onsdag 20 februari 2019

"Ni är jordens salt. Är det så, att saltet mister sin sälta, vad ska man då salta med? Till inget mer är det nyttigt, utan man kastar ut det och låter det trampas av människorna." (Matt. 5:13)

O, att alla pånyttfödda kristna måtte förstå och besinna, i vilken fara de är i de tider, då kristendomen vinner bifall och frid, och världen är from och blid i ansiktet! Då är det fara, att de sövs och dras ner i ljumhet och världslikställighet samt förlorar sin andliga kraft och bestämdhet.

En sådan mild och sövande tid har redan i mer eller mindre mån börjat inträda på vissa orter i vårt land; och det är sorgligt att skåda, hur saltet där vill mista sin sälta. Då gör man sej en egen, helt lagom, hygglig och behaglig kristendom, som bara rör sej med några vissa andaktsövningar och några vackra människokärlekens verk, som världen kan bifalla och prisa; men om hjärtats pånyttfödelse, om den bättring som är inför Gud — därom är mindre angeläget, det skyndar man hastigt förbi!

Men hör vad Kristus säger: "Ni är jordens salt. Är det så, att saltet mister sin sälta, vad ska man då salta med? Till inget mer är det nyttigt; utan man kastar ut det och låter det trampas av människorna." Då en kristen genom människobehagsamhet förlorar Andens kraft och bestämdhet, så att han inte mer förmår att med ord och föredöme straffa det onda och bekänna Kristus, då är han till inget mer nyttig, utan han förtrampas av människorna — han blir så övermåttan böjlig efter alla människor, att han låter allting behaga sej och åtminstone med sin tystnad styrker det syndiga, ogudaktiga väsende, som han borde bestraffa.

Då har saltet mist sin sälta, och ljuset är satt under skäppan. Och hela grunden är, att man vill ha frid och vänskap med alla — nej, ännu djupare ligger grunden: där är redan någon brist i själva nådelivet, i syndens kännedom och i trosförhållandet till Frälsaren. Bara detta friskas upp, och Kristus blir dej kärare, då blir Andens nitälskan mäktigare än alla människors vänskap eller hat. Ha salt i er, säger Herren, men inte naturens eller det retade lynnets bittersalt, utan här talas om den sanna kärlekens nitälskan, som endast Guds Ande verkar.

Var gärna öm, mild och saktmodig i dina förmaningar; akta dej för allt grovt och olämpligt förfarande, då det gäller att vidröra så ömtåliga saker som människors självkänsla; ja, befatta dej inte med det, om inte kärlek och ödmjukhet får regera i ditt hjärta, så att de kan förnimmas i ditt hela väsen. Men låt inte försiktigheten och ödmjukheten bli en kraftlös efterböjlighet, som numera gör alls inget, som bara av ömhet för den mänskliga känslan och friden låter dina medmänniskors själar fara till helvetet, utan att du med ett enda ord försökt varna dem.

Tänk på evigheten! Älska din nästa såsom dej själv. Kärleken vare utan skrymtan; hata det onda, förbli vid det som är gott. Ert tal vare ljuvligt, men bemängt med salt.

Men det är inte bara med bekännelsen och den hulda, broderliga förmaningen, som vi ska bevisa kristendomens kraft och allvar, utan också med "all vår umgängelse". En kristendom som inte såsom ett salt gör sveda i världens ögon, utan kan av henne gillas och prisas som "lagom", den kristendomen saknar förvisso saltet, kraften och smörjelsen.

Tänk, då Herren Kristus säger: Ve er, då alla människor prisar er! Så säger också aposteln: Världens vänskap är Guds ovänskap.

O, stanna och tänk på sådana ord! De står inte att jäva, det är Herrens ord. — Om du bara tillfälligtvis och i något enstaka avseende vinner ett pris av världen, så är det annat och kan väl hända en kristen, enligt apostelns ord: "Genom ära och smälek, genom ont rykte och gott rykte." Men att den egentliga riktningen av ditt väsen och hela vandring behagar världen, det är något som alls inte rimmar sej med Kristi och hans apostlars ord och exempel.

Stanna då och tänk på detta, så att du inte löper förgäves. Åren ilar, och döden kommer ju ofta så oväntad; om då själva vägen inte är den rätta, så är det ju över all beskrivning olyckligt.

Ni är jordens salt och ljus,
ni är hopp i sorgens hus,
ni är Herrens tecken på
att man liv från Gud kan få.

Men vad gör man med det salt
som förlorat all sin halt?
Saltet utan sälta är


meningslöst och till besvär.

tisdag 19 februari 2019

"Allt det som inte går av tron, det är synd." (Rom. 14:23)

Tron, samvetet, det inre goda förhållandet till Gud — se där de ömma ögonstenarna, hjärtat och livskällan i den nya människan!

Många saker är viktiga i det andliga, såsom kärlek, ödmjukhet, uppriktighet, goda gärningar; men ett allena är livet, ett är hjärtat i kroppen! Detta är tron, samvetet, det inre medvetandet om Guds välbehag.

Härtill hör två ting: först att man genom evangelium och nåden i Kristus är frigjord från den lagiska träldomsanden, har fått syndernas förlåtelse och visshet därom och nu lever i en evangelisk barnaskapsande, i en förtrolig vänskap med Gud. Detta är det första villkoret och källan till all sann gudaktighet, all kärlek, lust och kraft till det goda. Saknas denna förtroliga barnaskapsande, då är allt vad Gud äskar svårt, tungt och omöjligt, och alla gärningar är trälens tvungna och ovilliga tjänst. Därmed följer då först, att dessa gärningar inte behagar Gud, ty han vill inte ha någon tvungen tjänst, och "alla de, som umgås med lagens gärningar, är under förbannelse"; och för det andra, att jag är vanmäktig, att jag får ingen kraft till det goda, utan synden blir genom lagen mer och mer väldig.

Däremot, när jag fått försäkran om Guds vänskap, när min Gud tillsagt mej: "Var vid gott mod, min son, dina synder förlåtas dej" — o, då lever jag, då brinner jag, då är han och hans ok mej ljuvligt och hans börda är lätt. Då min Gud tillsagt mej: Du är min, då går jag bort med en salig hemlighet i mitt hjärta; jag har en vän, en skatt, en herrlighet av oförliknelig art — då "tvingar mej saligt denna Kristi kärlek" att i allt tjäna honom, att leva inte mer för mej själv, utan för honom, som för mej är död och uppstånden. Se där hjärtat och livet i all sann gudaktighet! —

För det andra fordras till denna tro, till detta medvetande om Guds välbehag, att jag också vet, att det leverne, de gärningar, som jag egentligen och med vilja övar, är behagliga för Gud; att jag gör dem just därför, att de är enliga med Guds ord och  vilja. Vad jag av svaghet felar, det hör till de synder, som jag dagligen lägger in i "Fader vår" och ber: "Förlåt oss våra skulder", och för vilka jag tror en evig och beständig förlåtelse. Men det leverne, som jag egentligen övar, det jag med vett och vilja gör såsom min egen gärning, det måste vara enligt med ordet; annars kan det inte stå tillsammans med tron och ett gott samvete, om jag inte håller det för gott och enligt med Guds vilja.

Detta medvetande, som man kunde kalla tron i gärningarna är egentligen den tro, som aposteln talar om i vårt språk: "Ty allt det som inte går av tron, det är synd." Allt det, som inte flyter ur ett sådant hjärta, som först är benådat genom den rättfärdiggörande tron på Kristus och lever i Guds vänskap och, för det andra, har i Guds vilja sin levnadslag och gör sina gärningar i den mening, att de är enliga med Guds vilja — allt det, som icke flyter ur denna källa, det är synd.

Här ser vi hur det första budet är källan och villkoret för alla de övriga budens uppfyllande. Att Gud är hjärtats Gud, att hjärtat över allting tror, älskar och fruktar Gud, detta är huvudsaken i allt kristligt leverne.

Det är inte utan skäl vi brukar så många ord om detta; ty näst den stora huvudartikeln om vår rättfärdiggörelse genom tron, är detta den första och viktigaste läropunkten, nämligen vad som är ett rätt kristligt leverne, eller goda, för Gud behagliga gärningar. Därför har också  djävulen i alla tider förnämligast använt all sin makt till att förvända dessa två huvudpunkter.

Ser vi på Kristi tid, så finner vi hur det var just i dessa två punkter läran var förvänd, och hur allt det Herren lärde gick ut därpå, först att ingen levande var för Gud rättfärdig, utan all rättfärdighet inför Gud bestod endast i hans "gång till Fadern"; sedan att inga blott yttre gärningar utgjorde något för Gud behagligt leverne, utan att Gud ville ha hjärtat.

Den som nu verkligen vill stå väl med Gud, vandra hans vägar och föra ett rätt kristligt leverne, pröve sej efter detta stycke! Det är förskräckligt vilket skrymteri som i detta fall övas, i det man väl vill föra ett kristligt leverne, men alldeles förgäter att ge akt på huvudsaken och villkoret för detsamma, vilket är att leva i Guds vänskap, i tron på hans välbehag. "Låt oss inte fresta Herren!" Han ser väl hur du har det. Och "Herrens ögon ser efter tron". Vad hjälper det dej, att du gör dej möda med gudaktighet och kristendom, när Herren dock till slut förkastar alltsammans såsom skrymteri och synd? Ty allt det som inte går av tron, det är synd.

Milde Gud, bevara
mej från denna fara:
självrättfärdighet.
Men i Kristus giv mej
tröst och kraft och bliv mej
du all salighet.

Tron, det helga, höga,
underbara öga
stärk nu i min själ.
Äkta pärlan klara
själv åt mej bevara
till mitt högsta väl.

Nådens verk du live,
regn och sol du give,
följ vad sätt du vill,
om blott så du för mej
att för evigt hör mej
himmelriket till!

måndag 18 februari 2019

"Gud har utvalt oss i Kristus, förrän denna världens grund var lagd." (Ef. 1:4)

Se här det oförgängliga, stora, som inte rubbas genom några stormar och växlingar i tiden! Det som var av begynnelsen — det är det eviga och oföränderliga!

Ack, kunde vi bara svepa in våra hjärtan i detta, vilken fast borg mot alla stormar och pilar, vilken hög och orubblig frid och glädje! Hur ödsligt, hur glädjefattigt, ja, bedrövligt måste inte detta livet bli för en kristen, om han inte beständigt har dessa stora, eviga tingen för sitt öga!

Då nu aposteln säger, att vi i Kristus är utvalda, förrän denna världens grund blev lagd, vill han därmed påminna oss om det eviga, fasta och orubbliga i Guds nåd emot oss genom Kristus. Han vill säga: Det som jag nu förkunnar er är inte någon ny, främmande eller oviss sak, utan den urgamla, den är äldre än himmel och jord. Ty förrän världen ännu var grundad, hade Gud i ende Sonen utvalt oss och beslutat att i tidens fullbordan sända honom till oss att uppenbaras i vår natur, att bli vårt liv och vårt ljus.

Ingenting är så oföränderligt som Guds evighetsråd. Vad Gud "efter sin egen viljas goda behag" har beslutat, kan aldrig i evighet förändras. "Hans gåvor och kallelse är sådana, att han inte kan ångra dem". Inte heller kan någon annan makt omintetgöra eller förhindra det som Gud har beslutat. Han som skapat millioner världar och med sitt allmaktsord föreskrivit dem deras oföränderliga banor, skulle han låta sitt eviga uppsåt rubbas eller förhindras? Fastän hans motståndare, djävulen, förde människan i synd och död, skulle han därför låta henne, utan hopp och räddningsmedel, evigt förbli i döden? Nej, livet, som var när Fadern, måste uppenbaras i köttet och bli människornas ljus, frälsning och hopp — såsom han hade utvalt oss i honom, förrän världens grund var lagd.

Vi ska därför aldrig glömma Guds evighetsråd om människan och "hans uppsåts fasthet", som med all sin rikedom på tröst och salighet alltid står kvar, vad än som händer oss, och vad vi än ser och känner hos oss själva.

Gud har dock skapat människan till sin avbild, sitt barn och sin arvinge och, förrän världens grund lades, lagt grunden för vår frälsning, "utvalt oss i Kristus", d.ä. i sitt eviga råd fastställt att genom honom bota syndafallet, göra honom till vår andre Adam, vår medlare och salighetshövding, för att var och en, som i sin nöd vänder sej till honom, med tron omfattar honom, ska inte förgås, utan få evinnerligt liv.

Då han hade beslutat detta, skapade han människan till sitt barn och sitt rikes arvinge, fastän han mycket väl förutsåg syndafallet och all den synd och det elände, som detta skulle breda ut över människosläktet. Han visste väl hur det skulle botas. Hans viljas råd skulle inte bli om intet.

Han tillredde också därför redan av begynnelsen himmelens boningar för människan; såsom Kristus säger sej på yttersta dagen skola inbjuda sina trogna: "Kom, ni min Faders välsignade, och besitt det riket, som är er tillrett alltifrån världens begynnelse." Han tillredde därför även hennes boning under prövotiden med all kunglig rikedom och prakt — allt gjorde han för människan — byggde, planterade och prydde åt henne på jorden och uppfyllde denna med allt, vad för hennes behov eller förnöjelse fordrades, och sade: "Allt detta har jag givit er! Råd över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över alla djur som krälar på jorden."

Att betrakta denna Guds ursprungliga avsikt med människan, kan ofta med en väldig tröst och glädje styrka ett bedrövat hjärta. Hur har inte det i djup bedrövelse hugsvalat mången kristen, då det blott blivit honom av Anden givet att tänka: "Du är ju dock ännu en människa! Gud har ju dock i sitt hjärta några stora, eviga nådestankar för människan. Han har ju om henne ett oföränderligt råd och ett synnerligt fadershjärta. Han är därjämte en allsmäktig Skapare! Jag kan då aldrig sjunka så djupt, att han inte ännu kan upphöja mej och — sin herrliga nåd till lov — göra något kostligt av mej! Då våra första föräldrar så ovärdigt bröt hans skäliga bud — de, som likväl hade alla behövliga krafter att hålla det — med vilken hjärtlig huldhet förbarmade han sej inte ändå över de fallna barnen, uppsökte och tröstade dem! Och då han givit oss sin ende älskade Son till vår broder och Frälsare, då måste han inte vara så liknöjd om människan! Nej, då måste han ha någon djupare faderskänsla för henne. Vem vet, hur mycket gott en så stor Fader ännu kan göra mej?"

Sådana betraktelser över det, som var av begynnelsen, kunna rikligen glädja och fröjda oss, när vi får nåd att djupare betänka det.

Min arma själ, är du ej glader?
Du känner ej hans trofasthet.
Vem vet hur mycket gott vår Fader
kan giva oss ännu? Vem vet?

söndag 17 februari 2019

"Vi vandrar i tron och ser honom inte." (2 Kor. 5:7)

Det är just Kristi rikes hela hemlighet, att det är ett trons rike, ett emot allt förnuft, känsla, syn och tycke stridande rike, osynligt, underligt, hemlighetsfullt. Den som inte besinnar det, och ofta åter besinnar det, ska aldrig kunna bestå i tron.

Vi bör betänka att Kristi rike är Kristus likt; att bruden ska likna sin brudgum; att det är den rätta kristendomens utmärkande tecken, att vi blir "Kristi avbild lika". Johannes säger: "Såsom han (Kristus) är, så är också vi i denna värld."

Men hur var Kristus i denna världen? Är inte summan av all Kristi kunskap, att i honom var förenade de största. motsatser: den djupaste förnedring och största upphöjelse; största syndamängd (all världens) och största helighet (hans egen); största smälek och största ära? "Han var den allramest föraktade och vanvördade, full med värk och krankhet", men också den ärofullaste, Guds herrlighets sken och hans väsens rätta avbild. Han var en alla tjänares tjänare, men också alla konungars konung och alla herrars herre. Han var den fattigaste, men dock den rikaste.

Men såsom han var, så är också vi i denna värld. Även i de trogna är de största motsatser förenade: den djupaste förnedring (ända till en fördömd syndare) och den största upphöjelse, höghet och ära (att bli själva Guds barn); det största syndaelände och den största rättfärdighet och renhet; den största fattigdom och största rikedom; den största svaghet och största starkhet.

Det ena har vi i oss själva, det andra i Kristus; det ena är arvet av Adam, det andra är arvet av Kristus; det ena känns i alla våra lemmar, förnims av alla våra sinnen, det andra är djupt förborgat för vårt förnuft och alla sinnen och måste tros på Guds blotta sannfärdighet — bortsett från att Kristus en och annan gång går oss till mötes och låter oss, såsom Tomas, se och känna Guds herrlighet.

Men det kostar obeskrivligt på, innan vi kan finna oss med denna blandning, dessa motsatta ting, och tro vad som inte känns, tro den förborgade nåden och rättfärdigheten, då vi ser och kännre endast motsatsen. De som har kristendomen bara såsom en vetenskap, ett studium, de kan denna konst, tyvärr, allt för väl! Men när Guds rike hos en människa börjat bestå inte bara i ord, utan i kraft, så att hon verkligen känner syndens udd och verkligen tror sin rättfärdighet i Kristus — o så mycket svaghet, orenhet, kallsinnighet, och vilken skröplig tro, vilken dunkelhet och fruktan får hon då inte känna!

Vilken hög konst, vilken stor, gudomlig nåd av höjden fordras då inte här, för att mitt under sådant elände se och tro Guds vänskap vara oförändrad, se den förborgade rättfärdigheten, renheten och välbehaget för Guds ögon, som vi har i Kristus! — helst som detta elände aldrig blir slut, blir så långvarigt, så oändligt, ja, blir värre och värre! Vem kan här hålla ut? O vilken trons kamp! Ty om jag än blir alldeles fri från en och annan verksynd, blir mej dock mitt inre fördärv mer och mer odrägligt och nedslående; ja "mer och mer mer jag finner mitt djupa syndafall, ju närmare jag hinner till Jesu fotapall" (Rutström).

Johannes säger: "Gud är ett ljus, och intet mörker är i honom." Ju närmare en själ kommer ljuset, desto mer ser hon sin egen orenlighet. Därjämte drar Gud alltid den kännbara nåden tillbaka, i den mån tron tillväxer och tål att prövas, eller också när själen behöver djupare förödmjukas. Då känner hon sej torr, död, kall och svag; då uppstår ett elände, en vanmakt, en andlig förlamning, ett mörker och en misströstan, varvid själen inte kan annat tycka än att hon är alldeles avfallen, död, av Gud övergiven och lämnad i ett vrångt sinne.

O, vilken hård kamp och hög konst att nu tro, nu genomtränga dessa tjocka, svarta moln, och mitt under synden se rättfärdigheten, mitt under döden se livet, under den kännbara övergivelsen se Guds stora trofasthet och kärlek leende emot oss! Därtill fordras att riktigt på allvar sluta till ögonen för allt vad man ser och känner, och bara se på Guds ord — på allvar tro att det är alldeles förbi med all vår rättfärdighet, att Gud aldrig ett ögonblick dömer efter denna, utan ser endast på sin Sons förtjänst, så att vi endast i denna står rena och täcka för Gud, täcka gjorda i honom som är kärkommen.

Vandra i tron och se honom inte,
detta är regeln att hålla sej vid.
Korta minuter
känslan åtnjuter
vad vi i sanning dock äger alltid.

lördag 16 februari 2019

"Guds rike består inte i ord utan i kraft." (1 Kor. 4:20)

Detta är ett allvarsamt språk. Var och en lär också i sitt samvete erkänna dess sanning. Den, som då vill en dag stå salig inför Guds tron, ska inte obetänksamt glömma denna sanning, utan hellre anropa Guds Ande om nåd till besinning och allvarlig självprövning.

Att "Guds rike inte består i ord utan i kraft", är en högst angelägen påminnelse; ty först är redan varje mänskohjärta ett argt och illfundigt ting, fullt av falskhet, lögn, bedrägeri och skrymteri, varigenom man alltid är i stor fara att bedra sej själv med någon blott skenbar fromhet, med en munkristendom, med kunskap och bekännelse, utan att äga kristendomens sanna liv och kraft.

För det andra är det också att befara, att det språk vi här framdragit just utgör "ett ord i sin tid" — eller att den tid, vari vi nu levaer, är sådan, att de kära kristna isynnerhet på vissa orter särskilt behöver betänka detta: Guds rike består inte i ord utan i kraft.

Det skall visserligen på alla tider och orter alltid finnas några inom de väcktas hop, som ska bedra sej själva och åtnöjas bara med ett förråd av kunskap och förstånd, samt ett sken av gudaktighet, försakande dess rätta kraft; men det händer stundom att hela församlingar får en sådan riktning till idel ord och kunskap, att det där blir särskilt behövligt att komma ihåg, att Guds rike inte består i ord, utan i kraft.

Vi vill inte fördölja för oss, hur det var i den församling, till vilken aposteln skrev dessa skarpa ord. Det var församlingen i Korint. Paulus hade med evangelii predikan, inte med konstiga ord efter människors visdom utan i Andens och kraftens bevisning", förkunnat dem Guds råd om vår salighet, och de hade anammat det i enfald och varit i sådan trons enfald saliga. Men snart inrotade sej där en sådan ande, att nästan all deras uppmärksamhet var riktad bara på läran, inte på utövningen, nej på läran, läror och lärare; det var fråga om Paulus och Kefas och Apollos, så att den ene sa: jag är paulisk; den andre: jag är apollisk; den tredje: jag är kefisk; den fjärde: jag är kristisk. Men härvid tänkte de mindre därpå, att det stod sämre till med deras eget inre, med lärans tillämpning och kraft på hjärta och leverne; varför också helt förskräckliga ting kunde få passera ibland dem, utan att de mycket bekymrades över det, nej, de var därjämte nöjda med sej själva, "uppblåsta", starka och modiga i högst dåliga omständigheter.

I samma kapitel där vi hämtat vår text säger aposteln: "Ni är nu mätta, ni har nu blivit rika, ni regerar utan oss. Vi är dårar för Kristi skull, men ni är kloka i Kristus; vi svaga, ni starka; ni herrliga, vi föraktade. Men jag vill inom en kort tid komma, om Herren vill, och då ska jag röna inte deras ord, som är så uppblåsta, utan kraft. Ty Guds rike består inte i ord, utan i kraft." Nu — även där inte hela denna teckning inträffar, är det dock säkert att vi är mer rika på ord än på kraft. Vi är, Gud ske lov, ganska rika på andlig lärdom, på ord och förstånd; vi har mer andlig kunskap än de största helgon förut hade. Man kan sannerligen säga vad redan biskop Pontoppidan bekänner: "Ser jag på våra förfäder tycker jag att de gjorde mer än de visste, men vi vet mer än vi gör. De liknar en fruktsam Lea med svag syn, men vi en ofruktsam Rakel med fagert ansikte." Det som därför nu vore mest behövligt, vore förvisso det stycke som heter: utövningen, verkställligheten. "Ty Guds rike består inte i ord, utan i kraft."

Vare dock den meningen fjärran ifrån oss, som några hyst och hyser, att det som vi har nog av är trons predikan, att vad som fattas oss är helgelsens lära; att den förra är nog och tillräckligt förkunnad, och att bristerna i vår kristendom nu ska avhjälpas genom att företrädesvis predika lag och helgelse. Nej, det står ännu fast, att det är endast den föraktade, "dåraktiga predikan", trons predikan, som ger Anden, ger liv och kraft och sanning i helgelsen; att där gudaktighetens kraft och bevisning saknas, där fattas tro och liv i Kristus.

Men felet består i att vi inte lägger ordet på hjärtat till att nu genast tillämpa, använda och verkställa det, utan bara samlar det i förståndet för att reda begreppen och få läran klar; med andra ord: att  man använder hela sin tid på vapnens smidande, polerande och ordnande och under tiden låter fienden inneha landet, utan att mot honom använda vapnen, att man har uppmärksamheten riktad bara på läror och begrepp, varunder själva saken som ordet yrkar, hjärtats ånger, tro och helgelse, hjärtats verkliga förtröstan, glädje, liv, kärlek och bekantskap med Gud i Kristus och den endast därav flytande verkliga helgelsen liksom förglöms — och (märk!) just därigenom är vi i fara att förlora även läran, den äkta, sanna läran! Men åtminstone saknar vi på detta sätt själva saken — Guds rike — i oss; ty Guds rike består inte i ord, utan i kraft.

Den som säger sej ha sitt liv i dej
måste vandra så som du.
Hjälp mej i ditt namn gå från kraft till kraft,
Herre Jesus, redan nu!
Dra mej, dra mej
närmare till dej,
till ditt hjärta, Herre kär!
Dra mej, dra mej
närmare till dej,
tills jag evigt hos dej är!

fredag 15 februari 2019

"Gud har låtit oss få veta sin viljas hemlighet och sitt goda behag." (Ef. 1:9)

Allt mänskligt omdöme om Gud är alltid galet och förvänt, såsom alla tiders och folkslags historia vittnar. Den ene har tänkt sej och beskrivit Gud si, den andre så; den ene har trott sej behaga Gud med det, den andre med något annat, så att det är jämmerligt att skåda hur de irrat och lupit i mörkret.

Så sker det även oss, så snart vi lämnar ordet ur ögonsikte.

Vad säger därför det eviga, himmelska ordet om Guds vilja och råd för vår salighet? Hör! "Så älskade Gud världen, att han utgav sin ende Son, på det att var och en, som tror på honom, skall icke förgås utan få evinnerligt liv." "Här är ingen åtskillnad; allesamman är de syndare och har intet att berömma sig av för Gud och blir rättfärdiga utan förskyllan av hans nåd genom den förlossning, som är skedd i Kristus Jesus." "Ty Han är genom sitt eget blod en gång ingången i det heliga och har funnit en evig förlossning". "Så håller vi nu det, att människan blir rättfärdig av tron, utan lagens gärningar."

Så lyder de heliga ord, för vilka himmel och jord må böja sej och tillbedja! Låt nu alla världens visa, ja änglar och andar, förnuft och känsla säga si eller så — på tronen i himmelen sitter en, Domaren över allt det, som är skapat; han talar ord, vilka i alla evigheters evighet står fasta som bergpelare.

De säger att allt kött är fördärvat, förlorat och förtappat, här är ingen åtskillnad, men att ende Sonen från Faderns sköte tog på sej vårt kött och offrade en gång ett offer, som behagade Fadern och som evigt gäller. Det säger, att vi därför nu blir rättfärdiga utan förskyllan av hans nåd genom den förlossning, som är skedd i Kristus Jesus; att om dina synder vore blodröda, ska de dock, i det offrets blod, bli snövita — att om de vore som sanden i havet, ska de dock alla här försvinna.

För det var inte ett helgon, inte en ängel, utan den store, helige Guden, som skapat tusentals världar, som tog sej för att utplåna dem, som tog på sej människornas kött och blod och utplånade därmed människornas synder, "på det att var och en, som tror på honom, skall icke förgås, utan få evinnerligt liv", ska inte mer dömas och anses efter egen förtjänst, utan efter denne Medlarens, och därför i honom anses alla stunder rättfärdig och för Gud täck.

Vad gäller nu det, att det blinda, svaga, barnsliga tycket säger annorlunda? Vem är du som vill träta med Gud? O, att vi vore visa! O, att Gud en gång rätt öppnade och upplyste våra ögon, att vi finge se detta himmelska ljus och kunde begagna oss av det under livet!

T. ex. när jag tycker att jag varit mer gudfruktig och andlig, och därför Gud mer behaglig, borde jag genast säga: Detta är en tankevilla hos mej, ty Gud har sagt att alla är odugliga, att ingen kan i sej själv någon stund vara honom behaglig, ingen kan av sina gärningar bli rättfärdig o.s v.

När jag en annan stund tycker, att jag  varit så syndig att Gud omöjligt kan vara mej lika nådig som förut, bör jag säga: Detta är en tankevilla hos mej. Ordets eviga dom säger, att jag är i mej själv alla stunder lika värd fördömelsen, men också att min Löftesman är alla stunder lika rättfärdig; att jag alltså i Kristus är alla stunder lika rättfärdig och för Gud behaglig; att om rättfärdigheten kommer av gärningarna så är Kristus fåfängt död. Men om jag är för Gud mer rättfärdig och behaglig, när jag själv varit frommare, och mindre rättfärdig, när jag själv varit ofrommare, då kommer förvisso rättfärdigheten av gärningarna — och "då är Kristus fåfängt död". Från sådan hädelse bevare mej Gud i nåd!

Då jag tycker: Gud måste ha tröttnat på mej för alla mina synder, han kan inte ha behag till mej nu, nej, han är vred och bortvänd för den eller den synden; då bör jag säga: Denna bild är inte den rätte Gudens, utan en vedervärdig avgudabild, ett tankespöke; ty en sådan Gud, som ser på min arma fromhet eller ofromhet och därefter är mej nådig eller onådig och älskar stundom mer och stundom mindre, finns varken i himmelen eller på jorden.

Den ende, rätte Guden är den med alltid lika brinnande kärlek älskande Guden, som har i mej alla stunder lika stora skäl att vredgas och fördöma, men också i Kristus alla stunder lika stora skäl att benåda och älska; som också därför har alla stunder lika stark och brinnande kärlek, lust och behag till mej och omsorg om mej. Sådan är Gud beskriven av det eviga, himmelska ordet. Tycker jag annorlunda, så är det bara ett misstag hos mej, ett falskt beläte av Gud, som kommer sej av att det rätta Guds beläte i syndafallet utplånades ur människan. Sådant är det stora Majestätets eviga beslut, sådan dess avkunnade dom, mot vilken alla våra tankar och tycken bara är hö och strå.

Jag var stund i mej är ovärdig -
om Gud skulle skärskåda mej,
min fromhet och godhet i sej,
fördömde han mej -
men var stund i Kristus rättfärdig,
den stund jag är sämst likaså,
rättfärdig i honom ändå,
ändå!

torsdag 14 februari 2019

"Om möjligt är, så mycket som på er beror, håll frid med alla människor." (Rom. 12:18)

Denna vers handlar om ett medgörligt och fridsamt väsende i alla mänskliga ting, d. ä. i alla de frågor, där vi inte måste för sanningens skull, för trohet mot Kristi sak och själarnas väl, strida mot människor.

För att vi skulle ge efter i trons saker och låta sanningen, Kristi ära och själars väl uppoffras, för att ha frid och vänskap med alla människor, det var långt ifrån en apostel att yrka.

En sådan inskränkning i förmaningen har aposteln också antytt med de första orden: "Om möjligt är." Det ska alltså inte alltid vara möjligt att hålla frid med alla människor, om vi är trogna emot Gud och sanningen. Sådant erfor redan David, såsom han säger: "Jag håller frid, men när jag talar, tar de till strid".

Hela världen strider mot Gud och hans rike. Vill jag då vara en trogen Kristi bekännare, ska jag nödvändigt råka i strid med människor. Såsom Kristus så starkt och avgörande förklarade med de orden: "Menar ni att jag är kommen för att sända frid på jorden? Nej, säger jag er, utan förvisso tvedräkt. Ty härefter ska fem vara skiljaktiga i ett hus, tre emot två, och två emot tre. Fadern ska vara emot sonen, och sonen mot fadern; modern mot dottern, och dottern mot modern; svärmodern mot sin sonhustru, och sonhustrun mot sin svärmoder." Därför sa han åter: "Ve er, då alla människor lovar er."

Här uppenbarar sej alltså falskheten av deras kristendom, vilka så ställer sej efter alla människor, att de aldrig för sitt nit om Kristus kommit i någon strid, ja, vilka klandrar de trognas nit och menar, att om dessa iakttoge mer vishet, ödmjukhet och mildhet, skulle de kunna behaga världen. Må sådana bara betänka, att Herren Kristus, den fullkomlige, som var "mild och ödmjuk av hjärtat", likväl aldrig kunde behaga världen, aldrig kunde ha frid och vänskap med de otrogna.

Visserligen kan också de kristna fela i vishet, ödmjukhet och kärlek; men att de skulle kunna med trohet mot Kristi sak ändå behaga världen, det strider mot sanningen. Nej, ni trolösa, "vet ni inte, att världens vänskap är Guds ovänskap?" Här ser vi då den alltid oundvikliga orsaken till strid.

Men aposteln säger vidare: "Så mycket som beror på er, håll frid med alla människor." Är det verkligen för Kristi skull och till följd av världens fiendskap mot sanningen ni kommer i strid, så låt inte det bekymra eder. Se bara till, o kristen, att inte hos dej är någon köttslig orsak till striden, t.ex. någon din naturs egensinnighet, oginhet, klanderlystnad o.dyl.

Men att finna något sådant hos sej själv är en ganska svår konst, beroende på egenkärlekens böjelse att alltid rättfärdiga sej själv och skjuta skulden på andra. Dock finns det ett prov, genom vilket du möjligen kan upptäcka den köttsliga grunden till din strid med människor, nämligen om du rätt ger akt på hur det är med kärleken i ditt tal. Om du ofta kommer i strid genom sådant tal, som inte är frampressat av kärlekens oro för själarna och med bön om välsignelse, utan det är ett tal som mycket lätt går över läpparna, då må du gärna misstänka en köttslig grund hos dej själv. Nitet att vilja rätta allt, vad du finner orätt, är inte nog till bevis, att du drivs av kärlek; men om du även brukar be för dem du talar med, och brukar rädas för din egen oskicklighet, det vittnar om att du drivs av en helig bevekelse.

Måtte Gud uppenbara för oss vårt hjärtas illfundighet! Många människor är olyckliga martyrer under en beständig ofrid med människor, bara på grund av ett egensinnigt och elakt lynne och en orolig tunga. Därför säger aposteln Petrus, såsom förut David: "Den som vill älska livet och se goda dagar, han stille sin tunga ifrån det som är ont, och sina läppar, så att de inget bedrägeri talar — söke efter friden och fare efter den."

Men om vi också är än så fridsamma, fogliga och vänliga, ska det ändå inte vara oss möjligt att alltid ha frid med människor. Och inte bara av fiendskap mot Kristus, utan även för många jordiska ting, ska ofridsamma människor oroa oss. Det är egentligen därför aposteln säger: Så mycket som på er beror, håll frid med alla människor.

Således, om än andra människor angriper dej, din egendom, din person, ditt rykte, må du själv dock inte strida eller ge anledning till strid, utan lämna din sak åt din trofaste och mäktige Fader, som alltid sörjer för eländiga och undergivna. Därom sade också Herren Kristus: "Saliga är de fridsamma, ty de ska besitta jorden."

Den som alltid själv vill strida för sin rätt måste mycket lida och mycket förlora. Lyckliga de kristna, som så tror på sin himmelske Faders försorg, att de överlämnar åt honom att försvara deras sak! Vill jag själv försvara min sak, kan Gud rättvisligen lämna den åt mej själv, och då går det alltid illa. Men om jag däremot lämnar saken åt Gud, då blir den hans, då ska han försvara den, och då gör han det alltid på bästa sätt.

Försona dig, var angelägen
om vänskap med din trätobror.
Håll fred, då än du är på vägen,
så mycket som på dig beror.
Gör väl mot alla, inte bara
mot den som lönar dig igen.
En verklig nästa skall du vara
för ovän likasom för vän.

onsdag 13 februari 2019

"Bedröva inte Guds helige Ande." (Ef. 4:30)

Hur sker det att man bedrövar och driver bort Guds Helige Ande? Kort sagt sker det genom all slags olydnad mot den Helige Ande.

Han vill något, han manar till något, och när du inte vill lyda Honom i detta, då bedrövar och driver du bort honom. Han vill verka syndakänsla, ånger, omsorg om bättring och förlikning med Gud; när du vänder dej bort från dessa viktiga saker, inte aktar på hans röst, utan förströr de heliga intryck han verkar, inte söker att med ordet underhålla och föröka dem, inte fruktar att förlora dem, inte suckar till Gud om deras förökande, då föraktar och utsläcker du Anden. Han angriper och straffar någon synd hos dej och bjuder dej att överge den; när du då inte vill lyda honom, utan ännu vill hylla och behålla din synd, då bedrövar du Guds Helige Ande.

Ja, även när du väl vill överge synden, men inte nu strax; när du vill omvända dej till Herren, men inte än, så är detta en falskhet i din ande, ett föraktande av "den tid då du blir sökt", som kan göra att Guds Ande måste lämna dej. Ja, även när du vill omvända och förbättra dej, men inte vill höra Herrens röst och följa den väg han föreskrivit, att du såsom en förtappad syndare först ska fly till Kristus, först tro och fröjdas, och sedan få starkhet i Herren — när du inte vill höra detta Guds viljas råd, utan strider mot utkorelsen, då bedrövar du hans Helige Ande. Och slutligen, när du väl vill följa detta Herrens råd, men inte vill bruka de medel som Gud därtill givit oss, hans heliga ord, inte vill använda lediga stunder att läsa, höra och betrakta det, då "frestar du Gud och utsläcker Anden".

Märk väl denna sista punkt: Du vill bättra och omvända dej, men endast med eget arbete på ditt hjärta; du ber om Andens nåd och hjälp därtill, men brukar inte Andens medel — på det sättet ska du aldrig få vad du begärt. Gud har aldrig lovat det. Nej, Gud har givit oss sitt ord, där vill han möta oss, däri vill han bo och verka, men inte utan ordet. Att ha tillgång till ordet, till kristliga lärare eller trosbröders umgänge m. m., men förakta dessa nådens medel och dock begära nåd till bättring och tro, det är att fresta Herren — likaväl som om någon begärde att Gud skulle underhålla hans lekamliga liv, men inte ville äta vad Gud givit oss till detta. Att du är syndig och svag, inte kan göra allt vad Anden yrkar, det ska inte driva bort honom, det ska han själv hjälpa. Det är skrymteri och uppsåtlig olydnad, som driver bort Anden.

Men det är inte bara då Guds Ande börjar sitt verk i själen, som man kan bedröva honom; nej, även kristna, som redan har "blivit delaktiga av den Helige Ande", är ännu alltid i samma fara. Det var just till de trogna i Efesus, som redan var "beseglade med den Helige Ande", Paulus skrev det ordet: Bedröva inte den Helige Ande. Och vad var det som kunde bedröva Guds Ande? Svar: all synd bedrövar Guds Helige Ande, även den doldaste i ditt hjärta, såsom högmodiga tankar, onda begärelser, avund, falskhet m. m.

Men märk, att det är endast då, när man så avfaller invärtes, att man också ursäktar och hyllar synden, som Guds Ande drivs bort. Där man själv straffar sin synd, lider, kämpar, suckar och ber mot den, där är Anden såsom en läkare i ett sjukhus, där han väl på alla sidor är omgiven av sjukdomar, krämpor, sår och jämmer, men ändå befinner sej just på sitt rätta ställe där han har sin egentliga verkningskrets. Därför kan Guds Ande mycket väl bo i en syndares hjärta, där det ännu är fullt med sjukdom, orenlighet, sår och etterbölder, jämmer och suckan. Vore det inte så, skulle inte en enda kristen behålla Guds Ande en dag.

Men vad som driver bort Anden, det förklarar Herren själv, då han säger: De låter inte min Ande straffa sig. Se, här är huvudpunkten. När en människa inte låter Guds Ande straffa sej, utan hyllar, ursäktar och försvarar sitt onda — det är detta, som så "bedrövar och förbittrar hans Helige Ande", att han måste fly från henne. De låter inte min Ande straffa sej. Detta sker inte bara när man uppenbart står emot ordets bestraffningar och säger: jag bryr mej inte om dem, utan också när man kröker och vrider sej undan ordet och inte vill förstå det som det lyder, då det angriper skötesynden; när man i ordet inte söker efter medel att undkomma sin synd, utan söker efter något stöd för dess bibehållande — när man alltså inte tänker överge eller undkomma synden, utan ämnar förbli i den. Detta kallas att inte låta Guds Ande straffa sej.

Likaså när träldomsanden vill inta hjärtat; om man då inte vill låta evangelii ord om nåden i Kristus råda, utan envist följer förnuftet och känslan, och gör oupphörliga invändningar mot evangelium, mot den barmhärtige Frälsaren, som ännu erbjuder nåd — då bedrövar och förbittrar man hans Helige Ande. Och sedan i allmänhet, då man inte lyssnar till hans heliga maningar i hjärtat, när han manar till ordets bruk, eller till enskild bön, eller till goda gärningar, när han straffar för onda tankar, egenkärlek, självbehag, hat m.m. Allt detta bedrövar Guds Helige Ande.

Bedröva ej Anden, som talar så stilla
i hjärtat om Herren och söker ditt väl.
Bedröva ej Anden, när han ej kan gilla
en tanke, en handling som skadar din själ.

Bedröva ej Anden, som rikt dej hugsvalar
och visar dej fram till din Frälsare kär.
Giv akt, när i hjärtat så ljuvligt han talar
och sanningens helgande vägar dej lär.

Bedröva ej Anden, när han dej bestraffar
för synder som ofta ditt hjärta begår.
För om än hans tuktan dej lidande skaffar,
han helar och läker vart svidande sår.

Bedröva ej Anden, när tyst han dej manar
att göra i kärlek en tjänst åt vår Gud.
Var villig att följa, då vägen han banar
och bjuder dej följa din Mästares bud.

Bedröva ej Anden - han kan från dej vika
och låta dej vandra till mörker och ve.
Men lyder du honom, du finner de rika,
de härliga skatter dej Herren vill ge!

tisdag 12 februari 2019

"Om ni inte bättrar er, ska ni alla förgås på samma sätt som de." (Luk. 13:3)

Du säger: "Men här står det ändå: Om ni inte bättrar er ska ni förgås. Och låt vara, att denna bättring inte betyder detsamma som förbättring, förnyelse och helgelse, eller det ondas utrensande, vartill man inte lär ha krafter, förrän man inympats i Kristus och fått den helgande Anden, så fordras ändå, vad denna bättring betyder, nämligen ånger, förkrosselse, syndasorg. Jag fruktar, att denna inte är hos mej, sådan den bör vara, jag är fastmer hård och förstockad, och hur kan jag då tro?"

Svar: Det är sant, det fordras bättring, som börjar med någon syndakänsla och sedan under bättringsförsöken övergår till syndakännedom, andlig fattigdom eller utblottelse på all egen tröst; men för att veta om denna din bättring är sådan som den bör vara, måste du veta och betänka dess ändamål, ty det som uppfyller sitt ändamål, det är sådant som det bör vara.

Nu frågas: Vad är bättringens ändamål? Bättringens första och egentliga ändamål är alldeles inte, att du genom densamma skall bliva för Gud täck och benådad, utan att du ska drivas till Kristus; såsom Paulus intygar: "Lagen är en tuktomästare till Kristus, för att vi ska bli rättfärdiga av tron".

Därför, om du ännu en tid kan gå borta ifrån Kristus, borta i världen och säkerheten, utan förvissning om din benådning hos Gud, är din syndakänsla sannerligen för liten. Kan du ännu söka din salighet i eget bättringsarbete, ånger, bön m. m. då är din syndakännedom inte ännu rätt.

Men så snart du inte får någon frid, inte kan leva i världen och ovissheten om Guds nåd, och än mer: så snart du inte kan få någon tröst i dej själv, din egen bättring, ånger, bön, utan du måste, sådan du är, fly till blotta nåden i Kristus, då är din bättring rätt, ty den uppfyller sitt ändamål, vilket var att driva dej till Kristus, och i honom är du räddad och salig — du är inom fristaden. Den som har Sonen, han har livet.

Du förstår alltså att om syndakännedomen är rätt och riktig, ska du inte själv finna den som du ville, ty då finge du i densamma tröst, då finge du tröst i något inom dig; och det var all sådan tröst som skulle tas bort. Den rätta bättringen är alltså missnöje med sin bättring, ja en sådan känsla av hårdhet, säkerhet, detta innersta och djupaste fördärvet, att du nödgas grundligen, inte i den flyktiga känslan, utan i din fulla övertygelse, döma dej själv såsom hård, säker, ogudaktig, förtappad och fördömd. Då först får Kristi blod äran att ensamt frälsa dej.

Kort sagt: Frågar du hur mycket syndakänsla det alltså fordras, kan man svara dej: Det är inte mycket — nämligen bara så mycket att du inte kan leva utom Kristus, inte kan få ro förrän du är salig i honom. Det fordras inte mer, men inte heller mindre.

Det är också en villfarelse att tro att syndasorgen först ska ha sin tid före tron, och sedan kommer tiden för tro, frid, fröjd och idel helighet. Nej, börja bara att tro på Kristus och sedan följa honom i den dagliga bättringen, nog ska du då få känna synden mer än förut!

Ett bland de allrafinaste och starkaste djävulens konstgrepp är då följande: Där är en människa, som i allmänhet tror allt Guds ord och därtill allvarligt söker dess kraft i hjärta och efterlevnad, men har någon svårare synd på sitt samvete; då inger han henne följande tankar: "Nog är evangelium sant och nåden stor och synderna borttagna, så att syndare i allmänhet kan få nåd; men — det är ett särskilt förhållande med dej, för du vet ju med dej själv vad du har gjort. Om bara inte det och det hade varit (såsom någon av de stumma eller ropande synderna mot femte, sjätte eller sjunde buden), hade du kunnat få nåd, men nu är det med dej ett särskilt undantag."

Se detta: "det är med dej ett särskilt undantag", är det giftigaste konstgrepp av den gamle ormen, som är en "lögnare och mördare av begynnelsen". Ty sanna förhållandet är, att det finns inget undantag, inget särskilt förhållande, där inte Kristi blod rikligen och väldeligen försonar, när det av en nödställd syndare med tron anammas.

Det är just evangeliets förnämsta innehåll, både med ord och exempel genom gamla och nya testamentet bekräftat, "att om dina synder än vore blodröda ska de dock bli snövita, och om de vore såsom en rosenfärg ska de dock bli såsom en ull"; varpå David, som hade gjort hor och mord, samt Manasse, rövaren på korset, den stora synderskan, den förnekande Petrus m. fl. utgör talande exempel.

Ja, det är just för sådana svåra förhållanden, vilka ingen i himmelen eller på jorden eljest kunde hjälpa, som Guds Son blev människa, blödde och dog, för att var och en, som tror på honom, ska inte förgås utan få evigt liv.

Guds evangelium

och Anden det förklarar.
Får det i hjärtat rum
och själens genljud svarar
med amen, lov och fröjd,
så är min bättring sann:
båd´ Gud och jag är nöjd
och all min dom försvann.

måndag 11 februari 2019

”Abraham trodde Gud, och det vart honom räknat till rättfärdighet.” (Rom. 4:3)

Först märker vi att det löfte Abraham trodde innebar Guds evangelium om Kristus. Textens ord: "Abraham trodde Gud", återfinnas i 1 Mos. 15:6. Där ser vi dock inte genast något mer än löftet om Abrahams talrika avkomma; men vad som i det löftet låg inbegripet, det visste Abraham genom ett förutgående löfte, kap. 12:3, vari Gud hade förklarat, att "i hans säd skulle alla folk på jorden bli välsignade".

Detta var egentligen det ursprungliga löftet om en Frälsare, vilket Gud hade givit våra första föräldrar på syndafallets dag — löftet om den heliga kvinnosäden och ormaförtramparen, om en förlossare, som, född av kvinna, skulle tillintetgöra synden och djävulens gärningar — det löfte, på vilket alla trogna, allt ifrån den rättfärdige Abel, hade trott och blivit rättfärdiga. Det var detta löfte, som så ofta upprepades till Abraham att, fastän denna huvudpunkt, själva ädelstenen i Guds löften till Abraham, inte för varje gång nämndes, den alltid låg innefattad i dessa löften. Detta är apostelns egen förklaring, såsom var och en kan se i Gal. 3.

Och Kristus säger uttryckligen vad som var föremålet för Abrahams trosöga, över vilket föremål han till och med fröjdades i sin tro; Herren säger: "Abraham, er fader, fröjdades, att han skulle få se min dag; han såg honom och vart glad."

För det andra: om aposteln här hade velat säga, att själva tron, såsom en behaglig dygd hos människan, blivit Abraham räknad till rättfärdighet, hade han med en sådan antydning på en gång avskurit själva nerven i hela sin rättfärdiggörelselära. Det är just hans göromål på detta ställe att visa, att vi blir rättfärdiga utan någon vår förskyllan eller värdighet, endast av Guds nåd och genom den förlossning som är skedd i Kristus. Och han säger uttryckligt i följande kapitel, att det är bara "genom ens lydnad" som vi blir rättfärdiga. Rättfärdighet är inget mindre än lagens fullbordan. Så mycket utgör inte själva tron.

Tron är dessutom i sej själv just ett förnekande av vår förtjänst; ty den som tror på Kristus, han bekänner att han själv är orättfärdig, förtappad, rådlös och omfattar därför "Guds rättfärdighet", den laguppfyllelse, som är skedd i Kristus. Tron måste vidare ha ett ord av Gud att omfatta; och av detta ords innehåll beror det vad jag får genom tron. Om man inte besinnar det, ska man alltid missförstå orden om tron och trons rättfärdighet.

Se här en liknelse: En förlorad son lever borta i främmande land, och där lider han nöd; hans fader lovar honom en stor, skön egendom, om han bara återkommer och tar emot densamma. Sonen tvivlar länge och blir därför borta i sin fattigdom; men omsider börjar han tro sin faders ord och skyndar nu hem för att ta emot sin egendom; nu är han genast rik och lycklig.

Sedan säger han: "Jag var länge i nöd; därtill var min otro skulden, då jag trodde min faders ord, blev jag rik och lycklig, bara min tro gjorde mej rik." Om då någon hör endast sådana ord och inte vet eller betänker innehållet av faderns löfte, kunde han förstå orden så, att denne man blivit belönad för sitt sonliga förtroende till faderns ord. Då skulle den, som kände förhållandet, säga: nej, ge akt på innehållet av det löfte han hade trott; det var detta som gjorde honom rik. Löftet handlade om en stor egendom, i denna består själva rikedomen; hans tro gjorde endast, att han kom i åtnjutande av det.

På detta sätt ska vi förstå orden: "Abraham trodde Gud, och det vart honom räknat till rättfärdighet." Att tron gjorde honom rättfärdig, berodde av det med tron omfattade löftets innehåll. Detta var Kristus. Om vi inte på detta sätt förstår orden, måste vi alldeles kasta bort hela Skriftens stora huvudlära — kasta bort, gäcka och förakta allt, vad Gud ifrån världens begynnelse förkunnat oss om en Frälsare och en försoning i hans blod; allt vad Gud genom änglar och profeter förkunnat, samt genom den levitiska offertjänsten och alla dess blodiga offer förebildat — kort sagt, hela Skriftens egentliga innehåll, läran om Kristus, Kristi lydnad, Kristi lidande, död och uppståndelse. Allt detta vore till intet, om Gud kunde rättfärdiggöra oss bara för den dygden att vi tror honom vara sannfärdig.

Och att aposteln här inte ytterligare förklarade sej (såsom han gör i följande kapitel), ska förvisso inte inför Gud ursäkta någon, som här ville ta anledning till en ny, mot hela Skriftens huvudlära stridande, tanke. — Det är också något, som genom hela Skriften uppenbarar Guds majestätiska storhet, att han inte alltid upprepar vad han sagt, utan fordrar att vi minns hans givna förklaringar och förstår honom.

Det ordet Gud för mej

och Abraham har skrivit,
att Herren Jesus sej
åt mej och honom givit.
Och så har varje själ
som här på Jesus tror
sitt barnaskap så väl
som en i himlens kor.

Ty Abraham där är

i tron på Jesu pina.
Han sitter inte där
så hög för dygder sina.
Nej, han som jag är stor
i Lammets död och blod.
Den det av hjärtat tror
får glatt och muntert mod.

"För att ni ska vara nära en annan, nämligen nära Honom, som är uppstånden ifrån de döda, för att vi ska bära frukt åt Gud." (Rom. 7:4)

När den troende själen är död ifrån lagen, som var hennes första man, och delaktig i Kristi död, är hon också med detsamma i en äkta förening med honom och delaktig i hans uppståndelse. Kristus är nu hennes lagliga äkta man, enligt apostelns liknelse från det äktenskapliga förhållandet, så att det nu inte är fel att hon anser sej fri från den förra mannens, eller lagens, förbund och villkor; ty detta förbund är upplöst genom döden.

De trognas hjärtan genomskjuts ofta med dessa tankar: Är det rätt, är det säkert, att jag skall vara fri från lagens villkor och domar? Kan jag leva och dö på det?

Här i vår text säger aposteln, att vi får vara alldeles trygga, såsom kvinnan är alldeles fri att ta en annan man, sedan den förra är död. Ty så är också vi genom död lagligen befriade från det förra förbundet med alla dess villkor och domar. Från Adams förbund eller lagförbundet är de troende överflyttade i Kristi förbund eller nådförbundet. Kristus är församlingens huvud och äkta man; och under denna bild, nämligen av "bruden" och "brudgummen", "mannen och hustrun", är hans förhållande till de trogna ofta framställt i Skriften.

Såsom Adam skulle ha en kvinna, tagen av hans sidorev, så skulle också Kristus ha en brud, tillkommen genom "hans kropp". Inte bara i Salomos höga sång och i den fyratiofemte psalmens "brudvisa", utan också i nya testamentet talas ofta om denne "brudgum", varvid församlingen framställs såsom "bruden" och "Lammets hustru". Då aposteln i Ef. 5 talat om mannen och hustrun, säger han slutligen: "Denna hemlighet är stor; men jag talar om Kristus och församlingen."

Men vi ska åter märka, att även om de trogna i kraft av sin äkta förening med Kristus icke mer är under lagen i avseende på dess livsvillkor, är de dock, såsom aposteln säger, "inte utan Guds lag, de är i Kristi lag". I kärleken lyckliga och villiga tar de nu lagen såsom av hans hand, har sin "lust i Guds bud" och säger av hjärtat: "Hans bud är inte svåra", när den tyngsta bördan är borttagen, syndens och förbannelsens börda.

När Luther förstod skillnaden emellan lagen såsom ett förbund och lagen såsom blott ett rättesnöre för livet, skänkte det hans sinne en sådan lättnad och fröjd, att han tyckte sej gå på en av paradisets gator. Tänk, när jag vet, att för alla de synder, fel och brister, som ännu vidlåder mej, jag dock har en evig nåd och frihet från lagens domar, huru kära är inte då hans bud!

"För att vi ska bära frukt åt Gud". Här påstöter vi åter det svåra kätteriet, såsom förnuftet menar, varom Luther säger över Gal. 2:19, att om förnuftet finge döma, har ingen värre kättare gått på jorden än den helige Paulus, som lär att vi måste vara dödade från lagen för att kunna bära frukt åt Gud. Hela världen menar tvärtom, att man måste vara väl bunden av lagen för att bära frukt åt Gud, göra rätt goda gärningar; att friheten från lagen är all helighets tillintetgörelse. Men här ser vi nu att aposteln Paulus lär alldeles tvärtom; han säger, att först då, när vi är dödade ifrån lagen, kan vi bära frukt åt Gud.

Detta är nu en övermåttan viktig läropunkt, som alla kristna, särskilt unga och oerfarna, väl bör ge akt på, nämligen att hur orimligt det än syns för förnuftet, är det ändå alldeles nödvändigt för en sann helgelse att vara dödad från lagen, vara frigjord i samvetet från dess domar och regering och leva i den fria nåden. Detta grundar sej på att allt det goda vi gör, medan ännu lagen regerar i samvetet, det gör vi inte åt Gud, utan åt oss själva; det är endast egennyttans gärningar, för att undfly det onda och vinna lön, och sådant kan ju aldrig vara sann fromhet eller behaga Gud; likasom den hustrus tjänster inte skulle behaga mannen, vilka vore uttvingade av henne genom någon tillkallad laglig myndighet, då mannen ju allraförst vill ha kärlek.

Allt vad vi gör medan vi ännu inte blivit befriade från lagen och i en salig tro förenade med Kristus, hur gott och fromt det än kan synas, är således idel "döda gärningar", frambragta av självkärlek, självsmicker, självrättfärdighet, högmod och andra köttsliga bevekelser. Och sådana bevekelser gör de eljest förträffligaste gärningar till en styggelse för Gud, som ser till hjärtat och allraförst vill ha dess kärlek och fria lust. Men vi kan omöjligt se med kärlek och lust på lagen så länge han hotar och fördömer oss.

Däremot då vi är fria ifrån lagens domar, benådade och saliga i tron, då blir Gud och hans lag ljuvliga för oss, då gör vi Guds vilja av hjärtats lust och kärlek. Detta heter att bära frukt åt Gud. Detta är då förvisso både salighetens och helgelsens enda, sanna väg.

Du morgonstjärna, mild och ren,

Guds nåds och sannings klara sken
som glans åt jorden givit.
Du Davids Son av Jakobs hus,
mitt hjärtas fröjd, mitt ögas ljus,
min kärlek har du blivit.
Ärlig,
härlig
och begärlig,
oumbärlig,
utan like,
ge mej glädjen i ditt rike!

Nu i mitt hjärta lys och skin,

du klara jaspis och rubin,
med all din kärlek blida.
Ja, låt mej känna att jag är
en lem i din församling kär,
en vingren i din sida.
Saften,
kraften
jag mej önskar,
blad som grönskar,
frukt att bära.
Jag vill evigt bli dej nära.

lördag 9 februari 2019

"Så är ni, mina bröder, dödade från lagen genom Kristi kropp." (Rom. 7:4)

Det är nödvändigt att (i frågan om vår frihet ifrån lagen) väl besinna den omständigheten, att denna frihet endast uppkommer därigenom, att vi dör eller dödas.

Först är det för allas vårt otrosmörker en svår orimlighet, ett tomt ord och bedrägeri, att vi ska vara alldeles fria från lagens villkor och domar. O nej, heter det alltid i hjärtat — "fri från lagen", det kan jag inte vara; jag känner ju alltid dess kraft  och domar; vore jag fri ifrån lagen, vore jag ju alldeles salig. Nej, det är för mycket. Så talar vårt otrogna hjärta.

Då kommer aposteln och säger: Kära bröder, just så fria ifrån lagens domar och villkor är ni, då ni är döda ifrån honom och förenade med den Uppståndne, så fria, som de redan saliga i himmelen, så fria, som hade aldrig någon lag varit oss given på jorden, varken ett eller tio bud. Ty denna frihet har uppkommit därigenom, att ni har dött ifrån lagen och åter uppstått i ett nytt förhållande, såsom i en ny värld.

Å andra sidan finns det lättsinniga människor, som alltför lätt och hastigt tillägnar sej tröstefulla ting, utan att i sanning äga dem. Dessa kan i ett köttsligt sinne falla till och säga: "Hör, vi är fria från lagen; vad behöver vi bry oss om lagen? Inför den kan ju ingen bestå."

Då kommer åter aposteln och säger: Nej, vänta! det är inte min mening, att alla människor är fria från lagen; det kommer an på, om du blivit dödad ifrån densamma. Du får inte avlösa dej själv. Inte är varje kvinna fri från mannens lag; det beror på ett dödsfall, om hon ska bli fri. Vet ni inte, kära bröder, hur det är med lagen?  "Vet ni inte, att lagen regerar över människan, så länge hon lever? Så är en gift kvinna genom lagen bunden vid sin man så länge han lever. Men när mannen är död, är hon fri från den lag som band henne vid mannen. Därför kallas hon äktenskapsbryterska, om hon ger sej åt en annan man så länge hennes man lever. Men om mannen dör, är hon fri från lagen och är inte någon äktenskapsbryterska om hon blir en annan mans hustru." (Rom. 7)

Den första och egentliga lärdom som ges oss här är, vad vi redan anmärkt, att det endast är genom en viss död vi kommer till friheten ifrån lagen. Vi lär oss här, hur alldeles falskt och otillbörligt det är att inbilla sej äga nåd genom Kristus, då man inte blivit "dödad från lagen", utan ännu alltid har sitt egentliga hopp på densamma, att dess efterlevnad skall hjälpa till rättfärdighet och salighet. Att då vissa stunder tänka på nåd, såsom en fyllnad där vår egen rättfärdighet brister, det anser många vara att tro på Kristus, och dock är det inget annat än ett andligt äktenskapsbrott. Så länge mannen lever är  hustrun bunden vid mannen, så att hon rättvist blir kallad brottslig om hon förenar sej med en annan man. Att på nämnda sätt blanda samman två motstridiga tröstegrunder i hjärtat, både den att bli rättfärdig genom lagen, och den att ha nåd genom Kristus, det är en andlig lösaktighet, ett andligt äktenskapsbrytande, det är att svika sin förbindelse till lagen, som man är skyldig att fullkomligt uppfylla, om man vill bli rättfärdig genom den.

Nåd och frihet från lagens domar tillhör ett helt annat folk, nämligen dem som är dödade från lagen och söker all sin rättfärdighet blott i den Uppståndne. Hela världen är i det mörkret, att den inte vet, att här är två vitt åtskilda andliga riken, med sina olika lagar och rätter — två förbund, de två testamentena, två skilda vägar till rättfärdighet och salighet, lagens och nådens, gärningarnas och trons (se Rom. 4: 4,5). Och i Gal. 3: 10 talar aposteln så starkt emot deras inbillning om någon nåd, vilka är av gärningarnas väg, att han säger: "Alla de som umgås med lagens gärningar, de är under förbannelsen; ty det är skrivet: Förbannad vare var och en, som inte förblir vid allt det, som är skrivet i lagboken, så att han gör det;" det vill säga: man måste på denna väg fullgöra allt, eller också vara förbannad. Så olycklig är då den villfarelsen att hoppas nåd, då man ännu lever under lagen. Detta är betecknat med den dom, som drabbar en hustru, om hon beblandar sej med en annan man, medan hennes man lever.

Det andra vi bör lära här är hur fullkomligt fri från lagens domar den människa är, som blivit dödad ifrån lagen och förenad med  Kristus. Hon är så fri, säger här aposteln, som den kvinna är fri från mannen, vilken sett sin man dö och begravas. Äktenskapsbandet är upplöst och alldeles tillintetgjort genom mannens död, så att kvinnan kan nu fritt och utan synd taga en annan man. Så litet den döde och begravne mannen har någon rätt eller makt över henne, så litet kan lagens villkor och domar angå den kristen, som lever i trons förening med Kristus; lagen kan varken rättfärdiggöra eller fördöma en sådan.

Hos honom, vår Jesus, vi vill då förbli

och blott av hans kors oss berömma.
Den skuldtyngda själ som hans nåd har gjort fri,
den kan inte lagen fördöma.
Med honom vårt liv fått en annan gestalt -
vi själva är intet, men han är vårt allt.
Pris vare dej, Jesus, vår konung!

fredag 8 februari 2019

"Då ni av oss anammade det predikade ordet om Gud, anammade ni det inte såsom människors ord, utan som det sannerligen är, som Guds ord." (1 Tess. 2:13)

Herren förbarme sej över våra fallna hjärtans mörker och öppne våra sinnen!

Även de som aldrig tvivlar på att ordet är Guds ord, kan ändå inte hålla det för Guds ord, kan inte i levande tro besinna att det verkligen är den store Gudens ord.

O, vilket buller och rumor det skulle göra i världen om man började hålla Guds ord för vad det är — Guds ord — den store, allsmäktige Skaparens ord och domar.

O, vilken förskräckelse, vilket löpande och ropande, vilket forskande och frågande efter vägen till frälsning, om man började hålla Guds ord för vad det är — Guds ord.

Vilken fröjd och trosvisshet, vilket jublande och lovsjungande, vilken frid och starkhet i Herren, om alla väckta och troende själar kunde riktigt hålla Guds ord för vad det är — Guds ord.

Vilken vaksamhet och gudsfruktan, vilken bön och rädsla för varje avvikelse, om vi kunde riktigt hålla Guds ord för vad det är — Guds ord.

Eller du som menar att du redan håller det för Guds ord, hur är det möjligt att du ändå kan vara så oviss i de frågor om vilka Gud själv talar? Hur är det möjligt att du förmår äta, dricka eller sova, medan du ännu inte gjort förlikning med Gud och fått försäkran om dina synders förlåtelse, försäkran att du kan varje stund dö saligt, om du verkligen håller för Guds ord vad som står skrivet i den heliga boken om salighetens enda väg, om den yttersta domen, om himmelen och helvetet?

Eller du som går arbetande och betungad under träldomens ok, men hör Guds vittnesbörd om sin Son och tror att det är Guds ord, att Han har utgivit sin enfödde Son till vår försoning — och hör Guds Son så nådefullt bjuda: "Kom till mej alla ni som arbetar och är betungade", hur är det möjligt att du ännu kan kvarbliva i samma sjuka, trälaktiga sinne, om du verkligt håller allt detta för Guds ord?

Att de flesta människor inte håller Guds ord heligt och sant såsom Guds ord, det märker man väl först av att det inte griper, rör och intar deras hjärtan; för det andra av att de inte umgås med det under en så djup vördnad, som skulle bli följden om deras hjärtan verkligen trodde och kände att det är Gud, Gud himmelens och jordens Herre, som talar till dem däri.

När blott en jordisk konung eller furste talar till oss, isynnerhet om vi står i beroende av honom och hans ord, med vilken spänd uppmärksamhet och vördnad hör vi inte på, så att inte ett av hans ord må undfalla oss! Om nu hans ord därjämte innehåller en fruktansvärd dom, t. ex. själva dödsdomen över oss, vilken förskräckelse och ångest griper inte då vårt hjärta! Och varför det? Förvisso därför att det var själva konungens avgörande och sista ord. Men om hans ord innehöll några nådefulla tillsägelser till oss eller rentav en livsbenådning, en frisägelse från döden, då vi förut varit dömda till den, vilken outsäglig glädje och tacksamhet genomströmmar inte då vårt hjärta!

Och varför det? Allraförst därför att det var själva konungen som talade, jag måste ju lita på detta; och för det andra innehöll ju hans ord den högsta nåd och gåva för mej. Ja, när en konung talar med oss, om han än inte tillsäger oss någon synnerligt stor nåd, inte heller någon bekymrande dom, plägar vi likväl så vörda och gömma hans ord att vi behåller dem i livligt minne kanske i hela vår levnad, bara därför att det var en stor furstes eller konungs ord.

Se nu här vad det skulle medföra om vi hölle Guds ord, för vad det är — Guds ord. Vad är väl en  jordisk konung jämförd med själva Herren och skaparen, alla konungars konung! Kan nu en jordisk konungs ord uppfylla oss med så mycken fruktan eller glädje, allt efter som hans tillsägelse är, hur mycket mer skulle inte den allsmäktige Gudens ord gripa våra hjärtan, uppfylla dem med fruktan eller glädje, om vi rätt hölle hans ord för vad det är!

Och kan vi så älska, vörda och gömma en konungs ord, även om dess innehåll var ganska obetydligt; hur mycket mer skulle vi inte älska, vörda och gömma Guds ord i våra hjärtan, om vi verkligen hölle det för Guds ord! Då vi däremot med tanklöshet och sömnaktighet kan umgås med ordet, och för det andra varken förskräcks eller hugsvalas av dess innehåll, utan går vår väg fram med all vår säkerhet och otro, då måste felet säkert vara att vi inte håller Guds ord för vad det är, den store Gudens ord.

Ja detta ovissa och tvivlande väsende, detta vacklande och svävande mellan tro och otro, mellan fruktan och hopp, eller detta kalla och ljumma och vårdslösa leverne, är inte allt detta ett bevis på att du inte håller Guds ord för vad det är — Guds ord?

Måtte alla kristna väl ge akt på denna punkt! Ty har är grunden till all andlig slapphet och halvhet i tron, i kärleken och i levernet, att vi inte håller Guds ord heligt, inte tror eller besinnar att det är Guds ord.

Dagar komma, dagar flykta,
håll dig vid Guds ord och säg:
det är mina fötters lykta
och ett ljus på all min väg.
Hav din lust i detta ord,
som av ålder på vår jord
mänskors tröst och frid beredde
och till himmelen dem ledde.

torsdag 7 februari 2019

"Tag, ät; detta är min lekamen, som bryts för er. Gör detta till min åminnelse." (1 Kor. 11:23-24)

Ett av de mäktigaste hinder vid åtnjutandet av Herrens nattvard, vilket plågar och betvingar många trogna hjärtan och alldeles berövar dem den tröst, hugsvalelse och fröjd, som nattvarden skulle medföra, är det, att man anser den för ett slags högtidlig offerfest, i vilken vi ska ge Gud något gott, ska framträda till altaret med några honom behagliga offer av vår fromhet, ånger, tro, bön, bättringsuppsåt o. s. v., och inte besinnar att nattvarden är ett nådemedel, vari Herren tvärtom vill ge oss, sina arma, fattiga, nedslagna barn, den tröst, styrka och vederkvickelse vi behöver

Observera: nattvarden är, liksom Guds ord, ett nådemedel. Liksom man inte kommer till ordet för att åt Gud ge eller visa fram något gott, utan endast för att få något gott av det, få någon kraft och hjälp för sin klena tro, sin bristfälliga ånger och bön m. m., så bör man också komma till Herrens heliga nattvard såsom till ett nådemedel, vari man endast söker hjälp för allt det som fattas.

Du gruvar dej för att gå till Herrens bord, eftersom du vet med dej, att du i ditt vardagsliv är så bristfull, du är inte såsom en rätt kristen skulle vara, det är antingen i din tro eller i ditt leverne något sjukligt, det är något visst betänkligt fel i din kristendom, och därför kan du inte med förtröstan gå fram till Herrens bord. Vad är detta annat än att alldeles glömma bort vad som var nattvardens hela ändamål och syfte, nämligen just att vara ett botemedel mot alla dessa sjukligheter och fel i vår tro och vårt leverne? Vore det redan allt väl med din kristendom, din tro och ditt leverne, då behövde du inte komma till detta nådemedel. Liksom också Kristus med hela sin förtjänst inte var kommen för rättfärdiga, utan för syndare, såsom han också säger: De friska behöver inte läkare, utan de sjuka.

Tänk nu: om en kroppsligt sjuk skulle på en uppmaning att söka läkaren svara: "Det vågar jag inte, ty jag är så illa sjuk; mitt blod är så förskämt, mitt utslag så svårt, att jag inte i ett så dåligt skick kan söka läkare, jag borde ju först vara något bättre." Skulle man inte förundra sej över den dårskapen och svara: "Är det inte just för sjukdom man bör söka läkare?" —

Alldeles på samma sätt är det, när man för andlig brist och sjuklighet fruktar att gå till Herrens heliga nattvard. Den är oss just given till hjälp och botemedel i allehanda brister och krankheter.

Låt oss aldrig förgäta den hulde Frälsarens stora kärlek, då han instiftade detta nådemedel! Vad sa han själv om sitt blod, då han framräckte den välsignade kalken? Av allt det mångfaldiga stora, som kunnat sägas om detta blod, nämner han endast detta: Det blir utgjutet till syndernas förlåtelse.

Där ser vi vad han ville! Det var till tröst mot synden, mot denna för hans barn mest tryckande nöd, synden, som han instiftade nådebordet. Till syndernas förlåtelse! Det är synden, det är medvetandet av synder och otroheter emot min Gud, som berövar mej den tröst och frimodighet jag skulle ha inför honom; det är till ett botemedel mot denna nöd och jämmer, Herren inrättade denna saliga åminnelsefest av sin försoningsdöd. Han har planterat nattvardsborden såsom vilohyddor vid vår väg, för att, när vi bliva trötta av vandringen, matta och hungriga till själen, bedrövade och sårade genom våra felsteg, vårt stapplande och fallande, vi där ska gå in där och vederkvicka oss med livets bröd, med åminnelsen av honom och åtnjutandet av den lekamen och det blod, som var utgivna till våra synders förlåtelse, och därigenom på nytt försäkras, att han inte är vred på oss.

Av detta kommer, att det är i synnerhet när vi är i någon särskild svaghet, i ett andligt obestånd, som det är rätta tiden att skynda till Herrens nådebord, likasom man också för samma brister skyndar till ordet.

Av detta kommer att gamla lärare, som insett detta, talar på ett sådant sätt om vad som gör en värdig nattvardsgäst, att man kan undra om de varit vid sund besinning. Luther säger: "Du bör ofta gå till detta bord, men isynnerhet då, när du är väl skickad därtill, det är, när du är besvärad med många och svåra synder." Doktor Svedberg säger till svar på frågan, när man bör gå till Herrens nattvard: "När träldomssinnet börjar ta barnaförtröstans plats i ditt hjärta."

Dessa har förstått, att nattvarden är ett nådemedel.

Så vet jag inget annat råd
än be om nåd, som idel nåd,
för mej, den störste syndare,
till syndernas förlåtelse.

Lys upp mitt mörka själahus 
med nådens ord, ditt rika ljus, 
som sagt och evigt säga skall 
hur du har botat Adams fall. 

Förändra allt, som inom mej 
med viljan din ej passar sej. 
En salig del och styrka giv 
i din försonings död och liv. 

Som du är gjord av Gud till min, 
så gör mej evigt ock till din! 
Du vare all min sol och dag, 
din helga vilja mitt behag. 

Välan, så träder jag nu fram 
till hela världens påskalamm, 
som blev för mej och världen död 
men nu är livets brunn och bröd.

Jag tager, äter, dricker dej 
och du förenar dej med mej. 
Min Skapare, min Frälserman, 
ej större nåd mej hända kan. 

O vilken höjd av nåd för mej! 
Min tankekraft förlorar sej. 
Du, Gud och människa, skall ha 
ett evigt tack. Halleluja!

onsdag 6 februari 2019

"Så ska ni äta det: ni ska vara omgjordade kring era länder och ha skor på era fötter och stavar i era händer, och ni ska äta det, såsom de som hastar till vägs; ty det är Herrens passah." (2 Mos. 12:11)

Den andliga betydelsen av denna föreskrift vid påskalammets ätande i gamla testamentets tid är, att var och en, som kommer till Kristus och anammar honom, genast ska bryta upp ifrån sitt förra träldomsliv under synden, världen och fåfängan, genast ta avsked från det gamla väsendet och beträda en helt ny väg samt sedan aldrig se tillbaka, utan ila såsom en jagad flykting så fort och så långt som möjligt ifrån syndens och djävulens tjänst — och aldrig mer fästa sej vid det jordiska, aldrig söka bereda sej ett paradis här nere, utan alltid vara på resande fot, såsom den som söker ett fädernesland.

Aposteln säger: "Om ni nu är uppståndna med Kristus, så sök det som är därovan, där Kristus sitter på Guds högra hand. Far efter det som är därovan, inte efter det som är på jorden; ty ni är döda, och ert liv är fördolt med Kristus i Gud." Detta är en kristens rätta liv: vara död från det förra väsendet och uppstånden med Kristus till ett nytt liv och ha sin skatt och sitt fädernesland där Han är, i himmelen — kort sagt, att alltid vandra i Abrahams tros fotspår, om vilken det heter: "Genom tron var han en främling i det land som var honom lovat, liksom i ett främmande land, bodde i tabernakel med Isak och Jakob; ty han väntade efter en stad som hade grund, vars byggmästare och skapare Gud är. De har sett det fjärran efter och trott därpå och låtit sej nöja, bekännande sej vara gäster och främmande på jorden som sökte ett bättre fädernesland, d. ä. det himmelska."

Sådant ska hela vårt liv vara. Vi ska äta Lammet i resdräkt, vara främlingar och pilgrimer, som beständigt ilar till våra fäders land. Och en rätt pilgrim får inte, när han ser något lysande vid vägen, en guldgruva eller en skön egendom, där sätta sej ner och bygga och bo, utan måste rastlöst fortsätta sin vandring, till dess han uppnått det heliga landet och Guds stad. Han får i härberget endast ta nattrum och en nödig vederkvickelse, men inte stanna kvar. Sådant måste en kristens hela liv vara. Betänk och glöm aldrig, att Lammet ska ätas i resdräkt!

Men inte nog med det. Likasom Israels barn, samma natt som de ätit påskalammet, brådstörtande ilade ut från träldomslandet, men inom få dagar hade den gamle förtryckarens härar på hälarna, så att de inte annat såg, än att de åter skulle för samma egyptier förgås; så ska också den själ, som har den stora nåden att hava blivit utvald av världen till en Jesu efterföljare, aldrig förgäta, att han genast från den stunden ska bli eftersatt och jagad av alla de gamla fienderna. Glöm aldrig, att du går genom ett fientligt land och bär dina kostliga pärlor i lerkärl, omgiven av tusenden, som lurar på att beröva dej dina smycken: här den gamle själafienden, som har svurit oss döden och tänker utföra det med makt, med list, eller med oändlig ihärdighet; där världen, som än med hot, än med tjusande inbjudningar söker bringa dej tillbaka till sina vägar; och först och sist ditt eget falska hjärta, köttet, som alltid strider emot Anden och aldrig frågar efter Guds rike.

Skulle du i en sådan ställning ge dej till ro och sova? Här är då nödvändigt att alltid vara i full rustning, omgjordad om länderna med sanningens bälte, försedd med stav i handen och skor på fötterna, såsom de som hastar till vägs. Det är en oändlig benägenhet i människohjärtat att vilja ha någonting jordiskt till sin glädje och trevnad; även de trognas hjärtan, som sökt sin glädje i Gud, vill oupphörligt igen slingra av på något annat. Detta är just det farliga.

O, då en kristen börjar mycket nitälska och ivra för sitt jordiska, sin handel, sitt jordagods, sin avelsgård, då är det förvisso fara värt, att han så intas därav, att han förhindras från den stora nattvarden. Och dock är dessa lekamliga ting i sej själva helt oskyldiga; men hjärtat! hur går det med ditt hjärta? Endast därpå beror det. Var uppriktig! Var är ditt hjärta? — där är din skatt — och därav talar munnen. Din själabrudgums nitälskan om ditt hjärta tillåter inte, att du öppnar det för  någon annan än för honom. Du ska ha din lust i Herren.

O, det är bittert för naturen att aldrig få tänka på någon jordisk fröjd och sällhet, utan alltid dödas, ta avsked, ila bort! Men vad gäller! Sådan är vägen. Och för anden är det ljuvt.

Därför, låt aldrig narra dej att försöka här på jorden få något paradis! Du ska beständigt vara i resdräkt, om du ska tillhöra den korsfästes folk och gå med honom till det himmelska fäderneslandet.

Resemåltid i hast jag äter,
som ett ilbud, som ett ilbud stannar ej.
Jag står omgjordad kring mina länder,
har vandringsstaven i mina händer;
resemåltid i hast jag äter,
som ett ilbud, som ett ilbud stannar ej.

"Israel, som for efter rättfärdighetens lag, kom inte till rättfärdighetens lag. Varför? Därför att de inte sökte det av tron, utan såsom av lagens gärningar; ty de stötte sej på förtörnelsestenen." (Rom. 9:31-32)

Se nu här, vad utkorelsen gör! Gud har utvalt trons väg, inte gärningarnas; Gud har utvalt "löftets son", inte "tjänstekvinnans".

När då någon söker att med gärningar, fromhet och Guds tjänande vinna hans nåd, blir det honom alltför svårt, ja, alldeles omöjligt; Gud har utvalt trons barn. Det hjälper inte att strida mot Guds utkorelse. Ty då går det så, att den, som "farit efter rättfärdigheten, kommer inte till rättfärdigheten"; och den som inte farit efter densamma, han erhåller den, när han anammar den "av tron".

Den äldre sonen, som "alltid tjänat fadern och aldrig gått av hans bud", får inte ett kid; och den, som förslösat sitt arv med skökor får den gödda kalven, när han en gång i sin blygsel återvänder och anammar nåd som nåd. De främsta blir de yttersta, och de yttersta de främsta.

Visst kan en så underlig regering uppröra himmel och jord! Inte kan man undra på, att de som "dragit dagens tunga och hetta", de som på det strängaste späkt sin lekamen och försakat världens lustar, mödat och plågat sej med Guds bud och goda gärningar och till slut ska se publikaner och skökor,  som levat vilt och fritt i synden, "gå in i himmelriket förr än de", gå in i evangelii och trons frihet och frid och fröjd och redan berömma sej av en fullkomlig rättfärdighet och vittnesbörd om barnaskapet — den yppersta klädnaden och ringen — då däremot de själva, så allvarliga och uttröttade med idelig tjänst som de är, ännu saknar denna rättfärdighet och detta vittnesbörd - inte kan man undra på, att sådana upprörs till bitterhet och knorrande mot en så underlig regering.

Men vad hjälper! Det var så beslutat i Guds råd, förrän världens grund var lagd. Det är inte gott att strida med denne Herren, som "bär himmelen och jorden med tre fingers mått!" Han är oss alltför stor och mäktig och har nycklarna till helvetet och döden, "den som upplåter, och ingen människa igenlåter; den där igenlåter, och ingen människa upplåter". Han förbarmar sej över vem han vill. Det står inte till någon mans vilja eller lopp, utan till Guds barmhärtighet, vem som ska bli salig. Han väljer ut vem han vill; och nu har han behagat välja ut dem som tror i ende Sonens namn, och inte dem som själva vill förvärva himmelen.

Detta är Guds eviga utkorelse. Han har utvalt oss i Kristus, bara i Kristus, förrän världens grund var lagd. Den som inte ger akt på utkorelsen, utan arbetar och spjärnar och stöter huvudet mot bergväggen där ingen dörr är kommer aldrig igenom, utan måste till slut, då han som allvarligast farit efter rättfärdigheten, ta emot det avvisande svaret: Ta det som tillhör dej, det du själv förtjänat, och gå!

Hur hårt det än lyder, säger dock Skriften så: "Driv ut tjänstekvinnan med hennes son; ty tjänstekvinnans son ska inte bli arvinge med den frias son. Alla de, som umgås med lagens gärningar, är under förbannelsen."

Sedan Gud utvalt oss i Kristus och givit sin Son i marter och död till att försona våra synder och återskaffa oss saligheten, så gäller för Honom ingenting i himmelen eller på jorden, utom hans ende Sons blod och lydnad; så brinner hans nitälskan för Sonens ära såsom en stor eld, vilken uppfyller hela världen, av vilken allt förtärs som reser sej däremot, om det också vore den allrastörsta helighet. Kom aldrig inför Gud, om du inte kommer i hans älsklige Sons klädnad; ty eljest blir han dej en förtärande eld. Kom aldrig för Gud i ditt eget namn! Försök aldrig att vinna hans nåd annat än i honom, som är kärkommen!

Du är tilläventyrs allvarlig i din gudaktighet, du ber flitigt och brinnande, du ångrar bittert dina synder, du vakar och strider emot dem, du gör många goda gärningar — allt detta är gott och vackert; men, gör och var allt detta goda ännu mer, och du blir ändå fördömd — det hjälper inte, så länge detta allt inte blivit dej såsom "träck", och Kristus, Kristus allena blivit all din rättfärdighet och tröst. Sådant gör utkorelsen!

Nu sedan Lammet för oss blivit slaktat
aktar vår Gud dess rättfärdighet blott.
Ve den som denna i otro föraktat
och i sin egen rättfärdighet gått!
Konungen sist ibland gästerna träder,
mönstrar sitt folk och utkastar sin man,
mannen som ej befanns ha bröllopskläder
ut i det yttersta mörkret försvann.

måndag 4 februari 2019

"Vi vet att vi är förda ifrån döden till livet, ty vi älskar bröderna." (1 Joh. 3:14)

Om du därför vet med dej, att din omvändelse till Herren och din tro på nåden i Kristus haft den frukten med sej, att du fått en ny innerlig kärlek till Guds barn — inte bara till en viss kristen som gjort dej något gott eller förstår att uppskatta dej, eller har någon naturlig älskvärdhet som intar dej, utan över huvud till alla dem som du ser älska eller söka Jesus, så att dessa nu utgör din nya släkt, dina syskon — vet, att blott detta förhållande bevisar mycket mer än de herrligaste gärningar, att en ny födelse av Guds Ande försejgått i din själ. Du kan måhända annars inte tycka att du ska kunna vara ett Guds barn, eftersom hela din kristendom syns dej alltför bristfull; men alla dessa brister och detta ditt tycke betyder inget emot Guds ord om detta tecken.

Däremot, om ditt tillstånd är sådant, att du väl blivit väckt ur din gamla syndasömn och du har omvänt dej från dina villostigar till gudaktighetens väg, till Guds ord, till bön och bättring, men du har den egenskapen, att du inte vill ha något att göra med andra sökande själar, utan du trivs bäst ensam, såsom du säger, "med Gud och ordet", så tycks visst detta vara något vackert och andligt, men det har bara ett emot sej, nämligen att det alldeles strider emot huvudtecknet på den rätta Guds nåd, och din bättring är säkerligen falsk och självgjord.

Vore din bättring ett sant Andens verk, då hade den också detta tecken, kärleken till bröderna, då skulle du vara så nedslagen över dej själv, att du i allmänhet ansåge andra sökande själar för bättre än du. Och om Guds Lamms blod blivit din enda tröst och berömmelse, om du varit i den "trånga porten", där både din synd och din rättfärdighet blivit tillintetgjorda genom Guds Sons blod, och ditt hjärta blivit rätt saliggjort genom den överflödade nåden — kort sagt: om du levde i den bättring, där du själv avtoge och Kristus tillväxte, då skulle du i denna stora och för alla gemensamma gåva få sammansmälta med alla medarvingarna, så att du sannerligen med dem bleve "ett hjärta och en själ", såsom de första kristna var.

Men vidare: om du än har några vissa bröder, som du tycker om, därför att de är ense med dej i någon viss angelägen fråga, men det är inte födelsen av Gud, det är inte den stora nåden i Kristus, som förenar er, utan någon annan överensstämmelse, då är detta inte den rätta, utmärkande kärleken. Ty Johannes säger uttryckligt: Den som älskar Honom som födde, han älskar också den som är född av Honom, varmed han låter förstå att den rätta kärleken till bröderna har sin blick därpå att de är födda av Gud, och älskar dem just därför; såsom han också genast tillägger: Därav vet vi att vi älskar Guds barn, när vi älskar Gud och håller hans bud, d. ä. när vi älskar dem för den käre och gemensamme Faderns skull. Den som inte ger akt på denna omständighet, lär förvisso vilja bedra sej — och ska även bli bedragen.

Så herrligt däremot, då du vet med dej att det är just för nådens verk i deras hjärtan som du älskar bröderna, ja, då av din arma, eländiga bättring likväl den frukten följt, liksom av sej självt, att  alla trogna blivit din nya släkt, dina älskade bröder, som tycks dej så älskvärda, att du ofta tycker att endast du är ovärdig deras kärlek! O, ett saligt tillstånd! Visst kan du ha någon viss broder, som du mest älskar, såsom också Jesus företrädesvis älskade Johannes; men det är ändå hos alla som söker och älska Frälsaren något, som gör dem så dyrbara för dej att de alla är dina bröder och att deras väl eller ve är ditt eget. Med den "allmänneliga kärleken" kan du önska, om det vore möjligt, att hjälpa alla människor till det högsta goda du känner; men med den "broderliga kärleken" är du på ett särskilt sätt förenad med dem som står i förening med Frälsaren. Se en sådan kärlek bevisar något — bevisar, att hur illa det eljest må se ut med din kristendom, Kristus dock är ditt liv, och att under alla dina brister Kristi Ande dock bor i ditt hjärta.

Men fastän kärleken är född av Anden i våra hjärtan och växer ur vår förening med Frälsaren, behöver den dock, såsom alla Andens frukter, väl vårdas. Därav alla Skriftens förmaningar till kärlek. Och såsom denna kärlek är en så utmärkande frukt av livet i Kristus, så är den också alltid beroende av detta liv. Så länge jag lever i frisk övning av bättring och tro, älskar jag bröderna. Men då ett jordiskt sinne börjar ta överhand hos en kristen, så att han inte lever i daglig övning av syndens kännedom och nådens omfattande, börjar han också med detsamma att bli kall för bröderna och mer se deras fel än den nåd, som bor i dem.

Hade jag allt, men kärleken inte
kvar i mitt hjärta, vad vore jag då?
Skal utan kärna,
irrande stjärna,
måste till sist ut i mörkret bortgå.

Rena mitt hjärta, helga mitt sinne,
slut mej, o Herre, i kärlekens famn.
Kärleksfull gör mej,
led mej och för mej,
så att i allt jag må ära ditt namn.

söndag 3 februari 2019

C O Rosenius´ 203-årsdag: "Du släpper genom ditt förbunds blod dina fångar ut ur kulan, där inget vatten är." (Sak. 9:11)

Det är sant, det är gruvligt med våra synder, vårt hjärtas lättsinnighet och ogudaktighet. Men, du betungade själ, allting skulle botas, om du bara lärde känna Kristus — du skulle mitt i din största uselhet fröjda dej storligen.

Det är i synnerhet några stycken, som du inte tror och förstår: du tror inte, att all världens synder och dina redan är borttagna — i Kristi dödsminut redan helt sonade, utstrukna och avplanade; du tror inte, att all världens synder och dina blev på korset så verkligt sonade, att de aldrig en minut hindrat din benådning, utan att en evig nåd och rättfärdighet alltsedan den stunden väntat på att bara bli mottagna; att Gud med ett försonat och av kärlek brinnande hjärta sett efter dej på dina villostigar, såsom efter ett bortkommet barn. Trodde du det, så skulle du genast, full av salig förödmjukelse och kärlek, löpa i hans famn och ropa ut: O, min Herre och min Gud.

För det andra tror du inte, att Kristi blod gäller för alla synder; du menar, att det gäller för några yttre och avlägsna synder, samt för vissa måttliga synder, men inte för de inre eller hjärtats ondska,  och inte för de rätt svåra och ohyggliga synderna, och inte för de kvarboende, starka och mäktiga synderna. Allt detta kommer därav, att du inte i levande tro besinnar, att Guds Sons blod är utgjutet för våra synder; för trodde du det, så skulle du försvinna för dej själv, du skulle alldeles glömma dej själv för den förvånande storheten av en sådan försoning. Kunde någon rätt tro, att Guds Sons blod är utgjutet för oss, så skulle den personen väl alldeles förlora sej själv och bara försjunka i ett evigt, saligt åskådande av försoningens under i Kristi blod.

Herren öppne oss ögonen och föröke oss tron!

Vakna då och se, hur en stor skara av evangelister, änglar, profeter och apostlar liksom med en mun vittnat, att Gud så älskade världen, att Han utgav sin ende Son till ett försoningsoffer för hela världens synder, och att denna försoning verkligen skulle tjäna syndarna till förlossning från deras synder och lagens dom. Så vittnar här profeten: "Du släpper ock genom ditt förbunds blod dina fångar ut ur kulan." Så vittnade Kristus i den natten, då Han gick till sitt lidande: "Mitt blod blir utgjutet till syndernas förlåtelse." Så vittnar Johannes: "Jesu Kristi, Guds Sons, blod renar oss av alla våra synder." Så vittnar aposteln Petrus: "Vet, att ni är återlösta med Kristi dyra blod, såsom med ett menlöst och obesmittat lamms."

Och ska vi väl anföra flera strödda vittnesbörd? Tänk, när en hel lång världsålder, med en av Gud föreskriven vidlyftig offertjänst, full av otaliga blodiga offer, i fyra tusen år förkunnat och föremålat världen, hur en gång i tidens fullbordan ett blodigt offer skulle ta bort och försona världens synder! Du arma, lagbundna människobarn, vad väger du mot detta stora vittnesbörd av en hel lång världsålders otaliga blodiga offer, som alla ropar till dej: Inte du, inte du kan bota den skadan, som heter: syndafallet! "Herren har vägt dej på en våg och funnit dej alltför lätt." Nej, Sion! du släpper (endast) genom ditt förbunds blod dina fångar ut ur kulan, där inget vatten är.

Gör nu här en sund slutsats! Har du förstått, att Gud genom alla dessa vittnesbörd förkunnat oss, att han utgivit sin ende Son till ett blodigt offer för våra synder — säg, är de inte då väl och tillräckligt sonade? Är inte då hela världens synder redan sonade? Eller gäller inte Kristi blod för alla synder? Eller har Kristus utgjutit sitt blod bara för de trogna och bara för vissa smärre synder? —

Såsom Luther säger: "Kristus har sannerligen inte utgjutit sitt blod bara för tänkta och diktade synder, utan för rätta och verkliga synder; och inte blott för de små, utan ock för de rätt stora och svåra synderna; och icke bara för de fordna och övervunna, utan också för de ännu starka, mäktiga och herrskande synder" — ty märk! var skulle vi annars få hjälp och försoning för dessa herrskande och mäktiga synder? Och var skulle vi få kraft till deras övervinnande och dödande, om vi inte först genom tron finge förlåtelsens tröst och fröjd, som ensam är vår starkhet att övervinna de mäktiga synderna? — Vi måste ju först få förlåtelse och frid och fröjd i den Helige Ande, innan vi kunna få kraft att underkuva synden! Gud bevare oss för att inskränka kraften av Guds Sons blod! Skulle inte det "rena oss av alla våra synder"?

Så säger Herren Gud: "Kom och låt oss gå till rätta med varandra: om era synder vore blodröda, så ska de dock bli snövita: och om de än vore såsom rosenfärg, ska de dock bli såsom en ull."

Salig för intet, frälst av Guds nåd
enligt Guds fasta evighetsråd!
Utan förskyllan fick syndare
nåd och förlåtelse.
Äran, äran, den ska Jesus ha
här på jorden och i himlarna!
Han har borttagit alla synderna,
amen, halleluja!

Världen är frälsad från evig nöd,
köpt och förlossad i Jesu död.
Fängelset fångats, fångarna får
ut i det fria gå.
Äran, äran den ska Jesus ha
här på jorden och i himlarna.
Han har borttagit alla synderna,
amen, halleluja!.