fredag 31 juli 2020

"Är ni utan aga, i vilken alla har blivit delaktiga, så är ni oäkta och inte barn." (Hebr. 12:8)

Gud är ett obegripligt kärleksrikt och hult väsende — detta är det säkraste, som finns på jorden. Men vad betyder det då, att alla Guds barn på jorden ska lida?

Ja, här är visheten, här Guds hemliga tankars uppenbarelse. Om vi bara finge ögonen öppnade att se, vad Guds barns lidande betecknar, så skulle vi så innerligt älska och fröjdas åt allt vårt lidande, som åt ljuvliga himlabudskap från vår Fader, vilken genom dessa vänligt hälsar oss: "Var vid god tröst! Ni kommer till himmelen. Känner ni inte, att jag har redan börjat bereda er för det, börjat döda ert kött, rena, luttra, feja och helga er ande, själ och kropp! Tro säkert, att jag inte utan mening så tillreder er! Tro säkert, att om jag i tiden bereder er för himmelen, jag också tänker verkligen ta er dit!"

Detta tecken är så tydligt talande, att t. o. m, de blinda härigenom har fått syn på den stora sanningen, att Gud ämnar sina barn ett evigt liv i himmelen. Genom blotta förnuftet har många tänkare endast genom den företeelsen kommit till visshet, att det är ett evigt liv efter detta, nämligen den företeelsen, att det här i tiden "går den rättfärdige, såsom hade han gjort de orättfärdigas gärningar", och däremot går den orättfärdige allt väl — då dessa tänkare likväl förstått, genom allt vad de ser av Gud i skapelsen, att Gud måste vara ett alldeles fullkomligt väsende, fullkomligt i rättvisa och oändligt i godhet, kärlek och ömhet om människan; då har somliga förstått så mycket,  att det måste komma en annan tid, då det ojämna skall jämnas, då Lasarus skall få sitt goda och rike mannen sitt förtjänta onda; och andra har t. o. m. förstått, att allt det lidande, som Guds barn har, intet annat är än den Heliges arbete att döda synden i oss och fullborda vår helgelse. Ty de har sett med ögonen, vad annars aposteln säger, att "den, som lider i köttet, vänder åter från synden", att den gamla människan genom lidanden och bedrövelse försvagas och mattas i sina lustar och begärelser.

Sålunda förstår vi då Guds mening med alla våra lidanden: Han bereder oss för himmelen. Han dödar vår synd och fullbordar vår helgelse.

Och hur skulle det gå med hela vår kristendom, med allt Andens verk i själen, om inte Gud beständigt tuktade och saltade oss med lidanden? Känner vi inte dagligen, hur vi genast börjar bli sömniga, köttsliga och världsliga, när på någon liten tid allting gått oss väl, varit lugnt och lyckligt? Och hur skulle tron övas och underhållas, om vi inte komme i prövningar? För tron är ju det den naturliga övningen, att vi förs i en ställning, där vi inget ser, ingen hjälp och kraft äger, utan måste bero endast av den allsmäktige och sannfärdige Guden.

Hur skulle det bli med vår bön, om vi alltid hade det vi behövde, eller kunde själva hjälpa oss? Hur skulle det gå med vår gudsfruktan, om inte Gud stundom visade sej vred? Hur skulle vi i längden värdera nåden, om vi bleve på en gång fria från våra synder i köttet, eller kunde, när vi ville, göra oss fria ifrån dem? Hur skulle det bli med kärleken och ödmjukheten, om vi aldrig hade några förödmjukelser? Det går tyvärr nog sakta och skröpligt ändå med alla dessa goda tingens tillväxt; men hur skulle det gå, om vi inte hade någon aga?

Härav ser vi, hur alldeles nödvändigt det är för vår tillväxt i det goda, för vår helgelse och vårt bevarande från andlig död och syndens överhandtagande, att Gud beständigt följer oss med sin väckande och tuktande aga. Här är nu huvudgrunden, varför alla heliga fordom och alla äkta Guds barn ännu i dag måste hava något bittert, något lidande, någon tuktan.

Och detta är en så bestämd Guds ordning, att aposteln säger: "Är ni utan aga, i vilken alla har blivit delaktiga, så är ni oäkta och inte barn." Detta är ett tydligt språk. Det säger oss uttryckligen, att så sant du är ett Guds barn, ska du ha aga; att om du är utan aga och får leva fritt efter ditt behag, så är det ett avgörande tecken, att du är oäkta och inte barn i huset.

Vi förstår väl, att de små, späda barnen ej ännu kan behöva yttre tuktan, de ledas ännu så väl bara genom Anden och ordet, men när de dels tillvuxit, så att de tål de hårdare luttringarna, dels börjat under tidens längd bliva sömnaktiga och vårdslösa, då ska de ha aga; ty att ett Guds barn skulle vara så rent och gott, att det inte mer behöver renas, luttras och tillväxa, det är något, som Skriften inte vet av. Således blir det en regel utan undantag, att alla de, som ska beredas för himmelen, ska agas, risas och luttras.

Herrens nåd är var morgon ny,
bort med tvekan och fruktan!
Herrens röst mitt i stormens gny
blandar nåd i hans tuktan,
nåd, ja, nåd, hur han än den kläder,
nåd som fostrar för himmelriket opp,
nåd som livar vår tro, vårt hopp,
nåd som tröstar och gläder.

tisdag 28 juli 2020

"Så som ni nu har anammat Kristus, så vandra i honom." (Kol. 2:6)

Lägg märke till det lilla ordet: "så" — så som ni anammat Kristus, så vandra i honom. På samma sätt som det gick till vid anammandet, vid begynnelsen, vid livets uppkomst, så ska det också gå till i vandringen, i fortsättningen, i livets tillväxt. Det som första gången blev den gamla människans död och den nyas uppkomst, samma sak ska allt framgent bli den gamlas död, den nyas tillväxt. —

Hela det kapitel, där dessa ord står, går ut på att de trogna, som en gång anammat Jesus Kristus, aldrig ska låta förvilla sej att tro att det fordras något särskilt företag för att bli heliga, utan de borde veta att samme Kristus och samma tro varigenom de blivit rättfärdigade och benådade även verkat och verkar helgelse. De borde bara enfaldigt förbli och tillta i den påbörjade tron samt "hålla sej vid huvudet, av vilket hela kroppen genom leder och lemmar får kraft och hänger tillsammans och tillväxer i den förökelse, som Gud ger".

Summan av detta är: Alltsammans beror på förblivandet i Kristus — som är oss av Gud gjord både till rättfärdighet och till helgelse. Så sa också Kristus: "Förbli i mej, och jag i er. Såsom grenen inte kan bära frukt av sej själv, med mindre att den förblir i vinträdet, så kan inte heller ni det, utan att ni förblir i mej."

Genom förblivandet i Honom har vi först allt liv, all lust, all kraft; för det andra all behövlig skötsel, tillsyn och tuktan, såsom Han säger: Den gren, som bär frukt (som verkligen är i mej, levande och fruktbärande), den rensar vingårdsmannen — ty denna goda gren är dock inte helt ren, den behöver ännu alltid rensas — så att den skall bära mer frukt. Sedan det först är rätt med själva grunden och det inre livet, sedan gäller det alltså, att köttet dödas och Anden regerar i alla förhållanden.

Hela den gamla människan är i dopet dömd till döden. Vi är döpta till hans död. När någon blir en kristen, måste han strax börja ta avsked av sitt förra väsende och leverne. "Kristus är fördenskull död för alla, att de, som lever, ska nu inte leva sej själva utan Honom, som är död och uppstånden för dem."

Att få leva för Kristi räkning och dö från sej själv, därtill får man också hjärtligen lust, när man fått nåd och frid med Gud. Om någon bekänner tron, men inte har fått den villiga anden till detta, inte vill vara korsfäst med Kristus, utan vill, jämte sin tro, ha frihet att leva, som han tycker, vill ingen ordets förmaning hörsamma, utan vara ostraffad och tygellös i sitt naturliga väsende — han bedrar sej själv med en falsk inbillningstro. "De, som tillhör Kristus, korsfäster sitt kött med dess lustar och begärelser."

Vi vill här ge spädare nådebarn några enfaldiga exempel på, hur och när detta köttets dödande bör övas:

När du om morgonen vaknar, vad är skäligare, än att du med innerlig glädje börjar tacka och tillbedja ditt livs Gud, din himmelske Fader, för allt vad han givit dej till både kropp och själ? — isynnerhet att han givit sin Son och ordet och sakramenten, att du är ett Guds barn, iklädd Kristus ren och täck i Guds ögon o. s. v. Tacka då och bed! Känner du härtill tröghet, se, det är köttet, det ska inte råda utan dödas. Se här det nya livets övning!

Du bör sedan under hela dagen vara varm för din Gud, rädas för att göra Honom något emot, rädas för synden mer än för döden. Är du kall och säker, det är köttet, det ska dödas. Du har också någon jordisk kallelse, den bör du sköta med flit och omsorg. Är du därtill trög, lättjefull, det är köttet, det måste dödas.

Är du husfar eller husmor bör du med omsorg och nit, men med mildhet och saktmod regera i ditt hus. Är du antingen försumlig och vårdslös, eller också otålig och vred, det är köttet, det måste dödas.

Är du barn eller tjänare, bör du med kärlek, vördnad, mildhet, flit och trohet göra vad du blir befalld. Reser sej otålighet, missnöje, det är köttet, det skall dödas.

Blir du av någon förolämpad, beljugen, och du vill bli vred, hatfull; det är köttet. Uppstiger orena lustar, eller avund, eller högfärd, eller självbehag — allt är det köttet. Det får inte råda, det ska dödas. Se här trons övning!

På detta sätt vet du av Guds egna bud vad den rätta heligheten är, och behöver inte i ovissa gärningar och egna inbillningar fara efter en helighet som du inte rätt vet vari den består. Här får du också så mycket att göra att du inte ska bli särskilt nöjd med dej själv, nämligen om du rätt och allvarligt ser på Guds heliga vilja och ser på ditt inre, ser på Guds lags andliga krav. Därigenom blir du i alla dina livsdagar i ett ständigt beroende av din Guds trofasthet och hjälp.

Och se, detta är just vägen, detta är helgelsekonsten, att för var dag såsom ett barn bero av Gud, för var dag hålla sej väl med sin Gud, genom hans Son, ideligen med ordet om Kristus underhålla tron, barnaförtroendet, glädjen och lusten och kraften, och så, med denna villiga ande, ge akt på Guds heliga vilja och på Kristi sköna förebild. Detta går väl inte så jämnt och vackert, som det nu uttalas; men det går, såsom Herren ger det, utdelande åt var och en trons mått.

Vandra i tron, men se honom inte,
detta är regeln att hålla sej vid.
Korta minuter
känslan åtnjuter
vad vi i sanning dock äger alltid.

måndag 27 juli 2020

"Brödet som vi bryter, är inte det Kristi lekamens delaktighet?" (1 Kor. 10:16)

Här säger oss aposteln, vad Herren Kristus åsyftar och åstadkommer med sin lekamen och sitt blods utdelande till vår spis. Detta är nämligen den innerliga föreningen mellan Honom och hans trogna.

Om detta säger han själv uttryckligen: "Den som äter mitt kött och dricker mitt blod, han blir i mej och jag i honom." Och strax efter nattvardens instiftande sa han: "Ni ska förstå, att jag är i min Fader, och ni i mej, och jag i er." "Jag är vinträdet, ni är grenarna; den som blir i mej, och jag i honom, han bär mycken frukt." Och åter i samma stund till sin Fader: "Jag har givit dem den herrlighet som du har givit mej, för att de ska vara ett, såsom också vi är ett. Jag i dem, och du i mej, för att de ska vara fullkomna i ett."

Tänk, vad sådana Kristi ord månde innebära! Vilket under av den gudomliga kärleken! "Den som äter mitt kött, han blir i mej, och jag i honom." Tänk, dessa är ju Kristi egna ord! Vi studsar, vi kan inte omfatta en så stor herrlighet, men vad ska vi göra? Det är Kristi egna ord; det är ju inte någon dröm eller dikt; Kristus kan ändå inte ljuga.

Och dessutom, var är väl gränsen för den store, underlige Gudens herrliga råd och gärningar? När han först försonat oss med sitt blod, gjort oss för Gud rena, rättfärdiga och täcka, så behagade det honom också att göra oss herrliga, att själv så innerligen förenas och sammansmälta med oss, som vi här kan märka, då han ger oss sin heliga lekamen att äta och sitt blod att dricka.

För liksom det vi äter och dricker blir så alldeles vårt eget, att ingenting annat så kan bli det — t. ex. kommer det guld och silver jag äger mej inte så nära, inte heller verkar det så hos mej som det bröd och vin jag njuter — alltså har vår Herre Kristus velat förordna åt oss sin heliga lekamen att äta och sitt blod att dricka för att på det närmaste införlivas med oss, samt oupplösligen förena vår ande med sin Ande, vår kropp med sin kropp, vårt blod med sitt blod, så att hans kärlek, hans renhet, hans värdighet ska bli våra egna, evinnerligen våra egna.

Om detta har den fromme Taulerus följande märkliga ord: "Intet är Guds Son närmare, än hans antagna mänskliga natur, som han genom den personliga föreningen förbundit med sej; men oss är inget närmare än det vi äter och dricker, eftersom det förbyts i vårt kött och blod. Eftersom nu Kristus på det noggrannaste ville förena sej med oss, insatte han detta heliga sakrament, varuti vi genom det välsignade brödet äter hans kropp och medelst det välsignade vinet dricker hans blod."

O, detta måtte väl vara höjden av detta högvärdiga sakraments herrlighet. Hur borde inte denna förening vara oss den största herrlighet på jorden! Ja, då en själ först fått den stora trösten mot alla sina synder, som detta sakrament vill skänka, blir hon ofta så brinnande av kärlek till sin Herre och Frälsare, att hon väl önskade kunna trycka honom in i sitt hjärta, att hon inte hölle något för större salighet, än om hon kunde bli med honom på det innerligaste sätt förenad. Och se, då kommer den milde Herren här och finner på ett sätt, hur även en sådan önskan skulle tillfredsställas.

Men om man vill tänka på den egentliga grunden härtill, måste man komma ihåg, att det just var människans återförening med sitt ursprung, med Gud, som var målet för hela försoningens råd. Människan var skapad till att vara innerligt förenad med Gud. Därför var hon också gjord till hans avbild. Denna förlorades genom syndafallet; då avslets föreningsbandet, människan skilde sej från sin Skapare, och däri bestod den död, varom Herren hade sagt: "På den dag du äter därav, ska du döden dö."

Första steget till återföreningen mellan Gud och människan togs genom Guds Sons födelse, Guds Sons människoblivande, då han blev såsom en av oss, då han iklädde sej vårt kött, då han antog vår natur och blev vår blodsförvant; då var redan en märklig förening skedd emellan Gud och oss — ty vi var med blodsband förenade. Varför också profeten hade förutsagt: "Han ska heta Emmanuel, Gud med oss" d.ä. inte bara Gud ibland oss, utan Gud i oss, Gud i vårt kött, Gud vår blodsförvant; varom också aposteln säger: "Eftersom den som helgar och de som blir helgade är alla av en, därför skäms han inte kalla dem bröder."

Men denna i Jesu födelse började förening tycks han vilja fullända i detta underbara sakrament, där han låter oss också förena denna sin antagna hela människokropp med vår. — o, detta är dock något som även änglarna lyster se! O, vilken helgedom den människa bär hos sej, som har blivit delaktig av Kristi heliga lekamen! — som är en kropp och en ande med honom! Vilken ära och salighet!

Vid det sista nattvardsbordet,
dagen före Jesu död,
Ordet som blev kött med ordet
till sitt kött förvandlar bröd;
vinet Kristi blod är vordet,
då hans allmakts ord det bjöd.

Må i ödmjukhet vi ära
detta helga sakrament!
Nya testamentets lära
övergår vad förr var känt.
Att oss Herren här är nära
ser vi genom tron han tänt.

Fadern, som i höjden tronar,
vare pris i evighet,
Sonen, den som synden sonar,
Anden, den som lär oss det!
Högt vår jubelsång nu tonar,
heliga Treenighet!

lördag 25 juli 2020

"Och Satan gick in i Judas, som kallades Iskariot och var en av de tolv." (Luk. 22:3)

Vad vi i synnerhet bör lära av denna förskräckliga händelse, är, att ingen må vara säker och tänka: skrymtarna är skrymtare; en redlig kristen har inget att frukta. Nej, annat lär oss Judas´ exempel.


Då Judas av Frälsaren utvaldes till apostel, var han förvisso inte vad han sedan blev. Och hur många är inte de, som börjat i Anden, men lyktat i köttet? Se här på Judas' exempel och alla andra syndafall, hur lätt och snart det kan vara gjort, att en kristen är förlorad. Isynnerhet när den rätt onda stunden är inne, när djävulen med sina listiga och starka anlopp griper dej an och på en gång upptänder köttets begärelse och förblindar ditt förstånd, så att de förskräckligaste synder inte syns dej det ringaste farliga, men oändligen kära, ja nödvändiga — då är det snart gjort, att du faller.


Till sådan frestelsestund hör isynnerhet tre ting: Först att synden blir dej synnerligen kär och behaglig; för det andra att om du än så mycket betraktar den, du omöjligen ska kunna finna att den är farlig, utan den ska synas dej helt ringa och obetydlig; och för det tredje att du börjar synda med något litet och tänker, att "så litet gör ju inget".


Så var det när ormen besvek Eva med sin illfundighet. Han sa: Inte ska ni dö; det är ju bara att ta ett äpple; och ett äpple är ju bara ett äpple. Men däremot ska ni vinna mycket, nämligen först den ljuvliga fruktens njutande och sedan ett större förstånd.


Likaså när han förförde Judas. Det börjades bara med lite snattande, och då hette det: Jag tar ju endast något så litet — och bara denna gång (för varje gång!) och — det är inte orätt, att jag har något för mitt besvär.


Vidare, när djävulen ingav honom i hjärtat att han skulle förråda Jesus, var det ju något så naturligt att tänka: Trettio silverpenningar är inte att förakta — och ingen fara! Jesus är först oskyldig och sedan allsmäktig; inte kan det gälla hans liv — emellertid gör jag mej en god förtjänst.


Sådant hade Judas förvisso tänkt. Vem skulle ha sagt honom att han dagen efter gärningen skulle vara så förtvivlad, att han skulle gå bort och hänga sej? Det trodde han inte, utan han tänkte bara på hur han den dagen skulle njuta av sina pengar.


Hade han på torsdagen, då Jesus varnade honom, trott vad han dagen därpå fick erfara, förvisso hade han bävat för den handeln såsom för själva helvetet. Men han såg det ännu inte själv, och djävulen fyllde honom med andra ingivelser.


Var och en betänke detta i tid och läre en gång förstå syndens och djävulens rätta art, nämligen att om du blott inrymmer synd och skrymteri i ett fall och vid ett tillfälle, ska du snart så försoffas, förtjusas och förblindas, att du inte förmår se att det är den ringaste fara å färde, och så ska du småningom gå steg för steg till ditt yttersta fördärv.


Ja, det är så besynnerligt i en sådan ond, satanisk tjusningsstund, att om du på det grundligaste vill överväga och betrakta den synd till vilken du frestas, du ändå omöjligen ska kunna se annat än att den inte alls är farlig, utan ringa och lätt som en fjäder. Men däremot ska den också på samma gång synas dej oändligen kär och ljuvlig.


Dessa är de rätta färgerna på syndens framsida i försökelsens stund, samt de rätta tecken, att du för tillfället är i en försökelse, eller står ett prov, då din odödliga själs väl eller ve torde skola avgöras. Ty börjar du nu endast skrymta, hylla synden och dölja henne, så är det förbi med dej. Skrymteriet är syndens och djävulens gyllene överklädnad, förutan vilken de ingen väg kommer. Sannerligen, ta bort skrymteriet, och du ska aldrig kunna förbli i någon synd, eller fortsätta med den, utan du ska då alltid stå upp ur den och frälsas.


Hade Judas bara bekänt vad djävulen hade ingivit honom — om det också endast skett inför någon av lärjungarna — så hade djävulen genast varit avväpnad, och Judas hade inte längre fortgått i synden. Detta är ett medel, som hårt frestade kristna i alla tider begagnat emot djävulen, och alltid med stor välsignelse. Därför gäller just här apostelns förmaning: "Bekänn inbördes synderna den ena för den andra och bed för varandra, så att ni blir helbrägda."


Men allt detta är något, som man sällan rätt tror och besinnar, förrän man av egen bedrövlig erfarenhet lärt det, då det ofta är för sent. Vad är det då man inte tror? Jo, att man i frestelsestunden undergår en verklig förblindelse och förtjusning, så att man blir trygg, säker och dristig och tycker sej se, att det är alls ingen fara, då det likväl spelas om själva livet och själen. Och om någon tror detta förut, händer det honom likväl, att när han själv faller i frestelse till någon synd, syns honom dock den synden inte farlig.


Här skulle man dock billigt komma i fruktan och med lärjungarna fråga: "Vem kan då bli salig?" Och Jesus svarade och sade: "Vad som är omöjligt för människor, det är möjligt för Gud." Så länge vi förblir i denna fruktan och denna tröst kan vi aldrig förgås, utan vi ska alltid vara i Guds hand. Han är en trofast hjälpare och herde och säger själv: "Ingen ska rycka de mina ur min hand."


Här gäller liv, här gäller död

och vill du seger vinna,

så strid - i Gud som striden bjöd

du hjälpen ock skall finna.

Men skyr du mödan, feg och svag,

så förestår dej nederlag

och fångenskap och döden.

söndag 12 juli 2020

"Vi berömmer oss av hoppet som vi har till den herrlighet som Gud ska ge." (Rom. 5:2)

Orden är i grundtexten kortare, nämligen så här: "Och (vi) berömmer oss i hopp om Guds herrlighet." Uttrycket kan således lika väl betyda den herrlighet Gud själv har, som den herrlighet Han ska ge sina trogna. Men detta är också till arten och väsendet en och samma herrlighet; Gud ska verkligen ge oss av sin egen herrlighet, såsom Kristus sa: "Jag har givit dem den herrlighet som du har givit mej; att de ska vara ett, såsom också vi är ett; jag i dem, och du i mej, att de ska vara fullkomna i ett". "Fader, jag vill att där jag är, ska också de vara med mej, som du har givit mej; att de ska se min herrlighet, den som du har givit mej." Vilken människotanke kan fatta allt vad sådana ord lovar oss?

Och här må vi inte förbise, utan noga lägga märka till, att då aposteln i sitt brev ännu inte talat ett ord om de troendes helgelse och goda gärningar, han redan förut säger, att de berömmer sej av hoppet om Guds herrlighet. Han visar, att de inte grundar detta sitt hopp på den helgelse som följer av tron, utan säger att vi genast, "då vi är vordna rättfärdiga av tron", har både frid med Gud och hoppet om Guds herrlighet. De nyfödda nådebarnen har genast sitt arv i himmelen.

Vi ser också att när folket efter pingstdagen hörde Petri predikan, alla de som trodde genast kunde äta sitt bröd med varandra i fröjd, och att de lovade Gud i sitt hjärtas enfaldighet. Så läser vi också om den etiopiske kamereraren och fångvaktaren i Filippi, att så snart de hade kommit till tron, kunde de genast fröjdas. De behövde inte först se sej mognade i nåden eller se de frukter, som flutit av tron. De hade redan ett glatt och saligt hjärta endast på den nåd, som var dem förkunnad i Kristus.

Och ett sådant i Gud saligt hjärta kan ingen ha, utan att tro både den närvarande nåden och den tillkommande herrligheten; för skulle vi inte tro denna senare, vad tjänade oss då den förra till? Nog kan vi genom Andens frukter vinna större visshet om vår tros äkthet, men själva tron och hoppet måste redan förut omfatta just det, som Gud lovat, nämligen inte bara syndernas förlåtelse, utan också evinnerligt liv.

Må då var och en akta sej för den farliga villfarelsen, att ett troende Guds barn inte genast är färdigt att gå in i himmelen, utan att därtill ännu skall fordras någon mognad i nåden och Andens frukter. En falsk och farlig mening! Visst kan en sådan mognad medföra ett större mått av herrlighet, såsom Skriften på några ställen visar, men själva riket, barnaskapet och arvet har vi genast genom tron allena. Och om vi i hundra år levde under nådens uppfostran och tillväxt, så hade vi slutligen ej ett enda skäl mer eller högre att hoppas den eviga herrligheten. I samma ögonblick en syndare kommer till tron och nåden, är han klädd i bröllopskläderna och kan gå in i herrligheten. Rövaren på korset och den i Kristi tjänst utarbetade Johannes fick bägge av samma nåd det eviga livets gåva.

Då Paulus ännu ansåg kolosserna behöva sådana förmaningar, som vi läsa i tredje kapitlet av hans brev till dem, uppmanar han dem likväl att "tacka Fadern, som hade gjort dem bekväma till att vara delaktiga i de heligas arvedel i ljuset". Så följer då salighetens hopp redan med tron och nåden, såsom också en borgerlig arvsrätt beror endast av födelsen. Måtte vi inte bara äga, utan också berömma oss av detta hopp! Därmed ger vi Gud ära, och därmed stärks alla våra andliga krafter i striden.

"Salighetens hjälm" är ett viktigt vapen. Så sant vi verkligen är i striden för kronan, då vi inte bara ska tröttas av tidens vedermöda, utan också erhålla många sår, många glödande skott, behövs det väl, att vi vederkvicker och styrker vår ande med salighetens hopp. Fördunklas din blick på det saliga målet, den herrliga kronan, skynda genast till de stora, eviga grunderna för det saliga hoppet. Är Gud trofast och allsmäktig, så ska vårt hopp inte komma på skam. Endast en förökad tro, och du är genast övermåttan rik och salig.

Se på allt som Gud gjort ifrån världens begynnelse, och fråga dej, om det är möjligt, att Gud skapat människan för intet högre mål, än att hon efter en tids lidande på jorden till sist ska bli till intet! Redan människosjälens förmögenheter vittnar dock om annat.

Och sedan, månne Gud blott för ett timligt gott utgivit sin Son i en blodig marterdöd? Har Gud instiftat sabbaten, givit oss ordet och sakramenten bara för något timligt väl? Har Gud sänt sin Ande i våra hjärtan, att förkrossa, hugsvala och helga oss, har han givit oss korset och all den tuktan, som vi dagligen lider — och du kan ändå vara oviss om vad allt detta förebådar?

Slutligen: Har Gud givit oss alla löften om ett evigt liv, och han skulle sist bedraga oss? "Herre, föröka oss tron!" det är den bön vi här ska behöva, för att behålla "förtröstan och hoppets berömmelse fast intill änden".

I hoppet sej min frälsta själ 
förnöjer
i tron jag till ett evigt väl 
mej höjer,
ty jag betänker
att dödens länker
har Kristus brutit och mej livet skänker.

Beredd håll mig, o Jesus Krist,
att vänta
din ljuva ankomst när du sist
vill hämta
ur tåredalen,
från jordekvalen,
din brud till dig i ljusa fröjdesalen.

onsdag 1 juli 2020

"Vi berömmer oss av Gud genom vår Herre Jesus Kristus; genom vilken vi nu fått förlikningen." (Rom. 5:11)

Aposteln sammanfattar här allt vad saligt kan nämnas, i själva den eviga källan och upphovet till allt, nämligen Gud själv, och säger: vi har Gud själv; Gud själv är vår vän och Fader, och därmed måste följa all trygghet och salighet. ¨

Först är Gud själv mycket mer än alla hans gåvor. Guds vänskap är mer än himmelens salighet. Gud själv är solen och saligheten i himmelen, såsom också redan här hans vänskap är de trognas egentliga fröjdekälla. För det andra är också alla gåvor innefattade i honom: i honom är all vår rättfärdighet och starkhet, i honom vår frid och tröst; Gud är vår Fader, och all barnens rikedom och trygghet är i själva Fadern. "Är vi barn, så är vi också arvingar." "Då Gud inte skonat sin egen Son, utan utgivit honom för oss alla, skulle han inte också ge oss allting med honom?"

Tänk, när du äger själva den store allsmäktige Gudens vänskap, då måste du visst vara alla stunder lycklig. Vore du eljest den fattigaste, du är då den rikaste; den mest ringa och föraktade, du är då den ärofullaste; den mest ensamma och övergivna, du har då alltid det herrligaste sällskap.

Sålunda ser vi David och andra heliga ha fröjdat sej i själva Gud, såsom deras egentliga tröst och berömmelse. "Min själ ska berömma sej av Herren." Vi vill dagligen berömma oss av Gud, att han är oss allt vad vi behöver, så att det i hjärtat heter så: "Herre, min klippa, min borg, min förlossare, min Gud, min tröst, den jag håller mej vid, min sköld, min salighets horn och mitt beskydd." På detta sätt ska alla rättfärdiggjorda själar känna sin Gud och berömma sig av honom; såsom profeten säger: "I Herren varder all Israels säd rättfärdigad och ska berömma sej av honom." Genom vår Herre Jesus Kristus, genom vilken vi nu har fått förlikningen.

Aposteln upprepar ideligen, att vi har all denna nåd, trygghet och berömmelse endast genom vår Herre Jesus Kristus och hans försoning. Det är också högst nödvändigt att ständigt betänka detta. Hela vår tröst och berömmelse av Gud, av hans vänskap och av den eviga saligheten är genast försvunnen, så snart vi vänder ögat från denna enda gällande grund och orsak och börja se på oss själva. Då framträder snart vår synd och mångfaldiga ovärdighet, och då är vi genast försagda, glädjen och berömmelsen av Gud är slut.

Betänk därför alltid och oavlåtligt, att all denna nåd, varigenom vi berömmer oss av Gud, att han är vår, med allt vad han är och har, grundar sej endast på försoningen genom Kristus, inte på någon vår godhet och värdighet, utan endast på den eviga kärlek varigenom Gud gav oss sin Son, då vi ännu var "syndare", "ogudaktiga" och "ovänner". Betänk dock vad däri ligger, att Gud, som först själv har skapat oss till sina barn och arvingar, även själv gav oss sin Son till en Frälsare, då vi var ogudaktiga och ovänner, och att vi då "blev förlikta genom hans Sons död".

Detta är en evig tröstegrund för arma syndare, en som inte vacklar och faller med vårt vacklande och fallande, utan alltid blir fast och kvarstående. Ty du kan lätt räkna ut att han som gjort det som är större, att av fiender göra oss till vänner, mycket mer ska göra det som är mindre, nämligen att, då vi nu är så dyrt förlikta, även behandla oss såsom sådana, d.v.s. inte se på våra synder och döma oss efter lagen, utan alltid vara oss huld och nådig och även föra oss ända fram till den salighet, vartill Han först skapat oss och sedan så dyrt återlöst oss.

Så nödvändigt det är, att alltid berömma sej av Gud, d.ä. att alltid behålla en verklig trostillförsikt, en glad och hjärtlig förtröstan till honom som en kristens hela andliga liv beror av, så nödvändigt är det därför att alltid hålla fast vad detta innebär: "Genom vår Herre Jesus Kristus, genom vilken vi nu har fått förlikningen." Isynnerhet då vårt hjärta, såsom stundom sker, är alldeles iskallt för Gud, vi har blivit förströdda och främmande för honom, men en nöd uppstår, så att vi behöver bedja; då tycker vi, att också Gud är alldeles iskall för oss, inte bryr sej om oss, inte ser oss, inte aktar oss eller hör vår bön.

Då blir det nödvändigt att komma ihåg, att denna bild av Gud är alldeles falsk, är en gruvlig vanställning, som kommer endast av vårt kalla, otrogna hjärta och av djävulens ingivelse. Ty Herren Gud har själv avmålat sej på ett helt annat sätt, såsom en evig och omätlig kärlek, som utgivit sin egen älsklige Son för oss, och som nu alla stunder innerligen älskar dem som tror på honom — en huld Fader, som är oss alla stunder nära, ser alla våra behov och bekymmer och, om han också döljer sej och dröjer med hjälpen, dock alltid har sin "lust i att göra oss gott". Gud kan aldrig vara kall och liknöjd för dem, som dock är av hans älsklige Son dyrt försonade och i honom är rättfärdiga.

Så älskade Gud världen all,
att han utgav sin ende Son,
att var och en som på honom tror
skall få ett evigt liv.

Ty däri består kärleken,
ej att vi hade älskat Gud,
men däri att han har älskat oss
och givit oss sin Son.

Ja, däri har Guds kärlek stor
blivit uppenbar för oss,
att till försoning för all vår synd
han sände oss sin Son.

Han sände till oss Jesus Krist
att på honom vi skulle tro,
att genom honom vi leva må
och älska för hans skull.