"Han ska föda sin hjord som en herde. Han ska församla lammen i sin famn och fodra de lammdigra." (Jes. 40:11)

Tänk, vilken tröst, då man i medvetandet av sitt eget hjärtas mörker, falskhet och ostadighet, av djävulens grymma avsikter, list och ihärdighet, och slutligen av den förvirrande mångfalden av lärdomsväder, känner sej otrygg och bävande för att förvillas, borttappas, förloras — vilken tröst, då Herren säger, att han vill själv vara vår Herde!

Tänk, vilken tröst för en arm syndare, som känner sin ömkliga vanmakt i allting, att Kristus betraktar syndare blott såsom får; vi betyder inte mer, vi är bara får, för vilka han är den gode Herden, som hellre ger sitt liv, än han ser att fåren förgås.

Tänk, vilken tröst, då man också med bekymmer ser på den övriga "klena hjordens" faror, ser hur mycket som förvillar fåren — vilken tröst, att han som har "all makt i himmelen och på jorden", han är Herden för fåren, han ska sörja för dem.

Och tänk, vilket betryggande rättesnöre för alla de underherdar, de "små drängar", såsom Esaias kallar dem, som in- och utifrån ansättas med frågan: "Visar du fåren den rätta vägen, behandlar du fåren rätt?" vilken tröst att äga detta betryggande rättesnöre, detta avgörande föredöme av Herren själv, som säger: Jag är den gode Herden. För denna Överherde måste vi dock alla samt och synnerligen böja oss, efter honom måste vi rätta oss, annars är vi sannerligen inga goda herdar. Den som inte har Kristi Ande hör inte honom till.

Det första, som i detta ämne är tänkvärt och fröjdar en fattig syndare, är att vi här ser hur Gud betraktar människorna bara som får, borttappade och vanmäktiga får, som omöjligt själva kan vårda och vakta sej för ulven, utan helt och hållet beror av en herde. Så har ju Herren överallt beskrivit människan och arbetar oupphörligt på att slå ner och ta ifrån oss de inbillningar som ligger så djupt i all vår natur, att vi själva ska ha ljus och kraft att hjälpa oss, att vi ska väl något förstå och något kunna göra. Emot denna djupa, oändliga inbillning säger ordet tvärtom: "Gud såg från himmelen på människors barn, om där vore någon förståndig, som frågade efter Gud; men de är alla avfallna och allesammans odugliga; där är ingen, som gör gott, ja, inte en." Ja, vi är så "odugliga", säger aposteln, att "vi är inte ens bekväma något tänka såsom av oss själva^, utan Gud måste verka "både vilja och gärning".

En sådan oduglighet ligger nu uttryckt i bilden av får. Fåren är bland alla djur de mest blottställda, värnlösa och enfaldiga; inte har de tänder att försvara sej med emot ulven, därjämte är de kända för en sådan brist på klokhet, att de blivit till ett ordspråk för den egenskapen, så att man kallar en mycket inskränkt människa ett får. Så är vi också alla i det andliga besynnerligt dåraktiga. De eljest mest kloka män är de största dårar, så snart det rör deras egna själar; och de mest upplysta kristna är alltid för satans djuphet förlorade, om Herren släpper dem. Och även då vi som tydligast ser vad vi borde göra, är vi dock så vanmäktiga, att vi ofta måste ropa och kvida: "Jag är såld under synden; det goda, som jag vill, det gör jag inte; och det onda, som jag inte vill, det gör jag".

O, besinna dock en gång detta, du som förbråkar ditt hjärta med frågan om ditt eget åtgörande till din salighet! Du betyder inte så mycket, du är bara ett får; fall ned för Herren och bekänn med David: "Jag är ett vilsefarande och borttappat får; sök din tjänare!" Bekänn att du förmår alls intet, inte ens något tänka; begär allting blott såsom en gåva av Herren. Om han behagar ge dej något, så har du det; om inte han ger, så är allt förgäves. Du är bara ett svagt och värnlöst får.

Men se nu vidare, vilken outsäglig tröst det är, att Herren Kristus själv säger sej stå i det förhållande till oss, som en herde till fåren. Nu är det en herdes sak, att han skall ha vård om fåren — att han inte ska vänta att fåren själva ska kunna försvara sej, själva vakta sej för ulven, själva övervinna den, utan det är herden som skall göra allt detta - och det utan avseende på om fåren är värda det eller ej. Det tillhör herdens kall. Tänk nu då Herren Jesus själv säger: Jag är den gode herden, så tillåter han ju att jag så anser honom, och att jag väntar av honom just det som tillhör en herde.

Vem skulle jag tro, om inte Herren själv?

Den korta stund jag vandrar här,
vad fruktar jag och klagar?
Han som den gode herden är,
han mina steg ledsagar.
Han som gav livet för sin hjord
än med sin Ande och sitt ord
är när oss alla dagar.

Jag hör hans röst och känner den
och går dit han vill kalla.
De sina känner han igen,
han räknat har dem alla.
Han söker den som vilse far,
den svage i sin famn han tar,
upprättar dem som falla.

"Håll er inte efter denna världen." (Rom. 12:2)

Grundtextens uttryck för "denna världen" betyder egentligen "denna tiden", nämligen hela jordelivets tid, såsom motsats till den tillkommande  världen. Men då tiden eller tidsandan beror av och består i människovärldens anda och väsende, så menas här också just den världen, nämligen den stora rådande massan av människor och deras fåfängliga och onda väsende — den massan, som lever fram efter den fallna naturen och efter "den anden, som regerar i otrons barn", "i denna världens mörker", vilken mäktiga onda ande därför kallas "denna världens förste".

Denna världen är därför alltid ond, stridande emot Gud, förförisk och farlig; varför aposteln (Gal. 1) också kallar henne: "denna närvarande onda värld". Denna värld kan vi således inte följa eller "hålla oss efter", om vi vill offra oss åt Gud och göra hans vilja. Den som vill vara en sann kristen och efterfölja sin Herre genom livet, måste alldeles ta avsked från det vanliga världsväsendet, måste, i sättet att tänka, tala och leva här på jorden, beträda en helt ny väg. Sådant menar här aposteln, då han förmanar: "Håll er inte efter denna världen."

Men ska vi följa denna förmaning, då fordras att "utge sej själv till ett offer"; ty då ska det ofta bli övermåttan bittert att ställa sej så ensam och besynnerlig, att man får hela världen emot sej, far, mor, maka, syskon och många välmenande eller ansedda människor. Låt då inte nedslå eller förvilla dej. Herren Kristus och alla hans efterföljare har gått denna väg före dej, ja, många tusen har därför blivit martyrer, emedan de inte kunde hålla sej efter denna världen. Du bör därför tänka så: Fastän jag ser mina grannar och gamla vänner, ja, mina närmaste gå en helt annan väg, och de har hela världens aktning och vänskap, så vill jag ändå hellre följa Kristus och hans vänner. Jag har då ett vida herrligare sällskap än det jag överger; jag har Gud och de goda änglarna med mej, ja, alla helgon ifrån världens begynnelse. Gud hjälpe mej bara att bli trofast intill änden!

Likaså, när du ser många, som berömmer sej av att vara kristna, kunna på samma gång stå i förtroligt förhållande till Kristi fiender, kanske delta med dem i många onyttiga ting, t. ex. i tidsfördriv på sabbaten, eller du ser dem annars av den dyra nådetiden bortslösa många timmar med fåfängligt tal eller fåfänglig läsning, så bör du, som vill verkligen följa Kristus, eftersinna, om också Han och hans lärjungar gjorde något sådant, och då hellre följa dessa heligas exempel. När du ser många, som vill vara kristna, alltid kunna tiga om Kristus och om de oomvändas själafara, bör du eftersinna, om det är enligt med kärleken och med Kristi exempel, och sedan blott däri ha ditt rättesnöre. Så ska du lära dej att både i större och mindre ting "inte hålla dej efter denna världen".

Men märk noga, att detta gäller endast om sådana ting, som innebär någon synd, som strider mot Guds uppenbara ord, eller emot kärlekslagen. I alla andra ting åter ska vi vara såsom andra människor, behålla ett naturligt sätt och inte göra oss besynnerliga genom något påtaget och efterapat väsende, eller gagnlösa egenheter. Högmodsanden frestar stundom även fromma själar att göra såsom skrymtarna, ta på sej något eget utseende, någon utmärkande besynnerlighet i sättet att vara. Sådant kunde visst också kallas att inte "hålla sej efter denna världen", men inte är det vad aposteln här menar. Sådant är tvärtom en skadlig dårskap, som blott "ger lastaren rum". Herren Kristus var, även i sättet att vara, "lika som en annan människa och i åthävor funnen som en människa", synden undantagen. Har du ett sunt kristligt sinne, så ska du även häri vara hans efterföljare; du ska alltid eftersinna vad som tjänar till nästans nytta; ty detta är det stora rättesnöret för allt vårt yttre leverne.

Men genom tron och bekännelsen, genom nitet för Herrens ära och själars väl, ja, genom vaksamhet över dej själv, ska du ändå alltid bli besynnerlig för världen. Det må då inte bekymra dej. Såsom främlingar och pilgrimer på jorden, strävande hän till vårt rätta fädernesland, det himmelska, ska vi ju alltid synas såsom dårar för världen, som tvärtom har på jorden sitt hem och sitt allt. Men det är just i dessa väsentliga stycken, som rör Guds sak, vårt eget och andras eviga väl, vi inte ska hålla oss efter denna världen. Detta är vad aposteln här lägger oss på hjärtat.

Då småsinta världen med gruset är nöjd
och synden och flärden är all hennes fröjd,
då följer jag, segrande härar, med er
som tågar till ära,
som tågar till ära,
som tågar till ära vid korsets banér.

Den korsmärkta dräkten med smädnamn jag tar
om ingen i släkten det namnet än har,
och följer med glädje, ni kämpar, med er
som tågar till ära,
som tågar till ära,
som tågar till ära vid korsets banér.

"Älska era ovänner; välsigna dem som bannar er; gör väl mot dem som hatar er; bed för dem som gör er skada och förföljer er." (Matt. 5:44)

Märk av dessa ord hur Herrens Kristi sinne är, och hur hans kristna ska vara sinnade: "Älska era ovänner; välsigna dem som bannar er, gör väl emot dem som hatar er." Må varje kristen besinna hur högt Herren här sätter upp målet, så att vi dock åtminstone måtte veta vad som är helighet, och inte vandra genom vårt liv i den onda naturens mörker.

Herren Kristus straffar inte bara dem som hatar sina ovänner, talar illa om dem eller gör dem något ont; utan han vill inte heller hålla dem för fromma, som underlåter att älska dem och göra dem gott. Ty när han här säger: "Älska era ovänner", så betyder "älska" verkligen att älska, att ha ett av barmhärtighet brinnande hjärta och innerligt önska dem allt gott.

För det andra vill han, att denna kärlek också ska bevisa sej med hulda ord och med förböner, då han säger: "Välsigna dem som bannar er." Då hatet och fiendskapen inte kan utövas på annat sätt, sker det vanligen genom ord, så att man söker på allt möjligt sätt förklena sin ovän, vanställa hans rykte och säga allt ont om honom. Men här säger din Herre Kristus, att du ska tvärtom tala väl och önska intet ont, utan välsigna dem som bannar.

Ja, hörom hur Paulus uttrycker detsamma, som Kristus här sagt oss: "Tala väl om dem, som går efter ert argaste; tala väl och önska dem inget ont." O, min Gud, hur långt är vi inte från ditt sinne och dina rätter! "Tala väl om dem som går efter vårt värsta!" O, Herre Gud, fördöm oss inte! Och aposteln upprepar två gånger det ordet tala väl, därmed antydande hur alldeles nödvändigt den förmaningen behöver behjärtas och efterlevas. Men när vi ska så älska, välsigna och tala väl om våra ovänner, om "dem, som går efter vårt argaste", vilka är då de som vi ska hata och tala illa om? Det vill här synas, som skulle sådant inte alls tillhöra ett sant heligt sinne, en Jesu efterföljare; han skall inte hata, förtala eller banna någon människa.

Men här torde någon säga: Läser vi inte i Skriften, att även heliga män, ja Kristus själv och hans apostlar, har tilltalat fienderna hårt? Kallas det att älska och välsigna dem?

Svar: Vad de heliga har talat hårt och straffande i Herrens namn, det är inte någon människas, utan den helige Gudens straffande och bannande. Det som görs på ämbetets vägnar, såsom när en domare avkunnar en dödsdom, eller bödeln dräper, eller en lärare med Guds ord och i Kristi sinne straffar, allt sådant är Guds straffande. Och vad Gud gör är allt rätt och heligt. Men här talar Kristus om vad vi, blott såsom människor, ska göra mot dem som är fientliga emot oss — inte om vad ett ämbete gör, utan om vad människan gör. Och då heter det endast: älska, välsigna, tala väl, göra gott.

Till sådan kärleks bevisande hör också det Herren säger i v. 42: "Ge honom som ber dej; och vänd dej inte ifrån honom som vill låna något av dej." Även om det är din ovän som är i nöd, skynda att hjälpa honom — "gör väl emot dem som hatar er".

Och Herren anför två bevekande skäl, varför vi så ska älska våra ovänner och göra dem gott. Först, att vi på detta sätt, såsom goda barn, så liknar vår himmelske Fader. Han säger: "För att ni ska vara er Faders barn som är i himmelen; ty Han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga." Då Herren här nämner solen och regnet, som är de två huvudmedlen, genom vilka all jordens frukt och välsignelse ges oss, så har han därmed omfattat hela den oändliga rikedomen av alla Guds gåvor och välsignelser på jorden; och dessa ger han oupphörligt åt sina fiender, lika väl som åt sina barn och vänner. Sådant är Guds hjärtelag, så ska också vi vara sinnade.

Den andra bevekelsegrunden Herren anför här är den, att vi i motsatt fall liknar inte honom, utan de ogudaktigaste människor. Han säger: "Ty om ni älskar dem som älskar er, vad får ni för lön? Gör inte också publikanerna detsamma? Om ni har er vänligt mot era bröder allenast, vad synnerligt gör ni? Gör inte också publikanerna så?" Då de som eljest vill gälla för goda och fromma människor är så falska i sin kärlek, att de bara älskar och tjänar sina vänner, visst borde de vakna vid dessa Kristi ord. Knappt finns så onda människor, tjuvar eller rövare, att de inte håller vänskap inom sitt band. Kristus säger, att även djävlarna har denna samhällighet, annars bleve deras rike förstört (Luk. 11).

Se nu hur from du är, då du är vänlig och huld bara mot dina vänner. Du är då så from som tjuvar och rövare, ja, också som djävlarna.

Med kristligt saktmod, o min själ,
ditt barnaskap besanna.
Mot dem som hatar dej gör väl,
välsigna dem som bannar.
Försonlig var och kärleksrik,
ja, var den högste Fadern lik.

Ännu han till sin nådastol
ej någon vägrar kalla,
ty nådens liksom dagens sol
går upp ännu för alla.
Än flödar kraft av Jesu blod,
likt Herrens regn, till ond och god.

Men syndar vi på Herrens nåd
vår dom vi själva vållar.
Så låt oss dämpa hämndens råd
och vreden återhålla,
att över den ej solen må

kanske för alltid nedergå. 

"Jag förmanar er, kära bröder: Ta förmaningens ord till godo." (Hebr. 13:22)

Så länge människan förblir en ödmjuk och hörsam lärjunge för Guds ord, så att hon vill höra och följa all Guds vilja och råd om vår salighet, så ska alltid den Helige Ande i henne fullborda sitt goda påbegynta verk och framdeles upptäcka vad som ännu kan vara fördolt, och rätta det som är orätt.

Men det tillstånd som inte gärna låter hjälpa sej inträder då, när människan rent av gör det till en grundsats att inte ta åt sej vad som innebär bestraffning och förmaning, utan gör ett visst urval ur Guds ord och vill inte höra eller akta det som angriper köttet och synden.

Det är väl sant att man bör bruka den urskillningen, att man inte på samma gång som man omfattar Kristus även omfattar lagens förbannelse och dom i samvetet; ty dessa kommer aldrig tillsammans. Den som har Kristus, den som söker eller tror sin rättfärdighet endast i honom, den är fri från all lagens förbannelse och bör ständigt så hålla det, ty eljest gäckar och föraktar han Kristi blod och alla Guds löften.

Men detta gäller endast frågan om hur vi står inför Gud. Vad däremot vårt leverne här på jorden angår, kan vi aldrig få nog förmaningar, bestraffningar och uppmuntringar; och sådana bör vi då nödvändigt ta åt oss och i verk och gärning rätta oss därefter, såvida vi vill vara kristna.

Ty de, som jämte det sinnet att de vill vara fria till köttet och levernet, även gör till sin grundsats att för sej utvälja endast det ord som lyder ljuvligt och väl, och sky det som angriper och oroar dem i deras synder, varpå följer att de är otåliga för den hälsosamma förmaningens ord, räknande det för en laglära, vilken de såsom troende bör undfly, och, otåliga för broderlig bestraffning och varning, vänder sej däremot för att försvara sej och sin synd, men till äventyrs slå sej ned vid någon löslig, overksam och domnad andlig lärdomsbrunn, vid vilken man kan på en gång vara gudligare än allmännaste världen och tillika stå i ganska gott förstånd med världen och i vardagslivet vara henne lik — ty sådan religiositet finns också — de som går den vägen, med dem är det alldeles förlorat, såvida inte något synnerligt Guds nådesunder sker. Ty de befäster sej oupphörligt genom den grundsats de fattat, att inte akta det ord som ville rätta dem; de skyr det enda medel som skulle hjälpa dem, skyr hälsosam lärdom, skyr mödan av en grundligare prövning o.s.v.

Detta är den breda villoväg, som i alla tider fått ta emot många av dem, som lyckligen undvikit en annan avväg, nämligen att under lagen söka upprätta sin egen rättfärdighet — ja, många som verkligen hade kommit till trons liv, mycket mer då sådana som aldrig varit rätteligen omvända.

Hur har inte apostlarna på sin tid varnat för dessa bägge avvägar! Hur starkt och högljutt klagar inte Luther över desamma:

"Se", säger han, "hur man nu överallt ställer sej så dåraktigt till evangelium, att jag nästan inte vet om jag ska predika mer eller ej. Jag hade för längesedan slutat, om jag inte visste att det också gått Kristus på samma sätt. För så snart man predikar att det inte beror på vårt leverne eller på våra gärningar, utan på Guds gåva, så vill ingen göra något gott, leva tuktigt eller vara lydig — förutom det, att man också säger att vi förbjuder goda gärningar! När man åter predikar om ett tuktigt och stilla leverne, så vill världen strax förlita sej på det och bygga en stege upp till himmelen av det. Detta kan då Gud inte tåla. Ett skändligt leverne duger inte; och ett ärbart leverne blir också till fall. Ja, de som endast ser på ett ärbart och vackert leverne, för dem vore det bättre att de vore skökor och bovar och låge i träcken. Och ändå vill Gud inte att vi ska föra ett ont leverne. Hur ska vi då bete oss? Du måste se till att du förblir på medelvägen och viker varken till vänstra eller högra sidan, utan för ett stilla, vackert och fromt leverne för världen, men inte gör något väsen av det eller håller det för bättre, än om du  sover eller vakar, liksom jag därom inte säger: genom det vill jag förtjäna himmelen. Alltså ska allt ärbart och tuktigt leverne föras fritt, så att ingen säger: Jag vill för den eller den gärningens skull bli salig. Jag ville gärna ha sådana lärjungar, som väl förstode vad ett kristligt leverne är; men man finner dem ingenstädes lika sinnade. Ty en hop vill antingen vara för gudlös, eller allt för helig. Välan, vem än som kan fatta det, må fatta det; vi kan inte mer än skaffa det in i öronen; Gud måste hjälpa det in i hjärtat."

Rena mitt hjärta, helga mitt sinne,
slut mej, o Herre, i kärlekens famn.
Kärleksfull gör mej,
led mej och för mej,
så att i allt jag må ära ditt namn.