torsdag 31 januari 2019

"Men när han kommer ska han straffa världen... för rättfärdighet, ty jag går till Fadern." (Joh. 16:10)

Vad är detta? "För rättfärdighet; ty jag går till Fadern?^ Anden ska straffa världen för rättfärdighet — och förklaringen är: ty jag går till Fadern.

Allt är här gåtlikt och hemlighetsfullt. Därför ska vi desto bättre se till att vi rätt fattar den käre Herrens mening. Om jag också förut sett dessa ord förklarade och tycks ha så väl förstått dem, att jag inget mer ska ha att söka i dem, kan där dock ännu ligga ett djup av förborgade herrligheter. Jag vill ännu se Kristi ansikte, då han talar dessa ord, och höra dem ur hans egen mun: "För rättfärdighet; ty jag går till Fadern."

Vad är detta! Ska någon straffas för rättfärdighet? Och hur mörkt är inte det som Herren tillägger såsom förklaring: ty jag går till Fadern!

Dock ligger just i detta tillägg ljuset över det hela. Ty vad är väl det att Kristus går till Fadern? Vad annat än hans försoningsdöd? Kristus talade nämligen dessa ord just då han gick till sitt lidande - just då han tog avsked av sina lärjungar den sista aftonen före sin försoningsdöd. Då är det lätt att förstå vad de orden betyder: "Jag går till Fadern", nämligen: Jag går nu att fullborda det stora ärende, för vilket jag är kommen till världen. Jag går nu att utgjuta mitt blod för världens synder. Så som han sa samma afton då han instiftade nattvarden: Mitt blod blir utgjutet till syndernas förlåtelse.

Alltså: Jag går nu med detta blod, såsom den rätte översteprästen, in i det heliga, som inte är gjort med händer — in i själva himmelen. Jag går att försona alla människor med Gud, att förvärva en "evig förlossning" från synden och förbannelsen, en "evig rättfärdighet" åt alla människor — ja, att evigt vara i Guds åsyn för dem. Kort sagt: Jag går att fullborda allt som från världens begynnelse är lovat: Att söndertrampa ormens huvud, att bota syndafallet, att återställa den förlorade arvsrättfärdigheten och barnarätten hos Fadern.

Se, nu kan vi se att det är sammanhang mellan orden: För rättfärdighet — ty jag går till Fadern. Detta är ju också hela Skriftens stora huvudlära. Redan i Gamla testamentet säger Jesaja uttryckligen: "Herren kastade allas våra synder på honom. Och genom sin kunskap ska han, min tjänare, den rättfärdige, göra många rättfärdiga; ty han bär deras synder."

Märk orden! Är detta inte just vad Herren själv säger? "Han bär deras synder, han är sargad för deras missgärningar, därför ska han göra många rättfärdiga." Och i Daniel kap 9 säger ängeln Gabriel uttryckligen, att i och med detsamma Kristus blir dödad, och synden blir betäckt och missgärningen försonad, skulle den "eviga rättfärdigheten bli framhavd".

Men hur mycket klarare strålar inte rättfärdighetens sol över Nya testamentet! Där säger Paulus uttryckligen: "Honom, som av ingen synd visste, har Gud för oss gjort till synd, för att vi skulle bli Guds rättfärdighet genom honom." Han är "för våra synders skull utgiven och för vår rättfärdighets skull uppväckt". Vad är nu allt detta annat, än det Kristus här säger: "För rättfärdighet, ty jag går till Fadern!"

Alla dessa många och uttryckliga bibelord har väl förut sagt oss detsamma som Herren Kristus med sitt korta och gåtlika ord uttrycker; dock, när vi nu tydligt ser hans mening, är det ännu herrligare att höra honom själv med denna höga, triumferande ton förklara: För rättfärdighet; ty jag går till Fadern. Jag, jag — jag går till Fadern — det ska vara all världens rättfärdighet. Att jag utgjuter mitt blod för världen, att jag såsom överstepräst går in till Fadern med mitt eget blod, det ska bli människornas nya och enda rättfärdighet, som gäller för Gud!

Men vad vill rättfärdighet säga? Rättfärdighet var ju det att var och en gjort vad han var pliktig. Och en sådan rättfärdighet, säger Kristus, ska världen få genom min gång till Fadern och endast därigenom.

O, nådefulle Gud! O, nådefulla frälsningsråd! Här ser vi vad den käre Herren menade då han samma afton sa: Jag helgar mej själv för dem. Här lär det bli allvar och sak, att Kristus är den andre Adam, att såsom vi genom ens olydnad har blivit syndare, vi också genom ens lydnad blir rättfärdiga.

Se, detta är den stora huvudsak, som vi aldrig, aldrig bör lämna ur ögonsikte, att Kristus var utgiven att vara i vårt ställe! Att han är vår, med allt vad han var och gjorde och led på jorden, vår medlare och borgesman, vår andre Adam, som stod i vårt ställe inför lagen och sin Fader, i vårt namn stod provet, i vårt ställe gjorde och led, det vi hade bort göra och lida — ja, så alldeles i vårt ställe, som om vi själva hade gjort det — se, detta är hela evangelii kärna och gyllene klenod, vårt höga, heliga salighetsmysterium, som också skiner fram i dessa Herrens Kristi dyrbara ord: För rättfärdighet, ty jag går till Fadern.

Nu fröjdas vi med glädje stor,
ty Kristus upp till himlen for.
Lovsjung nu Gud med hjärtans fröjd: 
vår Broder for till himlens höjd. 

Rum har han där åt oss berett, 
där vi får bo i evighet. 
Han är vår Broder huld och blid, 
Guds änglar gläds med oss därvid. 

Med oss så är nu ingen nöd, 
ty Satan, synd och evig död 
har Kristus för oss nederlagt, 
just som hans ord oss förutsagt. 

Han sänder oss sin helge And´ 
att lösa oss ur syndens band 
och ge oss tröst av Herrens ord, 
förhindra satans själamord.

onsdag 30 januari 2019

"Vi som är döda från synden, hur skulle vi ännu kunna leva i den?" (Rom. 6:2)

Att vi är döda från synden, förklarar aposteln i v. 3—11 så, att vi i dopet är invigda till Kristi döds och livs gemenskap och likhet — vi är "inplantade med Kristus", säger han, till en lika död som hans, vilken var en syndadöd. Liksom Kristus i sin död tog avsked från våra synder, som han inte mer ska bära; så har alla trogna, i dopet "inplantade till en lika död", tagit avsked från det gamla syndalivet, så att de inte sedan ska tjäna synden.

Men skulle vi förstå detta så, som det förstås av dem som inget vet om den nya födelsen, nämligen att det är bara ett förbund, ett löfte i dopet, som förbinder oss att dö bort från synden och leva för Gud, då har vi visst inte ännu förstått apostelns mening i orden: "döda ifrån synden." Visserligen är det också ett förbund, men inte är därmed hela saken uttalad.

Liksom vigsel och löften inte göra en god make, utan därtill fordras även ett inre verk, som heter kärleken; och liksom prästvigningen och eden inte gör en sann själasörjare, utan därtill fordras en ande som sörjer för själar; så gör inte heller blotta dopet och förbundet att man är "död ifrån synden", om inte ett gudomligt verk i själen kommer därtill. Kristus talar om en födelse av vatten och Anden. Aposteln talar om nya födelsens bad och den Helige Andes förnyelse. Sådana ord säger oss hemligheten och den fulla meningen av orden: "Vi som är döda från synden."

Aposteln talar här inte om falska kristna, om några otrogna som blivit döpta, utan han åsyftar dem, som i sanning "undfår nådens och gåvans fullhet till rättfärdighet". Hos dessa är ett gudomligt liv, en ande, som inte kan tåla synd; och där blir det sanning och verklighet, att de är "döda ifrån synden". Detta är den andra stora och herrliga gåvan, som med tron ges oss, nämligen detta Andens verk i själen, att vi är födda av Gud och har ett nytt hjärta och sinne, en ny ande, som inte kan leva i synden.

Detta är vad erfarenheten allrabäst förklarar. Då jag under lagen förgäves kämpat att få ett heligt sinne, men alltid erfarit, att i samma mån som synden hämmades, den invärtes ondskan tillväxte, få fick jag däremot erfara, att då jag förtvivlade på allt eget arbete och blev genom tron på en gång salig av idel nåd och såg mej nu fri från synden och lagens domar, bara genom Kristus, då fick jag också med detsamma en alldeles ny, förut okänd, helig håg och lust i mitt hjärta, ett nytt, villigt och heligt sinne, som nu innerligen älskade Guds lag och hatade det onda som jag kände hos mej. Samma världsliga och syndiga leverne som förut varit mitt liv och min lust, blev nu min plåga.

Det är detta underbara verk i själen Johannes omtalar, då han säger att "den som är född av Gud, han gör icke synd" och "kan inte synda, ty Guds säd förblir i honom". "Han kan inte synda", säger aposteln. Detta är det mest märkvärdiga att erfara, nämligen att om också de gruvligaste frestelser plåga eller även överrumplar och kullkastar en kristen, han dock inte kan förbli i synden, så länge "Guds säd" förblir i honom. Han kan inte göra synd, d. ä. självviljande öva synden, vilket Paulus här kallar "leva i den", utan om han också, såsom nyss sades, kullkastas av synden, faller han såsom i eld eller vatten, där man inte kan leva, utan varifrån man alltid skyndar att stå upp.

Så är det med den, som är "född av Gud": ett fall gör bara en ny och förökad rädsla för synden, så att han börjar på nytt vandra den goda vägen, endast mer vaksam och gudfruktig. Detta så länge Guds säd blir i honom. En kristen är så beskaffad, att då han får vara i fred för synden och vandrar på Guds budords väg, då mår han väl, då är han i sitt rätta liv; men kommer synden över honom, då blir han förskräckt, plågad, orolig, såsom hade en fiende överfallit honom. Därav märks ju väl, att hans rätta liv är helighet, och att han således är "död från synden". Såsom Luthers bekanta ord lyder: "Det är omöjligt, att inte den är en helig människa, som lider av synd (av att synda mot sin Gud); ty den ene djävulen driver ej ut den andra".

Det är detta gudomliga verk i själen, som gör, vad t. o. m. världen ser och förskräcks för, att de som börjar leva i Kristi evangelium, också tar avsked från hennes väsende och från hela det förra syndalevernet, och att de sedan vandrar en helt annan väg genom livet. Denna stora allmänna företeelse, att då vi rätt omfattat nåden, vi får ett nytt sinne, varigenom vi börjar ett nytt leverne och tar avsked från det gamla, förklarar helt visst apostelns ord: "Vi som är döda från synden."

Nu ska ej synden mera
i träldom hålla mej!
Du, Herre, ska regera,
för nu jag tillhör dej.
I dopets bad jag blev
från alla synder tvagen,
av dej till barn upptagen
och satan du fördrev. 

Men vill jag mej berömma
av dopet och din död,
så får jag inte glömma
vad dina ord mej bjöd:
att hedra dopets pakt.
Du lät mej pånyttfödas
för att min synd ska dödas
med Andens nåd och makt.

Vad glädje kan det ge mej
att, Jesus, du uppstod
om aldrig jag vill se dej
och aldrig göra bot,
om aldrig upp jag står
i barnaskapets lycka
att synden undertrycka
med dej, som allt förmår?

Vid korset hjälp mej fästa
min Gammeladam så
att han mej ej kan mästra
och herraväldet få.
För synden gör mej död,
den som så hårt betungar
och ut i mörkret slungar,


ja, hjälp mej ur all nöd!

tisdag 29 januari 2019

"Allt i alla Kristus." (Kol. 3:11)

Vilket starkt åskslag är inte dessa ord över en hel mängd egenrättfärdighetsvillfarelser! Men också vilken rik källa av lärdom, tröst och hugsvalelse för de elända i all möjlig andlig nöd och bekymmer!

Allt i alla Kristus! Detta är hemligheten av en kristens både rättfärdighet och helgelse, starkhet och beståndande i nåden; det är också hemligheten av den besynnerliga frid, fröjd och frimodighet, som man får se vissa människor ha mitt i största svaghet och uselhet.

Allt i alla Kristus, den satsen är lätt lärd, vad orden och betydelsen angår, många ska anse sej inte ha mer att lära därpå; men det är ändå just detta stycke som alltid fattas oss, så ofta någon nöd och sorg är på färde.

Allt i alla Kristus, det är också beskrivningen på vad en rätt kristen vill säga, till skillnad från alla andra slags fromma. En kristen är nämligen en människa för vilken Kristus blivit allt i allt.

Många är religiösa, men håller i själva hjärtat andra andliga saker viktigare än Kristus, varför också deras tankar och ord mer rör sej omkring dessa än omkring Kristus; såsom Kristus själv säger: "Ni menar er ha evigt liv i Skrifterna; men till mej vill ni inte komma för att få liv."

Och vad som mest gäller för hjärtat märks lätt genom talet; varav hjärtat är fullt, därav talar munnen. De ska också kunna läsa och höra detta ord och denna anmärkning utan att vara så uppriktiga mot sej själva, att de ger akt på, hur de häri har det. Och fastän de påminns och övertygas om sådant sitt skrymteri och hemska själsförräderi och känner med sej att det drabbar dem, kan de likväl vara så försoffade att de inte heller då förmår bli uppriktiga mot sej själva.

Men det finns andra som på annat sätt behöver denna lärdom: Allt i alla Kristus; själar, som är hart nära Guds rike, ja, även bland dem, som har en verklig tro på Kristus, men som ändå inte vet vad de har i honom — såsom väl ingen kristen vet detta fullkomligt. De gör sej många sorger, vilka, om de än inte kunde helt undkommas, likväl inte skulle tynga ned deras liv så, om de bara visste vad de har i sin Herre Kristus; såsom Johannes säger, att det finns de som "tror i Guds Sons namn, men inte vet, att de har evinnerligt liv i honom".

"Jag kan aldrig bli bestående i nåden", suckar den ene, "man ser, hur många som kunnat avfalla, samt hur många och mångahanda farorna är! Vad ska inte då även hända mej, som är så jämmerligt svag, som har ett så syndbenäget kött, ett så lättsinnigt, världskärt och skrymtaktigt hjärta!" —

En annan klagar: "Jag blir aldrig annat än en slav under synden. Jag ser det onda men kan inte motstå det; jag har försökt tro, bedja, vaka, strida och tänkt, att jag någonsin skulle finna den rätta, grundliga, varaktiga helgelsen hos mej; men nej, jag blir ju längre dess värre!" —

En tredje suckar: "Min synd är alltid inför mej; jag får ingen frid eller visshet om att jag har Guds nåd och förlåtelse för mina begångna synder; för jag känner ännu alltid anklagelser i samvetet och kan dessutom aldrig bli, som en kristen bör vara." —

En fjärde: "Med mej är det så mycket värre, att jag inte ens kan känna, ångra och förskräckas för mina synder, för mitt tillstånd, utan går alldeles hård och död, kall och likgiltig" o. s. v.

I alla dessa bekymmer är huvudfelet alltid det, att man så alldeles förgäter Kristus, glömmer och förbiser Kristus, i alla sina tankar inte tänker på Kristus, utan gör av honom ett intet; att man i sitt inre så lever fram, liksom ingen Kristus, ingen Frälsare vore till, ingen tillräcklig rättfärdighet för Gud, ingen allsmäktig Hjälpare, ingen huld Herde — ja, liksom vi vore lämnade åt oss själva, och att var och en borde själv vara sin egen Frälsare, själv åstadkomma den rättfärdighet, som för Gud gäller, själv vara sin herde, sin hjälpare, sin starkhet, sitt allt i allt.

Se, detta gruvliga otrosmörker är grunden till allt ont. För allting skulle botas och hjälpas, om bara Kristus fick vara allt i alla, såsom han är oss av Gud "given och gjord, både till visdom och till rättfärdighet, till helgelse och till förlossning".

O Jesus, du som fyller allt i alla,
som rik på trofasthet och kärlek är,
jag som Maria till din fot vill falla,
för ingen viloplats är skön som där.
O Frälsare, ditt sköna namn jag nämner,
ifrån mitt hjärtas djup jag lovar dej,
då alla tvivlets mörka skyar rämnar,
din nådesol då genomstrålar mej.

måndag 28 januari 2019

"Och han välsignade sjunde dagen och helgade den, därför att han på den vilade från alla sina verk, som han skapade och gjorde." (1 Mos. 2:3)

Då vi nu går att betrakta vad den store Herren Gud haft för avsikt med denna sin första stiftelse för människorna, ska vi åter blicka in i omätliga djup av Guds kärlek och trohet mot människors barn — blicka in i hans höga evighetsråd med sin avbild och arvinge människan.

Människan var skapad för ett evigt liv i himmelen, men skulle här på jorden uppfostras för det livet. Därför har den nådefulle Fadern för denna hennes evighetsuppfostran velat avskilja ett visst mått av hennes tid, nämligen var sjunde dag. "Gud välsignade den sjunde dagen och helgade den", för att hans folk intill dagarnas ände alltid av den dagen ska kallas och väckas till Guds dyrkan, till beredelse för sitt evighetsliv.

Livet i Gud och med Gud är människoandens enda sanna liv, är det eviga livet, vilket i himmelen skall fortsättas och fullkomnas. Detta liv, som är människans mål, kan inte ernås och underhållas, om människans sinne sjunker ner i det jordiska, hon har då inte förmåga att leva himmelslivet. Därför har Guds trofasta omsorg om detta hennes högsta goda även avskilt vilodagen, för att så skaffa henne en alltid återkommande anledning till det himmelska livets väckande och närande.

Sabbatsdagarna är därför Guds barns evighetsdagar på jorden. Och de som inga evighetsdagar har, de som aldrig i tiden förbereds för himmelen, de kan också aldrig i evigheten leva himmelslivet. Sabbaten är både en förberedelse, en försmak och en förebild till det eviga livet, såsom Hebr. 4 visar, där aposteln talar om denna "rolighet, som står Guds folk tillbaka", med ett ord i grundtexten som betyder sabbatsro, sabbatsfirande.

Men utom detta stora huvudändamål med sabbaten, vår beredelse för det eviga livet, har vi ännu att tacka Herren för några särskilda välgärningar i den stiftelsen. Då Gud inte bara i allmänna ord anbefallde oss denna angelägnaste omsorg, utan också bestämde ett visst mått av tid, som skulle användas för vårt eviga väl, har han inte bara i allmänhet kommit oss till hjälp emot vår fallna, jordiskt sinnade natur, utan särskilt tänkt på dem ibland oss som står under andras välde, såsom barn, tjänare och underlydande, och bevakat deras rätt till själens närande med Guds ord, i det Herren Gud i tredje budet förbjuder varje husfader eller husmoder att med veckans vanliga arbeten på vilodagen förhindra sina tjänare ifrån Guds ord.

Och vilken välgärning är inte redan detta! Ty om inte Herren Gud hade satt upp denna gräns för det jordiska sinnet, hade väl hela mänskligheten, och isynnerhet tjänare och underlydande, varit alldeles undertryckta både till kropp och själ under slaveriet i mammons tjänst. Lovad vare då den himmelske Faderns huldhet, som gjort allt så väl! Ja, även åt den motsatta sidan skulle säkert en förvillad och självförgudande munkandlighet gått lika överdrivet från rätta vägen genom att helt överge sin jordiska kallelse för att uteslutande och beständigt leva i andliga övningar.

För att förekomma både den ena och den andra avägen, har Herren genom det tredje budet anvisat oss gränser, inom vilka både den himmelska och jordiska kallelsens omsorger bör röra sej: "Sex dagar ska du arbeta och göra alla dina gärningar; men på sjunde dagen är Herrens din Guds sabbat". Inte så att förstå, som skulle man inte oftare än var sjunde dag umgås med Herren och hans ord, utan så, att man på den dagen skulle uteslutande ägna sej däråt, då man däremot de övriga sex dagarna bör sköta den timliga kallelsens verk.

Men att Herren inte under dessa sex dagar ville förbjuda allt andligt umgänge med sej och ordet, har han visat därmed, att han också förordnade de dagliga offren i Jerusalems tempel samt några särskilda högtider under året. När vi vet, att denna ceremoniallag utgjorde en skuggteckning till Kristi andliga rike, har Herren med förordningen om de dagliga offren velat säga oss, att vi dagligen ska nalkas Honom i ordet och bönen, även om den dagliga sabbatsstunden för olika yttre omständigheters skull måste bli mycket olika.

Kristus har med sin ankomst i köttet och med sitt eget exempel helgat alla dagar i nya testamentet till helig umgängelse; och en levande kristen måste ju alla dagar umgås med sin Gud och även nära sin själ med hans ord. Men eftersom Herren ville dels befria människorna från det svåra bestämmandet av den tid, som skulle uteslutande ägnas åt vår evighetssak, och dels infria en bestämd tid därför för deras räkning, som står under andras välde, har han uttryckligen sagt till tjänare och fria, att var sjunde dag är sabbat, den heliga vilan i Herren. Prisad vare Guds trohet för denna nådefulla stiftelse!

Efter arbetsveckans strid
får vi sitta ned i frid
vid vår Faders rika bord,
lyssnande till nådens ord.

Gud, vår Gud, vi dej vill be:
Ge oss rik välsignelse,
låt ditt evangelium
ljuda klart på alla rum!

"Förlåt den ene den andre, såsom också Gud genom Kristus förlåtit er." (Ef. 4:32)

Här ser vi den fulla betydelsen av dessa Luthers ord: Kristi rike är ett förlåtelserike, då vi även lämpar dem på det inbördes förlåtandet människor emellan, såsom ett villkor för all kristlig sammanlevnad på jorden.

Vi vet att summan av lagen är kärleken. Paulus säger: "Den som älskar har fullbordat lagen. Ty det som är sagt: Du ska inte dräpa; du ska inte göra hor; du ska inte stjäla, och annat sådant bud, det sammanfattas i detta ord: Du ska älska din nästa som dej själv. Kärleken gör sin nästa inget ont. Så är nu kärleken lagens fullbordan."

Allt kristligt leverne är alltså innefattat i kärleken. Men vad är villkoret för en beständig kärlek människor emellan? Detsamma som är villkoret för en beständig vänskap mellan Gud och människan, nämligen det beständiga förlåtandet. Man skulle gärna älska sina medmänniskor, och det skulle gå så lätt att göra dem gott, och man skulle ha ett himmelrike på jorden av idel frid och kärlek mellan medmänniskor, husfolk och grannar, bara de inte hade sina förargliga fel och oarter. Men genom dessa tröttnar man i kärleken och kan inte älska dem — och strax blir det tungt att göra dem gott; då det däremot alltid går lätt att göra gott mot dem som man älskar.

Detta mäktiga hinder för kärleken, alla nästans brister och oarter, vore genast för mej borta, bara jag använde det förträffliga medlet: förlåtelse. På annat sätt kan nämnda hinder aldrig bortröjas.

Detta är en av orsakerna, varför Kristus talade så särskilt och så ofta om förlåtande och uttryckligen sa, att himmelriket var likt en konung, som efterskänkte sin tjänare tiotusen pund, men också ville, att denne sedan skulle efterskänka sin medtjänare hundra penningar. Och då han lärde oss en bön, som vi dagligen skulle bedja, inlade han också där samma lärdom och bjöd oss säga: "Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem, som oss skyldiga äro."

Var och en märker av detta, att Kristus haft ett alldeles särskilt nit om förlåtande. Ja, ty det är endast förlåtelse, som i detta vårt fallna tillstånd är grunden för allt gott förhållande, först emellan Gud och människor och sedan mellan människor inbördes. Detta är summan av Guds ord; så att när Johannes ville i ett kort språk innefatta allt, sade han: "Detta är hans bud, att vi ska tro på hans Sons Jesu Kristi namn och älska varandra, såsom Han har bjudit oss." Så har man frid både med Gud och bröderna; och detta är himmelriket på jorden, paradiset i jämmerdalen!

Däremot vilket helvete på jorden, vilka pinsamma, frätande kval, mörka hjärtan och ansikten, hat, avund och oro, där man inte övar dessa stycken, inte tror och älskar, utan gräver i egna synder och andras fel, lever i otro och oförsonlighet! Sådana människor är ömkansvärda djävulens martyrer!

Allt kunde dock botas genom förlåtelse. Om du också har än så svåra medmänniskor, om de tillfogat dig än så svåra oförrätter, beljugit dej, förolämpat dej m. m., räkna dock efter, om inte dina egna synder emot Gud är tusen gånger större och flera. Kristus säger, att allt, vad en medmänniska kan hava felat emot dej, är i jämförelse med dina skulder inför Gud blott såsom hundra penningar emot tiotusende pund. Nu vill dock Gud förlåta dej allt vad du är skyldig; skulle inte du då förlåta din nästa alla hans fel!

Vill du inte det, vill du inte efterskänka och glömma dessa hundra penningar, så kräv ut dem, räkna din nästas fel, hata honom, men — ta också igen din egen tiotusenpunds skuld inför Herren, och du ska betala den till yttersta skärven. Så dömer Herren. Och vill du bedja om syndernas förlåtelse, har du inte lov att bedja annorlunda, än så: Förlåt mej du, Gud, på samma sätt som jag förlåter min nästa!

Säger du då: "Jag har så ofta förlåtit min broder, men han upphör aldrig att göra mej emot, man måste väl en gång tröttna att förlåta;" så svarar Herren: Även jag har ofta förlåtit dej, men du syndar ännu; även jag måste då tröttna att förlåta dej. —

Märkligt är här det svar Petrus fick på frågan: "Hur ofta ska jag förlåta min broder: Är sju gånger nog?" — Jag säger dej: inte sju gånger, utan sjuttio gånger sju, d.ä. oändligt. Märk här först till ditt eget hjärtas tröst, att så vill visserligen Kristus också förlåta dej, nämligen inte sju gånger utan sjuttio gånger sju, eller utan återvändo; ty han vill förvisso själv göra, vad han lär oss göra. Han vill visst inte stå oss efter oss i förlåtande!

Skulle då inte detta värma upp dej, så att också du ville utan återvändo förlåta din broder? Ty här blir inget annat råd, ingen annan hjälp, än ett ideligt och oändligt förlåtande, och hela Kristi rike förblir så ett förlåtelserike.

Mitt vittne vare Gud! Jag vill
min sak åt honom lämna.
Förlåta hör oss mänskor till
och Gud att ondskan hämna.
Hur skulle jag väl själv bestå,
om han med mej till doms vill gå?

Kom, broder, räck mej här din hand
till vänskap och försoning!
När mänskor knyter fridens band
blir fröjd i änglars boning.
Men vill vi ej förlåta här,
så blir oss ej förlåtet där.

O Herre, du vår Fader är
och dina barn vi blivit.
Så lär oss hålla friden kär,
o du som den oss givit!
Välsigna oss i all vår tid
och låt oss mötas i din frid.

lördag 26 januari 2019

"Så skicke sej var och en av oss, att han måtte täckas sin nästa till godo, till förbättring; ty också Kristus täcktes inte sej själv." (Rom. 15:2-3)

Kristus täcktes inte sej själv. Här är nu den stora mönsterbilden för allt, vad som är heligt och gott, samt den käraste och mäktigaste bevekelsegrunden för de trognas hjärtan — Kristus och hans exempel. Är du en kristen, äger du den stora nåden att stå i förening med Kristus och ha i honom ditt liv, din tröst, all din rättfärdighet, allt ditt hopp och i honom din bäste vän, då måste det också vara dej både kärt och viktigt att "få vandra, som han vandrade", att få vara och göra, som han var och gjorde.

Och hur gjorde nu han? Aposteln säger, att han inte täcktes sej själv. Han avsåg inte sitt eget goda eller sitt välbehag, utan han såg på vårt bästa, på förtappade syndares väl, då han gav sej ut för oss. Han sökte inte sin egen ära, han var inte nöjd med att bara för sin del vara vis, rättfärdig, prisad och herrlig, utan drog hellre över sej all smälek, bara för att göra även oss delaktiga av sin vishet, rättfärdighet och herrlighet.

Denna höga och heliga förebild ställer aposteln för våra ögon, att vi måtte därav intagas och bevekas att också göra såsom han, vår dyre Herre och Mästare, gjorde — inte täckas oss själva, utan endast täckas vår nästa till godo, till förbättring, och därför "bära deras skröplighet, som är svaga".

När jag frestas att se på min nästas fel, oförstånd, inskränkthet och andra skröpligheter, samt att i egenkärlek tänka på mitt högre ljus, vara förnöjd över mej själv och förakta brodern, då bör denna bild av Kristus genast nedslå och förskräcka mej för sådant. Den sköna, heliga bilden av Kristi ödmjukhet och kärlek bör komma mig att vakna och styggas vid mej själv, så att jag tänker: O, vad är jag för en kristen, som kan med självkärlek och förakt för brodern se på hans skröpligheter, då Herren Kristus, den eviga fullkomligheten, visheten och godheten, likväl inte täcktes sej själv och föraktade oss, dåraktiga och vederstyggliga syndare, utan endast gjorde allt för att hjälpa oss ur vårt elände!

Ja, måtte varje kristen betänka sådant! Du stöter dej på en broders oförstånd eller felaktiga leverne, du är färdig att förakta eller döma honom och att anse dej själv bättre; men se hur Kristus gjorde och ännu gör med oss, vilka dårskaper och fel han dagligen måste se hos dej, och hur han dock i barmhärtighet sköter dej.

Betänk hur Kristus gjorde med sina skröpliga lärjungar! Deras liv var fullt med brister, oförstånd och andra oarter, och dock ser vi, att han aldrig föraktade dem eller fördömde dem, så länge de dock hängde vid honom, utan beständigt bar deras skröpligheter. Deras fel, oförstånd och svagheter var mångahanda. Än ser vi, hur de vill nedkalla eld av himmelen över Kristi föraktare, än hur Petrus vill avråda sin Herre från att ta på sej lidandet, än hur de träter om vem av dem, som vore ypperst, än hur de alla överger honom, och Petrus gruvligen förnekar honom, än hur de alldeles förgätit ordet om hans uppståndelse, ja, så alldeles, att Tomas vill icke tro honom vara uppstånden, med mindre han får sätta sina finger i såren efter spikarna.

Och vad gör då Herren med så oförståndiga och skröpliga lärjungar? Han fördömer dem inte, föraktar dem inte heller, så att han skulle helt tyst lämna dem, nej, utan han sköter dem ännu, såsom de behöver det, talar med dem i den största kärlek, bestraffar med huldhet deras oarter, rättar deras oförstånd och påminner dem om ordet, sägande: "Så är det skrivet, och så måste Kristus lida". Han talar så vänligt med dem såsom med sina käraste barn och vänner, som inte gjort honom det ringaste emot, och söker endast att återställa deras tro och frid, att de på så sätt måtte bli något starkare.

Måtte då Gud förläna oss alla den nåden, att något allvarligare vinnlägga oss om den höga kärlek, som Kristi exempel vill lära oss! Vi ska inte tro vår egen ande, utan låta Herren Kristus vara vår mästare. Honom ska vi ju efterfölja i allt, således även i detta hans sinne.

Att kunna se, bedöma och anmärka människors fel och oförstånd, det är en ganska ringa konst, vilken också de otrogna och fariseerna kan; men att bevisa barmhärtighet, att med ödmjukhet och kärlek "bära" de svagas skröpligheter och endast söka deras förbättring, det är en så fin och hög konst, att även trogna kristna, som själva dagligen behöver och åtnjuter barmhärtighet, ganska sent lär sej, att de också bör bevisa sådan barmhärtighet mot svaga bröder. Men just genom den omständigheten, att vi själva behöver all barmhärtighet, och isynnerhet om vi lär något djupare känna våra egna synders ovärdighet och dock vid all vår synd ser nåden överflöda mycket mer, så att vi kan alldeles försmälta över Guds stora nåd, då torde vi äntligen erhålla något av Kristi barmhärtighetssinne och börja att lära på denna höga visdom i sättet att behandla skröpliga bröder.

Emellertid, då du ser vår Herres Kristi mildhet och själv lever på idel barmhärtighet, glöm inte att det också är hans allvarliga vilja att även du ska bevisa sådan barmhärtighet mot andra. Och då ska den i synnerhet bevisas på det sätt som aposteln lär oss här, att vi inte täcks oss själva, utan täcks vår nästa till godo och till förbättring, såsom Kristus inte täcktes eller tjänade sej själv, utan oss, och ännu dagligen låter sin nåd vara väldig över alla våra skröpligheter.

Måtte han själv ge oss den nåden att även häri vara hans efterföljare!

Tro på vår Herre, älska varandra,
detta är grunden för lycka och frid.
Må vi oss lära
troslivet nära,
så att vår kärlek tillväxer därvid!

Har du ett större ljus än din broder,
visa då detta i kärlek, ty märk:
Tron inget gäller,
bönen ej heller,


om den ej åtföljs av kärlekens verk.

fredag 25 januari 2019

"Men nu, medan ni är friade från synden, är ni vordna rättfärdighetens tjänare." (Rom. 6:18)

Här får vi i synnerhet anledning att märka vilkens tjänare vi är, antingen syndens eller rättfärdighetens. Var och en bland oss måste vara endast ettdera. Aposteln vet inte om ett tredje slag av människor, som skulle vara både syndens och rättfärdighetens tjänare. Kristus säger också uttryckligt: Ni kan inte tjäna två herrar. Det borde då bli viktigt för oss att få veta vilkens tjänare vi är.

Ser vi på allt som blandar sej in i vårt liv, då blir vi beständigt förvillade och kan inte annat förstå än att vi tjänar två herrar. Så vill också många ha det för att få förbli i sitt dunkel och halva väsende; medan det däremot är uppriktiga själars största förskräckelse att de tycker sej tjäna två herrar.

Det finns människor som är eljest tänkande och endels fromma, så att de umgås med Guds ord, vilka dock till hjärtat och sinnet är fängslade i världen och avgudarnas tjänst, men vill emellanåt också tjäna Gud och menar att det likväl måste vara gott och Gud behagligt. Dessa vill tjäna "två herrar". Under tiden suckar de trogna under den bekymrande tanken, att de säger. "Jag tjänar ju inte endast Gud, utan också synden. Hur ska jag veta, vilkens tjänare jag är?"

Hela felet, varför både den ena och den andra är i mörker härom, är, att man dömer efter sitt eget tycke och inte ger sträng akt på Herrens ord.

Allra först bör vi då märka, att både Kristus och aposteln uttryckligt förklarar, att vi inte kan vara tvenne herrars tjänare på en gång. Såsom nyss sades, tycks det visserligen så, som tjänade vi två herrar, eftersom både ont och gott blandar sej hos oss. Hos syndens tjänare inblandar sej ofta något av en god ande, av samvetets och nådekallelsens röst; däremot känner också de trogna hos sej mycket av den onda anden, av köttets och världens inverkan.

Är vi då tvenne herrars tjänare? Nej, säger aposteln. Därpå beror inte frågan, vad ont eller gott som rör sej hos er, eller tillfälligt bringar er till någon ond eller god gärning; utan detta beror det på: vem ni ger er som tjänare till att lyda — hans tjänare är ni.

Själva hjärtat eller sinnet tillhör alltid bara en av två stridiga makter; såsom också Herren säger till förklaring, varför ingen kan tjäna två herrar: "Ty han ska antingen hata den ena och älska den andra; eller hålla sej intill den ena och förakta den andra". Så säger Herren.

Märk, det beror på att "älska" eller "hata", "hålla sej till" eller "förakta". Men då vi tycker att även kärleken och hatet växlar; då de trogna ofta tycker sej älska synden och förakta Gud: hur ska vi få allt detta klart? Att den är en syndens tjänare, som fritt och fräckt framlever i uppenbara köttets gärningar, girighet, otukt, dryckenskap, oärlighet, hat m.m. och inte låter straffa och förmana sej till bättring, det förstår vi lätt. Om sådana är Kristi ord klart: Den som gör synden, han är syndens träl. Men när falska kristna, som umgås med Guds ord och folk, vill förlika Kristus och Belial, tjänar både Gud och världen; eller när svaga kristna kämpar med svåra frestelser och stötande skröpligheter: då blir frågan dunkel.

Märk då noga, hur aposteln talar: "Vilken ni ger er som tjänare till att lyda, hans tjänare är ni" (v. 15). Allt beror på, åt vilken ni "ger er", vilken ni är "av hjärtat lydiga", vilken ni med själva sinnet hyllar, och inte vilken ni bara tillfälligt eller av tvång tjänar.

Men att även de, som efter anden innerligt älskar rättfärdigheten, likväl ofta känner köttets begärelser mäktiga, eller av sådana överrumplas och faller, må inte förvilla oss; ty eftersom de dock är av hjärtat lydiga, verkligt älskar rättfärdigheten och ägnar den sin tjänst är de sannerligen inte syndens tjänare. Vi får aldrig glömma den huvudregeln: "Vem ni ger er", "vem ni är av hjärtat lydiga, — hans tjänare är ni". De trognas hela liv är riktat efter Kristus, hur än synden hindrar, vanställer och plågar dem.

Skulle åter sinnet bli falskt, så att man på nytt ger sej till att tjäna synden och inte mer lever vid nådastolen, för att få både förlåtelse och kraft mot det onda, utan man ger sej — ger sej till att tjäna synden, gör ny överenskommelse med den att nu följa dess lustar; då har det olyckliga hänt, som Petrus säger: "Av vem någon varder övervunnen, hans tjänare är han vorden." Ty "övervunnen" kallas inte den som under striden bara lidit vissa nederlag, men ännu fortsätter att strida, utan den som givit sej och nedlagt vapnen; såsom Petrus åter säger: Den som "vänt sej ifrån det heliga budet, som han hade anammat".

Men så länge man ännu för strid, och det inte såsom lagträl, utan med trons öga på Kristus, är man inte övervunnen; man har inte givit sej att tjäna synden. Så beror allt på åt vem ni ger er till att lyda.

Värj din tro, din ungdoms krafter,
värj din tro!
Låt Guds ord dej leda, bära,
lev ditt liv till Herrens ära,
värj din tro, 
ja, värj din tro!

Gå med Gud, han dej bevarar,
gå med Gud!
Be till Jesus, han vill följa
genom motgång, storm och bölja.
Gå med Gud, 
ja, gå med Gud!

Vilken lön du får vid målet,
vilken lön!
Att i himlens glädje vara
utan synd och utom fara,
vilken lön,
ja, vilken lön!

torsdag 24 januari 2019

"Medan vi nu är vordna rättfärdiga av tron, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus." (Rom. 5:1)

Här är hemligheten! Här är den djupa, eviga grundvalen för de kristnas underliga frid! Och här är det uppenbarat, vad som fattas de arma hjärtan som saknar friden.

Aposteln säger inte: Emedan vi är sådana vi bör vara, är så fromma och goda; nej, han säger: "Medan vi nu är vordna rättfärdiga av tron, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus."

Se, du välmenande, sökande själ, det är visst ganska vackert, ja mer viktigt och nödvändigt än allt vad i världen är, att du så allvarligt övar din gudaktighet, flitigt och andäktigt ber, flitigt hör och läser Guds ord, allvarligt strider emot det onda och far efter det goda; men du saknar ändå frid med Gud, du är inte viss om hans nåd, nej, du är orolig och bävande.

Ja, ja, det är inte heller utan skäl; du kan också verkligen bli fördömd med all denna fromhet; det fordras något mycket högre för att bestå inför den helige Guden och i domselden, ditt samvete säger dej också detta, det fordras något större än alla frommas fromhet, alla heligas helighet — här förslår ingenting mindre än Kristi, Guds Sons, död och att genom tron vara iklädd Honom — vara rättfärdig av tron och ha frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus. Här fordras att ditt hjärta fått den trösten, att du kan med hjärtlig mening säga: Kristus är död för mej, för mej, därpå trotsar jag; inte på att jag är from, troende, allvarlig, men på att Kristus är from, att Kristus är helig och fullkomlig, att Kristus både hållit lagen och lidit döden, som var syndens lön. Det skedde för mej, det räcker också till för alla mina synder, det är nog, evigt nog, det förtröstar jag på.

Att du aldrig fått frid, kommer alltså av att du velat bli rättfärdig och salig i ditt eget namn, i dej själv; men om detta hade varit möjligt, vore Kristus fåfängt död. Du har inte erfarit vad den rätta tron vill säga.

På tro och tro är stor skillnad. Du har kanske ganska väl känt och bifallit läran om Kristus och försoningen och menat, att när du inte tvivlade på denna, du ju också hade tron. Men ditt sinne har varit sådant att du tänkte: nog är det allt väl med Kristi förtjänst, däri är ingen brist, utan hos mej är felet, hos mej måste det hjälpas — och så har du med båda ögonen varit vänd från Kristus in på dej själv. Hur var det då möjligt, att du skulle få frid? Hur kunde du då ha den rätta tron? —

Nu är det visserligen sant, att allt är väl med Kristi försoning och att felet är hos dej; men du förstod inte att det felet hos dej är så stort, att det inte kan hjälpas med allt arbete på dej själv, att det aldrig kan hjälpas på annat sätt än att du förtvivlar på dig själv och all din förbättring och söker din frälsning endast i Kristus. Felet, varför du inte fått frid, har varit, att du trott, att det allt måste botas hos dej, innan du kunde ha frid; att du inte trott eller förstått hur förlorat det är med dej, och hur allt är fullkomnat och botat i Kristus. Du har väl känt dej vara en stor syndare, men inte en helt förtappad  syndare; och om Kristus har du väl trott, att Han frälsat stora syndare, men inte sådana som du hittills varit.

Dessa är de vanligaste orsakerna varför sökande själar inte får frid. Andra ligger också i ännu mer köttslig säkerhet, har ännu någonting mer angeläget än Guds nåd, har avgudar och skötesynder, som de inte vill bli skilda ifrån — och då är det bra att de inte får frid.

För att få Guds frid fordras alltså: först att ingenting är dig så angeläget som Guds nåd, att du inte nöjer dej förr, än du fått förvissning därom; för det andra att du lär förtvivla på dej själv, d.ä. på alla företag, allt görande och blivande, och sådan du är, såsom ännu en ovärdig, ja, förtappad syndare, söker all din frälsning i Kristus allena; för det tredje att du inte väntar på förvissningen i känslan, genom inre svar i ditt hjärta, utan tar Guds svar där Gud ger det, i ordet, endast i ordet. —

Har det bara kommit därhän med en själ, att hon framför allt annat söker detta, suckande vid sej själv: Ack, om jag bara hade Guds nåd, så ville jag ingenting på jorden högre önska mej, så aktade jag inte vad helst jag skulle lida; och ack, om jag kunde tro på Kristus allena och endast vara funnen i Honom! Om jag bara vore viss, att hans förtjänst hörde mej till! Och jag vill tro på ordet, jag vill inte bida efter känslor, om jag bara kunde tro, o.s.v. — se, då är tron redan tänd, och då ska det inte fela, att inte den själen även får förvissning om nåden, får full frid. Den saken vill Gud sörja för.

Frid, verklig frid
bland jordens synd och strid?
Ja, Jesu blod ger hjärtat ro och frid.

Frid, verklig frid,
när allt känns svårt och tungt?
Vid Jesu hjärta, där är stilla, lugnt.

Frid, verklig frid
när okänd framtid gryr?
Vi känner Jesus, han vår farkost styr. 

onsdag 23 januari 2019

"Du ska inte missbruka Herrens, din Guds, namn." (2 Mos. 20:7)

Går vi till den frågan, hur Guds namn missbrukas ibland oss, då kommer vi in i en betraktelse som är full av märkliga förhållanden, ja, så märkliga, att man kan börja ropa både av förundran och förskräckelse.

Vi vill här endast betrakta det allmännaste, rent tanklösa missbruket av Guds namn, eller att man med lättsinnighet för Guds namn på tungan. Man menar ingenting ont med det, man vet knappt varför man gör det, att man använder de stora, heliga namnen: Gud, Jesus Kristus, antingen till fullkomligt meningslösa fyllnadsord i sitt tal eller också till uttryck av allehanda tillfälliga känslor eller sinnesrörelser.

Det är knappt någon av världens alla synder som uppenbarar så märkvärdiga förhållanden som denna, när man betraktar hur allsintet denna synd är aktad såsom synd, och vad den genom sin egen art uppenbarar dels om en människas sinne, dels också om satans djuphet och makt och hans regering över världens barn.

Det finnes inget bud inom hela Guds lag, som världens barn håller så för intet som det andra budet, ingen synd som är dem så fjäderlätt och oviktig som Guds namns missbruk; så att om någon talar om den synden såsom om en svår synd anses han nästan såsom mindre vetande. Men Herren Gud har förvisso andra tankar, då han inte bara satt detta bud näst efter det första, utan också fästade vid detta sitt andra bud den förskräckliga hotelsen: Herren ska inte låta den bliva ostraffad som missbrukar hans namn.

Tänk dock allvarligt på detta förhållande, att en människa kan ha till sin vana att på detta lättsinniga sätt, utan någon mening, föra Guds namn på tungan. Vad uppenbarar sådant om den människans sinne? Det är ju en gruvlig sak, och var och en inser att det uppenbarar inget mindre än ett ogudaktigt sinne — inte bara ett syndigt väsende, nej, något mycket förskräckligare, rentav förakt för Gud, rentav den herrskande ogudaktighet som hör till helvetet.

De allra gruvligaste syndafall kan inte bevisa så mycket om ett ogudaktigt sinne, som endast den vanan att med lättsinnighet föra Guds namn på tungan, - ja, då det gruvligaste syndafall aldrig ensamt, eller i sej själv betraktat, utgör ett tillräckligt bevis på att sinnet var ogudaktigt, är däremot nämnda vana ensam ett bestämt bevis därpå. Vi säger inte att den motsatta vanan, nämligen att aldrig missbruka Guds namn, bevisar att sinnet är gudfruktigt; ty den fromma vanan kan också bero bara på uppfostran, eller någon annan lagisk eller mänsklig bevekelse; men däremot är alltid en fritt övad synd och föraktet för ett Guds bud ett bestämt bevis på ogudaktighet.

Genom det andra budet uppenbaras vidare hur den naturliga människans fromhet är beskaffad: Gud betyder inget. Hans ord och namn är såsom ett lätt väder; därför är det andra budet så oviktigt. Men t.ex. det fjärde budet, det är viktigt, ty vi vill gärna bli hedrade av barn och tjänare. Det femte budet är viktigt; ty att dräpa eller bli dräpen är något förskräckligt; sjätte, sjunde och åttonde buden har också sin vikt av likartade orsaker. Men Gud, Guds namn, Guds välbehag eller förbud — vad betyder det?

Sådan är världens fromhet. Den gamle ormen, som förför hela världen, han vet dock hur viktigt det är för hans rike, att hela världen med lättsinnighet för Guds namn på tungan; ty ett kraftigare medel kunde han inte uppfinna till att förslöa Herrens vapen och försoffa människors sinnen. Bara människorna blir väl vana vid att missbruka Guds namn och dagligen höra det missbrukas, så ska samma heliga namn och ord sedan inte mycket röra deras sinnen.

Utan tvivel är denna djupa plan orsaken, varför hela massan av dem, som annars inte bekänner Gud och hans ord, är så flitig att missbruka Guds namn; annars kan man knappt begripa orsaken till det. Ty vi erinrar oss att till andra synder har människan i köttet sina naturliga frestelser, såsom till vrede, till vällust, stöld och orättfärdighet; men vilka är de naturliga anledningarna till Guds namns missbruk? Vilka köttets lustar tillfredsställs väl genom det?

Vad kan då orsaken vara, att världen ändå är så flitig att däri trotsa Guds bud och hotelse? Tänk på detta förhållande. Jo, detta finner han som heter "världens furste"; han har sin djupa plan och uträkning därmed.

Måtte då alla kristna som ser denna satans djuphet med synnerligt nit om detta bud varna, förmana och bestraffa, var de kan, för denna så förhärdande syndaövning! Och måtte alla föräldrar och barnalärare med sträng uppmärksamhet vaka över sina barn i detta avseende och genast så förskräcka dem för Guds namns missbruk som för djävulen och helvetet.

Din Herre Gud i himlen skall du tjäna,
du kropp och själ skall honom anbefalla.
Hans helga namn du prisa skall allena,
och det allena varje dag åkalla.

Guds namn är heligt, härligt och förskräckligt,
dess majestät uppfyller hela världen.
Det kan du aldrig frukta här tillräckligt,
det får ej brukas till en lek för flärden.

Som Faderns pris utav din mun må höras,
skall Sonens Jesu namn av dig upphöjas,
i vilken alla släkten saliggöras,
för vilket alla knän en dag skall böjas.

tisdag 22 januari 2019

"Vad kommer det människan till godo, om hon vunne hela världen och förtappade sej själv?" (Luk. 9:25)

Det är ju en oskyldig sak att ha jordagods eller avelsgård eller hustru; men då Kristus ville ange de hinder som avhåller själar från Guds rike nämnde Han dessa. (Luk. 14:18-24). Att älska far eller mor är inte bara oskyldigt utan befallt; men "den, som älskar far eller mor mer än mej", säger Kristus, "kan inte vara min lärjunge", kan inte gå in i Guds rike.

När nu människan går i andlig lättja och säkerhet, hur skulle hon frukta för begär som har så oskyldiga föremål? Nej, då ser hon endast på föremålets art och tänker: det är ju inget ont, det jag söker; har inte också de heliga haft jordagods, avelsgård eller en maka; skulle inte jag också få söka sådant o. s. v., — men vill aldrig ge akt på om sökandet är avgudiskt, egenvilligt och själviskt, om saken intar själ och hjärta så att Gud, hans nåd och hans välbehag blir ett intet jämfört med den, blir för obetydliga för att kunna tillfredsställa och förnöja själen. Nej, på det ger den arma människan inte akt — hon är inte nog uppriktig mot sej själv att undersöka detta.

Omsider går det därhän, att fast hon även känner att hon påtagligen är fången av en avgud och hårt fängslad, kan hon likväl inte mer göra motstånd. Hon vill inte ens vara fri från sin kärlek därtill; och då — då ser det illa ut med nådelivet.

Men djävulen använder inte bara de ting som är i världen, ögonens begärelse, köttets begärelse osv till att fånga trogna själar, utan också de människor, som "är av världen", "denna världens barn". Dessa utgör djävulens villiga och trogna tjänare att än med fiendskap, hot och förföljelse skrämma, hindra eller uttrötta de trogna; än att locka och dra dem med löften, smicker och vänligt bemötande.

Hur många bedrövliga exempel ser man inte på detta! Där är t. ex. en hantverkare: han hade av Guds nåd blivit kallad, väckt och benådad, hade gått ut från orättfärdigheten, från flärd och världslikställighet och sökte  nu det som är ovantill. Men om någon tid märkte han att många av hans fordna bekanta inte mer anlitade honom, han hade en minskning i rörelsen och inkomsten. Snart kunde han inte längre hålla ut och bida efter Herren, utan fattade den tanken, att det vore honom alldeles nödvändigt att återvinna världens vänskap. Nu började han att dölja sin kristendom, ställa sej världen lik, dra sej bort ifrån sådana kristna som är föraktade av världen, hålla sej till sådana som världen fördrar och berömmer, samt till hyggligare världsmänniskor — kort sagt: han började att bara ställa sej så att världens barn inte skulle misstänka honom för att vara någon annan än de, eller att han hyste någon svår tanke om deras själstillstånd; han började i smått ge efter, göra dem till viljes, att delta i deras kretsar och vackrare världsnöjen. Och nu är världen mycket vänlig och glad i hoppet om honom, snart leder hon honom vart hon vill — efter något år kan han både dricka och spela med världen och göra vad helst köttet lyster.

Sådant olyckligt fall i världens nät händer inte bara hantverkare, utan människor av alla stånd och villkor: här en köpman, där en studerande, här en jungfru, där en präst. De har kommit till Jesus, men kan inte stå ut med att se sej föraktade av världen, tillbakasatta, förföljda, se sitt goda namn och rykte, sin utkomst, sitt bröd, sin befordran lida — de börjar söka återvinna världens vänskap och ställa sej världen lika.

Men tänke ingen, att någon av dem då säger: Jag är svag för världen. Nej, utan den ömkliga saken ska omklädas med talet om en kristens frihet, ja, en kristens plikt att, för att gagna världen, inte skilja sej ifrån den. Men aldrig kommer stunden, då detta gagn, denna tjänst skall bevisas världen med någon allvarlig varning, ty det ska alltid gå så försiktigt och vackert tillväga att man inte stöter och förargar.

Därav kommer då, att den fria, djärva världen mer råder över det fromma, undfallande barnet än detta över världen. Och när den arma själen inte i tid ger akt på detta, bryter upp, "går ut och gråter bitterligen", utan fortsätter att "dra i ok med de otrogna", blir hon omsider en träl under det oket, under världen och människogunsten. Den andliga nådekraften är försvunnen, vänskapen med Gud upphävd — ty "världens vänskap är Guds ovänskap" — och sambandet med de trogna upplöst, såsom alltid det ena följer av det andra. "Demas har övergivit mej och fått kärlek till denna världen." Och då en sådan själ nu undviker de personer och böcker, som förkunnar domen över ett sådant tillstånd, går hon mer och mer till förhärdelse, vilket dessutom ligger i naturen av varje avfall.

Ve sådan fröjd, som drar oss bort
från glädjen utan ände!
Ve sådan lust, som är så kort
och slutar i elände!
Ve sådan glans och rikedom,
som när oss döden nalkas
oss lämnar kvar med törstig gom
att evigt aldrig svalkas!

Nej, Jesus, ge mej kamp och nöd
långt hellre här i världen,
än helvete och avgrundsglöd
bakpå den sista färden!
Men får jag gods och guld, så gör
mej snar att mej förbarma
och med din nåd mitt hjärta rör
till hjälp åt dina arma!

måndag 21 januari 2019

"När Petrus talade, föll den Helige Ande på alla dem som hörde talet." (Apg. 10:44)

Anden kommer inte omedelbart och sköter våra själar — visst fordras därtill att använda nådens medel — ordet — ordet och sakramenten!

Vill du ha Anden, hans verk och gåvor i ditt hjärta, så gå till ordet, Andens ord, läs det, hör det, skriv det, tala och sjung det, under bön om Anden, och se, han ska inte utebli!

Det finns här och där själar, som går och tänker och tänker, ja, suckar och ber om Anden och Andens verk, men aldrig får det, aldrig i sanning och kraft, aldrig kommer till någon tro, frid, kärlek, visshet och fasthet, utan förblir i samma sjukliga arbete, suckan och strävan beständigt: och se, slutligen upptäcker man att de inte övar ordet, att de bara arbetar med sej själva, bara tänker och suckar, men inte övar ordet — och hur var det då möjligt att där skulle bli något gudomligt och andligt hos dem?

Aposteln säger uttryckligt i Gal. 3:4 att Anden fås endast genom trons predikan. Och i Apg. 10:44 läser vi, att under det Petrus talade, kom den Helige Ande på dem, som hörde talet.

Vad hade de då gjort därtill? Alldeles inget annat än hört på; de satt helt stilla och endast hörde ordet, och så kom Anden i deras hjärtan, kom ånger, tro, kärlek, liv och kraft, som gjorde dem till helt nya människor.

Därför: ordet, ordet, öva ordet! Det är hela konsten och hemligheten av det andliga livets både uppkomst, näring, tillväxt och bestånd.

Det är inte sant vad några enfaldiga menar, att den och den kristen nu är så fast och stadgad i nåden, att han därför kan få tro och leva som han gör. Nej, har han en tro och ett leverne, som är Andens verk och inte bara naturens, så kommer det inte av hans stadga och starkhet att han så kan tro och leva, utan endast därav, att han något flitigare när sin själ med det gudomliga ordet. Försummar han detta, så börjar genast den gamla naturen växa upp och det sant andliga dö ut. Ja, besök honom en dag, då han någon längre tid försummat ordet, så ska han finnas föga andlig. Behåller sej hans tro och frid likaväl ordet förutan, då är de inte Andens verk.

Kort sagt: Det är endast genom Guds ord, som Guds Ande blir boende och verkande i människan — och likväl, märk, inte undfår alla som läser Guds ord Ande och liv därav! Tusenden brukar ordet, och det blir ändå ingen Ande i dem. Tusende skriftlärda och fariseer ibland oss bevisar detta.

Vad fordras då? Det fordras att jämte ordets bruk betänka just detta, att det ännu är i Guds hand, om vi ska få dess kraft; fordras att umgås med ordet med det sinne, som denna erinran borde verka — ja, med den ödmjukhet, fruktan, hörsamhet och tro, som passar för den helige Gudens ansikte, när Han talar.

Lägg därför märke till detta: Det är i Guds hand och fria behag, om Han vill ge dej något, Andens delaktighet. Vi är inte ens bekväma att tänka något såsom av oss själva — mycket mindre att tro, att vaka, att vandra värdigt, att bevara ett rätt förståelse av sanningen samt bevara dess kraft på hjärta och samvete; nej, det är allt förgäves, om inte den Helige Ande verkar det — allt förgäves utan den Helige Andes delaktighet.

Att besinna och iaktta sådant vore högst nödigt för varje kristen, även om vi levde i allsköns frid och ro, så att vi inte måtte med all vår kunskap och ordets övning finnas invärtes döda; men mycket mer är detta då nödvändigt, när vi tvärtom lever mitt i det farligaste fiendeland, i ett beständigt krig. Ja, härtill kommer, att särskilt denna tid är en synnerligt äventyrlig tid, då både onda och goda makter är i en märklig rörelse, då väckelser och förvillelser, omvändelser och avfall tävlar med varandra.

Väl behövs det därför att vi har ögonen öppna, att vi håller oss tätt till herden och våra själars biskop, att vi håller oss flitigt och strängt vid ordet — håller isynnerhet den stora, välsignade grundartikeln om Kristus och hans verk klar, ren, fast och oförfalskad; att vi är helt fattiga och enfaldiga i tron; aldrig låta den "nya sången" bliva oss gammal, lång och utsjungen; att vi är uppriktiga mot oss själva och Herren, rättar alla våra tankar, ord och gärningar efter hans heliga vilja och vet att Herren är nära; att vi mer och mer söka förstå våra fiender och faror, förstå de lönngångar, varigenom den listige fienden söker åtkomma vårt andliga och eviga liv; och slutligen att vi ofta ber, dels enskilt, dels med och för varandra — och ber först och sist om den Helige Andes delaktighet.

Ja, till sådant förmanar oss Kristus och apostlarna. Och det behövs.

Du låga som Guds kärlek ger,
du visdom från det höga
som kom till dina vittnen ner,
lys upp vårt inre öga!
Kring livets ord vi samlats här,
så visa oss att Kristus är
Guds löftens Ja och Amen!
Vår himlafarne Frälsare

har lovat oss vad du vill ge,


så fyll oss allesamman!

söndag 20 januari 2019

"Lägg er nu vinn om att ni i er tro låter finnas dygd." (2 Petr. 1:5)

När man rätt betänker alla de dyra löften som Gud givit oss, kan man vilja förgås av grämelse över sin förskräckliga kallsinnighet och olydnad, att man inte beständigt tänker på hur man med all flit må bevisa sin tro i ett gudfruktigt leverne! Allt som tjänar till liv och gudaktighet är oss givet, så att vi inte för vår svaghet behöver vara syndens trälar; och vi har de allrastörsta och dyraste löften av Gud själv, som omöjligt kan ljuga — löften, som sträcka sej ända därhän och redan i tiden medför, att vi blir delaktiga av Guds natur och ska i evighet leva med honom!

Skulle vi inte då den lilla tid som återstår att leva i köttet, låta det vara vår högsta omsorg att nu bara leva för Honom som givit oss allt detta, bara söka att täckas honom och bidra till hans pris och därför lägga oss vinn om att i vår tro må finnas dygd?

O, betänk dock detta, du som är ett benådat Guds barn! Be Gud om förlåtelse för all din försummelse och om nåd att hädanefter börja något bättre!

Då aposteln säger: "att i eder tro må finnas dygd", betecknar dygd här ett heligt nit, kraft och drift till det goda. Aposteln ville att vår tro inte skulle vara ett dött, overksamt vetande eller bara ett lättjefullt vilande; utan då vi tror så herrliga ting som Guds löften innehåller, ska vi också i all vår umgängelse bevisa oss som det anstår ett så benådat och lyckligt folk här på jorden.

Man ser ofta i detta avseende något som är både bedrövligt och besynnerligt: själar, som verkligen tycks vara komna till ett nytt andligt liv, men på samma gång är det som om de inte visste att den nåd de tagit emot skulle användas i levernet till den gamla människans dödande; ty en och annan oart kan de så helt förbise, som om det inte visste att varje synd måste korsfästas och dödas.

Om nu dessa dock verkligen har något andligt liv, bevisar ett sådant förhållande alltid en andlig sömnaktighet och lättja, och det är egentligen från denna, som aposteln här vill väcka oss, då han yrkar, att i vår tro må finnas dygd — nit, kraft, verksamhet. Så säger han också själv om sitt ändamål med detta brev: "Detta är nu den andra episteln som jag skrivit till er, i vilken jag uppväcker och förmanar ert rena sinne."

O måtte nu var och en som läser detta genast gå till sig själv och eftersinna, om det inte kan finnas hos honom något sådant förhållande — någon kristlig plikt som han ännu försummar, någon synd som han ännu icke uppriktigt korsfäster; ty i dessa två stycken måste gudaktighetens kraft bevisas, nämligen att göra allt gott som i vår kallelse är möjligt, samt undfly och korsfästa synden.

Alltså: Du som tror och är benådad, men t.ex. dras med ett styvt och vresigt sinne, ge akt på detta, döda detta, släpp det inte löst, utan följ din Frälsares exempel: När han blev bannad, bannade han inte igen, och när han led hotade han inte, utan ställde hämnden till den som dömer rätt. —

Du som tror och är benådad, men dras med någon svår köttets begärelse, akta dej! Hör apostelns ord: "Jag förmanar er, såsom främmande och elända, att ni tar er tillvara för köttsliga begärelser som strida emot själen." —

Du som tror och är benådad, men har hjärtat så intaget av jordiska ting, dina jordagods, din köpenskap m. m., att du först och sist vill tänka på och tala om dessa, vet, att detta är ett betänkligt tecken, att du inte är rätt nykter och vakande, och blir du inte vaken ska dessa törnen kväva den goda säden i dej, så att du blir en falsk kristen, i hjärtat jordisk, bara i munnen och några fromma iakttagelser andlig. —

Du som tror och äger alla dessa herrliga ting som Gud i Kristus givit oss, men kan se dina medmänniskor i andlig död och säkerhet gå emot en evig fördömelse, och du gör inte det minsta till deras väckande, du talar med dem allt annat och vet i tysthet deras stundande ofärd, o, vakna, bed Gud om en så uppriktig kärlek, att den beständigt arbetar i ditt inre, så att du söker något tillfälle och sätt att tjäna dina medmänniskor till frälsning. —

Du som tror och är benådad, men ser din fattiga broder nödställd och äger medel att hjälpa honom, men tillsluter ditt hjärta, hur förblir Guds kärlek i dej? Döda här ditt kött, som vill behålla allting för dej och de dina.

Se, av sådana exempel kan du märka, vad det är, att det i tron finnes dygd, helig kraft och nitälskan.

Nu säger aposteln: använd all flit på detta; be Gud om hans Helige Ande till att så tro och så älska, att det bevisar sej i allt ert leverne! Gud förlåte oss allt vad som kan brista i detta — och uppfylle oss så med fröjden och kraften av de dyra och allrastörsta löften han givit oss, att någon verklig förbättring måtte följa!

Jesus, lär mej vandra
glad i dina bud,
såsom Enok fordom
vandrade med Gud!

Må jag inte leva
själviskhetens liv!
Andens lag, o Herre,
i mitt hjärta skriv!

Låt mej gå och tjäna
mina syskon här,
glädja sorgsna hjärtan
som i mörker är.

Sänd mej vart du önskar,
bara jag är din,
och, närhelst du kallar,
går i glädjen in!

lördag 19 januari 2019

"Den som inte tror Sonen ska inte få se livet, utan Guds vrede förblir över honom." (Joh. 3:36)

Det ligger i all människonatur att vi ser på våra egna gärningar, vår fromhet eller våra synder, och dömer därefter om Guds nåd emot oss. Men Anden kommer och säger: Nej! här finns en man, som heter Jesus Kristus, "kvinnans säd", som den evige Fadern satte under lagen i ert ställe att fullgöra allt, samt smaka "döden för alla". Hans dyra blod har borttagit både från era synder och era dygder all för Guds dom gällande kraft och betydelse.

"I Honom och ingen annan är salighet; det är inget annat namn under himmelen människorna givet, i vilket vi ska bli saliga, utom i Jesu Kristi Nazareni namn."

Detta är egentliga orsaken, varför otron är den enda fördömande synden. Redan dess storhet är förskräcklig; och dock är det inte egentligen dess storhet, utan dess art och väsen, som gör att den fördömer. Vi bör väl besinna, vad otron är. Den är först ett föraktande av Guds allrastörsta barmhärtighet, ett bespottande av hans största ömhet, ett trampande av den gudomliga barmhärtighetens största gåva, ende Sonen; och för det andra ett bortkastande av det enda oss givna frälsningsmedlet, av det enda offret för våra synder. —

Gud har av sin innerliga barmhärtighet förbarmat sej över vårt elände och givit oss till frälsning sin ende älsklige Son. Han kom och blev vår broder, blev ett människobarn och utgav allt, vad han hade, sin rättfärdighet, sitt liv och sitt blod till vår frälsning. Du vet allt detta, och är dock alltid lika kall och liknöjd för honom; du firar hans födelse om julen, läser, hör och sjunger om barnet i krubban ; du firar hans lidandes- och dödsfest, läser och hör om hans blodsvett i örtagården, hans hudflängning, hans törnekröning, hans händers och fötters genomborrande; du ser honom upphängd mellan rövare, du hör hans tröstlösa ångestrop  m. m., och du vet, bekänner och sjunger, att allt detta skett för dej och dina synders skull; du går till nattvarden och firar hans döds åminnelse — och med allt detta förblir du lika död och kall i ditt hjärta, älskar och omfamnar honom inte, gläds och prisar inte, utan går med själ och tankar fulla av fåfänglighet, synd och olydnad mot denne nådige Frälsare.

Undrar du då över att du måste bli fördömd? Undrar du då att Guds vrede brinner såsom från nedersta helvetet över en så förskräcklig otacksamhet för hans älsklige Sons brinnande kärlek och bittra marter? — ett så kallt föraktande och trampande av Guds allrastörsta kärlek! Luther säger i en betraktelse över Kristi lidande: "Ett människohjärta som inte härigenom blir bevekt eller rört måste ju vara hårdare än sten, än järn och stål. Likväl går den kära fina världen sin väg fram och lägger detta alldeles inte på hjärtat, är trög, kall, otacksam och föraktar denna stora skatt. Därför sker det också, att vår Herre Gud däremot lämnar henne därhän, att hon kommer beständigt mer och mer långt därifrån. Och vår Herre Gud gör just rätt, när han säger till den otacksamma världen: Vill du inte kännas vid min stora kärlek, att jag så faderligen och hjärtligen har besökt dej och för dej givit min älskade Son i så stora marter, välan, så vill jag inte heller kännas vid dej; frågar du inte efter vad jag har gjort, så frågar jag inte heller efter dej; vill du inte ha min Son Jesus Kristus, så ta i stället Barrabas, ja djävulen själv" —

När du är så kall, hård och otacksam och har alldeles ingen glädje i Kristus, utan för all hans nåd och kärlek visar Honom blott förakt, undra inte, att Gud då låter dej gå din egen väg till fördärvet. Aposteln säger: "Den som bryter Mose lag måste dö utan barmhärtighet. Hur mycket större näpst, menar ni, förtjänar den, som förtrampar Guds Son och aktar testamentets blod såsom orent?"

Se här, vad otron är redan i sej själv! Därjämte är den också moder till alla andra synder. Den som inte tror på Kristus är bortvänd och avsöndrad ifrån Gud, har ingen sann kärlek, förtröstan och lust till honom och hans vilja, om han också, såsom trälen, av fruktan eller inbillning om förtjänst ställer sej efter hans ord, såsom skrymtare och verkhelgon göra. "Och alltså följer", såsom Luther säger, "djävulens drakestjärt och hela helvetet med otron".

Men allt detta är likväl inte den egentliga orsaken till att otron medför fördömelsen, utan orsaken är att den kastar bort Guds nåd, att för den som inte tror på Kristus återstår inget offer för synderna utan den är naken i sina synder under Guds dom; såsom Paulus säger: Den som håller sej vid gärningarna, honom blir lönen inte räknad av nåd, utan av plikt.

Den som har Sonen, den äger livet,
så vittnar ordet till evig tid.
Den ej har Sonen, den har ej livet,
fast hårt det ljuder, det blir därvid.

Och Faderns vilja, så säger Jesus,
är den att alla må Sonen se
och tro på honom och finna frälsning
från synden, döden och evigt ve.

Så låt, o Jesus, på oss fullbordas
din Faders vilja som ock är din.
Ja, med din kärlek tag allas hjärtan,
om möjligt, Herre, fullkomligt in!

fredag 18 januari 2019

"När han (Hugsvalaren) kommer ska han straffa världen... för synd, ty de tror inte på mej." (Joh. 16:8,9)

Märk dessa ord: För synd, ty de tror inte på mej.

Här ser jag något märkvärdigt! Vad kan det betyda att när Herren här vill förklara all världens synd, för vilken Anden ska straffa världen, nämner han endast detta: De tror inte på mej?

Månne inte Kristus här uppenbarar, att otron är den enda fördömande synden; att all synd mot de tio buden är borttagen, försonad, kan ingen fördöma, om han inte själv fördömer sej genom otro. "För synd, ty de tror inte på mej!"

Ser vi inte även detta i allt hans beteende emot syndare? Då allehanda publikaner och syndare, själva dräggen av allt ogudaktigt folk i landet, kom till honom — utgjorde någonsin deras synder något hinder för deras benådning? Var inte allt genast väl, så snart de flydde till honom? Var var då lagen med dess bud och domar? Var var deras långa, svarta skuldregister? De hade i alla sina livsdagar syndat emot Guds bud, och jag ser ändå att, såsom Paulus säger, han förebrådde dem inte deras synder, där var idel nåd, tröst, sötma och vänlighet, som om de i alla sina livsdagar aldrig gjort en enda synd; så att de lagkloka förbittrades därvid och sade: han är publikaners och syndares vän.

Och vad säger han själv om det? Han förnekar inte, utan bekräftar det och säger, att dessa syndare var hans förlorade får, pengar och söner, att han var den hulde Fadern som löper med utsträckta armar mot den förlorade sonen, m. m.

O käre Frälsare! Vet du inte av hans många och fula synder! Nej, han har inga synder — alls inga synder! Mitt blod blir utgjutet till syndernas förlåtelse. Synden är borttagen, missgärningen försonad, och den eviga rättfärdigheten framhavd. Gud försonade i Kristus världen med sej själv och förebrådde dem inte deras synder. Det finns bara en synd som fördömer världen: de tror inte på mej!

Ser vi inte också att Kristus fördömde de strängaste laghelgon. Han förnekade inte att det var gott att de inte var orättfärdiga, inte rövare, inte horkarlar, att de gav de fattiga allmosor m. m. — och inte dess mindre var de fördömda.

Ser vi inte även Paulus betyga om många av sina bröder, att de hade nit om Gud, att de for efter rättfärdigheten; men, säger han, de kom dock inte till rättfärdigheten, eftersom de inte sökte det av tron, utan av lagens gärningar.

O, en förunderlig dom! De som varit bättre blir fördömda, och de som varit sämre blir saliga; den som förslösat sitt arv med skökor får den gödda kalven, och den som alltid tjänat Fadern och "aldrig gått av hans bud" får inte ett kid.

Ska jag då inte se att där ligger någon stor hemlighet? Ska jag då aldrig vakna över vad försoningen ville säga? Ska jag då aldrig förstå vad som skedde i Kristi död?

Detta är det första vi lär av Kristi ord: För synd, ty de tror inte på mej; nämligen att all synd är så försonad i Kristi död att den inte mer har lagens förbannelse med sej, utan att fördömelsen kommer endast av otron; att ingen människa blir fördömd för synden utan endast för otron. Detta är den tröstande lärdomen av dessa ord.

Det andra vi lär av dessa ord, är att den frommaste, allvarligaste, gudligaste människa kan bli fördömd, nämligen om hon med all sin fromhet inte tror på Kristus — att sedan hon länge levat i det allvarligaste bättringsarbete, den djupaste ånger, de andäktigaste böner, den frommaste vandel, den strängaste själsförsakelse, den mest oförtrutna välgörenhet m. m., måste hon med allt detta fara till helvetet, om hon inte lärt räkna allt detta för skada emot den översvinnliga vår Herres Jesu Kristi kunskap och nu blir funnen i honom, bara i honom havande sin rättfärdighet och tröst.

Vad i människan är gäller inget för Guds ögon, sedan hans älsklige Son gav sitt blod till syndernas förlåtelse. Därav kommer att de frommaste blir fördömda när de inte "hyllar Sonen".

Härom ska den Helige Ande övertyga världen: "för synd, ty de tror inte på mej!" — Han angriper härmed det ypperligaste folk på jorden, kastar de frommaste, allvarligaste och heligaste människor under fördömelsen bara därför, att de icke giva Lammet ära, utan vill vara sina egna frälsare.

Säg världen som i mörkret går
att all dess synd däri består
att den ej vill på Jesus tro
och ej hos honom söka ro.

torsdag 17 januari 2019

"Vet ni inte att vi som är döpta till Kristus Jesus, vi är döpta till hans död." (Rom. 6:3)

Aposteln vill säga: Tänk dock tillbaka på vad som gjort er till kristna! Ni är ju döpta till Kristus. Vet ni inte vad denna döpelse betyder, nämligen att ni inte endast är tvagna och renade genom syndernas förlåtelse, utan också att det syndiga köttet därigenom är dömt ifrån livet och överlämnat åt döden, så att det helt ska fördränkas och så att ert återstående liv på jorden ska vara ett beständigt syndens dödande. Sådant var förbundet med Kristus: "Vi är döpta till hans död."

Men detta måste vara inte bara ord och tankar, utan sanning och verklighet. Måtte var och en som vill vara kristen besinna detta!

Om någon som bekänner sej till Kristus likväl inte verkligt har det nya sinnet som i allt vill göra sin Herres vilja, utan ännu kan hylla och försvara en och annan skötesynd, stå i förtroligt förhållande till något som uppenbart strider emot Herrens bud och vilja, den bedrar sej själv med en död inbillningstro. Då vi blir omvända återkommer vi just till det förbund med Kristus till vilket vi blev döpta. Men vi är döpta till hans död — och hans död var en syndadöd.

Om nu någon som är en slav, t. ex. under girigheten, så att vinna och samla detta jordiska är hans huvudsak, eller under vällustsynder, otukt eller dryckenskap, eller under vredessynder, hat, avund, lögn och förtal, eller så att han övar någon oredlighet i handel eller arbete m. m., om en sådan vänder sig till religionen, till Guds ord och Guds folk, och nu bekänner tron på nåden, men blir kvar i sitt förra förhållande till sin skötesynd — hör åter: han bedrar sej med en falsk inbillningstro. Och all hans religion, hans kyrko- och nattvardsgång är under ett sådant förhållande endast ett vederstyggligt skrymteri.

Förbundet med Kristus är ett heligt förbund: "Vi är döpta till hans död." Kristi rike är visserligen fullt med synd och jämmer; därom talas inte att du får känna allt ont i ditt gamla hjärta, i köttets lustar och begärelser, eller att du kan falla och förgå dej; men att bli kvar i sitt gamla förhållande till synden, det hör inte till Kristi rike.

Om någon är i Kristus, så är han ett nytt kreatur. Alla Guds barn har ett heligt sinne som gör uppror mot synden. Att du ännu kan stå i lugnt och förtroligt förhållande till din girighet, eller din ärelystnad, din avund, eller din otukt, eller din vrede, din trätsjuka,  ditt hat — att stå i lugnt och förtroligt förhållande till något sådant, hylla och ursäkta det: det är detta, som alldeles bestämt vittnar emot dej. Att olyckligt falla och förgå sej är ännu inte att bryta förbundet med Kristus; men att ge synden frihet, hylla och försvara den, det är att bryta förbundet.

Vi är döpta till hans död. Ska du nu i sanning döda synden, då måste du ha en villig ande till det, även om det för köttet är bittert. Kristi mänskliga natur bävade väl för dödens bitterhet, men ändå var han efter anden villig att ta kalken ur Faderns hand. Så sade Han också om sina trogna: "Anden är villig men köttet är svagt." Är den villiga anden bortviken ur ditt hjärta, då är all kamp med synden ett lagtvunget arbete och alltså skrymteri, eftersom det inte går av hjärtat.

Men ska den villiga anden behållas, då måste du leva i tron, i den saliga trösten och vissheten att Gud förlåter alla dina synder. Därtill är också nödvändigt att veta, att hur det än går dej i striden, vare sej du bättre eller sämre lyckas vid syndens bekämpande, står dock alltid nådeförbundet fast hos Gud, och även du lever i det förbundet, så länge du lever i denna övning och sveper in dej i Kristi rättfärdighet; ty bara på den grundar sej nåderiket, som är väldigt över alla synder.

Själva denna övning, att tro nåden och döda synden, ska vara dej det säkraste vittnesbörd om att hur illa det än ofta ser ut, du dock lever i sann nåd. Och så länge du av hjärtat tror en sådan nåd, ska du alltid på nytt livas till att följa din trogne Frälsare och döda synden.

Men för köttet blir denna väg bitter. Den slutsatsen kan du också dra av att det heter: "döpta till hans död;" ty Kristi död var en bitter död. Han har under starkt rop uppgivit anden. Köttets korsfästande skall ofta bli dej så bittert att också du ska nödgas ropa, då du i nöd och ångest åkallar Herren. Då gäller det att inte tröttna, utan väl komma ihåg, att då du är en kristen och står i Guds förbund, har du gjort en övermåttan stor lycka, du går emot en evig herrlighet. Därför må du gärna lida något därför. Kronan lönar väl alla redligt framhärdande kämpar. Det är ju ett fast ord: Dör vi med, så ska vi leva med; lider vi med, så ska vi med regera.

När jag frestas vill jag svara:
Jag är döpt i Jesu namn,
honom vill jag trogen vara,
vill ej ryckas ur hans famn.
Han från synden ren mej tvagit
och mej till sin egen tagit.
Honom jag, som han mej bjöd,
följa vill i liv och död.

onsdag 16 januari 2019

"Jag höll därför före att jag inget visste utom Jesus Kristus och honom korsfäst." (1 Kor. 2:2)

Du frågar: Har den heliga Skrift givit något utmärkande tecken för Kristi rike, varigenom den "rätta Guds nåd", den enda rätta andligheten skiljer sej från alla falska vägar?

Ja, var det möjligt, att Gud, som såg alla kommande olika meningar om den rätta uppfattningen av kristendomen, dess huvudsak och hemlighet, inte skulle ha givit ett sådant tecken?

Gud vare lov, det finns verkligen, finns tydligt och påtagligt utsatt. De som redan är komna till sanningen och har ögon att se, de finner detta överallt i Skriften. De ser nämligen att det är en enda sak som allt beror på — de ser att det är all sann kristendoms utmärkande drag, hemlighet och huvudsak, att Kristus, Kristus blivit hjärtats allt i allt, att man med sanning kan säga med Paulus: "Allt det som var mej till vinning, har jag räknat för skada jämfört med den översvinnliga min Herres Kristi kunskap. Jag blev död: men Kristus lever i mej. För det jag nu lever i köttet, det lever jag i Guds Sons tro. Jag vill inget veta, utom Jesus Kristus och honom korsfäst."

De ser det bestämt avgjort sålunda: Den som har Sonen, han har livet; den som inte har Sonen, han har inte livet; för livet är i Guds Son. Sådant ser de trogna överallt i Skriften. Det som här ska sägas, är därför inget nytt för dem. Men det ska ändå för många vara en hjärtans lust att skåda, inte bara vad som är kristendomens hemlighet och utmärkande drag, utan också att Herrens Ande talat om detta såsom om ett igenkänningstecken, alla dem till allvarlig självprövning och rättelse som över huvud taget vill se det.

I Uppenbarelsebokens fjortonde kapitel läser vi om den nya sången, som sjöngs av den tecknade skaran på Sions berg för Lammet, som stod i mitten, och läser uttryckligen de orden: "Och ingen kunde lära den sången, utom de hundrafyrtiofyratusen, som är köpta av jorden." Här ser var och en, att Herrens Ande just velat sätta denna sång till kännetecken på Sions folk!

Men vari bestod denna sång, och vad var det som ingen kunde lära, utom de tecknade?

Johannes säger: "De sjunger för Lammet: Du är dödad och har återlöst oss åt Gud med ditt blod." De sjöng om Lammets förtjänst och vår återlösning i dess blod!

Ja, torde någon säga: vem kan inte sjunga om det? Och vem vet inte, att det är det största i himmelen och på jorden?

Men betänk, vad den heliga Skrift menar, då hon säger, att de sjunger detta och bara detta, samt att ingen kunde lära den sången utom de tecknade! Det är inte fråga om att bara veta det eller bara med munnen erkänna eller sjunga det. Skriften lär inte skrymteri; och den som inte uppsåtligen vill bedra sej själv, måste ger akt på Skriftens mening.

Låt oss då betänka vad det innebär, att de i denna utmärkande sång sjöng bara om Lammets förtjänst och inte om allehanda Guds välgärningar. Säkert är att denna saliga skara på Sions berg framför någon annan känner och erkänner alla Guds dråpliga gärningar, så väl skapelsens och försynens som isynnerhet Andens dyra gåvor och prisvärda verk i människors hjärtan. Vad kan det då betyda, att de i denna sång endast sjunger till ära åt Lammet och dess försoningsverk: Du är dödad och har återlöst oss åt Gud med ditt blod?

Ja, vad betyder detta annat än bara detsamma, som Paulus menade, då han sade sej inte vilja veta något annat än Jesus Kristus och Honom korsfäst? — nämligen att detta ensamt är hjärtats tröst, glädje, skatt och berömmelse; att Lammets försoningsoffer är enda föremålet för hjärtats tro, för dess hunger och törst, dess hopp och tillfredsställelse.

Och är det inte just detta, som hela Skriften driver, såsom det utmärkande i den rätta tron och andligheten, nämligen att vi inte ska ha vårt tröst in något som finns hos oss, inte ens i själva Andens verk, inte ens i vår tro, mycket mindre i några trons frukter, såsom kärlek, gudsfruktan, utan endast i Kristi kropps offer. Såsom Han själv säger: Mitt kött är den rätta maten, och mitt blod är den rätta drycken.

Se, detta är därför kännetecknet på de rätta kristna, att Lammet som är dödat är deras enda tröst; att i deras hjärta ingenting står i jämnbredd med detta, utan allt deras görande och deras erfarande av Andens verk, i sej självt så gott och herrligt, dock aldrig kan tillfredsställa dem, utan endast Lammet, som är dödat och har återlöst oss åt Gud med sitt blod.

Här är förlossning från jordens kval,
fred med Gud själv, jag vet,
frälsning för syndare utan tal,
frälsning i evighet.

Världen den hånar väl korsets trä,
fräck i sitt övermod,
men här får syndare ly och lä,
rening i Jesu blod.

Härlige Kristus, ditt namn jag bär,
följer dej på vår jord,
anser mej ingenting veta här
utom ditt kors, ditt ord.

tisdag 15 januari 2019

"Honom som inte visste av någon synd har Gud gjort till synd för oss, för att vi skulle bli Guds rättfärdighet genom Honom." (2 Kor. 5:21)

O, ett väldigt ord! Ty det står verkligen inte syndoffer, utan synd - "gjord till synd" — betecknande, att han av hela världens syndamängd var så övertäckt, att han kunde kallas idel synd; såsom biskop Hersleb över detta språk säger: "Han blev gjord till själva synden, så att Gud ansåg honom för intet annat än idel synd; Gud gjorde honom så till sägandes till en syndakloss, en syndaklimp ... på det allt Guds straff, all vrede, all helvetets grymhet, all satans rättighet till oss, skulle för syndens skull i honom, såsom i en medelpunkt, sammanstöta, emedan alla synder i honom var församlade och hade liksom sitt kvarter, rum och plats."

Eller såsom Luther säger: "När den barmhärtige Fadern kastade allas våra synder uppå honom, sade han: Du ska vara det alla människor varit och är, ifrån tidens begynnelse intill dess ände; du ska vara den syndare som tog äpplet i paradiset; du ska vara David som bedrev hor och mord; du ska vara Paulus, som förföljt, försmädat och förövat all våldsamhet et c. Kort sagt, du ska vara det alla människor är, liksom hade du ensam gjort alla människors synder; därför tänk nu på, hur du betalar och gör tillfyllest för dem."

När nu Medlaren sålunda bar världens synder, kom också all lagens förbannelse över honom, d. ä. all den Guds vrede, onåd och pina, som all världens synd förtjänat. Denna kamp började i örtagården och var så hård, att den av den starke Hjälten utpressade den oerhörda blodsvetten under bön och tårar, såsom av en svag, vanmäktig syndare. Med Guds tillräknelselag är inget skämt, utan det allrastörsta allvar. När Gud en gång kastat synden på honom, kunde han inte ens inför Gud klaga, att han var oskyldig, utan måste stå för Fadern som en stor syndare och smaka all lagens förbannelse. Denna fullbordades i döden på korset, vilken innefattade all lagens förbannelse.

Här höll nu även döden slutligen sin drabbning med livet. Döden är en allsmäktig herre över hela världen; ty han övervinner konungar och furstar och alla människor. Nu lägger han sej med all makt på Kristus, vill även övervinna och uppsluka honom, tycks också lyckas häri, då Herren med starkt rop och tårar ger upp andan. Men eftersom det eviga livet var i honom, även då när han lät döden övervinna och döda sej, vände detta livet om, övervann och dödade döden.

Genom denna Kristi oskyldiga död för världens synder blev hela den stora segern vunnen, varigenom ormens  huvud blev krossat. Lagen hade tagit ut allt vad han hade att fordra av människosläktet; synden hade blivit fullkomligt avstraffad och försonad; döden hade blivit övervunnen av livet; djävulen hade därigenom förlorat sitt rov; "åklagaren var förkastad" och "dömd", och genom förbundets blod blev fångarna utsläppta utur kulan. Ty nu var en evig pardon, liv och frihet och rättfärdighet åt alla förvärvade, och änglar och saliga skaror sjöng om segern: "Ära och lov och pris och starkhet vare vår Gud och Lammet."

Detta var den herrliga seger, om vilken står skrivet: Döden är uppsvulgen uti segern. Du död, var är din udd? Du helvete, var är din seger? Dödens udd är synden; syndens kraft är lagen. Men Gud vare tack, som har givit oss segern genom vår Herre Jesus Kristus.

Och så är nu hela världen genom Kristi herrliga seger likaså sant och riktigt i Kristus förlossad, som hon i Adam är fallen och förtappad, och får likaså oförskyllt genom Kristus det eviga livet, som hon genom Adam fått synden och döden i arv. Arvet av Adam ser och känner vi alla stunder i oss och i världen; men arvet i Kristus ser och känna vi inte, det måste endast genom evangelium förkunnas och av oss tros. Men Herren Gud ser Kristus och hans förtjänst.

Därför så sant du ser världen försänkt i synder, så sant ser Gud alla människor i Kristus fullkomligt försonade, rättfärdigade och helgade, ja, så täcka, som då han i begynnelsen såg på allt han hade gjort, och se, det var allt ganska gott! Vore inte världen så återställd för Guds ögon, då hade inte Kristus fullkomligt uträttat sitt försoningsämbete.

Och nu återstår således inget annat för vår salighet än evangelii bud: Hylla Sonen! Kom igen, ni avfälliga barn! Kom, låt oss gå till rätta med varandra: Om era synder än vore blodröda, ska de dock bli snövita. Den som törstar komme; och den som vill tage livets vatten för intet. Den som tror och blir döpt ska bli salig; men den som inte tror ska bli fördömd.

Hör jag rätt, o Jesus, har du blivit
gjord till synd för oss, på det att vi,
genom dig, som din apostel skrivit,
Guds rättfärdighet ock skulle bli?

Inte nog att synden är försonad,
vreden stillad, straffet efterskänkt,
intte nog att syndaren blir skonad,
här är mer än någon mänska tänkt!

För här hör jag ju att jag är vorden
Guds rättfärdighet igenom dej!
Jag som går så arm och svart på jorden
och har idel synd och brist i mej.

måndag 14 januari 2019

"Du ska älska Herren din Gud av allt ditt hjärta, av all din själ, av alla dina krafter och av all din håg." (Luk. 10:27)

Detta är det yppersta och största budet. Och vad kan vara skäligare, än att vi får älska Gud? Är det inte sant och rätt, att varje pulsslag, varje tanke, varje kraft, vårt hela sinne och tankeförmåga, kropp, själ och liv, skulle allt tillhöra honom, varje ögonblick vara ägnat åt honom? Ingen stund av vårt liv borde gå förbi, utan att vi med trängtande, älskande själ såge på honom, frågade efter hans vilja och välbehag, aktade på hans vink. För väsenden, som är skapade till Guds beläte, anstår sannerligen ingenting mindre.

Och sådant ligger i orden: "Älska Herren din Gud av allt ditt hjärta, av all din själ, av alla dina krafter och av all din håg." Ty att du ska älska Gud av allt ditt hjärta, det vill just säga, att du uppriktigt och utan skrymtan verkligen ska älska honom, så att han utgör det förnämsta föremålet för dej, vilket fördunklar alla andra, och till vilket allting sedan hänförs.

Ty vi vet, att människan är så danad, att hon aldrig kan på en gång älska två föremål lika, utan alltid är ettdera det förnämsta, såsom Jesus förklarade i Matt. 6:24. Just detta förnämsta föremål för hjärtat, det du mest tänker på, innerligast trängtar efter och hänger vid, detta som mest fägnar dej o. s. v., detta hjärteföremål vill Herren Gud vara för dej. Detta betyder ordet: "älska Gud av allt ditt hjärta." De följande orden utgör sedan bara en vidare utveckling av det första, eller av vad som alltid följer därmed.

När det tilläggs "av all din själ", vill det därför säga, att när du älskar Gud av allt ditt hjärta, du också uppoffrar  för honom hela ditt liv, så att din egen välfärd, ära, njutning, ja, själva livet, aktas ringa för honom. Ty ordet "själ" betecknar i Skriftens eget språk vanligen det lekamliga livet och allt, vad som förelöper i våra yttre sinnen. Således, om antingen kärleken till jordiska ting och till något eget vill dra ej, eller fruktan för lidanden vill driva dej från Herren, låter du genast allt fara och säger: "Må vad som helst förloras eller drabba mej, när jag har dej, o Herre, frågar jag inte efter himmel och jord."

Vidare heter det: av alla dina krafter — det vill säga, att alla dina förmögenheter varje stund är sysselsatta med Gud, med hans tillbedjande och tjänst; så att dina tankar alltid umgås med honom, din inbillningskraft, dina sinnesrörelser alltid har Gud till ämne och föremål; att dina ögon ser, dina öron lyssnar bara efter det som tillhör Gud, din tunga vill beständigt tala om honom, dina händer göra honom något till tjänst.

Slutligen heter det: "Älska Gud av all din håg", eller egentligen "eftertanke". Att älska av all sin håg eller eftertanke tyder på den kärlekens omsorg att för varje tillfälle träffa det bästa sättet att behaga och tjäna den älskade, vilket med andra ord är ett aktgivande på den älskades smak och välbehag, så att det som behagar honom, är för den älskande alltid det rättaste, bästa och behagligaste.

Lägg märke till vad det innebär att älska Gud av all sin håg! Det är att inte veta något annat rättesnöre, för vad som är gott, rätt eller ljuvt, än Guds behag; att om blott Gud vill, tillstädjer eller tillskickar något, vore det också i sej självt än så bittert för mej, är det mej genast kärt och dyrbart, bara därför att den käre Guden vill det; och slutligen, att detta ska vara din egen lust. Ty att älska av all sin håg är just motsatsen mot att göra något bara på befallning eller av tvång. Alltså, om det kostar på, om du känner det svårt när du ska göra eller lida något för Guds skull, så att du måste strida med någon motvilja, då älskar du inte Gud av all din håg.

Du ska så älska Gud, att allt vad han någonsin tillstädjer eller tillskickar dej, är för hans behags skull alltid kärt och dyrbart för dej, om det också vore i sej självt det bittraste, t. ex. att det käraste föremål du hade på jorden berövas dej, eller att din hela jordiska lycka förstörs, eller ditt goda namn och rykte i grund tillintetgörs o. s. v. Si, allt sådant är i sej självt bittert, men ska bara för din Guds välbehag vara dej kärt och behagligt, endast därför att han vill det. Sådant ligger i orden älska Gud av all din håg.

För hur kan man älska Gud av all sin håg och dock inte älska det som behagar Gud, utan känna motvilja för ett bud som han givit eller för ett lidande som han tillsänder? Om du bara älskar Gud av allt ditt hjärta — av all din själ — av all din håg, ska ju allt vad som är hans välbehag vara dej kärt och vara dej lika, vare sej det är ljuvt eller bittert, om bara han vill det.

söndag 13 januari 2019

"I vilken han låter se sin rättfärdighet, i det att han förlåter synderna, som var blivna under Guds tålamod." (Rom. 3:25)

Ordagrant efter grundtexten: "Till ett bevis på sin rättfärdighet i åsidolämnandet av de förut under Guds tålamod skedda synderna."

Vad som här menas med Guds rättfärdighet, det förklarar aposteln genast i följande vers, där han säger: "Till bevis på sin rättfärdighet i den tid, som nu är, att han är rättfärdig och rättfärdiggörande den, som är av Jesu tro" (grundtexten).

Att han är rättfärdig, på samma gång som han rättfärdiggör dem som tror — det är denna Guds rättfärdighet, som skulle bevisas därmed, att han utställde sin Son till en blodbestänkt nådastol. Guds rättfärdighet är således här hans domare-rättfärdighet, med andra ord, hans rättvisa.

Men det var i avseende på två särskilda förhållanden, som Guds rättfärdighet blev förklarad och bevisad genom Kristi försoningsdöd. Det förra (v. 25) var Guds fördragsamhet under Gamla testamentet, eller såsom apostelns ord lyder: "åsidolämnandet av de förut under Guds tålamod skedda synderna;" det andra (v. 26) var, att han också helt benådar och "rättfärdiggör" de syndare som tror på Kristus.

Vad det förra förhållandet angår, tycks aposteln vilja säga: Gud har i de förflutna tider lämnat synderna utan en full och lagenlig bestraffning. För om Gud genast visat sin fulla straffrättfärdighet och handlat med människorna efter förtjänst, så skulle han ha utrotat människorna från jorden — inte bara förstört alla hednafolk utan också gjort en ände med Israel, varigenom också den nådesplan i avseende på hela mänskligheten, som låg i hans hushållning med Israel, hade blivit om intet. Under hela den tid, som föregick Sonens sändande, tycks han ha förgätit att straffa människorna efter deras synder, och hela världen vilade under skuggan av hans "tålamod". Men när Kristus var kommen, skulle denna fördragsamhetens tid ha en ände, och då skulle det uppenbaras vad som legat till grund för densamma, då den gudomliga rättfärdigheten utkrävde syndernas fulla straff i ende Sonens blodiga död på korset.

Om det andra förhållandet säger aposteln: "Till bevis på sin rättfärdighet i den tid som nu är, att han själv skall vara rättfärdig och rättfärdiggörande den som är av Jesu tro." Här talas om annat än blott fördragsamhet; här talas om den fulla nåden, att han rättfärdiggör den som är av Jesu tro. Hur det kan vara gudomlig rättfärdighet eller rättvisa att rentav rättfärdiggöra syndare, det skulle Kristi hårda och blodiga död visa.

O vilka hjärtefröjdande ord vi har här! Aposteln säger, att Herren Gud har framställt sin Son till en nådastol i hans eget blod, för att han skulle låta se rättvisan i det att han rättfärdiggör de troende. Han har givit en laglig försoning, för att han ska kunna vara på en gång "själv rättfärdig och rättfärdiggörande den", som tror. Hade han inte föranstaltat en fullkomlig, laglig gottgörelse för alla våra synder, så hade han inte kunnat  rättfärdiggöra syndare och dock själv vara fullkomligt rättfärdig; ty rättfärdigheten fordrade, att syndare skulle straffas, icke rättfärdigas. Men nu, då en laglig försoning är skedd, kan han vara på en gång "själv rättfärdig och rättfärdiggörande den, som är av Jesu tro".

"Fröjda er, ni himlar, och gläd dej, du jord!" Syndares benådning står nu tillsammans med själva den gudomliga rättvisan. Och vore det inte så, kunde jag inte hålla ut i tron på Guds nåd; jag skulle alltid tycka, att Gud måste tröttna vid mina oändliga synder. Men nu har den store Herren Gud fogat denna anstalt, varigenom själva rättvisan fordrar vår benådning. Ty det vore inte rättvist att två gånger utkräva samma skuld. Är våra synder med Kristi blod gottgjorda, så ska de inte utkrävas av oss, så länge Gud är rättvis och inte förkastar den lösepenning han själv bestämt för våra synder.

I Kristi försoning är alltså Guds rättvisa i syndares benådande och rättfärdigande framställd i ett skinande ljus. "Ingen har någon tid sett Gud; ende Sonen, som var i Fadrens sköte, har kungjort oss det." I honom har Guds största egenskaper, hans oändliga barmhärtighet och hans fullkomliga rättfärdighet, framlyst. Han gav rättfärdigheten allt, vad hon kunde kräva, så att rättvisan nu kan försäkra varje troende syndare om nåd och salighet, lika mycket som barmhärtigheten.

Man ska nu inse, att Gud inte bara är så nådig, utan också så trofast och rättvis, att han förlåter synderna. Rättvisan har, istället för att åtnöjas med en liten del av sin fordran, tagen ur den utblottades sista tillgångar, nu vänt sej till den rike Borgesmannen och fått full gottgörelse. Och kunde vi betänka den personens storhet, som lämnat denna gottgörelse, måste vi säga, att den gudomliga rättvisan i hans död blivit i högsta grad förherrligad.

Kristus, på korset du tog på dej
skapelsens synd och ve!
Kristus, på korset du bar för mej
dom och förbannelse!
Där vid ditt kors räckte himlens Gud
handen till fallen själ.
Där blev vårt uppror mot lagens bud
sonat och allt gjort väl.