Se nu här, vad Kristus säger om sina får: De höra min röst,
och de följa mig. Detta utgör de första och utmärkande frukterna av Kristi sanna kännedom. O, när ett armt förlorat får lär rätteligen
känna sin gode, trogne Herde, att Han låtit sitt liv för dess liv och nu
känner, älskar och sköter det så, som det betarvar, då blir det en lust
och ett livsbehov för det fåret att få följa en så god herde.
Det är
omöjligt, att man kan känna Honom och icke älska Honom; och
omöjligt, att man kan älska Honom och icke vilja följa Honom. Har Han
icke börjat intaga ditt hjärta, så att du gärna ville lämna allting för
att få vara hans vän och efterföljare, så har du ännu icke rätteligen
lärt känna Honom.
Dock, låt oss förklara detta: det är sant, tron
och Kristi kännedom har många grader, kan oupphörligen tillväxa,
och en svag tro kan icke medföra samma kärlek och helgelsekraft som en
starkare, därför kunna vi mycket lätt bliva förvillade, om vi vilja
alltid igenkänna oss eller andra av kraften i levernet. Därför har
Pontoppidan med mycken eftertanke och vishet sagt, "att den
rättfärdiggörande tron är det enda osvikliga kännetecknet på människans nådestånd".
Det samma har Luther sagt med följande ord: "En kristen kan icke väl bedömas och igenkännas av något annat än av samvetet (d. ä.
själens inre förhållande både till Gud och till synden); ty rätta kristna
kunna falla, och de falska kunna skrymta och föra ett mycket vackert
leverne."
Men då Kristus säger: "Mina får höra min röst", så har
Han därmed uttryckt tvenne viktiga frukter och tecken av tron: först att
de få ett visst öra för herderösten, att ehuru de eljest kunna vara
mycket enfaldiga och fåkunniga, hava de dock i det avseendet en viss
fin urskiljning, att de igenkänna, vad som är den gode Herdens röst
eller icke; och för det andra ligger i det ordet höra min röst, just vad
som är så utmärkande för de trogna, att om de icke alltid kunna i verk
och gärning utföra, vad de ville och borde, hava de dock ett
hjärtligen lydaktigt sinne därför, denna "villiga ande", som så innerligen
önskar att kunna göra det: de straffa sig själva för sina brister och
sucka innerligt efter nåd och kraft att kunna vara och göra, vad
Herren älskar. Detta bevisar den hjärtliga hörsamheten eller
lydaktigheten.
Vad Herren talar i sitt ord, det "tar i dem", de vörda och
hörsamma det och önska ingenting högre än att kunna göra därefter.
Det är endast en nöd, som de alla klaga över, nämligen att det är en
lag i deras lemmar, som så strider emot den lag, som är i deras håg,
att de icke alltid kunna göra, vad de vilja.
Till bevis på deras
lydaktiga sinne och rena ande, är det märkligt att erfara, att om det är
någon viss synd, som med särskild makt låder vid dem, så är det just
denna synd, som är ett sådant föremål för alla deras böner, att de
nästan ingenting annat bedja om med rätt iver, än om hjälp och
förlossning från denna, och att de under sådana tider anse alla andra
nästans synder såsom ett intet emot denna. Det är blott deras synd,
som är rätt svår och straffvärd, tycka de. O, de goda Gudsbarnen!
Det är alldeles tvärtom med skrymtaren och fariseen. Han ser blott
andras synder svåra och straffvärda, men med sina egna har han ett
särdeles överseende. Märk då, vilken helig ande, som följer med den
levande tron!
Men vid de orden: de följa mig, skall du även märka, att om
en människa på det sättet omfattar och hyllar evangelium, att hon dock
till sitt väsende i dess helhet förblir densamma, som hon varit, förblir
i samma förhållande till världen och sina hemsynder och icke förvandlas,
så att hon till sin hela riktning och framtid blir en Jesu lärjunge och
efterföljare, så har den människan blott bedragit sig med en självgjord
tro. Stanna och betänk detta, eho du är, som läser dessa Jesu ord:
de följa mig. Du är bedragen med en falsk, självgjord tro, om du icke
blivit en Jesu efterföljare.
Den levande tron är "en Guds kraft
uti oss, som förvandlar och pånyttföder oss av Gud och gör oss till helt
andra människor i hjärta håg, sinne och alla krafter, och har den Helige
Ande med sig" (Luther). Så säger ock apostelen Paulus: "Hwar någon
är i Kristus, så är han ett nytt kreatur;" ja, han kommer såsom i
en ny värld, begynner ett nytt liv.
Detta är det stora beviset, att
tron är levande — när du först väl givit akt uppå, om den är sann,
d. ä. om den har till föremål Kristi försoning och syndernas förlåtelse,
och icke din egen helighet. Ty Kristi efterföljelse och den sanna
helgelsen måste flyta av syndernas förlåtelse och icke av vårt eget
självhelighetsbegär. Vi måste först, tillintetgjorda och benådade, bliva så
intagna av Kristus och hans nåd, att vi blott för hans skull följa
Honom efter; att det är en sanning i hjärtat, då vi bekänna: "Kristi
kärlek tvingar oss alltså, efter vi det hålla, att om En är död för alla,
så äro de alla döda."
Men då denna Kristi kärlek tvingar oss, då
följer ock sannerligen ett nytt liv, ett nytt kreatur, som nu med fri lust
följer sin Frälsare genom livet.
Med anledning av Rosenius-jubiléet 2016 publiceras här hans s.k. dagbetraktelser i bloggform. Urvalet ur hans samlade skrifter gjordes av Amy Moberg med Lina Sandells hjälp, och första utgåvan kom 1873. Den här texten bygger på Projekt Runebergs inskannade version, som i sin tur är hämtad ur artonde upplagan (tryckt 1897).
fredag 31 maj 2013
torsdag 30 maj 2013
"Om jag ville, att han skulle bliva, till dess jag kommer, vad kommer det dig vid? Följ du mig." (Joh. 21:22)
Herren hade förberedt Petrus på hans blifwande martyrskap och
sagt: "Sannerligen säger jag dig: när du war ung, omgjordade du
dig sjelf och gick, hwart du wille; men då du warder gammal, skall du
uträcka dina händer, och en annan skall omgjorda dig och leda dig, dit
du icke will." Men då berättar Johannes, att Petrus wände sig om,
såg på den lärjungen, som Jesus älskade, och frågade: "Herre, hwad
skall då denne?" Då sade Jesus till honom: "Om jag wille, att han
skulle blifwa, tilldess jag kommer, hwad kommer det dig wid? följ du
mig!"
Det lärorika i detta ställe är att se, huru hastigt och allwarsamt Herren rycker Petrus tillbaka ifrån att se på en annans wäg och skärper hans uppmärksamhet blott på hans egen kallelse, samt låter förstå, att all wigt ligger på kallarens wilja. —
Om jag wille, säger Han. Här är det wigtigaste ord i Skriften rörande wåra gerningar. Här är det ord, som gör en menniskas gerning stor, wigtig och dyrbar — "jag will" — här är det ord, som gör, att den allraminsta och obetydligaste gerning, såsom att sopa ett golf, kan för Gud wara mycket mer dyrbar och helig, än om jag byggde åt Honom ett stort tempel, eller ginge ut att omwända hedningar, nemligen då den förra gerningen war mig befalld af Gud och de sednare woro mina sjelfwalda gerningar.
O, att wi någonsin kunde få ögonen öppnade för detta förhållande! Ty det är ingenting, som så förlamar annars williga och trogna själars nit om goda gerningar, som att de omöjligt kunna komma ifrån wår gamla benägenhet att se på gerningens eget wärde och anseende, och, om denna är ringa, genast anse gerningen mindre helig och Gud behaglig, alldeles förgätande den store Gudens wilja och befallning, som ensam gifwer en gerning sitt wärde.
Nu har dock Gud allt ifrån werldens begynnelse, allt ifrån det första prof, hwarpå menniskan sattes, welat skärpa wår uppmärksamhet på det förhållandet, att för Honom gäller den minsta gerning lika mycket som den största, att det endast berodde på hans ord, och att Han endast sökte wår lydnad — tro, kärlek och lydnad — nemligen då Gud band hela werldens stora prof wid den lilla gerningen, att icke äta af ett wisst träd i paradiset.
Märk då en gång och förstå, att för oss menniskor är wäl en stor åtskilnad på gerningar — det är t. ex. ett omätligen större godt, som tillfogas menniskor genom den trogne själasörjarens eller missionärens tjenst, än genom handtwerkarens eller tjenstepigans — men för Gud är den ena tjensten alldeles lika behaglig som den andra, när den blott flutit af tro och lydnad för hans ord.
Wår Herre Gud har på jorden ett stort rike, hela menskligheten med dess både werldsliga och andliga regering, och uti detta rike äro mångahanda behof, fordras mångahanda tjenare och mångahanda tjenster, som alla äro för det helas bästa nödiga. Der fordras konungar och undersåter, befallande och lydande, lärare och lärjungar, föräldrar och barn, husbönder och tjenare, och alla hafwa de olika kallelser, plig- ter och sysslor; och dessa olika kallelser, pligter och sysslor äro för Gud alla lika dyrbara, emedan Han förordnat dem. Dessutom äro de ock alla för oss behöfliga och nödiga.
Det är detta, som Paulus framställer med bilden af de olika lemmarna i en kropp, sägande: "Icke hafwa alla lemmar enahanda embete. Om hela lekamen wore öga, hwar blefwe då hörseln? Wore han all hörsel, hwar blefwe lukten? Men nu har Gud satt lemmarna hwar för sig särdeles uti lekamen, såsom Han wille. Så äro wi nu många en lekamen i Christus, men inbördes äro wi hwarandras lemmar; och wi hafwa åtskilliga gåfwor efter den nåd, som är oss gifwen", och åtskilliga kallelser.
Nu har Gud gifwit sina särskilda förordningar för hwart och ett af dessa olika stånd, såsom för barn och föräldrar, man och hustru, husbönder och tjenare. Och då nu bwarje menniska nödwändigt måste tillhöra något af dessa stånd, har ock hwarje enskild menniska sina befallningar af Herren. Genom dessa Guds befallningar till hwarje stånd kan hwar och en, som gör de gerningar, Gud har förordnat för hans stånd, wara likaså wiss på, att han gör Gud en tjenst, som om Herren särskildt besökte honom och begärde denna gerning, då man sannerligen skulle wara högst lycklig, blott öfwer att få göra en tjenst åt Honom.
Om t. ex. en tjenstepiga, som tycker sig hafwa ett ringa stånd och aldrig tror sig wara i tillfälle att göra några goda gerningar, kunde rätt besinna detta, så skulle hon hafwa den stora glädjen i sitt hjerta, att hon med alla sina simpla hussysslor gjorde idel goda gerningar och fick beständigt tjena Gud; emedan hennes stånd och sysslor äro lika wäl af Gud förordnade som en biskops eller missionärs gerningar. Försummar du deremot, hwad Gud förordnat för ditt stånd, men i stället gör en i sig sjelf mycket stor gerning, så är den nu af intet wärde inför Gud, och din försummelse af det, som war dig befaldt, är en stor synd.
Det lärorika i detta ställe är att se, huru hastigt och allwarsamt Herren rycker Petrus tillbaka ifrån att se på en annans wäg och skärper hans uppmärksamhet blott på hans egen kallelse, samt låter förstå, att all wigt ligger på kallarens wilja. —
Om jag wille, säger Han. Här är det wigtigaste ord i Skriften rörande wåra gerningar. Här är det ord, som gör en menniskas gerning stor, wigtig och dyrbar — "jag will" — här är det ord, som gör, att den allraminsta och obetydligaste gerning, såsom att sopa ett golf, kan för Gud wara mycket mer dyrbar och helig, än om jag byggde åt Honom ett stort tempel, eller ginge ut att omwända hedningar, nemligen då den förra gerningen war mig befalld af Gud och de sednare woro mina sjelfwalda gerningar.
O, att wi någonsin kunde få ögonen öppnade för detta förhållande! Ty det är ingenting, som så förlamar annars williga och trogna själars nit om goda gerningar, som att de omöjligt kunna komma ifrån wår gamla benägenhet att se på gerningens eget wärde och anseende, och, om denna är ringa, genast anse gerningen mindre helig och Gud behaglig, alldeles förgätande den store Gudens wilja och befallning, som ensam gifwer en gerning sitt wärde.
Nu har dock Gud allt ifrån werldens begynnelse, allt ifrån det första prof, hwarpå menniskan sattes, welat skärpa wår uppmärksamhet på det förhållandet, att för Honom gäller den minsta gerning lika mycket som den största, att det endast berodde på hans ord, och att Han endast sökte wår lydnad — tro, kärlek och lydnad — nemligen då Gud band hela werldens stora prof wid den lilla gerningen, att icke äta af ett wisst träd i paradiset.
Märk då en gång och förstå, att för oss menniskor är wäl en stor åtskilnad på gerningar — det är t. ex. ett omätligen större godt, som tillfogas menniskor genom den trogne själasörjarens eller missionärens tjenst, än genom handtwerkarens eller tjenstepigans — men för Gud är den ena tjensten alldeles lika behaglig som den andra, när den blott flutit af tro och lydnad för hans ord.
Wår Herre Gud har på jorden ett stort rike, hela menskligheten med dess både werldsliga och andliga regering, och uti detta rike äro mångahanda behof, fordras mångahanda tjenare och mångahanda tjenster, som alla äro för det helas bästa nödiga. Der fordras konungar och undersåter, befallande och lydande, lärare och lärjungar, föräldrar och barn, husbönder och tjenare, och alla hafwa de olika kallelser, plig- ter och sysslor; och dessa olika kallelser, pligter och sysslor äro för Gud alla lika dyrbara, emedan Han förordnat dem. Dessutom äro de ock alla för oss behöfliga och nödiga.
Det är detta, som Paulus framställer med bilden af de olika lemmarna i en kropp, sägande: "Icke hafwa alla lemmar enahanda embete. Om hela lekamen wore öga, hwar blefwe då hörseln? Wore han all hörsel, hwar blefwe lukten? Men nu har Gud satt lemmarna hwar för sig särdeles uti lekamen, såsom Han wille. Så äro wi nu många en lekamen i Christus, men inbördes äro wi hwarandras lemmar; och wi hafwa åtskilliga gåfwor efter den nåd, som är oss gifwen", och åtskilliga kallelser.
Nu har Gud gifwit sina särskilda förordningar för hwart och ett af dessa olika stånd, såsom för barn och föräldrar, man och hustru, husbönder och tjenare. Och då nu bwarje menniska nödwändigt måste tillhöra något af dessa stånd, har ock hwarje enskild menniska sina befallningar af Herren. Genom dessa Guds befallningar till hwarje stånd kan hwar och en, som gör de gerningar, Gud har förordnat för hans stånd, wara likaså wiss på, att han gör Gud en tjenst, som om Herren särskildt besökte honom och begärde denna gerning, då man sannerligen skulle wara högst lycklig, blott öfwer att få göra en tjenst åt Honom.
Om t. ex. en tjenstepiga, som tycker sig hafwa ett ringa stånd och aldrig tror sig wara i tillfälle att göra några goda gerningar, kunde rätt besinna detta, så skulle hon hafwa den stora glädjen i sitt hjerta, att hon med alla sina simpla hussysslor gjorde idel goda gerningar och fick beständigt tjena Gud; emedan hennes stånd och sysslor äro lika wäl af Gud förordnade som en biskops eller missionärs gerningar. Försummar du deremot, hwad Gud förordnat för ditt stånd, men i stället gör en i sig sjelf mycket stor gerning, så är den nu af intet wärde inför Gud, och din försummelse af det, som war dig befaldt, är en stor synd.
"Om vi säga oss hava sällskap med Honom och vandra i mörkret, då ljuga vi och göra icke sanningen." (1 Joh. 1:6)
Den stora fråga, hwarpå hela tyngden af detta ställe hwilar, måste
wara, hwad det will säga att wandra i mörkret. I den frågan skola
wi wara mycket försigtiga, att wi icke sjelfwa uttyda den, utan att wi
finna Herrens egen mening, ordets egen förklaring, på det wi måtte
hwarken onödigt bedröfwas eller falskeligen tröstas.
Gud ske lof! det är allt i ordet förklaradt. Christus säger: "Hwar och en, som gör illa, hatar ljuset och kommer icke till ljuset, att hans gerningar icke skola warda straffade." Märk! — "att hans gerningar icke skola warda straffade." Då en menniska skyr det straffande ordet, icke will komma fram med sitt wäsende inför Gud, som är ljuset, och låta straffa synden, bekänna den och söka uppgörelse och försoning, utan går och håller sig undan och säger såsom Judas: "Icke är jag densamme", månne icke detta är att wandra i mörkret? Jemför nu härmed v. 8: "Säga wi, att wi hafwa ingen synd, då bedraga wi oss sjelfwa, ch sanningen är icke i oss." Och deremot (v.9): "Men om wi bekänna wåra synder, Han är trofast."
Korteligen, att säga sig hafwa sällskap med Gud och likwäl wandra i mörkret, är att icke hafwa öppen sak med Gud, icke ligga med sin synd inför nådestolen. Med andra ord: då man icke will låta synden gå under domen, icke will inför Gud bekänna och uppgifwa den för att få den både förlåten och dödad, utan då man will förblifwa ostörd med sin synd och drager öfwer sig ett täckelse af ursäkter och skrymteri för att få hafwa synden i fred, ostraffad och oborttagen.
Den egentliga grunden till detta wandrande i mörkret är en sofwande, ohörsam och obotfärdig ande, som håller Gud för intet. Ty när Gud i sitt ord säger oss sin wilja och sitt råd om wår salighet, säger oss både om hjertats nyfödelse och lefwernets helgelse, och wi likwäl kunna lefwa fram i ett tillstånd, som icke öfwerensstämmer med detta ord, då se wi, att wäsendet och grunden är förstockelse och förakt för Gud. Somliga lefwa mycket fromt utwärtes, wida skilda ifrån werlden genom andaktsöfningar, någon christlig werksamhet och wackra ord och gerningar, men wandra dock i mörkret, ty de lefwa icke inför nådestolen i det "allraheligaste", i "den bättring, som är inför Gud, och den tro, som är till wår Herre Jesus Christus", de weta icke af någon födelse af Anden. Dessa förakta ordet om hjertats inre förhållande och gäcka alltså den Allsmäktige. Men Gud är ett ljus, hans ögon se det, Han märker det wäl, och Han låter icke gäcka sig.
Du som icke wet med dig något Andens födsloarbete i din själ, någon syndens nöd och dom, hwarmed du kämpat inför nådestolen och ändtligen genom Herrens ljufliga budskap fått förlossning ifrån domen och försäkran om förlåtelse, och derigenom ett nytt lif i hjertat — nej, utan du wet blott, att du sjelf började en ny wäg, då du insåg dess nödwändighet, började med andaktsöfningar, böner och goda gerningar, och har så fortgått, utan att någonsin nedsjunka i en öfwermäktig och öfwerflödade synd; icke heller att nåden, midt i din förlägenhet, "öfwerflödat mycket mer", utan din förbättring och din tröst hafwa hållit jemna steg med hwarandra — nemligen så, att din tröst har grundat sig på din förbättring — och dermed går du framåt och hoppas ändå ett godt slut: detta heter att gäckas med Herren och förakta hans ord. Ty du wet, att Skriften lärer en helt annan wäg, genom wår synds och Guds nåds öfwerflödade, denna nya födelsens trånga port; och du wet, att Christus uttryckligen sade: "Utan en warder född — född på nytt, kan han icke se Guds rike." Men du fruktar icke, du hoppas, att du ändå skall se Guds rike.
Du hör några trogna ur en egen liflig erfarenhet tala om nya födelsens werk i hjertat, om syndanöd, om tro och wittnesbörd, om frid och fröjd i den Helige Ande — hwaraf du kan med ögonen se, att det är en stor werklighet — men då är du stum, så länge det ämnet warar, tills man kommer till gerningar, werksamhet och yttre förhållanden, der är du hemma — blott icke i de inre förhållanden af bättring och tro — men du hoppas ändå, att det skall gå wäl med dig, att du skall få se Guds rike! Du ser wäl, hwad Herren säger derom, men det will du icke förstå, icke efterforska, utan går hastigt förbi det; se, detta heter att med sitt inre wandra i mörkret och icke wilja komma fram i ljuset.
Men mångfaldiga äro djefwulens werk till wår förtappelse. Det finns också några bekännare ibland oss, som werkligen hafwa erfarit och kunna med en mängd riktiga ord beskrifwa mycket af detta inre, sin wäckelse och sin troständning, sitt klara wittnesbörd m. m. och förstå att tala både om lagen och evangelium, både om tron och helgelsen — och icke dessmindre nu wandra i mörkret, hwilket bewisar sig dermed, att de med fritt mod öfwa mörkrets gerningar och wilja icke låta förmena sig synden, låta icke straffa sig, utan ursäkta och förswara sitt wäsende. Det är detta, som Johannes anför såsom tecken på dem, hwilka wandra i mörkret, då han tager exempel af hat och säger: "den som säger sig wara i ljuset och hatar sin broder, han är ännu i mörkret och wandrar i mörkret och wet icke, hwart han går; ty mörkret har förblindat hans ögon."
Gud ske lof! det är allt i ordet förklaradt. Christus säger: "Hwar och en, som gör illa, hatar ljuset och kommer icke till ljuset, att hans gerningar icke skola warda straffade." Märk! — "att hans gerningar icke skola warda straffade." Då en menniska skyr det straffande ordet, icke will komma fram med sitt wäsende inför Gud, som är ljuset, och låta straffa synden, bekänna den och söka uppgörelse och försoning, utan går och håller sig undan och säger såsom Judas: "Icke är jag densamme", månne icke detta är att wandra i mörkret? Jemför nu härmed v. 8: "Säga wi, att wi hafwa ingen synd, då bedraga wi oss sjelfwa, ch sanningen är icke i oss." Och deremot (v.9): "Men om wi bekänna wåra synder, Han är trofast."
Korteligen, att säga sig hafwa sällskap med Gud och likwäl wandra i mörkret, är att icke hafwa öppen sak med Gud, icke ligga med sin synd inför nådestolen. Med andra ord: då man icke will låta synden gå under domen, icke will inför Gud bekänna och uppgifwa den för att få den både förlåten och dödad, utan då man will förblifwa ostörd med sin synd och drager öfwer sig ett täckelse af ursäkter och skrymteri för att få hafwa synden i fred, ostraffad och oborttagen.
Den egentliga grunden till detta wandrande i mörkret är en sofwande, ohörsam och obotfärdig ande, som håller Gud för intet. Ty när Gud i sitt ord säger oss sin wilja och sitt råd om wår salighet, säger oss både om hjertats nyfödelse och lefwernets helgelse, och wi likwäl kunna lefwa fram i ett tillstånd, som icke öfwerensstämmer med detta ord, då se wi, att wäsendet och grunden är förstockelse och förakt för Gud. Somliga lefwa mycket fromt utwärtes, wida skilda ifrån werlden genom andaktsöfningar, någon christlig werksamhet och wackra ord och gerningar, men wandra dock i mörkret, ty de lefwa icke inför nådestolen i det "allraheligaste", i "den bättring, som är inför Gud, och den tro, som är till wår Herre Jesus Christus", de weta icke af någon födelse af Anden. Dessa förakta ordet om hjertats inre förhållande och gäcka alltså den Allsmäktige. Men Gud är ett ljus, hans ögon se det, Han märker det wäl, och Han låter icke gäcka sig.
Du som icke wet med dig något Andens födsloarbete i din själ, någon syndens nöd och dom, hwarmed du kämpat inför nådestolen och ändtligen genom Herrens ljufliga budskap fått förlossning ifrån domen och försäkran om förlåtelse, och derigenom ett nytt lif i hjertat — nej, utan du wet blott, att du sjelf började en ny wäg, då du insåg dess nödwändighet, började med andaktsöfningar, böner och goda gerningar, och har så fortgått, utan att någonsin nedsjunka i en öfwermäktig och öfwerflödade synd; icke heller att nåden, midt i din förlägenhet, "öfwerflödat mycket mer", utan din förbättring och din tröst hafwa hållit jemna steg med hwarandra — nemligen så, att din tröst har grundat sig på din förbättring — och dermed går du framåt och hoppas ändå ett godt slut: detta heter att gäckas med Herren och förakta hans ord. Ty du wet, att Skriften lärer en helt annan wäg, genom wår synds och Guds nåds öfwerflödade, denna nya födelsens trånga port; och du wet, att Christus uttryckligen sade: "Utan en warder född — född på nytt, kan han icke se Guds rike." Men du fruktar icke, du hoppas, att du ändå skall se Guds rike.
Du hör några trogna ur en egen liflig erfarenhet tala om nya födelsens werk i hjertat, om syndanöd, om tro och wittnesbörd, om frid och fröjd i den Helige Ande — hwaraf du kan med ögonen se, att det är en stor werklighet — men då är du stum, så länge det ämnet warar, tills man kommer till gerningar, werksamhet och yttre förhållanden, der är du hemma — blott icke i de inre förhållanden af bättring och tro — men du hoppas ändå, att det skall gå wäl med dig, att du skall få se Guds rike! Du ser wäl, hwad Herren säger derom, men det will du icke förstå, icke efterforska, utan går hastigt förbi det; se, detta heter att med sitt inre wandra i mörkret och icke wilja komma fram i ljuset.
Men mångfaldiga äro djefwulens werk till wår förtappelse. Det finns också några bekännare ibland oss, som werkligen hafwa erfarit och kunna med en mängd riktiga ord beskrifwa mycket af detta inre, sin wäckelse och sin troständning, sitt klara wittnesbörd m. m. och förstå att tala både om lagen och evangelium, både om tron och helgelsen — och icke dessmindre nu wandra i mörkret, hwilket bewisar sig dermed, att de med fritt mod öfwa mörkrets gerningar och wilja icke låta förmena sig synden, låta icke straffa sig, utan ursäkta och förswara sitt wäsende. Det är detta, som Johannes anför såsom tecken på dem, hwilka wandra i mörkret, då han tager exempel af hat och säger: "den som säger sig wara i ljuset och hatar sin broder, han är ännu i mörkret och wandrar i mörkret och wet icke, hwart han går; ty mörkret har förblindat hans ögon."
"Det vi hava hört, det vi hava sett med våra ögon, det vi hava beskådat och våra händer hava hanterat av livets ord... det förkunna vi eder." (1 Joh. 1:1,3)
Tänk, hwilken segrande tröst och styrka för Johannes, då han kunde
så betyga! Det är den triumferande vissheten, som härmed uttryckes.
Jag förkunnar ingenting owisst, utan det jag sett med mina ögon, hört
med mina öron, handterat med mina händer.
Johannes war den lycklige, som legat wid Jesu bröst, wandrat, hwilat och wakat med Honom, stått wid hans kors och wid hans uppfarande till himmelen. Icke undra wi då, att Johannes kunde med fröjd göra och lida allting. Han har ock uti sitt evangelium åberopat detta sitt eget skådande: "Wi sågo hans herrlighet, såsom ende Sonens herrlighet af Fadren, full med nåd och sanning."
På samma sätt har ock Petrus triumferat och med sitt eget seende betygat sitt wittnesbörd: "Wi hafwa icke efterföljt några kloka fabler", säger han, "då wi kungjorde eder wår Herres Jesu Christi kraft och tillkommelse; utan wi hafwa sjelfwa sett hans herrlighet." Gud ware lof!
Men du säger: "Hwad hafwa vi för wisshet, som icke med egna ögon sett det?" Gud ware lof! "Den som tror på Guds Son, han har wittnesbörd i sig sjelf" —han har sett och skådat! Gud har icke låtit sig sjelf wara utan wittnesbörd. Den som icke tror Guds wittnesbörd, den är med all rätt straffad med blindhet, den ser intet, ser icke det, som står midt framför honom, såsom de otrogna judar bewisa, hwilka hade Christus och alla hans gerningar för ögonen, så wäl som Johannes och Petrus, och dock sågo intet. Men den, som tror på Guds Son, ser i Honom "Urim och Thummim", ljus och fullkomligheter; han umgås ock dagligen med Christus — skulle han då icke känna Honom!
Den, som tror på Guds Son, ser herrliga ting — först i sig sjelf och sin egen själs historia, nemligen en ny skapelse, icke mindre undranswärd än den första skapelsen. Sedan ser han utom sig oupphörliga bekräftelser på Guds ord. Hwad ser han icke t. ex. blott uti denna lemning af det gamla Israel, de judar, som gå ibland oss? Hwad ser han icke uti ömkligheten af alla hedningars gudaläror? Hwad ser han icke blott i den omständigheten, att ordet om den korsfäste icke stannade med hans död, utan är utgånget i alla land? Hwad behöfwer han mer till bewis för Christi uppståndelse? Och hwad behöfwer han då mer weta om, hwem den Herren war? Är icke allt detta ett seende? Tack och lof, o Gud! Wi hafwa sett, wi hafwa skådat! — men dock icke alla, dock endast de, hwilka du "will det uppenbara". Wäl får man förödmjuka sig under Guds mäktiga hand och tigga om den nåden, om ett andligt öga, om ljuset; ty detta kommer blott ofwanefter, ifrån ljusets Fader.
Det andra, som Johannes här lär oss, är, att wi måste dagligen umgås med dessa himmelska föremål af lifwets ord. Detta sitt dagliga umgänge dermed antyder han med de många upprepade orden: "Det wi hafwa hört, det wi hafwa sett med våra ögon, det wi hafwa beskådat och wåra händer hafwa handterat af lifwets ord." Se, här är det andra nödwändiga wilkoret för att hafwa en allt besegrande tröst och glädje af Christus, nemligen att wi icke blott hafwa hört och sett, utan idkeligen, igen och åter igen höra och se och beskåda och åter beskåda och "handtera" eller nmgås med dessa saker, dessa wåra himmelska rikedomar. Här är hemligheten af att hafwa kraft och tröst i hjertat, nemligen seendet, beskådandet — det idkeliga seendet och beskådandet af wåra fröjdeämnen.
Nu widröra wi en punkt, på hwilken alltsammans beror. Här är orsaken, hwarför så liten frid och fröjd och kraft bor i wåra hjertan. Wi skåda allt annat, tusende gånger, blott icke detta, som gifwer lif och frid. Ja, midt under ett flitigt hörande och läsande kan man dock hafwa sin själs öga riktadt blott på sig sjelf, på uselheten — men i Christi herrlighet, i Guds ewiga utkorelse, i wåra himmelska rikedomar, kan man icke försänka sig. Och hwad hjelper då allt Guds ord! Sådant som wår själ skådar och umgås med, sådant uppfyller hjertat.
Det är en beklaganswärd sjuklighet hos wissa christna, att de så litet betrakta det stora, herrliga, som skulle uppfylla dem med frid och fröjd; deremot försänka de hela själen i sådant, som uppfyller dem med allt ondt, samt med qwal och oro. Det man mest betraktar, af detsamma har man mest intryck. Gud hjelpe oss! Detta är något så wigtigt och nödwändigt, att allting är fåfängt, om wi icke häruti rätta oss efter ordet. Wi böra ock hjelpa hwarandra dertill med förmaningar och uppmuntringar, att wi måtte begynna flitigare umgås med wåra stora rikedomar i Christus. Det finns intet annat sätt att få någon glädje och styrka i hjertat.
Luther, som dagligen intet annat gjorde än att arbeta i ordet och lärdomen, hade dock intet annat råd, än det hwarje enfaldig tjenstepiga har: han tog dagligen för sin egen själs behof trons artiklar för sig och tio Guds bud och några wälbekanta språk om Christus, som han åter för tusende gången betraktade. Ingen christen har ännu uppfunnit något annat sätt att winna och behålla någon kraft i hjertat. Gud hjelpe oss till werkligheten af denna punkt!
Johannes war den lycklige, som legat wid Jesu bröst, wandrat, hwilat och wakat med Honom, stått wid hans kors och wid hans uppfarande till himmelen. Icke undra wi då, att Johannes kunde med fröjd göra och lida allting. Han har ock uti sitt evangelium åberopat detta sitt eget skådande: "Wi sågo hans herrlighet, såsom ende Sonens herrlighet af Fadren, full med nåd och sanning."
På samma sätt har ock Petrus triumferat och med sitt eget seende betygat sitt wittnesbörd: "Wi hafwa icke efterföljt några kloka fabler", säger han, "då wi kungjorde eder wår Herres Jesu Christi kraft och tillkommelse; utan wi hafwa sjelfwa sett hans herrlighet." Gud ware lof!
Men du säger: "Hwad hafwa vi för wisshet, som icke med egna ögon sett det?" Gud ware lof! "Den som tror på Guds Son, han har wittnesbörd i sig sjelf" —han har sett och skådat! Gud har icke låtit sig sjelf wara utan wittnesbörd. Den som icke tror Guds wittnesbörd, den är med all rätt straffad med blindhet, den ser intet, ser icke det, som står midt framför honom, såsom de otrogna judar bewisa, hwilka hade Christus och alla hans gerningar för ögonen, så wäl som Johannes och Petrus, och dock sågo intet. Men den, som tror på Guds Son, ser i Honom "Urim och Thummim", ljus och fullkomligheter; han umgås ock dagligen med Christus — skulle han då icke känna Honom!
Den, som tror på Guds Son, ser herrliga ting — först i sig sjelf och sin egen själs historia, nemligen en ny skapelse, icke mindre undranswärd än den första skapelsen. Sedan ser han utom sig oupphörliga bekräftelser på Guds ord. Hwad ser han icke t. ex. blott uti denna lemning af det gamla Israel, de judar, som gå ibland oss? Hwad ser han icke uti ömkligheten af alla hedningars gudaläror? Hwad ser han icke blott i den omständigheten, att ordet om den korsfäste icke stannade med hans död, utan är utgånget i alla land? Hwad behöfwer han mer till bewis för Christi uppståndelse? Och hwad behöfwer han då mer weta om, hwem den Herren war? Är icke allt detta ett seende? Tack och lof, o Gud! Wi hafwa sett, wi hafwa skådat! — men dock icke alla, dock endast de, hwilka du "will det uppenbara". Wäl får man förödmjuka sig under Guds mäktiga hand och tigga om den nåden, om ett andligt öga, om ljuset; ty detta kommer blott ofwanefter, ifrån ljusets Fader.
Det andra, som Johannes här lär oss, är, att wi måste dagligen umgås med dessa himmelska föremål af lifwets ord. Detta sitt dagliga umgänge dermed antyder han med de många upprepade orden: "Det wi hafwa hört, det wi hafwa sett med våra ögon, det wi hafwa beskådat och wåra händer hafwa handterat af lifwets ord." Se, här är det andra nödwändiga wilkoret för att hafwa en allt besegrande tröst och glädje af Christus, nemligen att wi icke blott hafwa hört och sett, utan idkeligen, igen och åter igen höra och se och beskåda och åter beskåda och "handtera" eller nmgås med dessa saker, dessa wåra himmelska rikedomar. Här är hemligheten af att hafwa kraft och tröst i hjertat, nemligen seendet, beskådandet — det idkeliga seendet och beskådandet af wåra fröjdeämnen.
Nu widröra wi en punkt, på hwilken alltsammans beror. Här är orsaken, hwarför så liten frid och fröjd och kraft bor i wåra hjertan. Wi skåda allt annat, tusende gånger, blott icke detta, som gifwer lif och frid. Ja, midt under ett flitigt hörande och läsande kan man dock hafwa sin själs öga riktadt blott på sig sjelf, på uselheten — men i Christi herrlighet, i Guds ewiga utkorelse, i wåra himmelska rikedomar, kan man icke försänka sig. Och hwad hjelper då allt Guds ord! Sådant som wår själ skådar och umgås med, sådant uppfyller hjertat.
Det är en beklaganswärd sjuklighet hos wissa christna, att de så litet betrakta det stora, herrliga, som skulle uppfylla dem med frid och fröjd; deremot försänka de hela själen i sådant, som uppfyller dem med allt ondt, samt med qwal och oro. Det man mest betraktar, af detsamma har man mest intryck. Gud hjelpe oss! Detta är något så wigtigt och nödwändigt, att allting är fåfängt, om wi icke häruti rätta oss efter ordet. Wi böra ock hjelpa hwarandra dertill med förmaningar och uppmuntringar, att wi måtte begynna flitigare umgås med wåra stora rikedomar i Christus. Det finns intet annat sätt att få någon glädje och styrka i hjertat.
Luther, som dagligen intet annat gjorde än att arbeta i ordet och lärdomen, hade dock intet annat råd, än det hwarje enfaldig tjenstepiga har: han tog dagligen för sin egen själs behof trons artiklar för sig och tio Guds bud och några wälbekanta språk om Christus, som han åter för tusende gången betraktade. Ingen christen har ännu uppfunnit något annat sätt att winna och behålla någon kraft i hjertat. Gud hjelpe oss till werkligheten af denna punkt!
"Älsken eder storligen inbördes av rent hjärta, såsom de, som äro födda på nytt." (1 Petr. 1:22)
Då kärleken till Guds barn är en frukt och ett tecken af den nya
födelsen, följer deraf, att en förmaning till denna kärlek icke angår hwem
som helst, utan endast pånyttfödda christna. Må man aldrig företaga
sig att förmana "den, som är född (blott) efter köttet", att älska dem,
som "äro födda efter Anden". Det blir alltid ett fåfängt arbete att
wilja upphäfwa den gamla fiendskapen mellan ormens säd och qwinnans.
Det är de trogna, det angår, då Herren Christus och apostlarna
förmana: "Älsken eder storligen inbördes!" Ty fastän kärleken är född af
Anden i wåra hjertan och wäxer ur wår förening med Frälsaren, behöfwer
den dock, såsom alla Andens frukter, att wäl wårdas och skötas.
Deraf alla Skriftens förmaningar och uppmuntringar till kärlek! Och
det är en stor förlust och stor fara, om du förlorar kärleken till
bröderna.
Nu är det ock många omständigheter, som wilja afkyla denna kärlek. Wår afswurne fiende, som wäl wet, hwad han wunnit, om han får dig afskild från brödrakretsen, stämplar alltid emot de christnas brödrakärlek. Och i wåra egna hjertan finner han många medel. Men som denna kärlek är en så utmärkande frukt af lifwet i Christus, så är den ock alltid af detta lif beroende. Så länge jag lefwer i frisk öfning af bättring och tro, älskar jag ock bröderna. Derföre ligger den första, allmännaste och mest wäsendtliga orsaken till en afkolnande kärlek uti ett förswagadt nådelif.
Då ett jordiskt sinne börjar taga öfwerhand hos en christen, så att han icke mer lefwer i daglig öfning af bättring och tro, af syndens kännedom och nådens omfattande, då börjar han ock med detsamma blifwa kall för bröderna och mer se deras fel än den nåd, som bor i dem. Äfwen sålunda fullbordas de orden af Herrens mun: "Efter det ondskan får öfwerhanden, warder kärleken i många förkolnad." Härjemte är ock hos bröderna mycket oförstånd och andra oarter, som kunna stöta och afkyla kärleken. Ändtligen komma ock härtill stundom skiljaktiga meningar, som söndra brödrakretsen. Skiljaktigheterna röra wisserligen blott mindre wäsendtliga frågor — ty i den stora hufwudsaken äro alla trogna i hela werlden ense — men likwäl kunna dessa bimeningar förorsaka kärleken dödliga sår.
Detta sker isynnerhet på twenne sätt: Först när jag icke förstår, att en broder kan wara lika redlig och benådad christen, fastän han icke fattar alla punkter i Guds ord såsom jag — när jag icke förstår, att bland dem, som i wissa frågor hafwa andra meningar, äfwen finnas trogna Guds barn; ty då följer, att jag börjar fördöma alla sådana, som i något mål få en annan mening än jag, och ett sådant dömande måste alltid utsläcka kärleken. Annat är det, om jag blott emotstår den falska meningen eller straffar ett fel eller oförståndigt beteende af min broder, såsom Christus straffade Petrus, när han tog till swärd, och en annan gång kallade honom "satan" (motståndare). Sådan bestraffning kan alltid stå tillsammans med kärleken; men att helt fördöma den, som dock har i Christi blod sin enda tröst, sitt allt i alla, det är alldeles emot kärleken och dödar densamma.
För det andra sker det, när dessa bifrågor blifwa så stora och wigtiga för mig, att de intaga främsta rummet i hjertat, hwilket bewisar sig dermed, att alla de, som äro ense med mig i den frågan, om de ock icke lefwa i Christus, dock blifwa mig kärare än de Jesu wänner, som icke äro ense med mig i den frågan. O, ett betänkligt tecken! O, ett fruktanswärdt förhållande! Märk, då en fråga af kanske så ytlig beskaffenhet, att den kan med all wärma omfattas af Christi fiender, blir mig så wigtig, att jag med mer kärlek och glädje möter dessa, blott derföre att de befrämja denna enskilda bifråga, än jag ser de syskon i Christus, som hafwa fått med mig lika dyrbar tro i rättfärdigheten, "hwilken wår Gud gifwer och Frälsaren Jesus Christus".
Se, att en menniska, som är min Herres fiende, som ännu aldrig fått i sinnet att söka sin försoning och frid i Lammets blod, ännu aldrig legat såsom förtappad syndare wid Jesu fötter, utan förtrampar Guds Son och aktar testamentets blod såsom orent, blir mig kärare än en Jesu wän, som i Lammets död och smärta har sitt allt i alla, som är ett Guds barn och min ewighetsbroder — är icke detta ett betänkligt, ett fruktanswärdt förhållande? Och wittnar icke detta, att den bifråga, som warit orsaken härtill, har blifwit mig wigtigare än Frälsaren, då bröderna i den frågan äro mig kärare, än bröderna i Christus. Då nu således kärleken till Guds barn genom så många omständigheter kan afkylas, huru wigtigt är det icke att wäl gifwa akt på sig samt på de stora skäl, wi hafwa, att älska nådesyskonen!
Nu är det ock många omständigheter, som wilja afkyla denna kärlek. Wår afswurne fiende, som wäl wet, hwad han wunnit, om han får dig afskild från brödrakretsen, stämplar alltid emot de christnas brödrakärlek. Och i wåra egna hjertan finner han många medel. Men som denna kärlek är en så utmärkande frukt af lifwet i Christus, så är den ock alltid af detta lif beroende. Så länge jag lefwer i frisk öfning af bättring och tro, älskar jag ock bröderna. Derföre ligger den första, allmännaste och mest wäsendtliga orsaken till en afkolnande kärlek uti ett förswagadt nådelif.
Då ett jordiskt sinne börjar taga öfwerhand hos en christen, så att han icke mer lefwer i daglig öfning af bättring och tro, af syndens kännedom och nådens omfattande, då börjar han ock med detsamma blifwa kall för bröderna och mer se deras fel än den nåd, som bor i dem. Äfwen sålunda fullbordas de orden af Herrens mun: "Efter det ondskan får öfwerhanden, warder kärleken i många förkolnad." Härjemte är ock hos bröderna mycket oförstånd och andra oarter, som kunna stöta och afkyla kärleken. Ändtligen komma ock härtill stundom skiljaktiga meningar, som söndra brödrakretsen. Skiljaktigheterna röra wisserligen blott mindre wäsendtliga frågor — ty i den stora hufwudsaken äro alla trogna i hela werlden ense — men likwäl kunna dessa bimeningar förorsaka kärleken dödliga sår.
Detta sker isynnerhet på twenne sätt: Först när jag icke förstår, att en broder kan wara lika redlig och benådad christen, fastän han icke fattar alla punkter i Guds ord såsom jag — när jag icke förstår, att bland dem, som i wissa frågor hafwa andra meningar, äfwen finnas trogna Guds barn; ty då följer, att jag börjar fördöma alla sådana, som i något mål få en annan mening än jag, och ett sådant dömande måste alltid utsläcka kärleken. Annat är det, om jag blott emotstår den falska meningen eller straffar ett fel eller oförståndigt beteende af min broder, såsom Christus straffade Petrus, när han tog till swärd, och en annan gång kallade honom "satan" (motståndare). Sådan bestraffning kan alltid stå tillsammans med kärleken; men att helt fördöma den, som dock har i Christi blod sin enda tröst, sitt allt i alla, det är alldeles emot kärleken och dödar densamma.
För det andra sker det, när dessa bifrågor blifwa så stora och wigtiga för mig, att de intaga främsta rummet i hjertat, hwilket bewisar sig dermed, att alla de, som äro ense med mig i den frågan, om de ock icke lefwa i Christus, dock blifwa mig kärare än de Jesu wänner, som icke äro ense med mig i den frågan. O, ett betänkligt tecken! O, ett fruktanswärdt förhållande! Märk, då en fråga af kanske så ytlig beskaffenhet, att den kan med all wärma omfattas af Christi fiender, blir mig så wigtig, att jag med mer kärlek och glädje möter dessa, blott derföre att de befrämja denna enskilda bifråga, än jag ser de syskon i Christus, som hafwa fått med mig lika dyrbar tro i rättfärdigheten, "hwilken wår Gud gifwer och Frälsaren Jesus Christus".
Se, att en menniska, som är min Herres fiende, som ännu aldrig fått i sinnet att söka sin försoning och frid i Lammets blod, ännu aldrig legat såsom förtappad syndare wid Jesu fötter, utan förtrampar Guds Son och aktar testamentets blod såsom orent, blir mig kärare än en Jesu wän, som i Lammets död och smärta har sitt allt i alla, som är ett Guds barn och min ewighetsbroder — är icke detta ett betänkligt, ett fruktanswärdt förhållande? Och wittnar icke detta, att den bifråga, som warit orsaken härtill, har blifwit mig wigtigare än Frälsaren, då bröderna i den frågan äro mig kärare, än bröderna i Christus. Då nu således kärleken till Guds barn genom så många omständigheter kan afkylas, huru wigtigt är det icke att wäl gifwa akt på sig samt på de stora skäl, wi hafwa, att älska nådesyskonen!
"Och männerna vände sitt ansikte och gingo åt Sodom. Men Abraham vart stående för Herren och trädde fram för Honom och sade: Vill du då förgöra den rättfärdiga med den ogudaktiga? (1 Mos. 18:22-23)
Wi gå in i Mamres lund och lyssna till det märkliga samtal, som
på höjden derofwanför hålles mellan Abraham och hans underbara
gäster, då de blicka ut öfwer nejderna emot Sodom, som nu skulle
förstöras (1 Mos. 18: 16—33). Hela detta uppträde är redan till sin
art så kostligt, ehwad man ser på den himmelske Fadrens mildhet eller
den trogne tjenarens förtroliga och nitiska beteende, att det kan förlusta
alla trognas hjertan. Men det wisar oss på samma gång, hwad alla
trogna hafwa att göra uti likartade tider; det öppnar oss en blick in uti
en trogen Guds wäns hjerta, just på en tid då ett gudlöst folk skulle
hemsökas med en Herrens straffdom. Och ännu mer tilldragande och
trosstärkande är den blick, det öppnar oss i den himmelske Fadrens
förbarmande hjerta, och det höga wärde Han sätter på sina trogna, då
Han will för blott tio rättfärdiga skona en hel stad, full med gudlösa
föraktare. Den, som i bibeln läser berättelsen i sin helhet, ser äfwen,
huru den himmelske Fadren nedlåter sig till sina tjenares ståndpunkt,
fördöljer sitt majestät och omkläder sitt gudomswäsen i en mensklig gestalt
och sina tankar i menskliga talesätt, så att man tycker sig se och höra
blott en menniska — allt för att hos sin tjenare aflägsna all räddhåga
och helt draga hans förtroende till sig. Detta lyckas honom ock. Wi
se, huru Abrahams tro mer och mer upptändes af Guds wänlighet, så
att han går steg för steg längre i sin bön, ehuru alltmer likasom förlägen
för sin djerfhet. När Abraham hörde, att Herren för femtio rättfärdigas
skull wille förskona Sodom, insåg han likwäl genast, att äfwen
med detta beting woro de hotade städerna ändock hemfallna åt Guds
wrede; derföre höll han det ytterst nödigt att alltfort inskränka det förra
antalet; och när han ändtligen slutade med antagandet af tio och erhöll
försäkran om bönhörelse, tyckte han, att ett widare förminskande af
antalet wore att kränka den Allrahögstes rättfärdighet, och att Herren,
om der icke ens funnes tio rättfärdiga, icke skulle kunna göra ett uppehåll
i sin rättfärdighets dom, hwarföre patriarken tidigt den följande morgon,
orolig, återwände till samma ställe, der han hade talat med Herren,
och ser nu med bekymmer röken uppstiga ur dalen såsom röken ur en
ugn. Han hade alltså erhållit ett så djupt intryck af Guds rättfärdighet,
att han wisste, att den följande morgonen skulle bringa honom
det afgörande utslaget. Herren stod med sin tjenare på en höjd, hwarifrån man kunde skåda
ut öfwer Sodom och dess nejder. Så har ock hwarje trogen genom
Andens ljus en öfwer de menskliga omständigheterna upphöjd blick och
skådar i stora skakande werldshändelser blott den Allmäktiges tankar och
ser, att det är blott Guds sanning och domar, som deri uppenbara sig.
Herren omtalade för Abraham, hwad Han wille göra med Sodom och
Gomorrha. Äfwen för oss uppenbarar Han genom sitt ord sina rådslag.
Wi weta, att när ett folk kommit derhän, att det icke mer aktar
Herrens röst, utan med fräckhet trampar både hans bud och hans
barmhertighet, då stiger syndaropet mot himmelen och nedkallar den
Allsmäktiges eldsnit uti stora utwärtes hemfökelser. Och hwad wi då böra
göra, hafwa wi nu sett. Den, som är benådad med den förtroliga
barnaskapsanden inför Gud, så att han kan tala med Honom såsom ett
barn med sin fader, bör nu anwända denna nåd, framträda för Herren
och "stå inför Honom", såsom Abraham, med förböner för dem, som
hotas med hans hemsökelser. Ja, låtom oss, såsom apostelen förmanar,
hafwa böner och förböner för alla menniskor, för konungar och all
öfwerhet, för hela Christi församling och för wåra närmaste. Gud will
göra stora ting, men helst på sina barns böner, på det hans nåd må
warda känd och prisad; derföre böra wi bedja mycket af Honom. Wi
se, huru den fromme patriarken sex gånger ödmjukt utbeder sig att få
begära ännu något mer; och icke en enda gäng af dessa sex war hans
bön fruktlös. Gud swarade honom för hwar gång nådefullt. Och så
ofta wi bedja om förbarmande för syndare, äro wi förwissade, att wår
bön är Gud behaglig, ty den stämmer då så wäl öfwerens med
hans eget hjerta. De trognas förböner göra wäl icke Guds domar och
hans nåderikes lagar om intet — den, som sjelfwilligt emotstår Herrens
Ande, kan icke ens genom Christi egen förbön och tårar frälsas, såsom
wi se på de obotfärdiga judar — men det werkar förbönen, att Gud
gör något synnerligt för dem, som äro föremål för hans älskade wänners
böner. Ja, wi se här, att Herren war hjertligen willig att förlåta alla
dessa hotade städer, om der blott funnits tio rättfärdiga.
Och här är nu det andra, wi skulle lära af detta bibelrum. Och
det är något öfwermåttan herrligt, som framlyser ur Guds hjerta. Se
nemligen, huru dyr för Guds ögon en enda rättfärdig är, d.w.s.
en själ, som är rättfärdiggjord genom tron i Christi blod, har syndernas
förlåtelse och far efter helgelse. För några få sådana will Herren
förskona en hel stad, full med ogudaktiga. Herren Christus lärer då
wisserligen hafwa en dyr skatt på jorden uti alla sina trogna, som der äro
förströdda! Wisst borde det innerligen draga och böja oss till hans
fotapall. Och näst förbönen af wår store öfwersteprest är wisst ingenting
så bestämmande för Herrens wägar med folken, som hans blick på de
få rättfärdiga och deras förböner.
"I ären världens ljus." (Matt. 5:14)
Då Herren säger, att Han är werldens ljus, och på ett annat
ställe till sina lärjungar: I ären werldens ljus, motsäga dessa ord
hwarandra alldeles icke. Jesu lärjungar äro werldens ljus, lika wisst
som Han war det sjelf. I det afseendet, att Han war en försoning
för werldens synder, der står Han allena; der regerar Han, utan någon
medhjelpare — Han trampade vinpressen allena. Men i det afseendet,
att Han framställde genom sitt exempel Guds wäsendes egenskaper,
deruti intager Han samma plats, som hans trogna skola intaga. Hwarje
frälst syndare kan wara och måste wara en framställning af Guds
helighet och kärlek, såsom Jesus war det sjelf på jorden.
Gud den allrahögste har deruti uppenbarat ett prof af sin wisdom,
att Han omwänder sina trogna att wara werldens ljus. Många Guds
egenskaper kunna beskådas i skapelsens werk, och ännu oändligen klarare
äro de för oss framställda i hans uppenbarade ord. Men det är blott
några få, tänkande sinnen, som studera naturens bok, och äfwen den
skaran, som med allwar betraktar Guds heliga ord, är jemförelsewis
ganska fåtalig. Men de troendes umgänge och uppförande, det är den
bok, som alla menniskor läsa; de christnas lefwerne är uppenbart för
alla dem, af hwilka de äro omgifna. Intet begrundande skarpsinne
behöfs för att kunna granska deras ord och gerningar; nej, både de
lärda och de olärda gifwa noga akt på deras förhållande. Och otaliga
menniskor skulle aldrig hafwa tänkt på att undersöka Guds uppenbarade
ord, om de icke hade blifwit förda till uppmärksamhet på Gud, genom
att se hans wäsende uppenbaradt i hans barns lefwerne. Då werldens
barn se, hwad Christi lärjungar hafwa blifwit genom tron på evangelium,
då blifwa de ofta bewekta att lyssna till och undersöka detta evangelium
och slutligen äfwen att annamma det.
Christi allmänna församlings pligt är också hwarje enskild
församlings, och hwarje dess medlems pligt. Hwarje christlig församling är
satt till ett werldens ljus, för att wisa Guds helighet och kärlek och
sålunda tjena till att locka syndare till Frälsaren. Om någon församling
icke sålunda framter något werldens ljus, som står i klar åtskilnad mot
den onda, förmörkade werlden rundtomkring, så förtjenar den icke namn
af Christi församling. Låtom oss emellertid wäl ihågkomma, att såsom
hwarje församling är sammansatt af enskilda medlemmar, så beror det
helas beskaffenhet på de enskilda medlemmarnas. Hwarje medlem är
kallad att wara ett werldens ljus — "ett Christi lefwande bref, kändt
och läst af menniskorna". Om någon medlem i Christi församling icke
är ett sådant ljus, ett sådant lefwande bref från kärlekens och helighetens Gud, då förwerkar han sin rättighet att tillhöra den — han är
endast en skada och en skam för församlingen, och han är också en stor
skada för werlden rundtomkring.
Älskade bröder och systrar, står det så till med någon af oss? Wi
göra denna fråga, icke att någon skall se sig omkring och anfalla andra
med sin dom, utan att hwar och en, som kallar sig Jesu lärjunge, må
fråga sig själf: "Står det så till med mig?" Wi bedja hwar och en af
eder alla att uppriktigt undersöka, hwad det är hos dig, just hos dig —
i dina afsigter, eller ord, eller gerningar — som kan förhindra Christi
rike och hans namns ära. Må hwar och en, som kallar sig en Christi
lärjunge, göra sig sjelf denna fråga på fullt allwar: "Hwad är det hos
mig, som kan gifwa lastarena rum och förhindra syndares omwändelse?
Är icke jag på något sätt en orsak dertill, att någon själ missaktar ordet
och anser all lefwande christendom för skenhelighet?" Ja, må hwarje
Jesu lärjunge göra sig sådana frågor! Må hwarje christen nu, i denna
stund, undersöka, hwad som hindrar Christi rike hos honom; och
uppskjuten icke ett ögonblick att söka rättelse och hjelp deremot. Det må
swida, det må göra smärta, men det är bättre nu än sedan. Låtom
oss aldrig glömma, att den grenen, som icke bär frukt, skall afhuggas
och kastas i elden.
Detta är nu icke egentligen taladt till dem, som dagligen straffa och
döma sig sjelfwa och borde nu twärtom se bort ifrån sig och så alldeles
inswepa sig i Christus, att deras själ uti hans nåd finge den hwila och
styrka, som fordras för helgelsen; utan här tala wi till dem, som under
evangelii bekännelse äro lättsinniga och wårdslösa. Det är om sådana
Luther säger: "Här gäller icke att se på deras mun, utan på deras
lefwerne." Ja, här gäller icke, att du kan wackert tala, utan ock, om du
har någon Andens och kraftens bewisning. Af Gud och Christus är
lätt att berömma sig; men derpå skall det bewisa sig, att din tro är
sann och uppriktig, om den ock medför en helig Ande i ditt hjerta, som
angriper, binder och korsfäster din gamla menniska och gör dig ödmjuk
och kärleksfull. Du skall wäl ändå aldrig i tiden blifwa nöjd med din
helgelse och kraft, så framt du är waken och icke blifwit af tjusaren söfd
i sjelfhelighetens inbillningar — du skall wäl ännu alltid känna mycket
mer din synd än din helighet. Men andra skola wittna, och på ljufare
tider skall du sjelf med apostelen besanna, att "Guds nåd har dock icke
warit fåfäng i dig", att de mest framstående Andens frukter, ehuru icke
till det mått som du önskade, likwäl werkligen följt af din tro.
"Han skall föda sin hjord såsom en herde. Han skall församla lammen i sin famn och fodra de lammdigra." (Jes. 40:11)
Tänk, hwilken tröst, då man i medwetandet af sitt eget hjertas
mörker, falskhet och ostadighet, af djefwulens grymma afsigter, list och
ihärdighet, och slutligen af den förwirrande mångfalden af lärdomswäder,
känner sig otrygg och bäfwande för att förwillas, borttappas, förloras
— hwilken tröst, då Herren säger, att Han will sjelf wara wår Herde.
Tänk, hwilken tröst för en arm syndare, som känner sin ömkliga
wanmakt i allting, att Christus betraktar syndare blott såsom får; wi betyda
icke mer, wi äro blott får, för hwilka Han är den gode Herden, som
hellre låter sitt lif, än Han ser, att fåren förgås. Tänk, hwilken tröst,
då man också med bekymmer ser på den öfriga "klena hjordens" faror,
ser, huru mycket som förwillar fåren — hwilken tröst, att Han som har
"all makt i himmelen och på jorden", Han är Herden för fåren, Han
skall sörja för dem. Och tänk, hwilket betryggande rättesnöre för alla de
underherdar, de "små drängar", såsom Esaias kallar dem, som in- och
utifrån ansättas med frågan: "Wisar du fåren den rätta wägen,
behandlar du fåren rätt?" hwilken tröst att ega detta betryggande
rättesnöre, detta afgörande föredöme af Herren sjelf, som säger: Jag är den
gode Herden. För denna Öfwerherde måste wi dock alla samt och
synnerligen böja oss, efter Honom måste wi rätta oss, annars äro wi
sannerligen inga goda herdar. Hwilken som icke har Christi Ande, han
hör icke Honom till.
Det första, som i detta ämne är tänkwärdt och fröjdar en fattig
syndare, är, att wi här se, huru Gud betraktar menniskorna blott såsom
får, borttappade och wanmäktiga får, som omöjligt kunna sjelfwa wårda
och wakta sig för ulfwen, utan helt och hållet bero af en herde. Så
har ju Herren öfwerallt beskrifwit menniskan och arbetar oupphörligt på
att nedslå och fråntaga oss de inbillningar, som ligga så djupt i all wår
natur, att wi sjelfwa skola hafwa ljus och kraft att hjelpa oss, wi skola
wäl något förstå och något kunna göra. Emot denna djupa, oändliga
inbillning säger ordet twärtom: "Gud såg af himmelen uppå menniskors
barn, om der wore någon förståndig, som frågade efter Gud; men de
äro alla affallna och allesammans odugliga; der är ingen, som gör
godt, ja, icke en." Ja, wi äro så "odugliga", säger apostelen, att "wi
äro icke ens beqwäma något tänka såsom af oss sjelfwa^, utan Gud
måste werka "både wilja och gerning". En sådan oduglighet ligger nu
uttryckt uti bilden af får. Fåren äro bland alla djur de mest
blottställda, wärnlösa och enfaldiga; icke hafwa de tänder att förswara sig
med emot ulfwen, derjemte äro de kända för en sådan brist på klokhet,
att de blifwit till ett ordspråk för den egenskapen, så att man kallar en
mycket inskränkt menniska, ett får. Så äro wi ock alla i det andliga
besynnerligt dåraktiga. De eljest mest kloka män äro de största dårar,
så snart det rör deras egna själar; och de mest upplyfta christna äro
alltid för satans djuphet förlorade, om Herren släpper dem. Och äfwen
då wi som tydligast se, hwad wi borde göra, äro wi dock så
wanmäktiga, att wi ofta måste ropa och qwida: "Jag är såld under synden;
det goda, som jag will, det gör jag icke; och det onda, som jag icke
will, det gör jag". O, besinna dock en gång detta, du som förbråkar
ditt hjerta med frågan om ditt eget åtgörande till din salighet! Du
betyder icke så mycket, du är blott ett får; fall ned för Herren och bekänn
med David: "Jag är ett wilsefarande och borttappadt får; sök din
tjenare!" Bekänn, att du förmår alls intet, icke ens något tänka; begär
allting blott såsom en gåfwa af Herren. Om Han behagar gifwa dig
något, så har du det; om icke Han gifwer, så är allt förgäfwes. Du är
blott ett swagt och wärnlöst får.
Men se nu widare, hwilken outsäglig tröst det är, att Herren
Christus sjelf säger sig stå i det förhållande till oss, som en herde till
fåren. Nu är det en herdes sak, att han skall hafwa wård om fåren —
att han icke skall wänta, det fåren skola sjelfwa kunna förswara sig,
sjelfwa wakta sig för ulfwen, sjelfwa öfwerwinna honom, utan det är
herden, som skall göra allt detta och det utan afseende på, om fåren
äro det wärda eller icke. Det tillhör herdens kall. Tänk nu, då Herren
Jesus sjelf säger: Jag är den gode herden, så tillåter Han ju, att
jag så anser Honom, och att jag wäntar af Honom just det, som tillhör
en herde. Hwem skulle jag tro, om icke Herren sjelf?
"Bliven i mig! Bliven i min kärlek." (Joh. 15:4,9)
Märk detta: Blifwen i mig! — Blifwen i min kärlek! Det måste
ligga något besynnerligt wigtigt i dessa ord, efter Herren sjelf så ofta
upprepar dem. Det är icke mindre än tio gånger efter hwarandra, som
Herren i Joh. 15 brukar det ordet om blifwandet i Honom, hwaraf
hwar och en må betänka, med hwilket allwar och nit wår Frälsare will
inskärpa denna sak hos oss, och huru öfwermåttan wigtig den måste
wara, då Han så ofta upprepar ett och samma ord. Då måste det ock
wara oss af stor wigt att fatta, hwad Herren menar. Gif då akt på,
huru Han talar, och betänk, att Han icke säger: Blifwen i min tjenst,
blifwen i min efterföljelse, eller blifwen i bön till mig — nej, Han
talar om ett mycket innerligare förhållande, då Han säger: "Blifwen i
mig;" "om I blifwen i mig." Hela det djupa innehållet af detta
uttryck lärer wäl ingen i tiden kunna helt genomskåda eller utsäga; men
så mycket inse wi, att det talar om den allrainnerligaste förening med
Honom — sådan Han ock uttryckt den med bilden af grenar i ett träd.
Men hwad wi kunna förnimma af denna förening och hwarigenom den
uppkommer, det antyder Herren med de förklarande tilläggen: "Om
mina ord blifwa i eder — blifwen i min kärlek." Wi blifwa i Christus,
då wi blifwa i hans kärlek och hafwa hans ord icke blott i hufwudet
och munnen, utan i hjertat, så att det utgör wår werkliga tröst.
Ditt blifwande i Christus och hans blifwande i dig är ofta den
allrastörsta hemlighet. Men gif akt på, om du lefwer af Christi ord
och Christi kärlek. Är det så, då lefwer du i Christus, och Christus i
dig. Du kan wäl weta med dig, om du har tröst i Christus, således:
om du plägar hafwa bekymmer öfwer dina synder och uselheter och då
får din tröst endast genom ordet om Christi kärlek, Christi rättfärdighet,
Christi blod, eller om ditt hjerta har tröst af sig sjelft eller af något
ditt görande — gif wäl akt på, om du har din tröst genom hörande
eller genom görande. Då märker du, om du lefwer af tron. När du
med allt eget arbete aldrig kan blifwa tröstad, utan endast genom
evangelii hörande, då märker du, att din tröst kommer af tro. Detta är
en punkt så wigtig, att den, som icke will wara bedragen, måste
nödwändigt derpå gifwa akt. Har du ett hjerta, som beror och lefwer af
ordet om Christus, liksom kroppen af lekamlig spis, då blifwer du i
Honom och Han i dig; då känner du ock, huru ditt hjerta innerligen
drages till Honom, hungrar och törstar efter Honom och blott i Honom
och hans kärlek får tröst och lif.
Hwad det will säga, att wi lefwa af Christi kärlek, och att Christus
lefwer i oss genom tron, det är herrligt beskrifwet af Paulus i
Gal. 2: "Jag är genom lag död ifrån lagen, på det jag skall lefwa
för Gud; jag är korsfäst med Christus. Men jag lefwer, dock icke nu
jag, utan Christus lefwer i mig; ty det jag nu lefwer i köttet, det
lefwer jag i Guds Sons tro, som har älskat mig och gifwit sig sjelf ut
för mig." Se här helgelsens rätta lif och rätta kraft. Detta heter:
Blifwen i mig — blifwen i min kärlek. Märk, huru apostelen talar:
"Jag är genom lag död ifrån lagen — jag lefwer nu i Guds Sons tro,
som har älskat mig." Se här, du arma själ, hwad det är, som fattas
dig, då du är slaf under synden, då du wäl kan förskräckas, ja, förtwifla
för synden, men likwäl icke kan rent afsky och hata henne, utan synden
är wäldig öfwer alla dina sinnen och lemmar. Felet är, att du icke
är död ifrån lagen, icke är fri och salig i Christi kärlek, utan är
inwärtes lagbunden och trälsinnad. Huru war det då möjligt, att du
skulle hafwa lif och kraft och en helig wilja? "Om en lag wore gifwen,
som kunde göra lefwande, så wore rättfärdigheten sannerligen af lagen."
Nej, bokstafven dödar; lagen gör blott synden lefwande och "mäktig i
wåra lemmar att göra döden frukt". Will du hafwa lif och kraft till
någon helgelse, så måste du wara "död ifrån lagen" och lefwa blott i
Christi kärlek. Apostelen sade: Jag är genom lag död ifrån lagen.
Först har sjelfwa lagen dödat mig, min sjelfwerksamhet och inbillning,
nemligen då den uppwäckte i mig all synd, "beswek mig och dräpte mig
dermed" — "och jag wardt död" — det war slut med mig, jag förmådde
intet mer göra, känna, tänka eller företaga, kunde icke röra ett finger
till min frälsning, jag war förtappad, jag war död. Då kom en annan
lag, trons lag, och sade: Tro på Herren Jesus! Evangelium förkun-
nade mig all Christi förtjenst, hans död och hans kärlek, och allt för
mig, och min ande blef lefwande; och nu, skild från den gamle
man-nen, blef jag förenad med Honom, som är uppstånden ifrån de döda,
och "jag lefwer, dock icke nu jag, utan Christus lefwer i mig; ty det
jag nu lefwer i köttet, det lefwer jag i Guds Sons tro, som har älskat
mig och gifwit sig sjelf ut för mig." Det är sjelfwa lifwet i mitt lif,
att Guds Son har älskat mig och gifwit sig sjelf ut för mig. Detta
heter: "Blifwen i min kärlek."
"Vandra, såsom tillbörligt är, var och en i den kallelse, vari ni är kallade, med all ödmjukhet och saktmodighet, med tålamod unddragande den ena den andra i kärleken." (Ef. 4:1-2)
Du som är ett Guds barn — vandra din höga kallelse värdigt!
När du ser andra, ja även dem som vill vara kristna, likväl fritt lämna sina sinnen öppna för all fåfänglighet, lyssnande, skådande och talande i många onyttiga ting, bör du, som är kallad till det saliga umgänget med Frälsaren och har den Helige Ande i ditt hjärta, däremot akta på vad som är behagligt för detta ditt höga sällskap. Bedröva inte Guds Helige Ande, säger aposteln; och åter: Guds tempel är heligt! Du skulle då hålla någon vakt om ditt hjärtas tempel, att inte allt världsligt fick komma in dit.
När du ser andra försänka sina dyra själar i många och stora planer för jordisk vinning för att här bereda sig ett paradis, bör du, som är kallad till Guds rike och herrlighet, däremot ha din skatt och ditt paradis i himmelen, "fara efter det, som är ovantill", och endast för Herrens vilja och bud med dina lemmar sköta det jordiska, under det hjärtat söker de ting som inte syns.
När du ser andra, som också vill vara kristna, likväl så "leva sej själva", att de kan se sin omgivning, i otrons och syndens mörker, vara stadd på förtappelsens väg och likväl knappt med ett ord varna dem, tillbakahållna av människobehagsamhet, lättja och maklighet, bör du åter, som nu har ditt liv och din salighet av Kristi död, betänka, att "Han är fördenskull död för alla, att de, som nu leva, inte ska leva sej själva", och att Han därför "gjort oss för vår Gud till konungar och präster", att vi ska med allvarlig bön och ordets bekännande ständigt församla med Honom.
Ta här vidare de exempel, som aposteln själv anför. Han säger: Med all ödmjukhet och saktmodighet, fördragande den ena den andra i kärleken. Även häri ska vi vara Guds efterföljare, såsom älskliga barn, att vi inte mer vandrar såsom de, vilka lever i sitt sinnes fåfänglighet.
Ja, även om de vill vara kristna, men där är ett högfärdigt och stormodigt väsende, så att de alltid vill vara de förnämsta, visaste och starkaste, ska du däremot komma ihåg, att du är kallad till det rike, om vilket Herren särskilt förklarade, att den som där vill vara den störste ska vara såsom den minste, och den som är ypperst ska vara allas dräng; men att de som håller sej och vill hållas för de främsta, ska blir de yttersta.
Ja, måtte vi aldrig glömma, att bland alla de oarter, som Kristus bestraffade hos sina lärjungar, var det ingen, för vilken Han varnade med så förskräckande ord som för högmodet. För detta varnade Han dem ofta och vid ringaste tecken därav. När de frågade, vem som var den störste i himmelriket, avskar Han med så gruvliga ord deras inbillningar, att Han sa att de inte alls skulle komma därin, om de inte omvände sej från detta sinne och så förnedrade sej som ett barn.
Då lärjungarna en annan gång fröjdades åt sin makt att utdriva djävlar, genast sade Herren: "Fröjda er inte, att andarna är er underdåniga, men fröjdas, att era namn är skrivna i himmelen." Så grannlaga är denna punkt; så farlig denna förnöjelse över egna företräden och utmärkelser.
Men att våra namn är av nåd skrivna i himmelen, det är ett med de svagaste nådebarn gemensamt gott, åt detta får vi fröjda oss. Då Petrus sade: "Om än alla förargas i dej, ska jag dock inte förargas", genast tillstaddes det satan att sålla honom såsom vete. Sedan skrev samme Petrus: "Håll er hårt vid ödmjukheten, ty Gud står emot de högfärdiga, men de ödmjuka ger Han nåd."
Vidare: när du ser andra, som också vill vara kristna och kan bete sej milt och vänligt bland främmande, likväl vara tyranner i sitt hus, trätosamma och hårda mot sina medmänniskor, ska du däremot komma ihåg din kallelse att vara hans efterföljare, som inte var "knorrisk och gruvlig", utan "mild och ödmjuk av hjärtat". Öva dej med allvar i hjärtans barmhärtighet, mildhet och saktmodighet, så att inte köttet får ha frihet.
Och om du inte kan hämma varje utbrott av ett retligt lynne, måste du dock skilja dej från de ogudaktiga däri, att du åter erkänner ditt fel, är snar till vänskap och inte låter solen gå ned över din vrede. Även om du verkligen har svåra medmänniskor, kom ihåg, att det just är din kallelse såsom kristen att övervinna ont med gott och att "två deras fötter" — såsom aposteln här säger: "Fördragande den ena den andra i kärleken."
Vår lärofader Luther skriver: "Om din make, din tjänare, ditt husbondfolk också verkligen har ett förargligt fel, håll dem detta till godo — och använd du din större nåd till deras tjänst och förbättring; men vet, att du är kallad att bära nästans bördor, helst som även du säkert har något fel, som andra måste fördra hos dej." Se, till sådant är vi kallade.
Och på detta sätt ska vi i alla möjliga fall betänka vår höga och saliga kallelse såsom kristna och Guds barn och vandra så som det är tillbörligt i den kallelsen. Gud give oss alla alltmer sin nåd härtill!
När du ser andra, ja även dem som vill vara kristna, likväl fritt lämna sina sinnen öppna för all fåfänglighet, lyssnande, skådande och talande i många onyttiga ting, bör du, som är kallad till det saliga umgänget med Frälsaren och har den Helige Ande i ditt hjärta, däremot akta på vad som är behagligt för detta ditt höga sällskap. Bedröva inte Guds Helige Ande, säger aposteln; och åter: Guds tempel är heligt! Du skulle då hålla någon vakt om ditt hjärtas tempel, att inte allt världsligt fick komma in dit.
När du ser andra försänka sina dyra själar i många och stora planer för jordisk vinning för att här bereda sig ett paradis, bör du, som är kallad till Guds rike och herrlighet, däremot ha din skatt och ditt paradis i himmelen, "fara efter det, som är ovantill", och endast för Herrens vilja och bud med dina lemmar sköta det jordiska, under det hjärtat söker de ting som inte syns.
När du ser andra, som också vill vara kristna, likväl så "leva sej själva", att de kan se sin omgivning, i otrons och syndens mörker, vara stadd på förtappelsens väg och likväl knappt med ett ord varna dem, tillbakahållna av människobehagsamhet, lättja och maklighet, bör du åter, som nu har ditt liv och din salighet av Kristi död, betänka, att "Han är fördenskull död för alla, att de, som nu leva, inte ska leva sej själva", och att Han därför "gjort oss för vår Gud till konungar och präster", att vi ska med allvarlig bön och ordets bekännande ständigt församla med Honom.
Ta här vidare de exempel, som aposteln själv anför. Han säger: Med all ödmjukhet och saktmodighet, fördragande den ena den andra i kärleken. Även häri ska vi vara Guds efterföljare, såsom älskliga barn, att vi inte mer vandrar såsom de, vilka lever i sitt sinnes fåfänglighet.
Ja, även om de vill vara kristna, men där är ett högfärdigt och stormodigt väsende, så att de alltid vill vara de förnämsta, visaste och starkaste, ska du däremot komma ihåg, att du är kallad till det rike, om vilket Herren särskilt förklarade, att den som där vill vara den störste ska vara såsom den minste, och den som är ypperst ska vara allas dräng; men att de som håller sej och vill hållas för de främsta, ska blir de yttersta.
Ja, måtte vi aldrig glömma, att bland alla de oarter, som Kristus bestraffade hos sina lärjungar, var det ingen, för vilken Han varnade med så förskräckande ord som för högmodet. För detta varnade Han dem ofta och vid ringaste tecken därav. När de frågade, vem som var den störste i himmelriket, avskar Han med så gruvliga ord deras inbillningar, att Han sa att de inte alls skulle komma därin, om de inte omvände sej från detta sinne och så förnedrade sej som ett barn.
Då lärjungarna en annan gång fröjdades åt sin makt att utdriva djävlar, genast sade Herren: "Fröjda er inte, att andarna är er underdåniga, men fröjdas, att era namn är skrivna i himmelen." Så grannlaga är denna punkt; så farlig denna förnöjelse över egna företräden och utmärkelser.
Men att våra namn är av nåd skrivna i himmelen, det är ett med de svagaste nådebarn gemensamt gott, åt detta får vi fröjda oss. Då Petrus sade: "Om än alla förargas i dej, ska jag dock inte förargas", genast tillstaddes det satan att sålla honom såsom vete. Sedan skrev samme Petrus: "Håll er hårt vid ödmjukheten, ty Gud står emot de högfärdiga, men de ödmjuka ger Han nåd."
Vidare: när du ser andra, som också vill vara kristna och kan bete sej milt och vänligt bland främmande, likväl vara tyranner i sitt hus, trätosamma och hårda mot sina medmänniskor, ska du däremot komma ihåg din kallelse att vara hans efterföljare, som inte var "knorrisk och gruvlig", utan "mild och ödmjuk av hjärtat". Öva dej med allvar i hjärtans barmhärtighet, mildhet och saktmodighet, så att inte köttet får ha frihet.
Och om du inte kan hämma varje utbrott av ett retligt lynne, måste du dock skilja dej från de ogudaktiga däri, att du åter erkänner ditt fel, är snar till vänskap och inte låter solen gå ned över din vrede. Även om du verkligen har svåra medmänniskor, kom ihåg, att det just är din kallelse såsom kristen att övervinna ont med gott och att "två deras fötter" — såsom aposteln här säger: "Fördragande den ena den andra i kärleken."
Vår lärofader Luther skriver: "Om din make, din tjänare, ditt husbondfolk också verkligen har ett förargligt fel, håll dem detta till godo — och använd du din större nåd till deras tjänst och förbättring; men vet, att du är kallad att bära nästans bördor, helst som även du säkert har något fel, som andra måste fördra hos dej." Se, till sådant är vi kallade.
Och på detta sätt ska vi i alla möjliga fall betänka vår höga och saliga kallelse såsom kristna och Guds barn och vandra så som det är tillbörligt i den kallelsen. Gud give oss alla alltmer sin nåd härtill!
"Jag vill lova Herren all tid; hans lov skall alltid vara i min mun." (Psalt. 34:2)
Så säger den pröfwade David. Och så bör wisst en christen hafwa
det, hwilken är insatt i hela Christi rikedom, att han i all tid är glad
och tacksam i en sådan lycka, såsom ock apostelen säger: "Waren alltid
glada — och tacksamma i allting, ty det är Guds wilja om eder genom
Jesus Christus." Först är det wisst den billigaste och saligaste pligt,
att Guds barn redan här i pröfningswerlden begynna det himmelska
lifwet, nemligen att prisa och lofwa wår Gud — glädjas, älska och
prisa sin himmelske Fader, för allt hwad Han i sig sjelf är, och för hwad
Han emot dem gjort, gör och skall göra. Hwem kan utsäga alla de
blott härmed antydda ämnen för Guds lof? Men hwad som är icke
mindre wärdt att i tid besinna, är, att otacksamheten är en sådan synd,
som har en hel mängd olyckliga följder med sig — "otacksamheten är
eet uttorkande wäder, för hwilket alla Guds nådeskällor utsina" — och
otacksamheten är ett slags förtrollning af menniskans sinne, så att hon
icke ser det goda hon har, så att, om hon ock i sjelfwa werket är den
lyckligaste på jorden, hon skall gå såsom en olycklig warelse genom lifwet
och wara en martyr för idkelig missbelåtenhet, en börda för sig sjelf och
en Guds äras förnekare. Det säkra är, att den, som fått minst på
denna jord, har dock stora skäl att oaflåtligen prisa, tacka och lofwa wår
Gud; ty blott att få se eller weta något om Guds herrliga werk och
wäsende borde uppfylla oss med hans pris. "Hela jorden är full med
hans godhet. Himmel och jord äro fulla af hans ära." Den minst
lycklige har stora skäl att prisa Gud, blott för hwad Han i sig sjelf är.
Mycket mer då, om du ock är en ibland dem, som på ditt eget
hjerta erfarit hans stora nåd och barmhertighet, blifwit benådad med
den saliga kallelsen till Christi rike, benådad med den Helige Andes
upplysning, så att du lärt känna dig sjelf och din Frälsare och blifwit ett
Guds barn — och jemte allt detta kanske också åtnjuter en hel mängd
synliga wälgerningar af Gud, andliga och lekamliga, har Guds ord och
dagligt bröd, ja, allt hwad nödigt är för resan genom lifwet: huru bör
du icke då tacka och lofwa wår Gud! Om du nu twärtom förgäter
allt detta, går oförnöjd och otålig och ser på några små obehag, så är
detta en otacksamhet, som icke gerna kan blifwa ostraffad. En christen
bör wara en glad och tacksam menniska.
Om wi nu förstått, att otacksamheten är en mycket farlig och
förderflig synd, så återstår ännu den frågan: Huru skola wi få sådana hjertan, som rätt wärdera det goda, Gud gifwer, samt tacka och prisa
Honom derför? Ja, här hjelper ingenting annat, än hwad apostelen
säger: "Waken upp rätteligen!" Här hjelper intet annat, än att wi
sannfärdeligen få Gud för ögonen. Detta är rätta wägen. De mest
döda och otacksamma menniskohjertan hafwa blifwit fulla af Guds lof
och pris, när de endast fått sina ögon öppnade att se Gud, och hwad
godt Han gjort oss och dagligen gör. Derföre, då David wille rätt
uppwäcka sin själ till Guds lof, sade han: "Och förgät icke — förgät icke, hwad
godt Han har gjort dig". Har Gud icke gjort dig något godt, så behöfwer
du icke tacka Honom. Wi borde wisserligen prisa och tillbedja Gud,
blott för det Han är i sig sjelf, om Han ock intet godt hade gjort oss,
ty wi intagas ju ofta af en stor personlighet, äfwen om wi icke erfarit
något godt af honom. Men den rätta tacksamheten till Gud intager
intet menskohjerta, förrän det sjelft erfarit en mycket stor nåd af Honom,
nemligen den stora nåden som helt uppsmälter och omskapar menniskan.
Derföre kunna wi aldrig med allwar uppmana någon annan till Guds
pris än dem, som erfarit den stora barmhertighet, att de blifwit från
dödens och djefwulens wåld frälsta och af Guds Ande födda på nytt.
De döda prisa dig icke, o Herre; och utan en blir född på nytt, kan han
icke ens i tiden se Guds rike. Han är blind och död, han ser icke Guds
herrlighet. Att söka bringa en sådan till hjertlig glädje och tacksamhet,
det wore såsom att wilja bringa snö och is att blifwa warma.
Men såsom det är ett fåfängt försök att arbeta med sjelfwa hjertat,
att göra det warmt och tacksamt, då wi icke erfarit Guds godhet; så
är det å andra sidan mycket lätt att wara tacksam, när wi smaka och
se, huru ljuflig Herren är, ja, då wore det twärtom swårt att icke få
tacka och prisa Honom. Det war icke swårt för Israels barn att prisa
och lofwa Gud, då de hade gått genom det röda hafwet och sett sina
fiender begrafwas i dess böljor. O nej, det war då mycket lätt, det war
ett oemotståndligt behof för deras hjertan att då få utbrista i Guds
lof och pris. Hör, huru de då sjunga endast om, hwad Herren hade
gjort, hwad Herren war, hwad Herren bewisat dem. Det är då hela
hemligheten af ett tacksamt och lofsägande hjerta, att det ser Herren.
"Och Gud skall avtorka alla tårar av deras ögon, och ingen död skall sedan vara, icke heller gråt, icke heller rop; ty det första är förgånget. (Upp. 21:4)
Då allt detta, som tillhör det första - det första tidskiftet, wår
maskperiod på jorden — "tårar", "gråt", "rop", "wärk" och "död", är
förgånget, då skall der wara blott fröjd och ett "lustigt wäsende på
Guds högra hand i ewighet". Då skall jag aldrig mer gråta, ängslas
och lida af syndens makt i mig, af djefwulens frestelser och anfäktningar,
eller af werldens ondska, förakt, lögn och smädelse. Tänk, hwad detta
är: Nu skall jag aldrig mer lida af syndiga tankar eller begärelser, utan
wara alltid helig, ren, fri och andlig; nu skall i mitt hjerta gå wågor
af oändliga salighetskänslor. Nu skall jag hafwa ett sådant hjerta,
som kan helt och fullkomligt älska Gud, ett hjerta som ingen större
salighet känner än i det heliga och underbara, som jag nu skådar och
åtnjuter; nu skall jag aldrig mer behöfwa säga mig, att jag bör älska
Gud, utan jag skall hafwa ett sådant hjerta, som icke kan annat än
älska Honom och allt, hwad som tillhör Honom — likasom en warm
älskare af sig sjelf har det hjertat, att han älskar och har deri sin sällhet.
O, hwilken salig tid, då synden icke mer låder wid oss! Wi skola icke
mer kämpa med detta upproriska hjerta, som nu beständigt will föra oss
ifrån Gud; icke mer förtryckas af det djupa förderfwet, af någon tröghet,
kallsinnighet, eller af wrede, eller af otålighet, eller af stolthet,
eller af skygghet för Christi bekännande. Intet stapplande, intet
Andens bedröfwande, inga syndiga ord eller gerningar skola mer kränka
wårt samwete. Wi skola nu hwila ut ifrån allt detta för ewigt.
Widare, wi skola icke mer känna något twifwel på Guds kärlek. Wi skola
icke mer bruka sådana ord som dessa: "Huru skall jag weta, att mitt
hjerta är uppriktigt inför Gud? att min omwändelse är sann, att min
tro är lefwande? Jag fruktar, att allt, hwad jag gör, är skrymteri, att
Gud är wred på mig." Nej, allt detta tillhörde det första, eller jord-
lifwet. Allt detta skall nu wändas i lof. Wi skola aldrig mer frukta
något Guds misshag; ingen hjertewärk, intet helwete skall mer blandas
med himmelen. Här händer det ofta, att de trogna känna Guds wrede
"trycka och tränga dem med alla sina böljor"; men då detta första är
förgånget, skola de fullkomligt "se och smaka, huru ljuflig Herren är",
och nu höra hans tilltal: "Jag har som snarast, uti ett ögonblick, gömt
bort mitt ansigte för dig; men med ewig nåd will jag förbarma mig
öfwer dig."
Wi säga än en gång. Tänk, hwilken salig sabbatsro och hwila,
när wi icke mer skola känna köttets och djefwulens frestelser! Hwilken
smärta är der icke för en christen att blott känna frestelser till allt ondt:
än dessa hemska och hädiska tankar om Gud, om Christus, om wissa
heliga sanningar; än åter frestelser att wända sig till de
närwarande tingen, att leka med syndens lockmat, att söka någon glädje
i köttets lustar, hwilka äro färdiga att som krut fatta eld, så snart
en gnista faller deri. Wi swäfwa här i beständig fara. Hwarje
sinne, hwarje lem hos oss, hwarje skapad warelse kan blifwa oss till
frestelse. Wi kunna knappt öppna ögonen, utan att afundas dem, som
äro öfwer oss, eller förakta de ringare. Huru snart förgå wi oss icke
med tungan, och isynnerhet med hjertat! Hafwa wi ett skarpt
förstånd, huru snart uppblåsas wi icke! Äro wi befallande, huru snart
missbruka wi icke wår makt! Äro wi underordnade, huru snart knota
wi icke öfwer andras företräden och tadla dem! Sådana hjertan dragas
wi med nu. Tänk, då wi blifwa alldeles fria från allt detta onda!
Och detta allt för ewigt, för ewigt — "ty det första är förgånget".
Men allt detta är nu taladt, "såsom af ett barn", och blott om
det onda, wi skola undkomma. Ty af detta onda hafwa wi erfarenhet.
Men hwem kan wäl säga något wärdigt om det goda, wi skola erhålla?
Det är, "hwad intet öga har sett, och intet öra hört, och uti ingen
menniskas hjerta är uppstiget". Betänk allenast, när den allsmäktige
Guden företager sig att riktigt glädja sina hemkomna barn, hwad Han
då kan göra! Han kan skapa oändlig salighet. Han kan, om så
fordrades, blott skapa sådana hjertan uti oss, som af sig sjelfwa känna en
outsäglig fröjd. Wi erfara ju ofta, huru sorg och glädje endast bero
af sjelfwa hjertats stämning, så att ett gladt hjerta fröjdas utan
synnerlig anledning. Tänk då, när först alla omständigheter äro de
allrasaligaste, och så derjemte hjertat är friskt, gladt, ja, så fröjdedrucket,
som den allsmäktige Skaparen kan göra det. Wi förstå, att när blott
den tid kommer, att Gud will göra salighet, då kan Han göra
outsägliga ting; och för det andra att Han, som är sjelfwa kärleken, nu äfwen
måste wilja det — då wi, som äro onda, ändock kunde wilja skapa
himlar. O Gud, fördrif det tjocka mörkret i wår själ. Wi hafwa ju
outsägliga ting att wänta, så sannt du sjelf har sagt det.
"Gå till mina bröder och säg dem: Jag far upp till min Fader och eder Fader, till min Gud och eder Gud." (Joh. 20:17)
Detta war det första, som den uppståndne Frälsaren talade efter
sitt stora werks fullbordande; och wi märka i orden en påtaglig omsorg
att fästa uppmärksamheten på ordet broder, då Han med en så
besynnerlig widlyftighet uttrycker detsamma, sägande: "Min Fader och eder
Fader; min Gud och eder Gud." Då wi härjemte äfwen betänka, att
Christus icke före sin död brukade tilltala sina lärjungar med
brodersnamnet — Han hade wäl förut kallat dem wänner och bewisat dem all
kärlek, samt i allmänna ord förklarat, att "den, som gjorde hans wilja,
skulle wara hans broder och syster och moder"; men Han hade dock icke
bestämdt tilltalat dem med namnet bröder — utan det är först, då det
stora försoningswerket war fullkomnadt, då syndafallet war godtgjordt,
ormens hufwud krossadt, synden försonad och den ewiga rättfärdigheten
framhafd, och således menniskornas ursprungliga barnaskap hos Gud war
återstäldt — det är då, Han begynner bruka det namnet bröder, och
säger: "Min Fader och eder Fader, min Gud och eder Gud." Wisst är
detta betydelsefullt, wisst må man stanna och betänka det! Och att detta
war det första, Herren talade efter sin uppståndelse, får en ny
märkwärdighet, då wi besinna, att detta just war det stora målet för hela Christi
försoning, nemligen att återställa wårt i fallet förlorade barnaskap hos
Gud. Ty allt, hwad som eljest uträttades, såsom att synden försonades,
lagens förbannelse borttogs och den ewiga rättfärdigheten framhades,
allt är blott delar af ett enda stort werk, nemligen wårt förlorade
barnaskaps återställelse. Ty detta är ju hela hufwudsaken, att menniskan i
begynnelsen war skapad till Guds barn och arfwinge; och när detta
hennes barnaskap genom syndafallet förlorades, skulle "qwinnans säd"
återställa detsamma. Uti barnaskapet hos Gud förenar sig all salighet;
ty äro wi barn, så äro wi ock arfwingar. Det war således återställelsen
af detta, som utgjorde målet och sammanfattningen af allt, hwad
Christus, såsom wår andre Adam, skulle uträtta. Den, som förstått detta,
skulle efter Christi fullbordade försoning af sig sjelf kunnat fråga: Är då
nu wårt barnaskap hos Gud återstäldt? Äro wi nu återbragta till det
i fallet förlorade förhållandet till Gud? Och nu kommer här Herren
Christus sjelf och säger det — och det är det första, Han talar efter
sin uppståndelse; och Han har en synnerlig omforg, att man skall märka,
hwad Han säger:" Mina bröder — min Fader och eder Fader, min Gud och eder Gud — min och eder! min och eder!" Den, som icke här
förnimmer något stort och gudomligt, måste hafwa alldeles "förhållna
sinnen". O, så märkwärdigt! Christus sjelf, Herren af himmelen, Guds
ewige Son, som först kom och blef en menniska såsom wi och nu
fullbordat återlösningens werk, Han säger om arma skröpliga lärjungar:
Mina bröder — mina — bröder — min Fader och eder Fader! Så har
Herren nedbrutit medelbalken, så är åter Gud och menniskan förenad,
så är det förlorade återstäldt: barnaskapet hos Gud. Så är Guds
Son worden, såsom apostelen säger, den förstfödde bland många
bröder; märk: "den förstfödde bland många bröder." Hwad hör jag, hwad
hör jag! — Om wi ock ofta betraktat denna underbara brodershelsning,
hafwa wi dock knappt gjort den ringaste början. Här är ett djup och
en höjd, som går öfwer all wår förmåga; gåfwan är allt för stor och
wåra hjertan alltför trånga. "Från djup och till djup i Guds ewiga
råd serafen ej blickar ett under af nåd mer stort och mer saligt än detta."
Men skulle ännu någon säga: Ja, det war lärjungarna, dessa
Jesu närmaste och trognaste, som hade följt Honom i mer än tre år,
och som woro fromma och heliga — det war dem, Han kallade bröder.
Hwad kommer detta oss wid? - så wilja wi blott swara: Har du ännu
icke förstått, att detta broderskap med Christus är detsamma som wårt
barnaskap hos Gud, och att detta war sjelfwa hufwudmålet för hela
Christi försoning, hwilken ju icke skedde blott för några få wänner, utan
för hela werlden? Wisserligen är det alltför orimligt, att wi,
arma syndare, skola wara Christi bröder. Men hwad säger Skriften? Och har
wäl Christus haft anseende till person? Gud, alla menniskors skapare
och frälsare, ser icke efter personen, utan efter menniskan. Icke ens
Christi egen moder fick hafwa något företräde, utan allt, hwad menniska
heter, war för Honom lika. Det är blott menniskan, som är så dyr
för hans ögon, och icke den och den personen, med den skilnad allenast,
att de trogna ligga wid hans sköte, äro hans lust och fägnad, då de
otrogna äro sorgebarn, fjerran från hans famn. Så gäller då detta
broderskapet icke blott de första lärjungarna, utan äfwen oss alla, som
genom deras ord tro på Honom. O, stora herrlighet! O, ewiga
fröjdekälla! Hwar och en ibland oss, som genom deras ord börjat tro på
Honom, har samma lott som de uti denna hans ljufliga tillfägelse:
Mina bröder — min Fader och eder Fader, min Gud och eder Gud.
"Om än havet rasade och svallade, så att för dess bullers skull bergen fölle omkuill. Sela. Likväl skall Guds stad bliva lustig med sina brunnar, där den Högstes heliga boningar äro." (Psalt. 46:4-5)
Detta är ju en rätt glad och triumferande sång, ett rätt
frimodigt hjerta, som springer med sin Gud öfwer murarna, och som på en
gång swingar sig öfwer alla höjder, öfwer både berg och brådjup! Här
är icke ett tecken af försagdhet. Och dock är den glada psalmen skrifwen
på en tid, då "hafwet swårligen rasade", då "stora bedröfwelser woro
påkomna", såsom wi se i v. 2. Huru kan man i sådana tider wara så
glad och frimodig? Se huru den kunglige sångaren talar! "Gud är wår
tillflykt och starkhet", så börjar psalmen. "Herren Zebaoth är med oss;
Jacobs Gud är wårt beskydd", så slutar den. Det behöfwes blott, att
sådana förhållanden blifwa sanna och lefwande för wårt hjerta; det
behöfwes blott, att wåra ögon öppnas, att der blir en liten öppning på
det tjocka molnet, som döljer Guds herrlighet för wårt öga, och wi
sjunga och springa alla med samma fröjd som David. Då Elisas
tjenare för den här med hästar och wagnar, som låg omkring staden,
utropade: "Ack we, hwad wilja wi nu göra?" sade Elisa: "Frukta dig
icke; förty de äro flere, som äro med oss, än de, som äro med dem."
Men dermed war den bäfwande tjenaren ännu icke tröstad. Hwad gjorde
Elisa då mer? Elisa bad och sade: "Herre, öppna honom ögonen, att
han må se." Då öppnade Herren tjenaren hans ögon, att han fick se.
Och si, då war berget fullt med brinnande hästar och wagnar omkring
Elisa. Nu war den tjenaren icke ängslig mer. Se då här allt, hwad
som behöfwes: Herre, öppna oss ögonen, att wi må se!
Här böra wi nu förstå, att med denna Guds stad, den sanna kyrkan,
icke menas någon utwärtes församling, hwilken kan omfatta ett helt
lands inwånare, såsom alla döpta till Christus; utan här menas den
heliga, allmänneliga församlingen, de "heligas samfund", som består af
de lefwande Christi lemmar inom alla kyrkor och samfund, hwilka hafwa
Christi ord, denna enda nödwändiga säd till Guds rike, och derföre äro
utspridda kring hela werlden. Se dessa lefwande lemmar i Christus,
här och der förströdda! Detta är bruden och Lammets hustru, som här
en liten tid lefwer i ett fiendtligt främmande land, fjerran från sitt
rätta hem, sin brudgums palats; detta är Christi kropp, som ännu har
mycket att lida på jorden och wäntar sin förlossning; detta är Herrens
församling, den gode Herdens hjord och hans "fosterfår" detta är det
"heliga templet af lefwande stenar, uppbygdt på apostlarnas och
profeternas grund, der Jesus Christus är öfwersta hörnstenen"; detta är de
heligas medborgare och Guds husfolk, bland hwilka Herren lefwer och
regerar såsom en fader i sitt hus , detta är Herrens plantering och
"örta-gård, der Han förlustar sig bland rosor" — korteligen, det är "lefwande
Guds stad, det himmelska Jerusalem, de förstföddas församling, som äro
beskrifna i himmelen". Det är om denna Guds stad, David här
sjunger så fröjdefullt och frimodigt: "Om än hafwet rasade och swallade,
så att för dess bullers skull bergen fölle omkull; likwäl skall Guds stad
blifwa lustig med sina brunnar, der den Högstes heliga boningar äro."
Men finnes det werkligen en motswarighet till dessa ljufliga ord,
eller månne det är endast ord? Och hwad är det då, som utgör det
utmärkande kännetecknet på Guds folk, på dem, som Herren sjelf känner
såsom sina? Denna fråga blir för alla redliga själar den mest
närgående. Och derpå swara wi: Till denna lefwande Christi kropp hör hwar
och en, som under mer eller mindre syndaelände och sökande efter
frälsning omsider funnit sin enda tröst, lif och salighet i Frälsaren, blott
Frälsaren, så att Han, Han är hela föremålet för hjertats längtan och
hjertats frid — hjertats största sorg, då Han saknas, och största glädje,
då Han är nära. Se, detta är brudens kännetecken. Och i detta sinne,
nemligen att Christus är oumbärlig, först och sist till försoning och
rättfärdighet, så ock till helgelse och förlossning — i detta sinne äro alla
christna lika. Huru märkligt är det icke, att i alla länder och tider, i
alla folk och slägter och tungomål, der man finner christna, ehuru af så
olika folklynnen och seder, de dock i denna hjertpunkt äro alla så lika.
De kunna wara ganska olika i wissa andra afseenden, i gåfwor och
kallelser, samt i wissa enskilda meningar; men uti ett äro de alla lika:
att Christus, Christus är deras lif och deras wisa.
Se, dessa äro nu de, hwilka utgöra det Guds folk, om i wår text
betecknas med Guds stad. I sanning en underlig stad! Liten och
oansenlig, och dock så stor och herrlig — stor till sitt omfång, lika med
werlden, sträckande sig från pol till pol, och öfwermåttan herrlig till
sitt inre wäsende och sin slutliga bestämmelse. En gång skall man ock
se de förströdda samlade, då skall man skåda bruden i bennes fulla glans
och prydning.
Hwad under om min längtan då alltmera sträcker sig,
Jerusalem, Guds helga stad, dit upp, dit upp till dig.
Min härkontst är ju dock af dig, och jag är främling här,
I dig jag har mitt borgerskap, och der jag hemma är.
"Fötterna skodda, att I mågen vara redo till fridens evangelium." (Ef. 6:15)
Fötterna skodda, att I mågen wara redo till fridens
evangelium. Eph. 6:15.
Detta stycke af wår wapenrustning lyder mer ordagrannt efter
grundtexten: skodda med beredwillighet till fridens evangelium. Alla Christi
stridsmän äro kallade att också deltaga i sin Herres stora
hjerteangelägenhet, att fridens evangelium blir utbredt på jorden. Herren Christus
säger: "Den som icke är med mig, han är emot mig, och den icke
församlar med mig, han förskingrar;" och Petrus skrifwer, icke till prester,
utan till christna i gemen: "I skolen kungöra hans dygd, som har kallat
eder af mörkret till sitt underliga ljus." Men blir du nitisk och
trogen uti att wittna om din Frälsare, utsätter du dig dermed för
många obehag och beswärligheter, ja, du får hela djefwulens rike emot dig
— inwärtes mycket flere och swårare glödande skott och utwärtes hans
trogna tjenarinnas, werldens, fiendskap och bitterhet, hwilken då spanar
efter alla möjliga tillfällen att få sak med dig.
Förstå då, huru nödigt detta stycke är, som heter: "Fötterna
skodda, att I mågen wara redo till fridens evangelium." Märk: "fötterna
skodda!" Likasom det är nödigt för krigaren att wara klädd om sina
fötter, då han skall ila fram genom en obanad mark, full med hwassa
törnen, skarpa stenar och giftiga ormar; så måste ock wi wara wäl
rustade emot alla de bittra erfarenheter och frestelser till otålighet, som
hopa sig i wår wäg, om wi wilja werkligt och troget nitälska för Christi
evangelium. Wi hafwa då att tränga oss fram likasom genom en tjock
törneskog, der många hwassa saker och giftiga djur skola såra, rifwa,
sticka oss, om wi icke äro wäl rustade.
Och hwad skall då wara wår fotbetäckning? Hwarmed skola wi wara
skodda? Apostelen säger: med beredwillighet eller redebogenhet till
fridens evangelium. Denna redebogenhet består först uti en inre
willighet, hjertlig lust och kärlek, som just kommer af fridens evangelium. Häri
ligger hemligheten. Öfwade christna känna den af sin erfarenhet. Alla
möjliga förmaningar, föreställningar, uppfordringar eller tröstegrunder
äro alldeles utan kraft att bringa oss till en lefwande evangelii
bekännelse, om wi icke just af samma evangelium sjelfwa blifwit warma,
upplifwade och williga i anden. Är hjertat ännu kallt och dödt, finner
man alltid några ursäkter för sin andliga stumhet; eller ock gör man
många föresatser, men det blir dock ingenting af — så wida icke någon
yttre kallelses form sätter oss i rörelse. Men när mitt eget hjerta
genom nåden är uppwärmdt och saligt, då Herren talat med mig och
försäkrat mig om mina synders förlåtelse och sin wänskap, då får jag en
egen inre drift, så att jag kan icke tiga, utan det går mig, alldeles
såsom David säger: "Jag tror, derföre talar jag;" och åter: "När du
tröstar mitt hjerta, då löper jag dina budords stig."
Men då ordet beredvillighet antyder, att man är beredd, och
fötternas betäckning, som gör, att man icke är så ömtålig för det hwassa,
man stöter emot, tyder på tålamod; så hör det särskildt till wår andliga
fotbetäckning, att wi rusta oss till ett ihärdigt tålamod, att wi
allwarligt förlika oss med den tanken, att wi skola lida och wilja lida med
Christus. Såsom Petrus säger: "Medan nu Christus har lidit i köttet
för oss, så skolen I ock wäpna eder med det samma sinnet" att wilja
lida för hans skull. Ty om wi icke äro wäpnade med det sinnet, går
det oss, såsom wi ofta se, att själar börja med stor lust och frimodighet
den andliga striden, men då denna blir något mer allwarsam, så att
det gäller werkligen lida något, då göra de hastigt en krökning åt sidan,
då förändra de tonen och kosan, och det endast för att undgå lidandet.
Sådana duga icke i denna strid. Ty den som will wara en werklig
christen, den som will tillhöra den korsfästes och föraktades parti och
med allwar bekymra sig om hans sak och evangelium, han måste, såsom
Luther säger, "wänta sig allt möjligt motstånd, wåld, onda funder,
föraktelse, otack, hån och försmädelse, fast han ock gör alla godt". Derföre
måste wi wara så skickade, att wi kunna lida de onda och fördraga de
mest oförtjenta bittra ting och sålunda genom tålamod bryta oss igenom.
Men att wara så skickad, dertill fordras, att du först står på en
förtrolig fot med din Gud och känner Honom såsom din försonte, hulde
Fader; och för det andra att du djupt inpräglar hos dig den dyra
sanningen, att då skall Han uti allting sörja för dig och på det huldaste
waka öfwer allt, hwad dig händer, så att icke ett hår kan falla af ditt
hufwud hans trofasta wilja förutan. Många eftersäga wäl detta med
munnen, men få äro de, som på allwar tro det. Wi borde dessutom
icke så alldeles förakta de gamla kända orden af wår Herre: "Saliga
ären I, när menniskorna försmäda och förfölja eder. Glädjens och
fröjden eder; ty eder lön är stor i himmelen; förty de hafwa sammalunda
förföljt profeterna, som hafwa warit före eder". Skola då äfwen wi,
owärdiga, få wara med om denna profeternas ära? Gud, hjelp oss
att wakna!
"Vi hava icke strid emot kött och blod utan emot furstar och väldiga, nämligen emot världens herrar, de som regera i denna världens mörker." (Ef. 6:12)
Om wi nu betrakta och sammanfatta, hwad apostelen här antyder
om wår fiende, få wi en ganska förskräcklig bild af honom, såsom på en
gång mycket mäktig, mycket listig och förslagen, och derjemte en osynlig
fiende, som kan wara oss helt nära, utan att wi ana det. Wi wilja
först betrakta detta sista. Då apostelen säger: "Wi hafwa icke strid emot
kött och blod, utan emot furstar och wäldiga", är alls icke meningen,
att wi icke hafwa att strida emot wårt eget onda kött, eller det
medfödda förderfwet, utan det betyder, efter Pauli sätt att tala, att wi i
denna strid icke hafwa, såsom i wanliga krig, några kroppar att rikta
wåra wapen emot, så att wi kunna med ett swärd träffa dem, utan
att wåra fiender äro andewäsenden, hwilka wi icke kunna döda, och
osynliga fiender, som kunna wara alldeles inwid oss, utan att wi se dem
eller det minsta frukta deras närwaro. Detta är ju redan ett ganska
betänkligt förhållande. För det andra låter han oss förstå, att wåra
fiender icke äro swaga och föraktliga andar, utan twärtom mycket
mäktiga och ansenliga, då han kallar dem furstar och wäldiga — eller
nogare efter grundtexten: "furstadömen" och "makter" eller öfwerheter, hwilka
ord antyda, att djefwulen har ett egentligt rike, med särskilda ordningar
och författning, så att somliga onda öfweränglar, såsom furstar och
öfwerhet, föra en regering öfwer de andra djeflarna. — Widare kallar han
dem werldens herrar, hwilket ju är ett ganska förskräckligt namn. Så
har ock Christus sjelf kallat djefwulen denna werldens furste, och
Paulus kallar honom t. o. m. denna werldens gud, hwilka namn tydligt
gifwa tillkänna, hwad wi ock endels kunna se med ögonen, att
djefwulen alldeles regerar hela den oomwända menniskowerlden, så att
konungar och kejsare ligga under hans wälde och regering såsom små swaga
slafwar eller ock trogna och lydiga undersåter. Wi weta ock, att wår
fiende är af en hög härkomst, nemligen en fallen ängel, och att han har
ett förfärligt mod, då han wågar med besinning strida emot sjelfwa
den store Guden och i Christi kötts dagar gick så långt i öfwermod, att
han till och med dristade att bjuda Herren sjelf falla ned och tillbedja
sig. Och hwilken makt han har öfwer en arm menniska, det kan man
förstå, när Christus betecknar menniskan och djefwulen med ett hus och
dess herre, då Han talar om en starkt bewäpnad, som bewarar sitt hus,
så att menniskan är för djefwulen blott såsom ett hus för dess husbonde. Så betecknas ock hans styrka, icke mindre än hans brinnande nit att
förderfwa oss, med apostelen Petri bild, då han kallar honom ett lejon,
ett af hunger rytande lejon, som springer omkring och söker, hwem han
må uppsluka.
Allt detta är ju så förskräckliga antydningar om wår fiende, att en
menniska wäl kan grufwa sig för att lefwa på jorden. Och så mycket
är säkert, att de, som icke i gudsfruktan hålla sig till Herren, måste
wisserligen wara eller råka i djefwulens wåld. Så mycket är säkert
att om Herren blott lemnar oss åt oss sjelfwa, så äro wi förlorade, så
kan djefwulen hwarje ögonblick kasta oss i de grufligaste djup af synder
och galenskaper och derpå i helwetets afgrund. Men wi weta ock, att
så framt wi icke sofwa i säkerhet, eller sjelfwa tro på wår starkhet utan
blifwit små barn och swaga får inför Herren, skall striden icke bero af
wår starkhet, icke heller af djefwulens makt, utan att Herren skall sjelf
strida för oss, ja i sina armar bära och bewara oss såsom lam. Om
Herren Gud blott en enda timme lemnade djefwulen full frihet öfwer
oss, skulle han blott på den timmen rifwa oss i stycken och kasta oss i
helwetet. Hwarje stund i wårt lif, då detta icke sker, är således ett
wittne om Guds trofasta, hulda och mäktiga närwaro O, att wi ock
kunde betänka sådant!
Striden är alltså en andlig strid, den beror icke af wår makt och
styrka; hwarföre ock den mest fruktanswärda egenskapen hos djefwulen
är hans list, hans mångfaldiga list och ränker, hwarmed han kan
bedraga och tjusa oss, så att wi icke alls söka Herrens kraft, utan willigt
gifwa oss åt fienden. Derföre har ock Skriften talat mest om denna
hans egenskap. I bibelns sista bok kallas han den gamle ormen, som
bedrager hela werlden och derunder så många kloka, lärda och upplysta
män. Men kanske finnes intet ord, som förskräckligare antyder denna
fiendes fruktanswärda rikedom på list och ränksmideri, än det ordet af
Christi mun: satans djuphet, och då apostelen säger, att han ock förskapar
sig uti en ljusets ängel. Gud beware alla menniskobarn! Emot "satans
djuphet" förslår wisst intet menskligt förstånd, ingen upplysning
och waksamhet, om icke Gud sjelf med sitt "uppseende bewarar wår ande".
Emot satans djuphet will jag endast sätta "Guds djuphet" och den
"Israels wäktare, som icke warder sömnig eller sofwer".
"Ordet är hart när dig, nämligen i din mun och i ditt hjärta; detta är det ordet om tron, som vi predika." (Rom. 10:8)
Märk wäl detta språk! Här är trons hemlighet. Här är den sanna
wisheten. "Ordet är hardt när dig." Den, som will finna Gud
och Christus, hålle sig blott till ordet. Der will Gud möta oss. Der
finner du Christus. Du behöfwer icke fara omkring och söka Honom i
dunkla känslor eller okända rymder, hwarken i höjden eller i djupet; du
har Honom helt nära, i ordet — det ordet om tron. Omfattar du
det i ditt hjerta, så har du Christus i ditt hjerta, så har du allt, hwad
orden innehålla och lofwa. Du behöfwer icke swäfwa hit och dit med
dina tankar och säga: Om jag wisste, hwad Gud i himmelen tänker
om mig och will göra med mig! Om jag wisste, huruwida mitt namn
står i lifwets bok, eller icke! Ack, om Gud wille på något sätt
uppenbara sig för mig och säga mig det! Säg icke i ditt hjerta något sådant.
Herren Gud har redan gjort, det du önskar. Han har redan uppenbarat
sig och gifvit oss det ord, som gäller för alla, för hwar och en. War
wiss, att Han icke gör någon skilnad på personer, utan att hans
förkunnade nådeslagar gälla för alla lika. Uti jordiska förhållanden förstå wi
ganska wäl, huru en allmän lag gäller. Då jag känner samhällets
lagar, så behöfwer jag icke säga: Ack, om jag finge tala med konungen
och höra, om jag har att wänta hans kungliga beskydd. Nej, jag wet
förut, hwilka han är nådig och skyddar, nemligen alla som rätta sig efter
rikets lagar. Så är det ock med Guds ord. Det är endast en löslighet
i wår tro på Guds ord, när wi icke weta, hwad Gud tänker om
oss. Han har redan sagt oss det i ordet. Der ser jag, att om jag icke
will hylla Sonen, utan will med werlden lefwa fritt efter mitt eget
tycke och kött, i synd och lättsinne, så är jag under fördömelsens dom.
Will jag å andra sidan försöka att genom egen rättfärdighet efter lagen
förwärfwa Guds nåd, så wet jag, att wilkoret är detta: Fullgör allt,
så får du lefwa, men att om jag syndar på ett, är jag under
förbannelsen. Är jag deremot af lagen dömd, rådlös och nedslagen, men söker
nu min frälsning endast i Sonen, i hans försoning, och icke mer kan
umbära Honom och hans evangelium, då wet jag, att jag redan är
iklädd hans rättfärdighet och skrifwen i lifwets bok, huru illa det än må
synas eller kännas i mitt hjerta. Huru wet jag allt detta? Det wet
jag af Guds eget ord. Hwem skulle jag tro, om icke Gud sjelf? Och
Han har öfwerallt förklarat oss detta. Wi böra med mycket allwar prägla denna lärdom in i wåra hjertan
Ty det är eljest en öfwermåttan swår konst att alltid förblifwa i
tron, under all den mångfaldiga anfäktelse wåra hjertan måste lida i
denna werld. Köttet är fullt med synd, samwetet fullt med lagsinne,
känslan hos gudfruktiga själar stundom såsom ett öppet sår och Gud med
sin nåd ofta djupt fördold och mycket underlig. Här har då wår fiende,
djefwulen, rika tillfällen och medel att anfäkta oss, så länge wi äro på
jorden. Då gäller det att hafwa något starkt fäste i nöden, att icke
bero af, hwad wi äro, finna eller känna i oss sjelfwa, utan hårdt
fasthålla oss wid den store Gudens ewiga ord. Om denna dyra konst talar
Luther ganska lärorikt sålunda: "Det är annat att känna och annat att
tro. Derföre måste man gå ifrån känslan och rentaf fatta ordet med
hörseln,såsom det lyder, samt likasom inskrifwa det i sitt hjerta och hålla
sig fast derwid, om der ock ingen likhet wore dertill, att mina synder
äro tagna ifrån mig, utan jag känner dem ännu hos mig."
Men detta sker nu endast genom trons ihärdiga fasthållande wid
Guds ord. Och tänk: När den store Herren Gud, himmelens och
jordens skapare, betygar: "Så sannt som jag lefwer, jag har icke lust till
någon syndares död, utan att hwar och en wänder sig till bättring och
lefwer: hwilken förtappad syndare skulle icke då lita derpå, fly till
Honom och lefwa? När den store Herren Gud ifrån werldens begynnelse
med så många uttryckliga ord och talande förebilder uppenbarat sitt ewiga
råd, att Han wille genom sin enfödde Son bota syndafallet, borttaga
synden och fullgöra lagen; när en stor evangelisters skara jemte den
Helige Andes krafter på jorden wittna, att allt detta är fullbordadt; ja,
när Herren sjelf betygar: "Jag är den förste och den siste, och den
lefwande; jag war död, och si, jag är lefwande ifrån ewighet till ewighet
— och jag skall gifwa honom, som törstar, af det lefwande wattnets
källa för intet": hwilken förtappad syndare skulle icke lita på sådana ord
och trösteligen framgå till nådestolen? Hwilken anfäktad christen skulle
icke med alla sina frestelser och skröpligheter likwäl hwila sitt trötta hjerta
wid sådana ord? Ordet, Guds eget ord, är hardt när dig, ja, i ditt
hjerta och i din mnn, då du med tron omfattar det. Der har du då
Christus och all salighet, endast i och med ordet.
"Om vi bekänna våra synder, Han är trofast och rättvis, att han förlåter oss synderna." (1 Joh. 1:9)
Hwad detta syndens bekännande innefattar, kunna wi lära af
Davids ord i Ps. 32: 3,5: "Då jag wille förtiga det (nemligen hwad jag
hade gjort, min swåra synd), försmäktade mina ben för min dagliga
gråt . . . men jag sade: jag will bekänna för Herren min öfwerträdelse;
då förlät du mig min synds missgerning." Wi lära här, att detta
bekännande sker inför Herren. "Jag will bekänna för Herren", säger
David, hwaraf wi förstå, att "förtigandet" äfwen warit ett förtigande
inför Herren. Men hwad will det säga? torde någon fråga. Huru
kan man förtiga något inför Herren? För hans ögon är ju allting
blottadt och uppenbart? Jo, detta förtigande förstå wi af erfarenheten. Det
betyder egentligen, i Davids mun, att gå med sin synd, sitt betungade
och sjuka samwete på ett wisst afstånd från Gud, tilldess syndakänslan
skall af sig sjelf afswalas, innan man will gå fram till nådestolen, falla
Gud till fota, erkänna synden och söka förlåtelse och aflösning. Men
ordet kan äfwen begagnas om hela den döda, obotfärdiga hopen. Hela
werlden går och tiger med sina synder inför Herren, och derföre är hon
osalig. Hon känner icke synden och kan derföre icke rätt bekänna den.
Derföre innefattar ordet "bekänna" att göra bättring, lära rätt känna
sin synd, sin öfwerhängande förbannelse och söka nåd i Christus. Detta
är nu allt, hwad som fordras för att blifwa delaktig af den
förwärfwade förlåtelsen. Det måste blifwa en swår hunger i det landet, der
den förlorade sonen håller till, på det han må lära tänka tillbaka på
fadershuset och den swåra synd, han gjorde, då han öfwergaf sin fader
och gick ut och förstörde sitt arf. Då först besluter han: "Jag will stå
upp och gå till min fader och bekänna: Fader, jag har syndat i
himmelen och för dig och är icke wärd kallas ditt barn, men gör mig såsom
en af dina legodrängar!" Så har Jesus sjelf sammansatt orden, när
Han wille göra en tafla öfwer en omwändelse. Af dessa ord skola wi
se något om det rätta bekännandet. Förlorade sonen nämnde icke
någon wiss synd, utan sade blott: "Jag har syndat i himmelen och för dig
och är icke wärd kallas din son." Han sade icke: Den och den synden är
wärd ditt misshag, utan jag, jag, hel och hållen, är owärdig att widare
kallas din son.
Hwad skola wi häraf lära? Jo, det är ingen rätt bättring, der man
blott känner och erkänner en och annan synd, men derunder har mången
annan god sida, hwaröfwer man är sjelfbelåten, utan man måste känna sig hel och hållen fördömd eller wärd fördömelsen. Widare: den förlorade
sonen förblef icke, der han war, utan han började werkligen återgå
till sin fader. Det är en falsk syndabekännelse, om du kan qwarblifwa,
der du är, borta från Gud, uti werlden och synden. Men märk äfwen:
förlorade sonen sade: "Gör mig såsom en af dina legodrängar." Detta
war hans egenrättfärdighet och otro. Han menade icke, att han af idel
nåd kunde återfå hel barnarätt, utan att han måste först tjena sig upp
hos sin fader. Detta inträffar ännu alltid på dem, som göra bättring;
men då är det att märka, att fadren icke wid denna willfarande
wälmening fäster någon uppmärksamhet. Det heter: "Då sonen ännu war
långt ifrån (hade icke hunnit bedja en enda bön, icke gråta en enda tår,
icke göra en enda tjenst), såg honom hans fader och begynte warkunna
sig öfwer honom och lopp emot honom, föll honom om halsen och kysste
honom". — O, det makalösa, gudomliga förlåtandet! Hade icke fadren
med skäl kunnat säga: Gå bort, du owärdige, du förnedrade son; du
har bortslösat ditt arf, du har förspillt din barnarätt! Men nej, han
förebrådde honom icke hans synder med ett enda ord, icke heller fordrade
han den ringaste godtgörelse, utan låter genast påsätta honom den
yppersta klädningen, ring på hans hand och skor på hans fötter, samt anställa
en glädjefest för hans återkomst. Så har Christus sjelf beskrifwit det
gudomliga förlåtandet; så will Han wara känd och ansedd.
Fadershjertat war oföränderligt huldt och förlåtande äfwen under den fallne
sonens bortowaro och förskräckligaste försyndande. Icke blef det försonadt
genom hans återkomst, det war tillräckligt försonadt förut; men den
bortgångne hade ingen nytta deraf, förrän han återkom. Häraf lära wi
då, att Gud är försonad, äfwen mot de ogudaktiga, otrogna, oomwända;
Christus har borttagit äfwen deras synder på en dag, äfwen de
hafwa nåd och förlåtelse sig förwärfwade; den yppersta klädningen, Christi
rättfärdighets klarskinande silke, har äfwen för deras räkning länge
warit färdig och wäntat att blifwa emottagen.
Här kunna wi äfwen lära, när den saliga stunden inträffar, då en
arm syndare werkligen emottager nåd, förlåtelse och barnaskap —
nemligen wid första allwarliga återwändande till Herren, d.ä. den första
gången han, misströstande på sig sjelf och allt eget, såsom sin egen
ånger, bön och bättring, wänder den nödställda, hungrande och törstande
själens öga på den korsfäste; men mycket mer den första gång han
förstår sin salighet i Christus, den första gång han får se i evangelium,
hwad han förr icke sett, huru allt är redo, är nog och öfwer nog i Christus.
"Ty jag säger igenom den nåd, som är mig given, var och en av eder, att ingen hålle mer av sig, än honom bör hålla." (Rom. 12:3)
Då apostelen skrifwit hela det bref, i hwilket dessa ord
förekomma, till "alla dem, som woro i Rom, Guds käraste, kallade heliga",
och han likwäl här särskildt tillägger: "hwar och en af eder", märka
wi ett bestämdt syfte att tränga in på hwarje christen, att uttrycka
det hwar och en skulle behöfwa denna warning, att ingen enda borde
anse sig fritagen från frestelsen till högmodsinbillningar - hwarjemte
det antyder denna frestelses stora skadlighet, då apostelen icke will, att
en enda skulle låta denna förmaning gå sig förbi.
Att tänka för högt om sig, att om sina gåfwor och krafter hysa
för stora föreställningar, således bedåras af högmodsanden, detta är
det farliga onda, för hwilket apostelen här warnar. Och för att ännu
nogare se, hwad han på detta ställe åsyftar, måste man akta på
sammanhanget mellan denna vers och de följande (v. 4—8), der
apostelen utwecklar de andliga gåfwornas olikhet och rätta bruk i
församlingen, hwarwid han anmärker, att alla trogna äro en kropp tillhopa
och inbördes hwarandras lemmar, som hafwa åtskilliga gåfwor.
Apostelen menar då, att wi icke böra för de olika gåfwornas skull
söndras eller upphöja oss sjelfwa och förakta andra, utan förblifwa i
andens enhet, ödmjukhet och kärlek.
Om wi ock nu förstått apostelens förmaning, hafwa wi dock
dermed icke sjelfwa saken. Här fordras ännu Guds synnerliga
förbarmande, om någon skall kunna undgå att tänka för högt om sig, ja,
att blifwa alldeles olycklig genom den mäktiga och farliga
högmodsböjelsen. Ty så påträngande är den frestelsen i all menniskonatur och
så mångfaldig i sina uppenbarelser, samt slutligen så förstörande för allt
godt, att en christen, som förstått detta, kan grufwa sig för sitt lif och
endast ropa och bedja: "Gud, förbarma dig!" Ty ingen menniska är fri
från denna böjelse. Nej, den ligger i sjelfwa naturen. Wi finna den
redan hos de små barnen, då de så tidigt börja att skryta och berömma
sig emot hwarandra: Jag kan bättre än du göra det och det o.s.w.
Ja, wi weta, att det war isynnerhet egenkärlek och högmod, som den
fallne ängelen i begynnelsen afsmittade på menniskan, då han sade: "I
skolen warda såsom Gud". Sedan finna wi ock denna natur så påtränga
hos menniskor, att knappt någon christen kan få blifwa stilla i sin
obemärkthet, utan hwar och en will uppåt; att äfwen der, hwarest man icke kan se någon naturlig anledning, nemligen hos menniskor som hafwa
helt ringa gåfwor och utmärkelser, ja, kanske äro, hwad man kallar
wanlottade, framsticka dock ofta besynnerliga högmodsinbillningar. Detta
är ganska märkwärdigt att skåda såsom bewis på, huru djupt denna
böjelse ligger i menniskonaturen, om den ock mycket olika framträder.
Kan du nu icke genom Guds ord och Ande hållas i ödmjukhet,
fattigdom och fruktan, utan du börjar hysa och behålla höga tankar om
dig sjelf, att du är framför andra upplyst, wis, trogen, allwarlig, from,
duglig och skicklig, war wiss derpå, att du skall störtas, falla i allehanda
dårskaper, eller synd och skam. Häremot skall ingen waksamhet eller
starkhet hjelpa. Herren Christus säger uttryckligt: "De främsta skola
warda de yttersta." Och åter säger Han: "Den sig upphöjer, han skall
warda förnedrad." Och Petrus säger, huru detta tillgår: "Ty Gud
står emot de högfärdiga". Då Gud står dig emot, försök aldrig att
komma lyckligt fram. Gör, hwad du will, du skall dock störtas. Håller
du dig upplyst och wis framför alla, så skall du falla i willfarelser och
dårskaper framför alla. Håller du dig mer from och stark än andra,
skall du falla i mer synd och skam än andra. Huru mången lofwande
yngling eller jungfru blef icke förderfwad för hela lifwet blott genom
högmod! Huru mången benådad christen förföll icke i de största
dårskaper blott derigenom, att han intogs af smicker och sjelfförtjusning! Detta
är så uppenbart genom all erfarenhet i stort och smått, att hela werlden
wet säga: "Högmod går före fall." Här hjelper då ingenting
annat, än att du i tid låter warna dig, börjar oupphörligt ropa och bedja
till den store, allsmäktige Guden, att Han förbarmar sig och gör dig
ödmjuk och fattig i anden. Och den bönen will Han då gerna höra.
Kan du icke genom ordet och Anden få ett ödmjukt sinne, har Herren
wäl ännu ett medel öfrigt, nemligen det att Han skickar dig någon djupt
förödmjukande erfarenhet. Håll dock detta för en hög nåd, om du blott
ännu kan blifwa i tron; ty då är allting nådefullt, emot att få stanna
i högmod och blifwa ibland de yttersta. Gud, war oss nådig! Gud,
låt hellre allt annat ondt drabba oss, blott icke högmodets och
förhärdelsens dom.
"Håll er inte efter denna världen." (Rom. 12:2)
Grundtextens uttryck för "denna världen" betyder egentligen "denna
tiden", nämligen hela jordelivets tid, såsom motsats till den tillkommande världen. Men då tiden eller tidsandan beror af och består uti
menniskowerldens anda och wäsende, så menas här också just den werlden,
nemligen den stora rådande massan af menniskor och deras fåfängliga
och onda wäsende — den massan, som lefwer fram efter den fallna
naturen och efter "den anden, som regerar i otrons barn", "i denna
werldens mörker", hwilken mäktiga onda ande derföre kallas "denna
werldens förste".
Denna werlden är derföre alltid ond, stridande emot Gud, förförisk och farlig; hwarföre apostelen (Gal. 1) också kallar henne: "denna närwarande onda werld". Denna werld kunna wi således icke följa eller "hålla oss efter", om wi wilja offra oss åt Gud och göra hans wilja. Den, som will wara en sann christen och efterfölja sin Herre genom lifwet, måste alldeles taga afsked från det wanliga werldswäsendet, måste, i sättet att tänka, tala och lefwa här på jorden, beträda en helt ny wäg. Sådant menar här apostelen, då han förmanar: "Hållen eder icke efter denna werlden."
Men skola wi följa denna förmaning, då fordras att "utgifwa sig sjelf till ett offer"; ty då skall det ofta blifwa öfwermåttan bittert att ställa sig så ensam och besynnerlig, att man får hela werlden emot sig, fader, moder, maka, syskon och många wälmenande eller ansedda menniskor. Låt då icke nedslå eller förwilla dig. Herren Christus och alla hans efterföljare hafwa gått denna wäg före dig, ja, många tusenden hafwa derföre blifwit martyrer, emedan de icke kunde hålla sig efter denna werlden. Du bör derföre tänka så: Fastän jag ser mina grannar och gamla wänner, ja, mina närmaste gå en helt annan wäg, och de hafwa hela werldens aktning och wänskap, så will jag dock hellre följa Christus och hans wänner. Jag har då ett wida herrligare sällskap, än det jag öfwergifwer; jag har Gud och de goda änglarna med mig, ja, alla helgon ifrån werldens begynnelse. Gud hjelpe mig blott att blifwa trofast intill ändan!
Äfwenså, när du ser många, som berömma sig af att wara christna, kunna på samma gång stå i förtroligt förhållande till Christi fiender, kanske med dem deltaga i många onyttiga ting, t. ex. i tidsfördrif på sabbaten, eller du ser dem annars af den dyra nådetiden bortslösa många timmar med fåfängligt tal eller fåfänglig läsning, så bör du, som will werkligen följa Christus, eftersinna, om ock Han och hans lärjungar gjorde något sådant, och då hellre följa dessa heligas exempel. När du ser många, som wilja wara christna, alltid kunna tiga om Christus och om de oomwändas själafara, bör du eftersinna, om det är enligt med kärleken och med Christi exempel, och sedan blott deruti hafwa ditt rättesnöre. Sålunda skall du lära att både i större och mindre ting "icke hålla dig efter denna werlden".
Men märk noga, att detta gäller endast om sådana ting, som innebära någon synd, som strida emot Guds uppenbara ord, eller emot kärlekslagen. Uti alla andra ting åter skola wi wara såsom andra menniskor, behålla ett naturligt sätt och icke göra oss besynnerliga genom något påtaget och efterapadt wäsende, eller gagnlösa egenheter. Högmodsanden frestar stundom äfwen fromma själar att göra såsom de skrymtare, påtaga sig något eget utseende, någon utmärkande besynnerlighet i sättet att wara. Sådant kunde wisst också kallas att icke "hålla sig efter denna werlden", men icke är det, hwad apostelen här menar. Sådant är twärtom en skadlig dårskap, som blott "gifwer lastaren rum". Herren Christus war, äfwen i sättet att wara, "lika som en annan menniska och i åthäfwor funnen som en menniska", synden undantagen. Har du ett sundt christligt sinne, så skall du äfwen häruti wara hans efterföljare; du skall alltid eftersinna, hwad som tjenar till nästans nytta; ty detta är det stora rättesnöret för allt wårt yttre lefwerne.
Men genom tron och bekännelsen, genom nitet för Herrens ära och själars wäl, ja, genom waksamhet öfwer dig sjelf, skall du dock alltid blifwa besynnerlig för werlden. Det må då icke bekymra dig. Såsom främlingar och pilgrimer på jorden, sträfwande hän till wårt rätta fädernesland, det himmelska, skola wi ju alltid synas såsom dårar för werlden, hwilken twärtom har på jorden sitt hem och sitt allt. Men det är just i dessa wäsendtliga stycken, hwilka röra Guds sak, wårt eget och andras ewiga wäl, wi skola icke hålla oss efter denna werlden. Detta är, hwad apostelen här lägger oss på hjertat.
Denna werlden är derföre alltid ond, stridande emot Gud, förförisk och farlig; hwarföre apostelen (Gal. 1) också kallar henne: "denna närwarande onda werld". Denna werld kunna wi således icke följa eller "hålla oss efter", om wi wilja offra oss åt Gud och göra hans wilja. Den, som will wara en sann christen och efterfölja sin Herre genom lifwet, måste alldeles taga afsked från det wanliga werldswäsendet, måste, i sättet att tänka, tala och lefwa här på jorden, beträda en helt ny wäg. Sådant menar här apostelen, då han förmanar: "Hållen eder icke efter denna werlden."
Men skola wi följa denna förmaning, då fordras att "utgifwa sig sjelf till ett offer"; ty då skall det ofta blifwa öfwermåttan bittert att ställa sig så ensam och besynnerlig, att man får hela werlden emot sig, fader, moder, maka, syskon och många wälmenande eller ansedda menniskor. Låt då icke nedslå eller förwilla dig. Herren Christus och alla hans efterföljare hafwa gått denna wäg före dig, ja, många tusenden hafwa derföre blifwit martyrer, emedan de icke kunde hålla sig efter denna werlden. Du bör derföre tänka så: Fastän jag ser mina grannar och gamla wänner, ja, mina närmaste gå en helt annan wäg, och de hafwa hela werldens aktning och wänskap, så will jag dock hellre följa Christus och hans wänner. Jag har då ett wida herrligare sällskap, än det jag öfwergifwer; jag har Gud och de goda änglarna med mig, ja, alla helgon ifrån werldens begynnelse. Gud hjelpe mig blott att blifwa trofast intill ändan!
Äfwenså, när du ser många, som berömma sig af att wara christna, kunna på samma gång stå i förtroligt förhållande till Christi fiender, kanske med dem deltaga i många onyttiga ting, t. ex. i tidsfördrif på sabbaten, eller du ser dem annars af den dyra nådetiden bortslösa många timmar med fåfängligt tal eller fåfänglig läsning, så bör du, som will werkligen följa Christus, eftersinna, om ock Han och hans lärjungar gjorde något sådant, och då hellre följa dessa heligas exempel. När du ser många, som wilja wara christna, alltid kunna tiga om Christus och om de oomwändas själafara, bör du eftersinna, om det är enligt med kärleken och med Christi exempel, och sedan blott deruti hafwa ditt rättesnöre. Sålunda skall du lära att både i större och mindre ting "icke hålla dig efter denna werlden".
Men märk noga, att detta gäller endast om sådana ting, som innebära någon synd, som strida emot Guds uppenbara ord, eller emot kärlekslagen. Uti alla andra ting åter skola wi wara såsom andra menniskor, behålla ett naturligt sätt och icke göra oss besynnerliga genom något påtaget och efterapadt wäsende, eller gagnlösa egenheter. Högmodsanden frestar stundom äfwen fromma själar att göra såsom de skrymtare, påtaga sig något eget utseende, någon utmärkande besynnerlighet i sättet att wara. Sådant kunde wisst också kallas att icke "hålla sig efter denna werlden", men icke är det, hwad apostelen här menar. Sådant är twärtom en skadlig dårskap, som blott "gifwer lastaren rum". Herren Christus war, äfwen i sättet att wara, "lika som en annan menniska och i åthäfwor funnen som en menniska", synden undantagen. Har du ett sundt christligt sinne, så skall du äfwen häruti wara hans efterföljare; du skall alltid eftersinna, hwad som tjenar till nästans nytta; ty detta är det stora rättesnöret för allt wårt yttre lefwerne.
Men genom tron och bekännelsen, genom nitet för Herrens ära och själars wäl, ja, genom waksamhet öfwer dig sjelf, skall du dock alltid blifwa besynnerlig för werlden. Det må då icke bekymra dig. Såsom främlingar och pilgrimer på jorden, sträfwande hän till wårt rätta fädernesland, det himmelska, skola wi ju alltid synas såsom dårar för werlden, hwilken twärtom har på jorden sitt hem och sitt allt. Men det är just i dessa wäsendtliga stycken, hwilka röra Guds sak, wårt eget och andras ewiga wäl, wi skola icke hålla oss efter denna werlden. Detta är, hwad apostelen här lägger oss på hjertat.
"Vad fattas mig ännu?" (Matt. 19:20)
Mången är religiös, utan att ens wara väckt, mycket mindre en kristen. Mången är väckt och på visst sätt omvänd — nämligen vänd
från världens vanliga fria, gudlösa väsende till en allvarsam
gudaktighetsövning — men är likväl ingen rätt kristen, d.ä. en i Kristus
frigjord och salig människa.
Mången tror och bekänner även Kristus vara vår rättfärdighet, visdom, helgelse och förlossning, emedan han vet, att Kristus skall vara allt detta, samt att man så skall tro och bekänna för att vara
en fullständig kristen, men mitt under den tron och bekännelsen har
hjärtat i tysthet sin tröst och lit i något annat, såsom i bättringens
allvar, i ånger, bön och kamp; ty då dessa är, som de bör, då är
man så tröstad och troende — i Kristus? — men om dessa brister, kan
man inte tröstas med endast Kristus, då betyder Han inget.
Där är då en smygande egenrättfärdighetsorm, en falsk tro, emedan den inte verkligen i Kristus har sin tröst, sin hela tröst. Såsom ett skönt och träffande uttryck av dessa sanningar läser vi i 1 Kon. 19:11—13 följande: "Och se, Herren gick där framom och ett stort, starkt väder, som bröt berg och sönderbråkade hällar inför Herren; men inte var Herren i vädret. Efter vädret kom en jordbävning; men inte var Herren i jordbävningen. Och efter jordbävningen kom en eld; men inte var Herren i elden. Och efter elden kom ett ljud av ett sakta väder. Då Elia det hörde, skylde han sitt ansikte med sin mantel och gick ut och steg i dörren av kulan."
I denna majestätiska underbild såg profeten inte blott en målning och uttydning av sin egen ledning utan också av Guds allmänna hushållningssätt inom nåderiket på jorden. Stormen, jordbävningen och elden utgjorde nämligen en träffande målning av lagen, dess tid och dess verkningar; då däremot ljudet av det sakta vädret rätt vackert avbildar evangelium och dess tid — först i stort och i det yttre, föreställande gamla och nya testamentets olika tider och regeringssätt, och sedan i smått, i det enskilda inre hos var och en, där även alltid en gammaltestamentisk tid med dess lagar, tvång, mångoffertjänst och väntan föregår Kristi ankomst och nådefulla uppenbarelse — en gammaltestamentisk tid, som hos den ena är längre, hos den andra kortare.
Hos mången själ uppkommer nämligen ett slags stormväder av andliga upptäckter, insikter, föresatser, andliga ord och företag, så att han även själv börjar i Herrens namn storma på andra, börjar "bryta berg och sönderbråka hällar inför Herren", och där är mycken mening, men föga sinne och sans, föga egen erfarenhet; han är själv icke ens verkligen uppväckt, ty han har mycken tröst i sej själv och stora förhoppningar på sin bättrings framgång. Där är blott väder, stort, starkt väder; "men inte var Herren i vädret."
Men vidare. Det kommer längre med honom. Han blir verkligen uppväckt, där blir i hans inre en jordbävning, där blir en hjärtbävning, han får se, att han med all sin storm inte själv verkligen är och gör, vad ordet innehåller — han förskräckes, han griper sig allvarligt an att nu göra och bli vad han bör, men det blir inte av, där är ingen kraft, där är blott jordbävningens förstörelse, "ty Herren var inte i jordbävningen". Tvärtom blir det värre och värre, ty "av budordet får synden liv och uppväcker i honom all begärelse" och blir väldigare än förut. Härav uppkommer en eld, en pinande ångesteld, samt en brinnande ansträngningseld, men allt lika förgäves. Ty "inte var Herren i elden". Nu faller modet, alla försök äro fruktlösa, alla förhoppningar är felslagna, allt är förlorat, och nu börjar det ämnet, som brann, bli förtärt, nämligen det egenrättfärdiga jag, jag måste, jag skall, jag borde ju! Och jag vart död, säger Paulus.
Och se nu, nu kommer det sakta vädrets ljud, evangelii hugsvalande, fridgivande och saliggörande röst väl till pass för det förtvivlade hjärtat; nu smakar det gott att höra om en alldeles oförskylld nåd över det alldeles förtappade, i sitt blod liggande människobarnet nu, då all tröst var ute, nu om någonsin, får den rätta trösten rum i hjärtat; nu stilla sej de stormande tankarna, kvalen och begärelserna. Där är nu nytt liv, fröjd, frid, kärlek, enfald, förtrolighet med Herren, milda ögon, glada ord, nya andliga krafter — där är nu Herren, där skyler man sitt ansikte i salig blygsel över en så oförväntad hjälp, en så oförskylld nåd, och säger: Detta tänkte jag väl aldrig, det förstod jag inte, att det skulle gå denna väg, att jag skulle av idel nåd få nåd, då jag var som allraovärdigast. Eller förstummas man i salig skam över den stora nåden, såsom det står i Hes. 16: "Du skall tänka därpå och skämmas och för skams skull inte djärvas upplåta din mun, när jag förlåter dej allt det du har gjort, säger Herren."
Då Elia vid det sakta vädrets ljud förnam Herrens närvaro, då "skylde han sitt ansikte med sin mantel och steg i dörren av kulan", liksom för att uttrycka sitt för Herrens vilja undergivna: "Tala Herre, ty din tjänare hör!" Nu först är man en kristen och skicklig att föra det nya testamentets ämbete, inte bokstavens utan Andens; nu är också den stummes tunga lös till att lovsjunga, till att rätt bekänna Kristus, vilken ordning även David uttrycker: "Jag tror, därför talar jag, men jag blir svårligen plågad."
Där är då en smygande egenrättfärdighetsorm, en falsk tro, emedan den inte verkligen i Kristus har sin tröst, sin hela tröst. Såsom ett skönt och träffande uttryck av dessa sanningar läser vi i 1 Kon. 19:11—13 följande: "Och se, Herren gick där framom och ett stort, starkt väder, som bröt berg och sönderbråkade hällar inför Herren; men inte var Herren i vädret. Efter vädret kom en jordbävning; men inte var Herren i jordbävningen. Och efter jordbävningen kom en eld; men inte var Herren i elden. Och efter elden kom ett ljud av ett sakta väder. Då Elia det hörde, skylde han sitt ansikte med sin mantel och gick ut och steg i dörren av kulan."
I denna majestätiska underbild såg profeten inte blott en målning och uttydning av sin egen ledning utan också av Guds allmänna hushållningssätt inom nåderiket på jorden. Stormen, jordbävningen och elden utgjorde nämligen en träffande målning av lagen, dess tid och dess verkningar; då däremot ljudet av det sakta vädret rätt vackert avbildar evangelium och dess tid — först i stort och i det yttre, föreställande gamla och nya testamentets olika tider och regeringssätt, och sedan i smått, i det enskilda inre hos var och en, där även alltid en gammaltestamentisk tid med dess lagar, tvång, mångoffertjänst och väntan föregår Kristi ankomst och nådefulla uppenbarelse — en gammaltestamentisk tid, som hos den ena är längre, hos den andra kortare.
Hos mången själ uppkommer nämligen ett slags stormväder av andliga upptäckter, insikter, föresatser, andliga ord och företag, så att han även själv börjar i Herrens namn storma på andra, börjar "bryta berg och sönderbråka hällar inför Herren", och där är mycken mening, men föga sinne och sans, föga egen erfarenhet; han är själv icke ens verkligen uppväckt, ty han har mycken tröst i sej själv och stora förhoppningar på sin bättrings framgång. Där är blott väder, stort, starkt väder; "men inte var Herren i vädret."
Men vidare. Det kommer längre med honom. Han blir verkligen uppväckt, där blir i hans inre en jordbävning, där blir en hjärtbävning, han får se, att han med all sin storm inte själv verkligen är och gör, vad ordet innehåller — han förskräckes, han griper sig allvarligt an att nu göra och bli vad han bör, men det blir inte av, där är ingen kraft, där är blott jordbävningens förstörelse, "ty Herren var inte i jordbävningen". Tvärtom blir det värre och värre, ty "av budordet får synden liv och uppväcker i honom all begärelse" och blir väldigare än förut. Härav uppkommer en eld, en pinande ångesteld, samt en brinnande ansträngningseld, men allt lika förgäves. Ty "inte var Herren i elden". Nu faller modet, alla försök äro fruktlösa, alla förhoppningar är felslagna, allt är förlorat, och nu börjar det ämnet, som brann, bli förtärt, nämligen det egenrättfärdiga jag, jag måste, jag skall, jag borde ju! Och jag vart död, säger Paulus.
Och se nu, nu kommer det sakta vädrets ljud, evangelii hugsvalande, fridgivande och saliggörande röst väl till pass för det förtvivlade hjärtat; nu smakar det gott att höra om en alldeles oförskylld nåd över det alldeles förtappade, i sitt blod liggande människobarnet nu, då all tröst var ute, nu om någonsin, får den rätta trösten rum i hjärtat; nu stilla sej de stormande tankarna, kvalen och begärelserna. Där är nu nytt liv, fröjd, frid, kärlek, enfald, förtrolighet med Herren, milda ögon, glada ord, nya andliga krafter — där är nu Herren, där skyler man sitt ansikte i salig blygsel över en så oförväntad hjälp, en så oförskylld nåd, och säger: Detta tänkte jag väl aldrig, det förstod jag inte, att det skulle gå denna väg, att jag skulle av idel nåd få nåd, då jag var som allraovärdigast. Eller förstummas man i salig skam över den stora nåden, såsom det står i Hes. 16: "Du skall tänka därpå och skämmas och för skams skull inte djärvas upplåta din mun, när jag förlåter dej allt det du har gjort, säger Herren."
Då Elia vid det sakta vädrets ljud förnam Herrens närvaro, då "skylde han sitt ansikte med sin mantel och steg i dörren av kulan", liksom för att uttrycka sitt för Herrens vilja undergivna: "Tala Herre, ty din tjänare hör!" Nu först är man en kristen och skicklig att föra det nya testamentets ämbete, inte bokstavens utan Andens; nu är också den stummes tunga lös till att lovsjunga, till att rätt bekänna Kristus, vilken ordning även David uttrycker: "Jag tror, därför talar jag, men jag blir svårligen plågad."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)