lördag 28 december 2019

"Guds gåvor och kallelse är sådana, att han inte kan ångra dem." (Rom. 11:29)

Vilken mäktig tröst innehåller inte dessa ord! Textens huvudtanke är, att en förut av Gud given nåd och utkorelse inte kan av honom ångras eller återkallas.

Nu har även vi en mycket tidig kallelse och utkorelse till grund för vårt salighetshopp; oss är givna några dyra och allrastörsta löften. Tillämpom nu på dem: "Guds gåvor och kallelse är sådana, att Han inte kan ångra dem." Han "utvalde oss i Kristus, förrän världens grund var lagd."

Detta Guds frälsningsråd måste vara alldeles orubbligt — och av oss oberoende, eftersom Gud fattade det så tidigt, att ingen människa kunde medverka därtill. Det skedde, "förr än världens grund var lagd." Då ännu ingen dag var kommen, då ännu varken sol eller måne funnos, då Herren Gud i sitt eget eviga väsendes fria råd tänkte på att skapa världar och att på jorden skapa ett släkte efter sitt beläte, till barn och arvingar av alla sina gåvor, ett släkte, som skulle kunna beskåda och fröjdas av hans verk och hans fullkomligheter; och då han också, på det vi skulle lära att känna även hans gudomliga rättfärdighet och barmhärtighet, beslöt sätta oss på ett prov, och han förutsåg, hur vi genom den fallna ängelns avund och list skulle förledas, falla och fördärvas, ja, förutsåg allt det fördärv och elände, som skulle följa på fallet — se, då fattade han detta frälsningsråd, att ge oss till medlare sin egen evige Son, som skulle nedstiga till jorden, ikläda sej vårt kött och ta på sej vår sak, ta på sej lagens fullgörande och straffets lidande i vårt ställe, på det var och en, som i sin syndanöd endast flyr till honom, i tron håller sej till honom, ska inte förgås, utan få evinnerligt liv.

Detta var Guds eget fria frälsningsråd, Guds eviga nådeval, varom aposteln säger: "Han har utvalt oss i honom före världens grundläggning." "Han har tagit oss sej själv till barn genom Jesus Kristus efter sin viljas goda behag, sin herrliga nåd till lov." Detta sitt råd förkunnade han själv redan på syndafallets dag; och sedan lät han genom så många vittnen och genom millioner förebildande offer beständigt upprepa sitt löfte, till dess det i fullbordans tid uppfylldes i Jesu födelse, lidande, död och uppståndelse. Då vittnade Johannes Döparen: "Se Guds Lamm, som borttager världens synder." Då vittnade Herren själv: "Mitt blod blir utgjutet för er till syndernas förlåtelse." Då vittnade en stor evangelisters skara, att i honom allena är salighet; och att hans blod renar oss från alla synder.

Detta frälsningsråd är således mycket tidigt fattat och rikligen förkunnat. Skulle Herren Gud nu ångra och återta denna sin eviga kallelse och gåva och börja att söka rättfärdigheten hos oss, samt handla med oss efter våra synder? Är då den store Herren Gud inte trofast och oföränderlig i sitt eget eviga råd, samt vid sina många och dyra löften? Skulle han någonsin ändra, vad han själv beslutat och förkunnat — märk, "efter sin egen viljas goda behag"?

Sådant tänker vi inte om den store Guden, annat än när vår synd förskräcker oss; då tycker vi, att Gud ska handla med oss efter våra synder. Men må vi då väl besinna, att det var just för vår synds skull, Herren Gud gav oss sin Son till vår Frälsare. Skulle han då nu kunna se på våra synder och för deras skull varda oss onådig, oss, som med allt vårt elände likväl tror på Sonen och bara i honom söka vår frälsning? Skulle han dock för syndens skull tröttna vid oss och förkasta oss? Då vore ju hans eget evighetsråd tillintetgjort. Detta kan evinnerligen aldrig ske. "Guds gåvor och kallelser är sådana, att han inte kan ångra dem." Lovad och evinnerligen prisad vare Gud, som före världens grundläggning utvalt oss i Kristus, eller beslutat blott i honom vara oss nådig. Detta sitt evighetsråd ska han aldrig ångra. Detta är det första vi här borde betänka.

Sedan har han också tidigt gjort ett enskilt förbund med var och en av oss, nämligen då han i dopet, som är "ett gott samvetes förbund med Gud", upptog oss till sina barn och "iklädde oss Kristus", för att vi skulle endast i honom vara rättfärdiga och "alldeles rena". Skulle väl Herren Gud någonsin rygga detta förbund och nu börja döma en troende själ, efter vad hon är i sej själv? Är jag i otro avfallen, så är jag visserligen, såväl som en otrogen jude, nu en från vinträdet "avbruten kvist" och kan inte såsom sådan vara delaktig av stammens saft och sötma, av Kristi nåd; men Herren Gud "tänker evinnerligen på sitt förbund" och vill på mej använda en särskild nåd, att föra mej tillbaka.

Kort sagt: Vår otrohet kan inte göra Guds trohet om intet. Herren Gud kan omöjligt ändra och rygga sitt förbund. "Guds gåvor och kallelser är sådana, att han inte kan ångra dem."

Visst vill Jesus gärna se dej,
hur bedrövligt det än gått.
Skiljebrev kan han ej ge dej,
skiljebrev har ingen fått.

lördag 14 december 2019

"Hör, så får er själ leva!" (Jes. 55:3)

Se nu hur profeten här stadfäster hela Skriftens stora huvudlära, att vi genom tron blir rättfärdiga inför Gud. Paulus säger: "Tron är av predikan;" och Kristus: Ni är rena "genom mitt tal". Inte mer har ni gjort, än att ni har hört mitt tal, och så har tron gått upp i era hjärtan, och så är ni rena. Och detta säger Kristus  själv, som ska döma på den yttersta dagen.

Då nu hela Skriften binder all salighet bara vid det korta ordet tron, vill vi samla all vår uppmärksamhet vid den enda punkten. Hur kommer man till tron? Och vad är tron? Varje väckt och frälsningssökande själ har till slut i denna punkt allt sitt bekymmer, och all dess salighet beror på denna fråga.

Hör då, vad Herrens Ande säger om det: "Hör, så får er själ leva". Endast: hör! Tron kommer av hörandet.

Tron kommer inte av sej själv. Det är alla väcktas förvillelse och skada, att de bara tänker och tänker och ideligen tänker, men inte hör vad Gud säger. På detta sätt uppkommer inte tron, inte heller genom att bara önska och vänta på den Helige Ande, inte heller genom att arbeta på sitt hjärta för att bringa det till tro. Nej, Kristus säger: "genom mitt tal."

Stanna och hör, hur Gud talar, ta Gud på orden och lita på att han inte ljuger, det må synas, hur illa det kan med din förtjänst, eller din eländiga bättring, och kännas, hur litet det kan i ditt hjärta. Kan du bara ta Gud på orden och med hjärtats tro omfatta hans vittnesbörd om Kristus, så har du också med detsamma hela Frälsaren och allt vad han förvärvat.

Lägg märke till hur kostligt aposteln Paulus talat om detta i Rom. 10: "Den rättfärdighet, som är av tron, säger så: Säg inte i ditt hjärta: vem vill fara upp i himmelen? Det är, att hämta Kristus hit ned; eller vem vill fara ned i djupet? Det är, att hämta Kristus upp igen ifrån de döda. Vad säger Skriften? Ordet är hart när dej, nämligen i din mun och i ditt hjärta; detta är det ordet om tron, som vi predikar."

Hör, en sådan lärdom! Se inte hit eller dit efter Kristus, vill aposteln säga, speja inte omkring i ovissa rymder, i ett dunkelt oändligt fjärran! Vad säger Skriften! Ordet är hart när dej. Hör! du har ordet — det ordet om tron! —

Ja, men Kristus?

Hör du inte! Du har ordet! Ta ordet, så har du Kristus.

Du tycker att Kristus är så långt borta, liksom vore han i himmelen eller i djupet, du vet inte var han är, eller hur och när han ska bli din. Du sträcker dej i ett obestämt fjärran efter honom. Det behöver du inte, säger aposteln. Ordet är hart när dej, nämligen det ordet om tron. Omfattar du det ordet, så omfattar du Kristus. Ty i samma stund det ordet om Kristus får rum i ditt hjärta, i samma stund har du också Kristus med all hans förtjänst, ja, allt vad det ordet innehåller.

På detta sätt frälsar tron. Gud ger dej ett ord, du omfattar det, och på stunden har du vad det ordet innehöll och lovade. Det var detta som Kristus ville oupphörligen lära oss, då han gick omkring och hjälpte alla endast med ord. Han sade ett ord, de trodde det ordet, och genast skedde det.

Särskilt lärorikt är exemplet av konungsmannen i Joh. 4. Hans son ligger för döden; då går han bort till Jesus och ber honom komma och bota hans son. Men Jesus började med att straffa otron och säger: "Utan att ni ser tecken och under, tror ni inte." Likväl upprepade konungsmannen sin begäran. Men nej, Kristus gick inte med honom. Vad gjorde Han då i stället? Han gav honom ett ord och sade: Gå, din son lever. "Då trodde mannen ordet och gick." Men han var så långt ifrån sitt hem, att han först den andra dagen mötte de tjänare, som var utsända till att båda honom: "Din son lever." Och då han utfrågade stunden, när det blev bättre med honom, fann han, att det var just den stund, då Jesus sade: Gå, din son lever — alltså just den stund, då han med tron omfattade ordet.

Men se här vad det är att "vandra i tron". Mannen fick ingenting att se; inte gick Kristus med honom, inte heller fick han något läkemedel att bära och se på; han fick alldeles ingenting som kunde ses eller kännas, fick endast ett ord, och med ordet allena gick han till andra dagen och fick under den långa natten åtnöja sej bara med ordet; därefter fick han vittnesbörd igenom tjänarna. Se nu här, på detta sätt ska vi också åtnöjas med ett enda ord av denne Herren, vandra i tron och se alls ingenting av dess uppfyllelse.

Detta är övermåttan viktigt att djupt inprägla i sitt hjärta; ty det är alldeles obegripligt, vilka långvariga och utpinande kval det kostar mången själ att komma ifrån sina känslor och fatta denna hemlighet, att vi måste börja med att bara höra och omfatta ett ord av Kristus och lita på det. Man vill oupphörligen känna något i sitt hjärta och erhålla en märklig erfarenhet av Andens liv, innan man ska tro. Men sådant kan inte ske med oss, förrän vi först omfattat ordet.

Må vi akta på den tiden
då du söker oss, o Gud!
Snart är nådens dag förliden
och vi får ej flera bud.
O, så hjälp oss nu att höra
vad vår själ kan saliggöra!
//: Upplåt du vårt hjärtas öra


och förnim vårt böneljud ://