fredag 23 juni 2023

"Och Herren Gud kallade mannen och sa till honom: 'Adam, var är du?'" (1 Mos 3:9)

Detta är nu det första exemplet av Guds kallelse till en syndare på jorden — detta den första gången en syndare väcks till bättring. Herren börjar med att förkrossa honom; ty i de orden: Var är du? ligger, såsom Luther anmärker, lagens röst till samvetet, eller lagens mening och syftemål, som är att övertyga syndaren om hans fallna och olyckliga belägenhet. Ty eftersom inget kreatur är osynligt för Herren, utan allting är blottat och uppenbart för hans ögon, och Herren likväl ropar: Adam, var är du? vill han därmed säga: "Nu kommer jag att efterfråga dej. Kom nu fram och svara inför mej: Vad har blivit av dej? Var är nu den herrliga Guds avbild, som skulle råda över jorden? Och menar du, att jag inte ser dej? Du håller dej fördold för mitt ansikte; men vart vill du ta vägen?" - Sådant innebar Herrens fråga.

Därför kom också Adam nu genast fram och började förklara sej. Se nu här, denna kallande röst, detta rop: Var är du? skall varenda syndare från Gud förnimma. Detta första exempel gäller för alla världens tider och för alla Adams barn.

Först är det ett faderligt rop till de trogna, då de förgått sej. Redan de små barnen förnimmer ofta tidigt, då de syndat, en röst i sitt inre: Vad har du gjort? — så länge icke den gode Anden överröstats och deras öron dövats av fåfängans och lustarnas brus. Men isynnerhet är det något, som alla trogna kristna dagligen känner — detta oändliga ropande: Var är du? När de t.ex. överilat sig, syndat och förgått sej, straxt ropar det ängsligt: Var är du? Vad har du gjort? Eller när de råkat blanda sej med fåfängans barn, när de av svaghet, människofruktan eller människobehagsamhet deltagit i fåfängligt tal och på något sätt, med ord eller gärning, förnekat sin Herre, strax få de såsom Petrus en genomträngande blick av Frälsaren, som säger i deras inre: Var är du? O, vad har du gjort? Detta är allt Vännens slag, varmed han manar oss till bättring — en erfarenhet, som inte med allt världens guld kan betalas! Ve, o ve den kristen, som inte mer får de blickarna, de ropen i sitt inre!

För det andra är detta ett uppväckelsens rop till de andligen döda, som lever utan Gud i världen. Mitt i syndens, flärdens och de världsliga nöjenas lustgård ropar det ofta i deras inre: "Var är du? det är inte väl med dig, du behöver bättring, omvändelse." När de en gång blivit omvända till Herren, bekänner de, att de länge och ofta förnummit det ropet och varit sökta av Herren — att detta ofta störde deras lust i synden — isynnerhet "då dagen svalkas", då nöjet är slut. De kommer till ensamheten eller till nattens vila, då ropar det i deras inre: Var är du? Eller de hör ordet, en predikan eller ett skriftetal, och de ska vid nattvardsbordet träda Gud under ansiktet, då ropar det ofta om deras synder, om deras ogjorda bättring, om nödvändigheten av en omvändelse: "Var är du? tiden flyr, när ska du en gång bättra dej?"

Och den som inte i en hel omvändelse återkommit till Gud ska veta, att en gång måste han dock, om han vill eller inte, komma fram inför Guds ansikte; ja, en gång, förr eller senare, i tiden eller i evigheten ska varenda människa höra det ropet, så att det ska gå henne genom märg och ben: Var är du? Vad har du gjort? Ty det är omöjligt, att någon syndare skulle undkomma den allsmäktige, helige Guden.

Därför var inte säker! Gud dröjer väl med straffet och tiger, som om han inte alls såge dina synder, men en gång ska du höra hans röst. Och detta gäller, såsom vi förut sagt, alla världens tider och alla Adams barn. Var och en måste komma fram för Herren och göra upp om sina synder, i tiden, eller också möter de honom i evigheten.

Saken är denna: Vi är alla syndare — här är ingen åtskillnad. Dömdes vi därefter, så bleve intet kött frälst. Skillnaden är endast den, att somliga håller sej undan Gud, blir beständigt borta och kommer inte, medan nådens tid är, för att söka och ta emot nåd. Kristus säger: "Detta är domen, att ljuset är kommet i världen, men människorna älskar mer mörkret än ljuset; ty deras gärningar är onda."

Kommer vi åter till ljuset, gör vi upp med Gud om våra synder, då blir allt väl, även om vi vore de förskräckligaste syndare; såsom Herren säger — och o, att vi kunde behjärta de orden: "Kom och låt oss gå till rätta med varandra; och om era synder än vore blodröda, så ska de dock bli snövita; och om de än vore såsom rosenfärg, så ska de dock bli såsom en ull." Så säger också ristus (Matt. 18), att när konungen kallade sina tjänare till räkenskap, och en kom fram som var skyldig tiotusen pund, fick han dock genast hela skulden efterskänkt, när han föll ned och bad. Så vill Herren handla med oss, när han kallar oss till räkenskap.

Var är du? Var är du? Vart skyndar du hän,
o mänska i skuggan och gruset?
Var döljer du dej ibland lustgårdens trän?
Träd fram för din Herre i ljuset!
Så ljuder den manande rösten.

Var är du? Var är du? Ack, trivs du väl än
därute i synden och flärden?
Föraktar du ännu din himmelske vän?
Går själen förlorad i världen,
den värld som är fjärran från Herren?

onsdag 7 juni 2023

"Jag vet, Herre, att människans väg inte står till henne, och det står i ingen mans makt, hur han ska vandra och styra sin gång." (Jer. 10:23)

Vid sådana ord har vi inget annat råd än att antingen vakna över att Gud är mycket större än alla våra tankar, att han är oss obegriplig i sin makt och omsorg om oss, och att vi är små blinda varelser, när det gäller att fatta Gud - antingen ska vi vakna och se detta, eller också ska vi kasta bort allt Guds ord - ja, inte ens detta är nog, utan vi måste också vara sådana dårar som inte ens ser vad hela den synliga skapelsen visar, hur Gud är mäktig att sörja för sitt minsta kreatur; vi måste vara sådana dårar, om vilka David säger: "De dårar säger i sitt hjärta: Det är ingen Gud."

Här torde någon invända: "Det är sant, allt vad oss händer, är av den trofaste Guden oss tillsänt, men blott så länge det inte rör vad som beror av människans egen frihet. Om jag själv genom min egenvilja och andra syndiga bevekelser fört mej i olycka, så får jag skylla mej själv och inte trösta mej med Guds förande."

Svar: Detta är i sej självt riktigt, men blir ofta orätt taget. Sant är det, att Gud har lämnat oss en viss betänklig frihet, varigenom vi kan göra oss olyckliga för tid och evighet, nämligen när vi fortfarande och uppsåtligt står hans Ande emot. Men här är således två ting att märka: det första, att om du också genom synd och dårskap bragt dej i olycka, men likväl nu kommit till ånger och en lydaktig ande, så att du hädanefter vill följa Herrens råd, så är Guds nåd och faderliga huldhet så stor, att han ska vända allt ditt onda till godo, alla din galenskaps följder till din tjänst; ty "dem, som dock nu har Gud kär, måste allting tjäna till det bästa". Gud vredgas inte evinnerligen och träter inte till evig tid. Han är en så nådefull Gud och Fader, att fastän man länge trotsat honom, men en gång bättrar sej, han sedan är oss lika huld, som om vi aldrig hade syndat.

Det var genom stor egenvilja Israel fick konungar, men Herren övergav dem inte ändå, utan gjorde dem lika mycket gott sedan, fastän de måste lida mer. Paulus hade i sin otro varit en Kristi fiende och förföljare, men Kristus gjorde honom dock till den största apostel och gjorde till och med av själva den stora synden tvenne goda ting, nämligen dels ett mäktigt krossmedel för aposteln själv och dels ett mäktigt tröstemedel för andra. Här ser vi vad som nyss sades, att Gud kan också vända våra största fel och dårskap till vår tjänst, när vi blott en gång komma till bättring.

Ja, Luther anmärker, att Herren Gud också måste med sina heliga öva samma godhet vid deras felsteg; de förträffliga orden lyda sålunda: "Det är Guds verk och konst, att han kan göra onda saker goda, när vi har fördärvat och vårdslösat dem. Jag har i sanning ganska ofta ovisligt och dåraktigt uträttat många ting, varöver jag sedan blivit storligen förskräckt, och jag kunde inte se, hur jag sedan skulle bli lös från sådana saker, som genom min dårskap blivit fördärvade, samt komma därifrån. Men då har Herren träffat en sådan väg till att förbättra vad jag skadat, att det blivit alldeles gott igen. Och så regerar Gud alla sina heliga, att de väl kan fela och göra något galet, men det ändå måste ta en god ända med dem, eller åtminstone avlöpa utan stor skada. Gud är en allsmäktig Skapare, som av intet gör allt; därför kan han även av ont göra gott."

Ack! Gud är en trofast och huld Fader. Detta var det första som borde märkas. Men det andra är, att den som fruktar att han också ännu på något sätt står emot Guds vilja, men har en ande som suckar med ängslan: "Gud, förbarma dej! döda du min egenvilja och bringa mej på din viljas väg; bruka hellre vad bittert du vill, blott jag blir rätteligen din och dej lydig" o. s. v., den har all rätt att trösta sej med Guds nådiga förande. Ty allt det motstånd mot Guds vilja, som någon själv med ängslan beklagar, och mot vilket han anropar Guds allsmäktiga hjälp, det är inget annat än köttets hårda strid emot Anden; då är sinnet på Guds sida, och då är genast saken i Guds händer.

För ett sådant köttets motstånd, som blott desto mer driver oss till Gud, blir ingen människa olycklig; ty om kraften att slita banden, kraften att övervinna köttet låge hos oss, då vore allt Guds ord falskt, vilket säger att detta aldrig ligger i vår makt. Men det kan väl hända, att du endast genom mycket lidande ska så länge utpinas och dödas, till dess den mäktiga egenviljan avmattas, och du ger dej under Guds vilja, så att du börjar på allvar fly allt vad du ser att Gud i sitt ord förbjuder.

Går det åter tvärtom så, att du börjar uppsöka några "de ogudaktigas råd", syndens ursäkter och försvar, för att bemantla ditt "inträde på de syndares väg", då är sinnet fallet, då är du ense med dej själv om syndavägens följande, och då är motståndet mot Anden uppsåtligt. Då må du inte trösta dej med Guds förande, utan då går du din egen väg till ofärd.

Lär mej din väg, o Gud,
lär mej din väg.
Ge mej ditt bistånd, Gud,
lär mej din väg.
Hjälp mej i tro att gå
utan att allt förstå
- lys mej och led mej då,
lär mej din väg.

lördag 3 juni 2023

"Och de hörde Herrens Guds röst gångande i lustgården, då dagen svalkades." (1 Mos. 3:8)

Vad månne nu den käre Guden vilja i lustgården? I vilket ärende kommer han på syndafallets dag till de fallna människorna? Visserligen bestraffade han synden; inte ursäktade han den, inte kunde hans dom ändras. Men han hade dock några "fridens tankar" att uppenbara för de förskräckta barnen. Det, för vilket han egentligen kom att förkunna dem, var ett frälsningens råd. Med syndens bestraffande utvecklade han bara vad han förut hade sagt och hotat, och vilket de redan hade djupt nog erfarit och förstått; nu hade han därför förnämligast ett annat ärende, det var något för dem nytt och obekant, som han ville kungöra. Han talar nämligen om en "kvinnans säd, som skulle söndertrampa ormens huvud", hämnas deras lidna skada samt bota och återställa vad genom ormens list och deras syndafall var förlorat.

Detta var den barmhärtige Faderns egentliga ärende, då han på syndafallets dag, då solen börjar sänka sej, kommer i lustgården. Hans förbarmande hjärta kunde inte fördra att veta att hans förlorade barn, i deras ångest och förskräckelse, skulle ligga över natten bakom träden och tänka på hans vrede, och att de skulle döden dö, utan att ha en enda stråle av förhoppning och tröst. Därför uppsökte han dem genast samma dag i deras blygsel och bävan. Han, som sedan bjöd oss att "inte låta solen gå ned över vår vrede", gav här själv det första provet av sådant sitt försonliga hjärtelag.

Kristus har också uppenbarat, att Gud har ett sådant hjärta, att han inte ens kan lida att hans barn blott i någon nöd ligger och ropar till honom "natt och dag" utan hjälp och tröst — skulle han hava tålamod därmed? säger Kristus. Skulle han då ha tålamod därmed, att hans mest älskade, men fallna barn nu skulle ligga alldeles utan något hopp, i förtvivlan och ångest för hans ords skull?

Här måste jag ju se, att Guds nåd och kärlek är en alldeles oförskylld, fri och förekommande kärlek, helt oberoende av oss. Här var den största brottslighet, och inget tecken av någon bättring, ånger, bön m. m. Adam och Eva hade i frestelsens stund alla tillräckliga förmögenheter att emotstå det onda, ett ljust och rent förstånd, ett rent hjärta och fri vilja — de hade således endast yttre frestelser. Och likväl bröt de mot sin Faders bud. Och när fallet var skett, sökte de inte Gud för att bekänna sin synd och bedja om förlåtelse, nej, tvärtom flyr de bort från Gud och gömmer sej bakom lustgårdens träd. Och när Herren tilltalar dem, hör man bara självförsvar, undanskyllningar och bitter avighet mot själva Gud, som även skulle vara skuld till fallet, då Adam säger: "Kvinnan, som du — du givit mej, bedrog mej." Så fördärvade var nu deras hjärtan.

Allt detta visste Herren. Och ändå — fastän deras brottslighet och ondska var så stor — ändå kom den barmhärtige Fadern med sådan kärlek och uppsökte dem, för att förlikas och hugsvala dem. O, här ser jag det gudomliga hjärtat! Här ser jag, att Guds kärlek är en helt förekommande, en uppsökande kärlek, alldeles oberoende av syndarens förhållande. Den stränga rättfärdighetens dom kunde inte ryggas — syndens lön var döden; men den gudomliga barmhärtigheten hade funnit ett råd att på en gång tillfredsställa rättvisan och tillika frälsa syndaren: en kvinnosäd skulle komma och gottgöra fallet, vilken var föresedd före världens begynnelse. På denna grund var barmhärtigheten fri att kunna utgjuta sej över de fallna.

Därför kommer han här på syndafallets dag och löper efter den förlorade sonen. Hans "livs son" var fallen, "därför brister mitt hjärta för hans skull", säger Herren, "jag måste förbarma mej över honom."  Visst borde vi ge akt på detta första stora prov av Guds oförskyllda nåd? Då går vi tvärtom och väger och mäter graderna av våra synder eller av vår bättring, ånger, bön m. m. och dömer därefter om Guds nåd emot oss.

O, vilket djupt fall! vilka gruvliga följder av syndafallet i vår själ, att hon är så bunden i mörker och otro! Du säger: "Min synd är så otillbörlig, så oursäktlig; jag visste Guds vilja, men gjorde rakt däremot." Arma själ! Du var så illa tvungen, du är inte fri, du är såld under synden. Adam åter var fri och syndade dock; han visste också Guds vilja, men gjorde tvärt däremot. Och likväl löper den förbarmande Fadern efter sin förlorade son. — Guds kärlek är således helt fri, oförskylld och oberoende av syndaren; ty den grundar sig på en annans förtjänst och bön, "kvinnans säd", "Herrens man", "Guds Lamm, som bär världens synder".

Den som inte tror på honom, inte stannar för Herrens röst och låter försona sej med Gud, utan blir borta, han är borta och blir evigt borta. Men den som tror på honom, låter både straffa sej för synden och trösta sej med kvinnans säd, han ska inte förgås, utan har evinnerligt liv, om han också kände allt det onda i sitt hjärta som vi finner hos Adam, ja, om också hela syndafallet och allt ormens gift kokade i honom.

Av nöden kan om hjälpen slutas:
ju högre fara, större råd.
O allra högsta vishets nåd,
för dej vart hjärta bör utgjutas
i evig vördnad till ditt lov:
vem trodde att för slika själar,
så genomonda syndaträlar,
du öppna vill ditt Gudahov?

Men o, en sådan härlig gryning
som över jorden nu uppgått,
så snart de usla mänskors brott
fått undergå den Högstes syning:
Se, döden dö i liv förbyts,
ty kvinnans Säd skall ormen krossa,
förgäves skall då satan trotsa,
när jord och himmel sammanknyts!

Här gavs de första nådestrålar

på Evangelii himlavalv,
så hela mörkrets rike skalv,
här slogs de allra tyngsta pålar
som grund för allt vad lycka är.
Nu kom ju själv den vrede Guden,
fastän han inte hit var bjuden,
och erbjöd först förlikning här!

fredag 2 juni 2023

"Min lust var med människors barn." (Ords 8:31)

Det är vår stora huvudvillfarelse, ingjuten av ormen vid syndafallet, att vi inte håller Gud för en Gud, en hjälpare och frälsare, utan för en hård domare, en herre, som blott fordrar vår tjänst.

Herren har ett annat sinne. Hans enda lust är att göra oss gott. Därför är det hans lust att bo nära människors barn på jorden. Där har han ett stort, oändligt sjukhus, fullt av eländiga, av jämmer och nöd — där är hans lust. Detta är min vila, säger han, här vill jag bo, här behagar mej väl.

Då Jesus en dag var hungrig och skickade lärjungarna in i en stad att köpa mat, kom under tiden en arm kvinna ur staden, en syndbelastad hednakvinna. Jesus talar med henne. Hennes samvete väcks, hon förstod, "vem han var, som sa: Ge mej dricka". Slagen i samvetet, men glad i hoppet, löper hon att kalla flera hedningar till Jesus. Nu kommer lärjungarna med maten och säga: Rabbi, ät. Men nu behövde han inte äta, hans hunger var stillad; han hade funnit några arma syndare att frälsa, och då säger han: "Jag har mat som ni inte vet av."

Se här Frälsarens hjärta! Se här, vad som är hans lust bland människors barn! Det är hans mat, hans vila, hans lust, att han må göra dem gott. Därför är det hans lust att bo ibland människors barn.

Och att denna hans lust inte är något tillfälligt och övergående, utan en djupt grundad, evig böjelse i hans väsende för människosläktet, det har allt ifrån världens begynnelse det ena århundradet och årtusendet förkunnat det andra. Grunden är djup. Gud gjorde människan sej till en avbild, Gud skapade henne till att vara hans barn, hans sällskap och hans lust. Och när han skapade människan, denna jordens herre, skedde det inte såsom med de övriga kreaturen i hast, genom ett allsmäktigt: Varde! utan för människans skull blev han en egentlig Skapare, bildade och formade med mycken flit och omsorg ur en jordklimp hennes kropp, inblåste sedan däri sitt eget heliga väsendes livsanda, "och så blev människan en levande själ".

Knappt är nu människorna där, så är den käre Frälsaren också mitt ibland dem och vandrar med dem under lustgårdens träd. Ja då, tänker ni, gick det väl an. Det var inte något synnerligt. Men tänk, om man nu sa er, att det var först genom vårt fall, vår synd och vår nöd, som hans lust att bo ibland oss blev rätt stark och varm, skulle ni väl kunna tro det? Och se, så är det verkligen! Nu började det eviga djupet av hans Gudabarmhärtighet emot oss att brusa i Honom. Hans "livs son" var fallen i fiendens händer. Det kunde hans hjärta inte fördra. Gud är kärleken, och han har lust till liv.

Företoge vi oss en vandring genom det gamla förbundets dagar, så hade vi att med ögonen skåda, huru den käre Frälsaren gått med sina fattiga syndare ut och in och byggt sej hyddor ibland stoft och aska. Vi skulle då gå till den öknen, där han besöker Hagar, den egyptiska tjänstepigan från Abrahams hus, och talar så vänligt med henne. Vi skulle gå till Mamres lund, till Betel och därifrån till Peniel och till Horeb, där Herren visar sej i den brinnande busken. Sedan skulle vi också beskåda den underbara moln- och eldstoden och även där skåda hans ansikte. Tänk bara, att i fyrtio år klä sej om dagen i moln och om natten i en skinande eld, och det för att vara ett halsstarrigt folk till vägvisare och till betäckning emot solens hetta, och till en sköld och en lykta i mörkret — visst fordras därtill, att han skall hava en stor lust till människors barn? Vi kunde gå vidare till Ofra, där Gideon ser den käre Frälsaren sitta under en ek, och sedan till Jerusalem och i templet, där han bor över nådastolen. —

Men vartill en sådan lång resa? Vi har honom nu närmare. Gud är uppenbar vorden i köttet. Vad ser vi om julen i krubban i Betlehem? "Ett barn." Ja väl, ett barn, och just detsamma, som har sagt: Min lust är med människors barn. Gud i köttet, Gud i krubban, Gud i linda, Gud vid en moders bröst: här stelnar ens tankar, här bävar ens knän, här häpnar hjärtat, undret är för stort för svaga människor. Gott, att våra ögon är dunkla, gott, att vi skåda det blott från fjärran, förstår knappt tusendelen därav! Det skulle eljest ta ifrån oss livet, det skulle kväva oss, vi kunde inte fördra det. Det sätt, på vilket han var med Israel och umgicks med dem, var för honom ännu inte ett rätt boende hos människobarnen, det var honom ännu ett för främmande förhållande, en för kall vänskap. Han Gud, och de fattiga syndare — det svalget var ännu alltför vitt! Lika med lika förenar sej bättre. Då blev han själv ett människobarn, vår blodsförvant, vår broder.

Detta kan vi slå i vädret, såsom vore det ett intet, och seraferna, de sitter nu redan i två årtusenden på sina höjder och skådar ned i denna kärleksavgrund och kan inte nå dess botten och kan inte upphöra att i helig förundran häpna och ur denna djupa brunn ta ämnet till alla sina hallelujasånger. Ordet var när Gud, och Gud var Ordet, och Ordet vart kött och bodde ibland oss.

O, eviga nådesunder! Vad har nu drivit honom därtill? Rentav inget annat, än att han hade lust till människan och inte blott till änglar. "Min lust är med människors barn." Men varifrån har han fått denna lust? Varifrån? Ur sitt eget hjärta. Och här är vi vid änden, längre kan vi inte skåda. Så älskade Gud världen. Han älskade — därför älskade han. Vi kommer inte längre.

Fördolda är väl Herrens vägar,
men nåd och trohet tecknar dem.
Bland mänskors barn han vandra plägar,
liksom en fader i sitt hem.
Fast deras fall han måste sörja,
han dock dem älskar, huld och god.
Till barn han skapat dem från början,
till barn han köpt dem med sitt blod