålla för wisst, att Gud har wälbehag till oss för Christi skull, så neka wi, att Christus har förlossat oss, och kasta öfwer ända alla hans werk och wälgerningar, som Han någonsin bewisat oss."

Sannerligen, den som åtnöjes utan förwissning om skatten, sätter icke stort wärde på den! Annat är det, att man bör söka förwissningen i ordet och icke i känslan. Men nu består en christens frid och wisshet icke deruti, att han håller sig sjelf för from och trogen, är nöjd med sig sjelf — nej, twärtom finns ingen, som känner mer synder hos sig än de mest troende christna — utan hans tröst och berömmelse är denna, att Christus lidit döden för oss syndare, att han är rättfärdig af tron d. ä. af nåd.

På denna grund borde wi ju med rätta hafwa en beständig och orubblig frid och säga: "Jag är i mig sjelf alla stunder wärd fördömelsen, men uti Christus alla stunder ren och rättfärdig, ja, täck och älsklig för Gud. Jag tröstar blott på det, som gäller för alla, för de största syndare; ty Christus har sannerligen i sin död försonat hela werlden, icke blott de trogna. Wisst äro mina synder förskräckliga, många och swåra, så att jag wäl wore wärd att aldrig få hafwa en glad stund. Men hwad skall jag göra, när ändå Christus war så nådig och tog mina synder på sig och led döden för mig syndare, då wågar jag icke misströsta, wågar icke låta bli att tro och glädjas. Och jag är dock sannerligen icke döpt till mig sjelf, att jag skall bestå i min egen rättfärdighet, utan jag är derföre döpt till Christus, att jag skall wara iklädd Honom och hans rättfärdighet. Om Gud wille tillräkna synderna, ho kunde då blifwa beståndande? Wi kunna ju icke swara Honom ett emot tusende. Men då hela Guds evangelium wittnar, att Gud just derföre gaf sin Son för oss till en försoning, då wågar jag icke göra det till lögn. Wisst känner jag annat i mitt hjerta och samwete; icke känner jag der rättfärdigheten, utan twärtom synd och uselhet; men då Gud sjelf i sitt ord säger, att samma synd och uselhet, som jag känner, är afplanad, betalt, förlåten, då will jag dock låta Gud wara större än mitt hjerta, och en Gud som icke ljuger. Hwad Gud gjort och sagt, är mycket wissare, än hwad jag arme ser eller känner. Nu har Han icke blott försonat mig med sig i Christi död och försäkrat mig derom i sitt ord, utan ock uti sakramenterna gifwit mig insegel och testamente på hela salighetsskatten. Han har i dopet gjort särskildt min person delaktig af all Christi förtjenst och med ewigt oryggligt testamente försäkrat den åt mig. Om ock jag i synd och otro gått borta ifrån min skatt, är likwäl icke skatten bortgången, är likwäl förbundet hos Gud beståndande; ty skulle wår otro göra Guds trohet om intet? Bort det! Om jag fallit från arken, har arken likwäl icke gått sönder, jag har dock nu min trygghet i samma ark. Arken, dopet, testamentet, nåden hos Gud falla och wackla icke genom mitt fallande, utan stå fast ewinnerligen. Min tröst och frid står således på det, som är hos Gud, icke hos mig. Min berömmelse lyder så: Christi blod gäller mer än mina synder; Guds ord gäller mer än mina tankar och känslor, dopförbundet, testamentet gäller hos Gud, fastän jag i lång tid warit borta derifrån. Emot Christi blod äro alla mina synder blott såsom små gnistor emot stora wida hafwet; emot Guds ord äro alla mina motsägelser, tycken och känslor blott som dam och stoft emot ett stort berg. På denna grunds fasthet will jag tryggt både lefwa och dö."

"Låtom oss frukta, att vi icke försumma det löfte, som är, att vi skola ingå i hans vila." (Hebr. 4:1)

Här torde någon säga: Det är just detta, jag fruktar; jag har wäl för närwarande nåd att tro, men huru skall jag dock kunna blifwa beståndande intill ändan? Man ser huru många, som kunna affalla och förloras!

Swar: Christus säger: "Jag är den gode Herden. Jag känner mina får, och mina känna mig, och mina får höra min röst. Och ingen skall rycka dem utur min hand." Dessa ord wisa, att ingen behöfwer misströsta om sitt beståndande, ingen behöfwer förloras; ingen kan ryckas ur den gode Herdens hand, ingen skiljas ifrån Guds kärlek i Christus Jesus — och längre går icke Skriften uti försäkringar härom. 

Många, som icke äro nöjda med att stå uti ett beständigt beroende af Christus, wilja hafwa en försäkran derom, att de aldrig kunna affalla. Men Skriften gifwer icke någon sådan försäkran, utan twärtom bewisar hon motsatsen och warnar hwar och en för faran. Wi lemnas således alltid i fruktan för oss sjelfwa och i förtröstan på Herren allena; och detta är oss allra helsosammast.

Detta är ock, hwad Skriften i tydliga ord yrkar: "Sen till, att I uti detta edert elände wandren i räddhåga. Fröjden eder med bäfwande. Låtom oss frukta, att wi icke försumma det löfte, som är, att wi skola ingå i hans rolighet." "Men I, som frukten Herren, hoppens det bästa af Honom, ty Han felar eder intet." -

Hwad är då nu wår tröst i Herren? Den, att Christus, Guds Son, som låtit sitt lif för oss, är wår Herde. Då Han är af en sådan kärlek och trohet, att Han för wår skull blifwit menniska, blifwit "lik bröderna", warit frestad i allting, likasom wi, och ändtligen låtit sitt lif för fåren, hwad skulle wi icke då wänta af Honom? Då Han derjemte är en allsmäktig Gud, hwilken fiende kan då göra det får någon skada, som ligger på hans axlar, som hör hans röst och håller sig intill Honom!

Detta är wår tröst, att Han, den gode Herden, skall sjelf föda sina får, d. ä. beständigt med evangelii ord underhålla wår tro, ännu stärka och lifwa trösten och glädjen i Honom, kärleken, tålamodet och hoppet; att Han skall uppsöka det borttappade och igenhemta det förwillade, så att, äfwen när wi förwillats från rätta stråten, Han ändå icke will lemna oss, utan will gå efter det får, som är borta, ropa och locka det tillbaka och, om det blott åter begynner lyssna till hans röst, lägga det på sina axlar med glädje. Widare, att Han skall förbinda det sargade d. ä. trösta och hugswala de af satan illa medfarna själar och återställa dem till frid och helsa; stärka de swaga och samla lammen, som icke kunna följa hjorden, i sin famn och bära dem uti sitt sköte; korteligen sköta alla fåren, såsom de betarfwa det.

Men skola då icke fåren sjelfwa göra något till saken?

Om dem säger Herren endast detta: Mina får höra min röst. Först är ju detta alldeles detsamma som: "De förtrösta på mig, de hafwa intet annat hopp än i mig." Ty den, som i nödens stund är wårt hopp, dens röst aktar man uppå. För det andra betyder det att höra Herdens röst, att gifwa akt på densamma, wörda och hörsamma den, samt att skilja den från främmande röster. Och detta är allt, hwad som behöfwes. Ty allt hwad den gode Herden gör till wårt bewarande, det gör Han med sin röst. När wi då blott akta på hans röst, så blir allting botadt.

Alla satans listiga anlopp, alla köttets frestelser, alla werldens förförelser, all wår swaghet, otro, kallsinnighet, högmod — kortligen, allt ondt botas blott genom hans röst. Ingen christen är så stark, så lärd i Gud, så troende, så fast i sin christendom, att han icke kan angripas af hwad ondt som helst; då beror allt derpå, om han ännu har det sinnet, att han låter sanningens ord gälla mer än hans egna tankar, tycken och känslor och således låter rätta sig, straffa sig, trösta sig — detta heter att höra Herdens röst. Då kan allting hjelpas.

Wi se, att Frälsarens lärjungar aldrig woro komna till en sådan fullkomlighet i förstånd, i tro, i waksamhet och starkhet, att de sedan kunde leda sig sjelfwa, tro och wandra, såsom de borde, utan der förekommo dagligen några större eller mindre brister. Men hwad som gjorde, att de ändå bibehöllos och tillwäxte i nåden, war endast, att de woro Herden nära, att de dock hörde hans röst, läto dagligen rätta sig af Honom, warna, straffa och trösta sig. Derigenom blef allt godt igen, och så lärde de alltid mer och mer, hwad de behöfde lära.

Hwad war det åter, som gjorde, att den arma Judas blef förtappad? Intet annat, än att han icke hörde Herdens röst; att när djefwulen ingaf honom i hjertat det, som war ondt, han icke aktade Herrens warningar; och när samwetet waknade med förskräckelse, han icke lät något nådens ord trösta sig. Hade han blott aktat sin hulde Herdes röst, så hade allting botats.

Derföre, så länge wi ännu höra Herdens röst, älska ordet om Christus och allvarligt begagna det, för att få dess kraft till tro, kärlek och gudsfruktan; lyssna på den trofaste wännen, som osynlig följer oss och talar till wåra hjertan, så länge skall ingen fiendtlig makt kunna skilja oss ifrån Guds kärlek i Christus Jesus. Ty Herren är större än alla, och Han har högtidligt betygat: "Ingen skall rycka dem utur min hand."

fredag 14 juni 2013

"Var och en tyckas hans vägar vara rena, men Herren allena gör hjärtat visst." (Ords. 16:2)

Huru många och skiftande äro icke meningarna om wägen till salighet! Och hwar och en will tro sig weta den rätta. Såsom Skriften säger: "Hwar och en tyckas hans wägar wara rena; men Herren allena gör hjertat wisst."

Wi se ju, att ingen synes tryggare än den döda, blinda werlden, som allraminst söker efter sanningen. Med lätt mod, med trygg och afgörande ton säger den ene: "Gör blott alla rätt och så många du kan godt och war wiss, att Gud skall icke mer fordra; Gud är mild och rättwis."

Den andre säger: "Jag har ingenting på mitt samwete, jag går till skrift och lefwer ordentligt och tror, att Christus har lidit och dött; om något brister — ty ingen är fullkomlig — så skall Gud förlåta det."

Den tredje säger: "Gud har sett mina böner och tårar i ensamma ögonblick, det är min tröst."

En fjerde: "Att Gud är mig nådig, det säger mig mitt hjerta, det säga mig hans nådiga skickelser med mig, ja det har Han sjelf på enskild wäg sagt mig (t.ex. i drömmen); jag behöfwer derom icke mer forska" o. s. w.

Men en femte, en allwarligare själ säger: "Mer fordras här: en grundlig wäckelse, en sann bättring, tro och helgelse, det är wägen."

Men Christus säger äfwen om de allwarligare: "Många skola söka att ingå genom den trånga porten och skola dock icke kunna;" och Paulus: "Jag bär wittne med dem, att de hafwa nit om Gud, dock icke wisligen."

Då har den ene sitt allt i alla, sin psalm och sin wisa uti nyss nämnda nådens ordning, så att Christus och all hans förtjenst är deremot ett intet; en annan talar blott om tro; en tredje blott om gerningar; en fjerde sätter uti förkrosselsen och fördömelsekänslan all salighet; en femte talar blott om afdöende, försakelse, luttring, bön, werldens och den egna wiljans afdöende; en sjette säger: "Störst bland dem är kärleken; bön, ödmjukhet och kärlek i Jesu fotspår, det är wägen."

En sjunde säger: "Andens och kraftens bewisning, det är min sak. Herre, har jag icke profeterat uti ditt namn och i ditt namn utdrifwit djeflar och i ditt namn gjort många kraftiga gerningar?"

Sådana och ännu flera äro de olika meningarna och förmenta salighetswägarna, hwilka midt i christenheten löpa korswis om hwarandra. Wisst innehålla de många kostliga saker, dygder och öfningar, som ingen sann christen må förakta, utan med allwar eftersträfwa, ja, det är sådana saker, som endast hos sanna christna finnas i werkligheten; men det utmärkande hos en sann christen, hwilket också bewisar, att dessa dygder äro äkta, äro Andens werk, ligger dock icke i dessa bekännelser, utan all denna andlighet kan wara lika fjerran från den sanna, som Sibboleth afwek ifrån Schibboleth. (Se Dom. 12).

Man kan med allt detta goda ännu få det swaret på Herrens stora dag: "Jag känner eder icke, gån bort ifrån mig!" Se blott Matth. 7, der Herren sjelf säger: "På den dagen warda många sägande till mig: Herre, hafwa wi icke profeterat uti ditt namn och i ditt namn gjort många kraftiga gerningar? Då skall jag bekänna dem: Jag kände eder aldrig; gån ifrån mig I ogerningsmän."

Här frågar kanske någon: Har då den heliga Skrift gifwit något utmärkande tecken för Christi rike, hwarigenom den enda rätta andligheten skiljer sig från alla falska wägar?

Swar: Ja, Gud ware lof! De som redan äro komna till sanningen och hafwa ögon att se, de finna detta öfwerallt i Skriften. De se nemligen, att det är en enda sak, hwarpå allt beror — de se, att det är all sann christendoms utmärkande drag, hemlighet och hufwudsak, att Christus, Christus blifwit hjertats allt uti allt. De se det bestämdt afgjordt sålunda: Den som har Sonen, han har lifwet; den som icke har Sonen, han har icke lifwet; ty lifwet är uti Guds Son.

Detta bör nu hwar och en begagna till sin egen andlighets pröfwande. Och den som kommit till ljuset, han tacke Gud! Wisst måste han då äfwen förstå mycket om andra slag af andlighet; måtte han blott derwid wara i sin kärlek wis och försigtig, men i sin försigtighet af kärlek nitisk. Många, som icke ännu äro komna till sanningen och lifwet, äro dock desamma, som en gång skola komma dertill, helst om alla trogna wille med kärlek och wishet söka att upplysa dem.

Summa: Att somliga nitälska och yrka på förkrosselse, allwarlighet såsom deras wigtigaste; andra på kärlek, ödmjukhet; andra på sjelfförsakelse, afdöende o. s. w. det är allt godt, allt kostliga saker, men ännu icke lifwet, ännu blott förberedande ting.

Ur den saliga, tecknade skaran, som för Lammets thron sjunger hans lof, kan ännu en framträda och säga: Äfwen jag har arbetat på allt detta goda; men när jag som mest arbetade, märkte jag, att Guds ögon woro såsom eldslåge, att för Honom icke ens himlarna woro rena, att Guds dom gick mycket högre än menniskors; "och jag wardt död", men Christus blef mitt lif, och Han är nu min psalm och min salighet, för hwilkens skull jag har räknat allt för skada och håller det för träck. Herren har gifwit mig en ny wisa i munnen: "Du är dödad och har igenlöst oss åt Gud med ditt blod! Du är wärdig att hafwa ära och pris och lof ifrån ewighet till ewighet. Amen."

torsdag 13 juni 2013

"Icke havande min rättfärdighet, som kommer av lagen, utan den som kommer av Jesu Kristi tro." (Fil. 3:9)

Då Paulus säger: "Om en är död för alla, så äro de alla döda;" så heter det ock: Om en har uppfyllt lagen för alla, så hafwa de alla uppfyllt lagen. Apostelen säger ju uttryckligt, att Christus är gjord under lagen, på det Han skulle förlossa dem, som woro under lagen. En har uppfyllt lagen för alla.

Will jag då wara en christen, rätteligen tro och ära Sonen, så måste jag ju bestämdt säga: Jag har fullkomligen uppfyllt lagen, jag är alldeles skuldfri, wisst icke i mig sjelf, icke i egen person, utan genom min borgesman, medlare, ställföreträdare Christus. Jag wore wärd att på stunden bortkastas till det yttersta mörkret, om jag icke gjorde Honom den äran för all hans möda, att jag hölle mig i Honom fullkomligt rättfärdig; ty om jag icke det trodde och bekände, wore det ju, likasom jag sade, antingen att Han icke riktigt utfört sitt åtagna wärf, icke fullkomligt hållit lagen och utstått straffet för synderna, eller också att det icke werkligt skedde för oss, utan att Han behöfde det för sig sjelf. Och hwilken bekännelse wore wäl detta för en christen!

Om en konungs son af stor barmhertighet, af innerligt medlidande för en olycklig tjenare, som förfarit konungens egendom och för sin stora skuld är insatt i fängelse, lägger sig ut för den olyckliga, betalar hela skulden och derjemte utstår det fängelsestraff, som war tjenaren ådömdt, och konungen en gång gillat detta — huru kunde den skulden någonsin mer utkräfwas af tjenaren? Och hwad skulle den arma tjenaren göra? Skulle han icke med innerlig glädje och tacksamhet nedfalla för konungasonen och säga: Allt har du wäl beställt, det är nog och ewigt wäl, med hwad du gjort!

Wore det icke en synd och skam öfwer all annan synd, om han ännu tänkte och sade: Ja, men jag har icke sjelf, i egen person utstått mitt straff och med egna medel betalt min skuld, huru kan jag då wara trygg, att jag icke stannar i fängelset! Wore icke detta att säga: "Ho wet, om det är att lita på, hwad konungen och hans son sagt och gjort?" —

Nu står det ju uttryckligt: "Det som lagen icke kunde åstadkomma, det gjorde Gud, sändande sin Son i syndeligt kötts liknelse!" och åter: "Gjord under lagen, på det Han skulle förlossa dem, som woro under lagen." Det står ju, att Gud sände sin Son, att Han skulle göra detsamma, som lagen icke kunde åstadkomma — "gjord under lagen". Han war ju då i wårt fängelse, "på det Han skulle förlossa dem, som woro under lagen". Det är ju icke någon dröm eller dikt,utan den ewiga, gudomliga sanning, som all Skrift ifrån werldens begynnelse uppenbarat såsom summan af allt, att Gud gaf oss sin Son till Medlare och Frälsare. Han säger ju sjelf om lagen: "Jag är kommen till att fullborda den." "Jag helgar mig sjelf för dem, att de skola wara helgade i sanningen. Si, jag kommer, i boken är skrifwet om mig, att jag skall göra din wilja, o Gud — i hwilken wilja wi äro helgade en gång genom Jesu Christi kropps offer."

Hwad wilja wi göra häråt! Wisst är det alltför mycket, att Gud skall sjelf skänka oss hela lagens fullbordan; men Gud har ju uti allting warit oss alltför stor, underlig och obegriplig. Hwad annat skulle wi göra, än endast som barn taga emot och tacka och med hjertats glädje och genkärlek begagna den herrliga friheten och innerligt gerna och willigt, som barn, älska och tjena wår nådige Fader — göra det goda, som wi få nåd till; men först och sist weta, att wår rättfärdighet inför Gud består i en annans gerningar, hwilken rättfärdighet derföre är qwar och oförminskad, äfwen när wi sjelfwa äro som mest eländiga — och hwilken gör, att wåra synder icke tillräknas oss.

"Men," säger du, "hwad skola wi då göra, när lagen straffar oss för synd?" Swar: Wi skola genast gifwa honom rätt deri, att i wårt kött bor intet godt; men ock på stunden wisa honom till Christus såsom wår enda rättfärdighet och säga: Der är den mannen, som i mitt ställe fullgjort allt, hwad jag bort. Gå till Honom, Han är min löftesman, Han är gjord under lagen och har wisst icke syndat.

Men heter det åter: "Du borde dock äfwen du sjelf wara from och göra det, som är godt", så swara: Det är sannt, och när fråga är om mitt lefverne, och jag är ibland menniskor, som behöfwa det, påminn mig då, då will jag gerna höra dig. Men när nu fråga är om min rättfärdighet inför Gud, då gälla icke mina gerningar, utan en annans, då gäller hwarken min fromhet eller min synd något, ty det är bestämdt förbi med mig, om jag skulle dömas derefter; utan då har jag en annans fromhet, helighet, renhet, en annans kärlek och goda gerningar, Guds Sons, som war gjord under lagen. I denna fråga will jag gerna wara en stor syndare i mig sjelf och intet annat heta, på det Christus må wara ensam min rättfärdighet. Här säger jag med Paulus: "Icke hafwande min rättfärdighet, som kommer af lagen, utan den som kommer af Jesu Christi tro."

onsdag 12 juni 2013

"Allt kött är hö" (Jes. 40:6).

Allt mänskligt är falskt, svagt, vacklande, ovisst, ombytligt, såsom förnuft, känsla, tanke, tycke. T. ex. än ser jag Gud i allt, som förekommer min blick, än tycker jag, att det finns ingen Gud i världen; än tänker jag, att Gud är idel och överflödade nåd och kärlek, än åter att Han är uttröttad, onådig, bortvänd, vred; än tycker jag om mig själv, att jag är en ganska försvarlig kristen, än åter en alldeles ohjälplig syndare.

Korteligen: tycket, känslan — allt är det såsom rör för vinden, svävande, ovisst, falskt, ombytligt, lögnaktigt. Såsom profeten säger: "Allt kött är hö." Så ser jag då äntligen, att allt, vad jag själv tycker, förtjänar ingen uppmärksamhet.

Herre! varvid ska jag då trösta mej? Jo, ett vet jag, som är visst och evigt orubbligt: I himmelen sitter en Domare på tronen, den store, helige Guden! Han har talat och från himmelen nedsänt ett evigt orubbligt ord, vars domar står fasta såsom berg, ja, varav inte en bokstav förändras eller blir om intet, om också himmel och jord förgås.

Vad säger nu detta eviga ord om oss, om vår värdighet eller ovärdighet, om hur vi ser ut inför Guds ögon? Svar: Det säger: "Herren såg av himmelen på människors barn, att Han skulle se, om der vore någon förståndig och frågade efter Gud; men de är alla avvikna, och allesammans odugliga, det är ingen, som gör väl, ja, inte en. Gud såg på jorden, och se, hon var fördärvad; människans ondska var stor på jorden. Den är inte till, som är rättfärdig, inte en."

Då vi nu härtill lägger, att Gud är så helig, att för Honom inte ens himlarna är rena, att Han finner orenhet i sina änglar och dårhet i sina heliga, så följer, att ingen enda människa kan bestå för Honom, att allesammans är värda den eviga fördömelsen och är däruti lika, att Judas och Johannes är lika värda en och samma fördömelse, att Petrus och trollkarlen Simon, jungfru Maria och skökan är lika förtjänta av ett och samma helvete.

O, så förskräckligt och orimligt, säger du. Ja, känn här, hur förnuftet stöter emot, då man rätt fram uttalar, vad som ligger i orden: "Här är ingen åtskillnad; allesammans  är de syndare och har intet att berömma sig av för Gud; men blir rättfärdiga utan förskyllan av Guds nåd genom den förlossning, som är skedd i Kristus Jesus". Inför människor är det en åtskillnad, men inte inför Gud.

På jorden är det visst ett avstånd mellan dalbottnen och bergspetsen, men då man betraktar bådas avstånd från solen, försvinner denna åtskillnad, den tas då inte i betraktande, ty avståndet är så stort; man säger om dem bägge blott detta: Avståndet är ofantligt. Så är det också inför oss en åtskillnad mellan den ena människan och den andra, den ena stunden och den andra, men inte för Gud.

Allt vad människa heter, även den trognaste och frommaste kristen, är en överallt oren jordmask. Hans bästa gärningar är besmittade av den gamle ormens gift; hans tro, kärlek, bön, lovsägelse, som är hans bästa verk och av Guds Ande verkade, är dock genom kärlets orenhet besmittade: tron blandad med slagg, med egenrättfärdighet och otro; kärleken ringa, inskränkt, försumlig; bönen och lovsägelsen kall, svag och ovärdig det stora Majestätet.

Utom dessa beständiga brister, vilka vore nog till människans fördömelse, faller hon också oupphörligen i synder och orenar sig under vandringen; hon kan aldrig så vaka, att hon inte här och där besmittas av ogudaktighet. Hela jorden är överhöljd av orättfärdighet, som av en svallande syndaflod, såsom: avguderi, otro, sorg och misströstan, Guds namns missbruk, svordom och ogudaktigt tal, sabbatsbrott, olydnad, vrede, hat, trätor, otukt, lösaktighet, orenlighet, girighet, stöld, bedrägeri, falskhet, lögn och förtal; och där inte allt frambryter i gärning, kokar dock hjärtat av onda begärelser, tankar och inre rörelser, vilka för den Heliges ögon är idel orenhet.

Sådant är det fallna släktets tillstånd! Hur vill då ett människobarn bestå för Gud? Varmed vill du betala dina skulder, o människa! Du kan inte svara Honom ett emot tusen. Även om du länge varit en trogen kristen, mycket erfarit och mycket uträttat, så gäller det inte mer — ser Gud på dej med sina heliga ögon, så, ve dej! Det var en gammal from Guds tjänare, som kände detta och därför bad: "Herre, gå inte till doms med din tjänare, ty för dej är ingen levande rättfärdig." För Gud är ingen levande rättfärdig, sådan är ordets dom.

Se hur detta strider mot tycke och känsla, som alltid, när vi varit något frommare, säger oss, att vi då är värdigare nåden, eller att Gud då har lättare att förlåta oss; men däremot, då vi syndat, tycker  vi, att Gud ska ha svårare att förlåta oss. På det sättet skulle nåden och rättfärdigheten, åtminstone till någon del, komma av våra gärningar, av vår värdighet. Men detta har vi nu sett Skriften neka. Minns därför, att du är alla stunder lika värdig och lika ovärdig. Sådan är det himmelska, eviga ordets dom.

Jag var stund i mig är ovärdig
- om Gud skulle skåda på mig,
min fromhet, min vandel och stig,
fördömde han mig -
men var stund i Kristus rättfärdig,
den stund jag är sämst likaså,
rättfärdig i honom ändå,
ändå!

tisdag 11 juni 2013

"Såsom levande Fadern har sänt mig, och jag lever för Faderns skull, så ock den som äter mig, han skall ock leva för min skull." (Joh. 6:57)

Det wäsendtliga, ja, sjelfwa wäsendet i den nya menniskan, hwaraf wi ock heta christna, är, att Christus blifwit wårt hjertas lif och lifsbehof — Christus, den korsfäste, syndborttagaren, frälsaren, wännen för andra wänner. Ja, just det, att Frälsaren i sin försoning är oss det nödigaste och ljufligaste, det wittnar, att wi äro christna, att wi hafwa ätit af lifwets bröd och dessmer hungra — druckit och dessmer törsta.

Då en christen tänker på, hwad som isynnerhet utmärker hans nya lif och utgör det största deri, så är det detta, att han blifwit bekant och förenad med Frälsaren, att Christus blifwit hans hela lifs föremål, hans A och O, hans första och sista. I hans nya lif är Christus solen, af hwilken allt upplyses och bestrålas, och omkring hwilken allt rör sig. Christus, funnen, är hans glädje, och Christus, förswunnen, hans sorg — kortligen: Christus är hans lif. Deraf igenkännes en christen.

Här äro isynnerhet twenne omständigheter att märka, först att det nu blifwit oss en ny natur att wara angelägna om Guds wänskap. Då wi förr woro helt liknöjda om Gud och hans nåd och hade blott jordiska behof och önskningar: Hwad skola wi äta? hwad skola wi dricka? är nu wår idkeliga hufwudfråga: Är jag ett Guds barn? Har jag Guds wänskap? Detta är likasom andedrägten eller hjerteslagen i den nya menniskan.

Men märk, detta måste rent af wara din nya natur — icke en tillfällig omsorg, utan en genom hela ditt lif fortfarande natur, att du är först och sist bekymrad om att hafwa din Guds wänskap. Det kan wara mycket omskiftande med din tröst, din frid, din kraft m. m. Äfwen kan sjelfwa denna omsorg om Guds wänskap genom tillfällig förströelse wara afbruten. Men snart wakna wi deröfwer med desto större bekymmer; ochh att det dock är denna omsorg, som i allmänhet och öfwerhufwud taget djupast griper oss, detta är något, som synnerligen utmärker den nya menniskan och alldeles icke är af kött och blod, utan rakt stridande mot wår natur.

Den andra omständigheten är, att uti ditt bekymmer om Guds nåd ingenting annat har blifwit din tröst än Christus, Christus, hans försoningsblod och hans evangelii ord. Der har du ditt tillhåll, ditt lif, din spis och din förnöjelse. Detta war det, som Christus mest talade om: "den af mig äter" — "den till mig kommer" — "den, som gömmer mitt tal" — "den, som tror på mig". — Det är starka, eftertryckliga ord om denna hufwudvunkt, då Christus säger: "Den af mig äter". - "Jag är lifwets bröd; mitt kött är den rätta maten" — "den af mig äter han skall lefwa ewinnerligen." Sådana ord uttrycka just, att Christus är de trognas lifsbehof, deras lifswillkor, deras allt i alla.

Si, att du blifwit religiös, så att religionen och kyrkliga saker ligga dig om hjertat, icke bewisar ännu det, att du är en christen; utan märk, huru Christus talar: den af mig äter - af mig — den, som har just i Christus, hans nåd och hans försoning sitt lifsbehof. Lika litet ligger något bewis på en sann christendom deruti, att du dyrkar Christus såsom din lärare eller ditt efterdöme, det kan den säkraste christna farise göra — utan här är fråga, om Han blifwit i sin försoningsdöd din dagliga tröst emot synden. Detta allena utmärker en christen.

Detta är, hwad som i Uppenbarelseboken omtalas såsom tecknet och schibbolethsången, som utmärkte de tecknade. Ty ingen kunde lära den sången, utom dessa — och den sången war: "Lammet, som är dödadt och har igenlöst oss åt Gud med sitt blod." —

Detta är det Luther så idkeligen upprepar, då han i sin förklaring öfwer Gal. 4: 6 framställer tecknen till Guds Andes inneboende i wåra hjertan och säger: "Den som gerna hör, talar, tänker och skrifver om Christus, han wete, att sådant wisserligen icke sker af mensklig wilja eller förnuft." Ja, detta är så wäsendtligt och utmärkande hos den nya menniskan, att om jag blott finner detta hos en menniska, säger jag genast: Det är en christen, liksom jag genast, då jag ser en mensklig kropp framför mig och hör den tala ett menskligt språk, säger: Det är en menniska.

Om nu en sådan christen har något stötande fel, någon oart, så säger jag: "Det är ett lyte, en sjukdom, men — en christen är han; ty det är omöjligt, att någon kan på sagda sätt hafwa i Christus sitt lifsbehof, sin tröst och sitt lif och icke wara en Christi wän, en christen." Så wäsendtligt är detta.