söndag 27 september 2020

"Stå nu omgjordade kringom era länder med sanningen." (Ef. 6:14)

Detta talesätt är lånat ifrån den tidens stridssätt, när aposteln skrev. Krigaren skulle nämligen linda en gördel eller bälte runt sina länder, vilket tjänade inte bara till att fästa upp de långa kläder, som den tiden brukades, och som eljest fladdrade omkring och hindrade löpandet, utan också att ge kroppen en viss fasthet och hållning.

Men vad är nu själva gördeln, som vi ska linda om oss? Aposteln säger: "med sanningen." O, den gudomliga visheten! Här talar Herrens Ande. Vi ska omgjorda våra sinnens länder med sanningen. Liksom vår fiendes egentliga väsende och kraft är lögnen — falskhet, lögn och förställning — så skall vårt första vapen emot honom vara sanningen.

Men ordet sanning har i Skriften en tvåfaldig betydelse, nämligen först lärans sanning eller Guds ord, och det skulle då beteckna, att vi bör rusta oss med en klar och viss kunskap i Guds ord, så att vi inte låter oss "omföras med mångahanda och främmande lärdom". Men för det andra betecknar ordet också sanning i vårt väsende, d. ä. uppriktighet, allvar, verklig mening, att vi i allt endast vill veta vad Gud vill, för att också göra därefter.

Och utan tvivel bör vi omgjorda oss med sanningen i båda bemärkelserna. Emot alla djävulens förförelser finnes intet kraftigare medel än att hårt fasthålla vad Gud talat i sitt ord. Liksom krigarens eljest kringfladdrande kläder bands fast med stridsgördeln, ska våra kringsvävande tankar hårt fästas med sanningen, så att vi alltid säger: Det och det har Gud sagt; och himmel och jord ska förgås, men inte ett ord av hans mun. Det Gud själv talat, det är visst och fast; därvid blir jag. O, vilken salig trygghet, att så få omgjorda sej med Guds egen sanning! Och detta är det första och nödvändigaste, om vi ska stå fast i förförelsens onda dag.

Men vad är all fasthet i läran, om vi inte har ett av Guds Ande verkat allvar i sinnet, så att vi i allt endast vill veta vad Gud vill, för att göra därefter? Vad hjälper krigarens vapen, om det inte finns livskraft i hans lemmar? Då faller svärdet av sej självt ur hans hand. Så lämnar man också ordets sanning av sej själv, om inte den av Guds Ande verkade sanningen i hjärtat, uppriktigheten i sinnet blir kvar.

Varje människas hjärta är av naturen fullt av skrymteri och falskhet, alla människor är lögnaktiga. Det är endast i den nya födelsen, Herrens Ande skapar i oss detta heliga allvar i sinnet, att man säger: Kosta, vad det kosta vill, om jag också ska dö för det, bara jag får veta, vad Gud menar, hur Han vill ha det. Hans vilja skall vara mitt rättesnöre." Då vill jag ge akt på allt Guds ord; då vill jag inte välja ut några vissa gärningar och iakttagelser, då aktar jag även på det innersta, på hjärta, tankar, begär och hemliga böjelser, som ingen människa ser.

Därigenom blir jag väl i allt straffad och nedslagen över mej; men då även Kristus blivit förklarad för min själ, och jag har förlåtelse för allt, så att jag fröjdas åt en beständig nåd, har jag också en innerlig kärlek till allt, vad Gud vill, och då är det sanning i min gudaktighet, när jag gör det goda av hjärtats lust och inte av tvång. Jag vandrar nu inför Guds ansikte med både min inre och yttre människa och blir därigenom alltmer rensad, uppriktig och sann i tankar, ord och allt mitt väsende.

Detta är helt och hållet ett verk av Herrens Ande, som också därför att Han verkar sanning i vårt väsende kallas sanningens Ande. Och hela nya födelsens verk i oss kallas därför att vara av sanningen och vandra i sanningen.

Men allt vad Gud verkat vill djävulen förstöra; därför arbetar han beständigt därpå att ånyo göra själen falsk och slapp, att den inte skall vara så noga med att akta på Guds mening och vilja. Då fordras, att genom den erhållna nåden allvarligt rädas för detta hans svek och vara synnerligen nogräknad, så att inte någon falskhet i sinnet inryms, utan vid första förnimmelse därav genast ropa till Gud: Låt hellre allt annat ont hända mej, bara jag inte blir falsk inför dej! Använd hellre de bittraste medel, o Gud, bara du gör mej rätt uppriktig inför dej. Detta är också att omgjorda sinnets länder med sanningen. Och övas inte detta, så är allt förlorat.

Att en kristen ännu känner ormasäden hos sej krypa i naturen i alla onda böjelser, även falskhetens, det är inte till döds, så länge den uppriktiga Anden kämpar däremot, förbannar detta ormayngel och åkallar Gud — ja, den, som ingen falskhet känner hos sej, utan tycker sig vara alldeles ren därifrån, är redan sövd av dess anda. Men då blir falskheten till döds, när man börjar hylla den, gör hemligt förbund med honom och ärnar följa honom. Då är själva anden och väsendet falskt. En sådan kristen kan inte föra Andens strid. Nej, vore det också bara i en enda sak han vet med sej att han hyllar falskheten, är han genast vanmäktig, skygg för Gud, feg i striden och ostadig i all sin vandel.

Där uppriktigheten bor kan djävulen däremot ingenting uträtta, ty där leder alla frestelser till synd bara till förökad bön och gudsfruktan.

Sanning är din makt,
all din kungaprakt.
Villigt kommer de du samlat,
hjärtan som i mörkret famlat
du dej underlagt
med din sannings makt.

Konung, gör mej ren
ifrån lögn och sken!
Låt mej av din sanning vara,
lär mej korsets visdom bara!
Konung, kom hit in,
rena själen min!

I ditt sanningsord
hos ditt folk du bor.
Hjälp oss, konung utan like
att vi breder ut ditt rike
över hav och jord
med ditt sanningsord!

"Ert liv är fördolt med Kristus i Gud."

Observera: vårt liv i Gud är fördolt! — och fördolt med Kristus! Kristus är vårt liv, men Kristus är fördold; därför är vårt liv fördolt. Så talar här aposteln. Detta bekräftar också alla heligas erfarenhet.

Men vi — vi vill inte låta detta vara sant och riktigt talat, utan vi säger: Vore det ett verkligt liv med Kristus i Gud, skulle det väl inte vara så fördolt, utan lysa fram, förnimmas, synas och kännas något mer. Nu, låt oss se hur det förhåller sej med det.

Sant är det, att "den som tror på Guds Son, han har vittnesbörd i sej själv" att "Guds Ande vittnar med vår ande, att vi är Guds barn".

Sant är det, vad Johannes så ofta upprepar: vi vet — vi vet att vi är av Gud; vi vet att vi är Guds barn; vi vet att Gud blir i oss.

Sant är det, att den människa, som inte vet med sej någon omvändelse, någon väckelse ur syndasömnen, något arbete under lagen, någon förlossning i Kristus, något nytt liv med Kristus och ny vandring efter honom, utan ännu är ett med världen, om än inte i dess grövre väsende — sant är det, att en sådan bedrar sej själv, om hon menar sej ändå kunna leva det fördolda livet med Kristus i Gud, om hon så vill förstå detta språk, som skulle livet i Kristus inte ha några bestämda tecken, inte någon viss kraft och bevisning. Nej, nog står det fast vad Skriften lär om Andens frukter, varav det goda trädet ska kännas igen.

Men att det andliga livet ändå på samma gång är så fördolt, det kommer sej av följande omständigheter:

Först att vårt fallna, blinda förnuft dels aldrig rätt förstår sej på Andens verk och frukter, dels inte aktar dessa, utan vi vill liksom med händerna gripa själva livet, se och förnimma detsamma. Stundom är vi inte nöjda med de Andens frukter, som Skriften uppger, utan vill själva bestämma, hur det andliga livet skulle uppenbara sej; så att t. ex. då Skriften nämner såsom de förnämsta Andens frukter: kärlek, fröjd, frid etc., så säger många: "Ja, vad är detta? Visst blev det en ny kärlek i mitt hjärta, då jag fick förlåtelse för alla mina synder, visst fick jag en fröjd och en frid med Gud, som jag aldrig förr haft; men, vad är detta? De är ju så svaga och obeständiga dessa ting hos mej. Jag borde ju ha en vida större och beständigare kärlek, fröjd, frid, saktmodighet" o. s. v. Eller också trånar vi efter några inre förnimmelser och känslor av själva livet i oss, och när sådan känsla saknas, genast tvivlar vi på livet.

För det andra är vårt liv i Gud allradjupast fördolt då, när Gud inte bara undandrar oss all känsla och kraft av tron, utan också låter mycken synd och skröplighet överfalla oss, tillstäder satan på det gruvligaste sålla oss, fresta och plåga oss med syndiga tankar, lustar och begärelser, ja, så att vi också under tiden förgår oss, så att Petrus förnekar sin Herre, ljuger och bannas; så att Paulus och Barnabas träter. Se, när något sådant händer oss — o, var är då vårt liv med Kristus i Gud, menar vi. O, nej? Att tro att Guds Ande skulle bo i mej — det är grövsta galenskap! Nej, inte Guds Ande, utan djävulens. Se, nu är sannerligen vårt liv med Kristus rätt djupt fördolt.

Slutligen kommer också till detta, att Gud låter varjehanda vidriga erfarenheter, olyckor och lidanden möta oss, ja, såsom en störtflod överskölja oss; så att mot en from Job förenar sej på en gång alla krafter, naturen, människor och andar, då rövare, stormvädret och åskan tar ifrån honom allt som han äger, ända till barnen; djävulen river hans kropp, hans hustru begabbar hans tro, hans arma hugsvalare välter nya stenar på hans börda, och hans eget hjärta rasar i hädelse, så att han förbannar sin födelsedag. O, var är nu den högt benådade mannen, vars like inte fanns i landet? Var är nu den synnerliga Guds vänskap som han skulle äga? Sådant må väl heta att djupt, djupt fördölja vår herrlighet.

Av allt detta onda, som övertäcker och fördöljer vårt liv med Kristus, är likväl inte något att likna vid synden. Yttre lidanden är däremot gyllene lidanden. Man kan snart nog låta lära sej, att dessa är ett faderligt ris, att "den Herren älskar, den agar han"; men synden, djävulens rasande i köttet, ihärdiga syndalustar och den därpå följande döda känslan och föreställningen om Guds rättvisa övergivande, om Andens bortvikande m. m. — se, dessa är de rätta dödsstötar, som går oss genom märg och ben och i grund förmörkar vårt nådeliv. Då hjälper vanligen inget annat än överge all tanke på sitt eget nådeliv och blott se på den evige, oföränderlige Guden själv, om inte han kan frälsa och ännu hjälpa saken. Men när det åter klarnar, kan man väl få se att mitt i det svarta mörkret fördolde sej inte bara ett oförändrat fadershjärta i Gud och vår oförminskade rättfärdighet i Kristus, utan också ett sant, levande, kämpande nådeliv i vårt hjärta.

Att väl veta hur Gud underligen för sina heliga och på detta sätt fördöljer livet under döden, rättfärdigheten under synden, nåden under vreden, ja, himmel under helvete, det är den höga Guds visdom som framför allt annat är oss nödvändig, om vi ska hålla ut med denne Herren.

Fördolda liv, som av Guds Ande födes
och inte dör, när annat allt förödes,
det livet även mig, o Herre, giv.
Du ädla liv, dig äger Jesu vänner,
de Faderns barn som världen inte känner.
Kom till mig in, hos mig förbliv.
Fördolda liv.

måndag 14 september 2020

"De förstod Gud och har inte prisat honom som en Gud, och inte heller tackat; utan de blev fåfängliga i sina tankar, och deras oförnuftiga hjärta har blivit mörkt." (Rom. 1:21)

 Här lär vi, hur allvarligt Gud äskar av människan, att hon ska prisa honom, i den mån hon känner honom. Känner vi honom också bara såsom en vis och allsmäktig skapare, så vill han att vi dock ska dyrka honom såsom en sådan; vi är redan då skyldiga honom allt vårt hjärtas kärlek, vördnad och lydnad.


De har "inte heller tackat honom", tillägger aposteln. Vi bör oavlåtligen påminna oss, att Gud är källan till allt, det vi är och har; "i honom lever vi, rörs och har vår varelse." Därför är det också en huvuddel av vår gudsdyrkan, att vi beständigt tackar honom, erkänner vårt beroende av honom och i allting ger honom äran. Och tänk, då även hedningarna, som saknar evangelii ljus, likväl är utan ursäkt, när de inte sålunda förherrligar och tackar Gud, hur vill det då gå oss, till vilka han talat genom sina profeter och omsider genom själva Sonen, om vi inte förherrligar och tackar vår Gud?

Men vad det är att förherrliga honom såsom en Gud, det förtjänar väl att ännu bättre betänkas. Det sker inte bara med ord, åthävor och vackra gärningar, utan de som förstår att Gud är en Ande, de ska också tillbedja honom i anda och sanning. Såsom redan är anmärkt, vill Gud att vi ska dyrka honom i samma mån som han uppenbarat sej för oss: älska honom så som vi förstår att han är älskvärd; frukta honom så som vi förstår att han är fruktansvärd; tro på honom så som vi förstår att han är trofast och sannfärdig; i allting så lyda honom som vi förstår att han har makt och rätt att i allting befalla över oss. Detta heter att prisa honom såsom en Gud.

Om vi nu allvarligt vill prisa honom så, då måste vi förkrossas inför honom för alla de brister och synder vi då finner hos oss, och bekänna att han dömer alldeles rätt om han kastar oss till helvetet. Då prisar vi honom såsom en Gud — då återfår Gud den ära som i syndafallet berövades honom, när ormen ingav människan: "Skulle Gud ha sagt, att ni ska dö?" När vi nu ger oss skyldiga till döden, då prisar vi honom såsom en Gud.

Men har han också uppenbarat oss sitt råd om vår salighet — uppenbarat oss sin Son och sin allvarliga vilja att saliggöra alla dem som hyllar Sonen. Då fordras att vi också låter honom vara sannfärdig i detta, så att vi inte kastar bort Guds nåd, utan böjer oss för hans ord och tror på hans barmhärtighet. Sådant heter att prisa honom såsom en Gud.

Förstår vi vidare att det är hans allvarliga vilja att "de, som nu lever genom hans Sons död, inte ska leva för sej själva, utan för honom, som är för dem död och uppstånden"; att de ska ta avsked från allt, som misshagar Gud, och göra vad honom täckes — då fordras att vi också med glada, tacksamma och villiga hjärtan gör detta och, vadhelst som därvid ännu brister, alltid tror på den eviga förlåtelsen, som han så dyrt förvärvat och så allvarligt tillsagt oss.

Allt detta hör till att prisa honom såsom en Gud. Sker nu inte detta, utan vi blir "fåfängliga i våra tankar" och börjar fritt leva emot vårt förstånd om Gud, då följer, såsom ett rättvist straff, att Gud tar sitt ljus ifrån oss och låter våra oförståndiga hjärtan förmörkas och falla i allehanda galenskaper, såsom aposteln här säger om hedningarna. Detta är den allvarsamma lärdom, som denna text giver oss, och som isynnerhet bör vara gripande för oss, åt vilka Gud givit sitt evangelium.

Då Gud har så högt benådat oss, att han inte blott ställt för våra ögon hela skapelsen, full med vittnesbörd om hans eviga kraft och gudom, utan också givit oss sin Son från himmelen, som blivit vår broder och trofaste medlare, som med sin laguppfyllelse och sitt blods utgjutelse förlossat oss från synden och lagens förbannelse; vidare, givit oss sitt ord om allt detta och ännu dagligen sänder oss den Helige Ande, som själv verkar allt vad som är nödvändigt till liv och gudsfruktan, kallar, väcker, upplyser, tuktar och hugsvalar oss, allt efter som vi behöver det — tänk, då Gud givit och ger oss allt detta, men världen ändå går sin väg fram, är säker och ogudaktig, inte fruktar Gud, inte prisar och tackar honom för all hans nåd, utan lever fri i sina synder, sin fåfänglighet och avgudadyrkan: vem kan undra, att vår Gud då låter världen fara, ja, låter den så förblindas och förstockas, att den knappt fruktar ett ögonblick för helvetet?

Men mycket mer, om också vi som även varit benådade med Andens liv och ljus, smakat Guds godhet och begynt vandra i Anden, skulle på nytt avfalla, bli fåfängliga i våra tankar och åter leva i säkerhet och uppsåtliga synder; hur rättvis men förskräcklig måste icke då Guds dom bli! Vore vi också än så svaga och syndiga, men vi allenast gåve honom äran, bekände inför honom vår synd, dömde oss själva och sökte hans nåd, så bleve ju allting botat; men då vi föraktar honom, missbrukar och trotsar det ljus han givit oss, och börjar att förhålla sanningen i orättfärdighet: vem kan då undra, säger vi åter, att Gud i sin majestätiska rättfärdighet nu handlar med oss så, som denna text lär!

Ack, fjärran gångna från det liv
som är i dig, vi länge gått
med jordens sorg och tidsfördriv
och slöst på dem vår himlalott.
Ja, vi har övergivit dig
i tankar, tal, begär och värv
och hastat på de dårars stig
med stora steg till vårt fördärv.

Vi vill nu ej med fagert sken
oss värja mot din stränga rätt,
ty inför dig är ingen ren,
din lag vi alla överträtt.
Nej, vi vill hellre med varann
åkalla din barmhärtighet
och tro på den, som skyla kan
vår brist med sin rättfärdighet.

Lyft upp vår själ ur jordens mull,
vårt hjärtas uppsåt styrk och stöd
att akta godhet mer än gull
och rädas mer för synd än nöd.
Låt ära växa i vårt land,
låt frid och rätt där sammanbo,
och trohet räcka godhet hand
till enskilt väl och allmän ro.

Ja, gör oss Herre, till ett folk
med fromhet vist, med vishet fritt,
där varje röst är hjärtats tolk
och varje hjärta, Gud, är ditt,
ett folk som glatt beflitar sig
att villigt göra det du bjöd
och så på dig förlitar sig
i väl och ve, i liv och död.

söndag 13 september 2020

"Av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva. Guds gåva är det." (Ef. 2:8)

Nåd är ett viktigt huvudord i salighetsläran; därför må vi betrakta det väl. Det tycks vara mycket lätt att förstå, så länge det ännu bara gäller att tänka och tala om det; men så snart det gäller tillämpning, när vår eviga salighet eller fördömelse beror av det, då är inget ord svårare att rätt fatta och tro än det korta ordet nåd.

Läran om nåden är en viktig del av läran om Gud. Men att rätt känna Gud i hans nåd, det är evigt liv.

Först är hela världen i ett tjockt mörker i fråga om Guds nåd, då hon anser den vara något sådant, som att Gud inte ska vara så nogräknad med människan, eftersom hon är svag och inte kan vara fullkomlig; "men Gud är nådig", säger man då, "Han räknar inte så noga med oss." Detta är den nådespredikan, med vilken den gamle ormen söver och bedrar hela världen. Guds nåd är på detta sätt ett slags flathet, som alldeles tillintetgör hans rättfärdighet och sanning i hans domar.

Men något annat lär Skriften om Guds nåd. Något annat ska du lära vid Kristi blodsvettning, hudflängning och hårda rop på korset. Sedan också vid Jerusalems förstöring och allt det gräsliga, som därvid övergick Guds egendomsfolk, då likväl ingen fågel får falla till jorden honom förutan.

Guds nåd är inte eftergift eller flathet. Gud har visserligen i sitt hjärta en för oss obegripligt stor kärlek och barmhärtighet; men denna kan inte utövas i strid med hans lika stora och fullkomliga rättfärdighet. "Rättfärdighet och dom är hans stols stadfästelse; nåd och sanning är för hans ansikte." Ingen kan få Guds nåd annat än i den fullkomligaste överensstämmelse med hans rättfärdighet. Kristus kan gråta över Jerusalem, men kan inte frälsa det, då det inte vill höra hans röst.

Talar vi om Guds förlåtande nåd, varigenom människan upptas i hans förbund och vänskap, så måste vi alltid veta, att denna nåd aldrig ges utom Kristus. Men är hon i honom och äger allt vad han för oss gjort och är, då är där också en alldeles fullkomlig nåd och den allrahögsta vänskap och kärlek. Ty liksom utom Kristus inte givs någon nåd, utan endast efter förtjänst, så gäller tvärtom ingen gärning, ingen synd, ingen ovärdighet hos dem, som är i Kristus Jesus. Sådant betyder nåd.

Nåden är alldeles motsatsen mot allt avseende gärning och förtjänst. Detta är en mycket viktig anmärkning, om man vill förstå vad nåd är. Aposteln säger: "Är det nu av nåd, så är det inte av gärningar, annars vore nåd inte nåd. Är det ock av gärningarna, så är det nu inte nåd, annars vore gärning inte gärning." Och åter säger han: "Honom, som håller sej vid gärningarna blir lönen inte räknad av nåd, utan av plikt." Där blir nåd och plikt ställda mot varandra såsom motsatser. Och åter: "Av nåden är ni frälsta genom tron; och det inte av er själva, Guds gåva är det; inte av gärningar, för att ingen ska berömma sig."

Av alla sådana ställen märker vi, att nåd och gärningar, nåd och förtjänst, är alldeles motsatta ting, så att det ena nödvändigt utesluter det andra. När det i Skriften lärs, att människan blir rättfärdig och salig endast av nåd, så blir de som åtnjuta denna nåd betraktade såsom personer som inte blott saknar rätt till denna gåva, utan, tvärtom, såsom sådana, som bara förtjänat Guds straff och vrede och ännu, så länge de leva på jorden, ingenting annat förtjänar, om Gud skulle handla efter vår förtjänst, eftersom den fullkomliga rättfärdigheten kräver en fullkomlig helighet, och i oss är beständigt synd.

Allt detta är nu ganska lätt att förstå, när det endast gäller läran därom. Men när Gud besökt och väckt en människa ur sömnen, så att hon nu ser och känner det djupa, oändliga syndafördärvet i själens innersta väsende, i tankar, begär, sinnesrörelser, och det gamla hjärtat alltid vill den orätta vägen, och köttet är fullt med syndiga böjelser, vilket allt blir mer och mer belyst och kännbart genom den inneboende Anden — o, då blir det en svår konst att förstå, att nåden är sådan, att allt detta fördärv inte det minsta hindrar och rubbar den.

Ty när lagen dock är skriven i människans väsende, och Guds stora bevisade nåd gör alla dess krav så mycket mer skäliga och viktiga för själen, så blir den inre anklagelsen för synd allt mer kännbar. I samma mån Gud är nådig, blir all synd dessmer ovärdig och kränkande. Och när nu fienden icke längre kan behålla människan i sömn och säkerhet, är det också hans beständiga arbete att söka bringa henne i misströstan och oro, vartill han nu använder alla medel: först att beständigt uppväcka den kvarboende synden, och sedan att med alla hotande Guds ord förskräcka och pina själen, förmörka förståndet om Guds nåd och ideligen framhålla Guds helighet och vrede över synden.

Att nu behålla ordet nåd i sin sanna och fulla betydelse, det är en visdom, som övergår allt mänskligt förstånd. Måtte då Gud bevara varje kristen från den försoffningen, varigenom han skall bliva utlärd i detta ämne! — då likväl alla sanna helgon alltid häri har förblivit späda lärjungar, såsom vi väl ser i all den klagan, förskräckelse, ångest och nöd, varom vi läser i Davids psalmer och alla heligas historia.

Guds underbara nåd mot mej
jag aldrig fatta kan,
att han, fast jag ovärdig var,
i nåd mej tog sej an.
Men jag vet på vem jag tror
och är förvissad att han är mäktig
att till sin dag bevara
vad han mej anförtrott av nåd! 

söndag 6 september 2020

"Du säger det; jag är en konung - ja, därtill är jag född." (Joh. 18:37)

Jag är en konung, bekänner här Herren inför Pilatus. Och se, den av hela världen okände och föraktade Kristus ska omsider befinnas vara en stor och mäktig konung, som har ett väldigt rike på jorden, som lägger alla folk och länder under sin spira. De blinda otrogna hör och sjunger därom, men ser inget, förnimmer inget av det, Kristi rike är för dem såsom en drömbild, ett intet, bara en inbillning hos några förvillade människor.

Men skåda dock vilken utomordentlig makt det riket utövar i världen! Se hur alla folk och länder blivit alldeles omskapade, så snart Kristi evangelium blir rådande ibland dem; se, hur det även utan svärdsmakt gör segrar mitt ibland sina fientligaste motståndare; och sedan, hur ingen mänsklig makt kan bekämpa det, utan när denne konung åt sina fattiga vittnen bara hade givit den befallningen: "Gå ut i hela världen och predika evangelium för allt skapat", så gick de — och frågade ingen kejsare om tillåtelse, utan trotsade alla kejsares strängaste förbud och våldsammaste motstånd; kejsarna hade mot Kristi rike ingen makt i alla sina rustkammare och pinoverktyg, alla bål och bilor och svärd blev här vanmäktiga!

Kristi rike är ingen drömbild, såsom världen menar, då antalet av egentliga martyrer, som inte endast blivit andligt omskapade, utan också velat lida de grymmaste marter för Kristi sak, är så stort, att det uppgår till flera miljoner. Kristi rike är ingen drömbild, då t.ex. hela bibeln är översatt på över två hundra särskilda tungomål o.s.v. [2015: helbiblar på omkring 500 språk och delar av bibeln på nästan 3000 språk! skr. anm.]. Vår Herres Kristi rike är då ingen drömbild, då du kanske sett med dina ögon att människor, som av ingen mänsklig makt eller konst kunde i hjärta och håg förändras från sitt köttsliga och ogudaktiga sinne, blivit endast genom Kristi evangelium så förvandlade, att den människa som förut levde av idel fåfänglighet blott i jordiska tankar, ord och sysselsättningar ifrån morgon till kväll och dag från dag, nu har fått ett andligt sinne, hjärta och förstånd, så att hon med hjärtlig glädje och kärlek tänker och talar om Kristus och det, som tillhör Honom, och vill både med ord och gärningar tjäna Honom; och detta inte av något tvång, utan av sitt eget hjärtas innersta lust och håg.

Du har kanske med ögonen sett någon människa, som förut alltid var säker och nöjd med sej själv, men nu är beständigt missnöjd med sej och rädd för sitt hjärta, ägande all sin tröst endast i Kristus — att en människa, som förut var beständigt olycklig och missbelåten med både Gud och människor, nu fått en djup hjärtats frid och fröjd i sin Frälsare — eller att en människa, som förr aldrig brydde sig om sin nästas eviga väl eller ve, har nu en sådan kärlek, att hon oupphörligt tänker på, hur den och den själen ska bli frälst o.s.v. Är inte allt sådant tecken av en stor, underlig makt, som kan så omskapa människors innersta väsende? Och står inte sådana tecken uppenbara för våra ögon? Se då, vad Kristi rike är, och att Han verkligen är en konung — en stor och mäktig konung, som går fram med sin sak i trots av alla konungars motstånd och verkar sådant, som för alla människors makt och klokhet är omöjligt.

Men allt detta, som vi endels ser med ögonen, är ju alldeles vad vi kan vänta av denne konungens person och väsende. Det kunde ju inte vara annorlunda, när vi betänker vem denne konung egentligen är, samt att Han tidigt uppenbarat att Han skulle verka ett sådant verk på jorden. "Därtill är jag född och är därtill kommen i världen", säger Han. Vem är Han? De orden, "kommen i världen", måste tas i den betydelse, som de i hans mun verkligen äger, och som vi ser i andra ställen av hans tal, t. ex. då Han sade: "Jag gick ut av Fadern och kom i världen, åter överger jag världen och går till Fadern." I Betlehem skulle den födas, "vilkens utgång har varit av begynnelsen och av evighet". Det är en konung, som var hos Fadern, förrän världen var skapad.

Tänk nu! Skulle inte denne konung regera och ha ett stort och mäktigt rike? Sådant var också genom hela gamla testamentet förutsagt. Så talar Fadern till Sonen: "Äska av mej, så vill jag ge dej hedningarna till arv och världens ändar till egendom." Och åter: "Det är ett ringa ting, att du är min tjänare till att upprätta Jakobs släkter och återföra det förskingrade i Israel; utan jag har också gjort dej till hedningarnas ljus, för att du ska vara min salighet intill världens ända." "Hans herradöme skall bli stort, och på friden ingen ände." Så framställs Han också i Daniels syn, nämligen först såsom en människas Son, som kom i skyn, och sedan sägs: "Honom gav Han välde, ära och rike, att alla land och folk och tungomål skulle tjäna Honom; hans välde är evigt, det förgås inte, och hans rike har ingen ände." Därför framställs Han också i Upp. 19 såsom en konung, på vilkens huvud är många kronor, och på vilkens kläder och länd var ett namn skrivet så: Konung över alla konungar och Herre över alla herrar.

Konung är du visst,
Herre Jesus Krist,
om du bär en törnekrona
eller högt i himlen tronar.
Herre Jesus Krist,
Konung är du visst.