fredag 30 november 2018

"Därför har också Gud övergivit dem i deras hjärtans lustar i orenlighet." (Rom. 1:24)

Här hör vi vad Herren Gud gör med dem, som inte följer det ljus han givit dem. Han överlämnar dem i deras hjärtans lustar, och genast förs de av dessa sina lustar in i ett djup av orenlighet, som nu blir deras förtjänta lön. "Gud frestas inte av ont, han frestar också ingen;" men ondskans makt i människan är så stor, att om Gud bara lämnar henne, rusar hon genast i all synd och skam.

Genom syndafallet uppfylldes människans natur av den gamle ormens gift, synd och all ondska, vilket beständigt arbetar och tränger på i hjärtats tankar, lustar och begärelser, likasom en svällande flod eller källådra; såsom Herren Gud tidigt klagade, att "människans ondska var stor på jorden, och all hennes hjärtas uppsåt och tanke alltid var benägen till det, som var ont", och varom också Herren Kristus säger: "Av hjärtat utgår onda tankar, mord, hor, skörlevnad, tjuveri, falskt vittnesbörd, hädelse."

Om inte Gud med sin allmakt och åtskilliga naturliga hinder tillbakahölle denna syndaflod, kunde inget samhälle bestå, ja, hela människosläktet skulle gå under för den påträngande ondskan, genom vilken alla människor i hast skulle förstöra sej själva och varandra. Även där inte nådens krafter anammas och verkar, har Gud i sin allmänna fadersomsorg om människosläktet lagt några naturliga hinder och band på den förstörande ondskan, sådana som: en naturlig klokhet, fruktan för skam och skada, omsorg om den egna nyttan, aktning för sej själv o. dylikt; varjämte han dessutom alltid med sin allmakt regerar och tillbakahåller den påträngande ondskan.

Men när han nu till rättvist straff för människors förakt och förvändning av hans kärleksråd undandrar dessa hinder för syndens utbrytande och lämnar människan åt sej själv och den onde fiendens ingivelser, då överflödar ondskans makt alla mått och skrankor. Då får man se dessa förskräckliga utbrott, sådana aposteln här (Rom. 1) anför ifrån hedningarnas liv, och sådana man ofta nog ser även inom kristenheten — dessa hemska skräckexempel, då även sådana människor, som allmänt hållits för visa och förståndiga, på en gång befinns sjunkna i någon förskräcklig synd eller dårskap, så att den ene är tjuv eller förfalskare, den andre mördare, en tredje ligger i vederstyggliga och förstörande laster, en fjärde mördar sej själv o. s. v. Och när de kanske kort förut var ansedda för kloka och hederliga människor och nu slutar på detta ömkliga sätt, då står världen där och undrar och kan inte begripa hur sådant gått till; för aldrig kunde den kloka och goda människan vilja göra något sådant, som hon dock nu gjort.

Hur har det då gått till? På inget annat sätt, än det aposteln säger oss i v. 21: "De förstod Gud, men har inte prisat honom som en Gud;" de förnam Guds röst, men ville inte böja sej, utan "förhöll sanningen i orättfärdighet"; de "höll sej själva för visa" och ville inte tro vad Gud sade dem. För allt detta har nu Gud överlämnat dem åt deras hjärtans lustar, och så har de blivit dårar.

O, att varje människa, som ännu är mäktig någon besinning, i tid ville betänka vad Herrens apostel här lär oss! Mången ung man eller kvinna hör tidigt av hulda och upplysta föräldrar eller lärare Guds råd för både vår timliga och eviga välfärd; de hör och förstår att Gud är allsmäktig, att det inte är rådligt att trotsa denne Herre; de hör och förstår att denne allsmäktige Gud allvarligt vill och bjuder, att alla människor ska omvända sej till honom, frukta och älska honom, tro, lyda och följa honom genom livet. Men de vill inte lyda detta Guds råd; de vill ännu följa sina egna lustar och världen — och menar, att de väl ändå alltid ska akta sej att inte göra det för grovt, inte sjunka för djupt i syndapölarna. De menar att de har det i sin makt att hålla en viss måtta.

Märk: de vill inte helt "vara Herrens egna, bliva och leva under honom i hans rike", men ärna dock akta sej att inte falla för djupt. Detta ska dock inte lyckas dem. Det är sådana, Herren plägar överlämna åt deras lustars makt till orenlighet, eller gruvlig orättfärdighet, eller andra besynnerliga dårskaper.

"Gud låter inte gäcka sig". Vill du inte höra hans ord och helt omvända dej, då hjälper sedan ingen klokhet och vaksamhet; du måste ned i djupet. Förr eller senare i tiden eller i evigheten ska du bittert erfara, att det var ditt gruvligaste oråd, att du inte lydde denne Herren, utan trotsade hans vilja och råd.

Bevara mitt hjärta, o Herre,
ty livet ju därav går,
och synden är ännu så mäktig
att över den du blott rår.
Så giv mej din helige Ande
med kraft från höjden, att jag
må strida och vinna och bida
i tron din ankomst en dag!

Bevara mitt hjärta, o Herre,
jag beder det om igen,
ty blott med din makt jag bevaras,
så lär mej se upp till den!
Var med mej i frestelsestunden,

då världen lockar och ler!
Berör mej då ingen i världen
men du allena mej ser!

torsdag 29 november 2018

"Nåd och frid föröke sej i er genom Guds och vår Herres Jesu Kristi kunskap." (2 Petr. 1:2)

Vakta er, ni levande kristna, för att avsomna, försoffas, avstanna, dö bort! Väx till, sök alltid mer — mer tro och Kristi kunskap, mer kärlek, mer himmelskt sinne, mer ödmjukhet och gudsfruktan!

Om någon sade: Jag har tillräckligt av tro, tillräckligt av kärlek till både Gud och människor, tillräcklig frid och fröjd i den Helige Ande, tillräckligt av ödmjukhet och gudsfruktan m. m. så skulle vi rysa för ett sådant själstillstånd, en sådan mörkrets makt över sinnet, en sådan säkerhet och förtjusning. Men när en kristen, som väl inte med munnen talar så, dock alls inte söker någon förökelse i dessa stycken, är fara värt, att han då med hela sin själ säger just detsamma: Jag har tillräckligt av tro, kärlek, gudsfruktan! Ja, det är sannerligen icke rätt väl, när en kristen alls icke bekymras om denna sak.

Frågan om tillväxten i nåden är därför bland de ämnen, som prövar och uppenbarar vårt tillstånd, förrän vi menar det.

Somliga känner en pil i hjärtat vid detta ämne. Ack, var är min tillväxt i nåden! suckar de. Tvärtom går jag tillbaka. Somliga åter läsa ordet om tillväxten med helt lugn blick, blott forskande, studerande. De lämnar åt andra att ta det till hjärtat. Och här besannas Luthers ord: "De som borde frukta fruktar inte; men de som inte borde frukta fruktar."

Det finnes en tjusning, en mörkrets makt, som gör själen lugn, stark, modig, rådig, hård, förstockad, så att hon förnimmer inget, fruktar inget, tar åt sej inget, bara tänker, förstår, talar. Skulle inte den tjusningen ha börjat hos dej, som är en kristen och hör Herren Kristus själv utropa: "Den som är from, han blive ännu frommare; och den som är helig, han blive ännu heligare;" men "den som är ond, vare ännu ond", och du bekymras inte därom — du vet med dej, att du under dagarnas lopp inte bekymras om någon tillväxt och att inte heller Kristi egna allvarsamma förmaningar går dej till hjärtat — skulle inte i ditt hjärta då vara någon tjusning? Varför inte? Varför är just du fritagen från all tjusning av mörkrets ande? Har djävulen inte mer någon ond mening med dig? Har han nu blivit god, eller är han död?

Tänk, när Kristi egna ord av så betänkligt innehåll inte mer rör dej! Rätta kristna, som inte alldeles somnat, har ofta allrastörsta bekymmer just däröver, att de inte finna någon tillväxt hos sej. Dessa har därför ännu en Herrens fruktans Ande i sina hjärtan och står ännu under hans regering, varigenom allt hjälps.

Luther säger, att tron i hjärtat aldrig är stilla, utan är antingen i tilltagande eller i avtagande, och där det inte sker, så är det ingen levande tro, utan allenast en död inbillning i hjärtat om Gud. Detta gäller om hela nådelivet i hjärtat, tron, kärleken, gudsfruktan, och är en sann och tänkvärd anmärkning.

Det är ett utmärkande tecken på den plantering, som den himmelske Fadern har planterat, att den är i beroende av den andliga vården och näringen och därför stundom upplivas och tilltager, stundom åter avtar. Den tro åter, som inte beror av näringen, utan står alltid lika fast, är bara en självgjord och död tro.

Här är dock en åtskillnad att märka: Den allmänna säkerhetstron har det grova tecknet, att den inte bara lever lika väl all andlig näring förutan, utan också är allrastarkast, när inget Guds ord kommer den för nära, den rubbas och förstörs just genom Guds ord. Men de finare verkhelgonen liknar däri de kristna, att deras tro och frid är beroende och föränderlig, men beroende av deras religiösa iakttagelser, så att om de försummat sin bestämda stund för dagen att läsa, be och dylikt, eller eljest någon reva i deras fromhetsklädnad blivit gjord, är deras tillförsikt rubbad, och friden återställs endast genom själva den förnyade iakttagelsen av den försummade andakten.

Men den äkta tron beror inte av själva iakttagelsen att läsa, bedja m. m., utan av innehållet av det, som läses, av Kristi kunskaps tillväxande eller avtagande. Därför säger aposteln, att nåd och frid förökas genom Guds och vår Herres Jesu Kristi kunskap. Och den tröst och starkhet, som inte beror av Kristi kunskap, utan lever av sej själv, är inte den rätta Guds nåd, utan ett blomster, som växer ur själva hjärtat och har den egenskapen, att det förvissnar, "när Herrens Ande blåser därin".

Men om nådelivet alltid är antingen i tillväxt eller i avtagande, är det ju en förskräcklig sak att inte ge akt därpå, utan framleva det helt obekymrad om tillväxten; ty om det verkligen är i avtagande, ska det också dö ut, om inte snar ändring sker. Om det en tid vanvårdats och avtagit, måste det nödvändigt snart åter uppväckas, upplivas och stärkas, så framt det inte ska bli själva döden.

Antingen framåt eller tillbaka,
antingen växa eller försaka
livets och mognadens möjlighet.
Vara en kristen och bli det alltmera
eller bli efter, förlora alltflera
utav Guds löften om salighet.

Antingen växer vår tro och vi finner
mera av Kristus, annars försvinner
undan för undan vad en gång vi lärt.
Antingen blir vi mer ivriga, varma
eller förslöade, tomma och arma,
glömska för allt som en gång var oss kärt.

Herre, kom åter, grip tag i oss, skaka,
låt inte tron som du gav gå tillbaka.
Livet och himmelen står ju på spel.
Under oss gapar nu olyckans dalar,
över oss väntar oss himmelens salar,
led du oss fram, låt i dem oss få del!

"Om vi samman med Kristus blir inplantade till en lika död, så blir vi också uppståndelsen lika." (Rom. 6:5)

Måtte var och en här märka, vad som är den sanna helgelsens hemlighet. Aposteln säger inte, att vi bara ska fara efter Kristi döds och uppståndelses likhet, utan han säger, att vi är "inplantade, sammanplanterade med Kristus till hans döds och uppståndelses likhet".

Ordet sammanplanterade eller sammanväxta betecknar den innerligaste förening med Kristus. Vad kan utgöra en innerligare förening, än den emellan en växande gren och dess stam? De är ju alldeles en kropp; samma liv och safter som är i stammen, är också i grenen. De är till själva väsendet ett. Vilket under av Guds nåd!

Herren Kristus har själv så beskrivit föreningen emellan sej och de trogna, nämligen med bilden av grenarna i vinträdet (Joh. 15). Där talar Han om detta "sammanväxande" med Honom och säger: Jag är vinträdet, ni är grenarna; den som förblir i mej och jag i honom." Han sa också samma afton till sin himmelske Fader uttryckligen så: "Jag i dem och du i mej; för att de ska bli fullkomna i ett."

Detta är förvisso ett nådesunder, som överstiger alla våra tankar. Och såsom aposteln här framhåller denna innerliga förening med Kristus, detta "sammanväxande", såsom grunden till den rätta helgelsen, till köttets dödande och till vandringen i det nya levernet, så säger också Herren Kristus: "Den som förblir i mej och jag i honom, han bär mycken frukt; mej förutan kan ni inget göra. Såsom grenen inte kan bära frukt av sej själv, med mindre han blir i vinträdet; så kan inte heller ni, utan att ni förblir i mej."

Vi borde dock höra och tro Herren själv och hans apostel. Hur många talar inte om helgelsen, vilka dock har en helt annan lära därom, då de endast med bud, regler och pådrivande vilja gör människor heliga, utan avseende på om de står i förening med Kristus, är döda från lagen och lever i tron.

Må var och en akta sej för denna mäktiga förförelse, vilken skapar endast "vitmenade gravar", skrymtare och verkhelgon, och vilken därjämte ligger grundad i allas natur, då vi alltid är böjda att anse oss själva äga krafter att göra Guds vilja, om vi endast anstränger oss.

Minns då i alla dina livsdagar, att när aposteln ville företa den läran om helgelsen, han inte började med att endast ge bud och regler, inte heller med att endast straffa, förmana och pådriva, utan skriver först om grunden och villkoret för all sann helgelse, nämligen en innerlig förening med Kristus. Vi är "sammanplanterade", vi är "döda med Kristus", samt med Honom "begravna" och "uppståndna" — sådant måste gå förut, säger han. Såsom han också i episteln till kolosserna börjar förmaningsavdelningen med de orden: "Om ni nu är uppståndna med  Kristus", "ty ni är döda".

Och när Herren själv förklarar, hur vi ska kunna bära frukt, säger Han: "Om ni förblir i mej. Såsom grenen inte kan bära frukt av sej själv." När ska vi dock bli fria från den olyckliga dårskapen att vänta frukt, innan trädet ännu är planterat? — den djupa inbillningen, att vi i oss själva äger krafter att bära goda frukter! Är du inte sammanplanterad med Kristus, så är det omöjligt, att du kan bära god frukt. Däremot är det också lika omöjligt, att du kan bli utan frukt, om du är i verklig förening med Kristus; såsom Han själv säger: "Den som förblir i mej, och jag i honom, han bär mycken frukt."

Då Han säger: "en gren i mej, som inte bär frukt", talar Han om dem, som "har namnet, att de lever, och är döda". Men om allt, som verkligt lever i Honom, säger Han, att det bär frukt, somt hundradefalt, somt sextiofalt och somt trettiofalt. Det är omöjligt, att Kristus och hans Ande, boende i oss, ingenting skulle uträtta.

Därför, om du lever blott "dej själv", efter denna världens lopp, och gör, vad köttet och sinnet lyster, främmande för det sinne, som älskar Guds lag, det sinne, som angriper och kuvar den gamla människan, kan du därav veta, att du inte lever i förening med Kristus. Och att du i dopet är en gång inplanterad i Honom, eller att du nu bekänner dej tro och tillhöra Honom, det hjälper dej då inte, när du fortfarande lever utan förening med Kristus; du har förnekat ditt dopsförbund och är en ifrån Kristus avbruten gren, som på detta sätt alltmer förtorkas.

Men Gud, "som gör de döda levande och kallar de ting, som inte är, liksom om de vore", Han gör ännu alltid stora underverk. Just "då vi var så döda i synderna, har Han gjort oss levande samt med Kristus". Han är "rik i barmhärtigheten för sin stora kärleks skull". Han vill ännu, även med dej, göra det underverket, varom Kristus sa: "De döda ska höra Guds Sons röst; och de som hör den ska leva."

O, låt mej få vara en liten kvist
på vinstocken din, Herre Jesus Krist,
och måtte vi aldrig bli skilda igen
men älska och älskas som vän hos vän!

Du i mina ådror har flutit in,
jag knäböjt och druckit ditt nattvardsvin!
Då styrktes min ande, så modlös och matt
av den himmelska daggen från skärtorsdagsnatt.

Så flätas vi samman, vi vinkvistar små,
som bröder och systrar vi kring dej får stå.
Men låt oss ej vissna, o Herre, till slut,
bli brutna från stocken och kastas ut!

Så rensa mej, Jesus, med ömmaste tukt!
Om grenen då blöder, så bär den din frukt,
då läker du säkert mitt drypande sår,
du har mej så kär, du som bäst mej förstår.

Ja, låt mej få vara en liten kvist
på vinstocken din, Herre Jesus Krist!
Ditt kors ramas in av oss vinkvistar små,

och upp till ditt hjärta jag gärna vill nå!

tisdag 27 november 2018

"Nåd vare med er, och frid av Gud vår Fader, och Herren Jesus Kristus." (Rom. 1:7)

Dessa två korta ord, nåd och frid, innefattar hela det kristliga livet: nåden, syndernas förlåtelse; friden, ett glatt och lugnt samvete.

Men friden innefattar också, i sin vidsträcktare bemärkelse, allt det goda och all den hjärtliga trygghet och sällhet, som följer med detta goda förhållande till Gud; så att aposteln förklarar, att vi då berömmer oss inte bara av den närvarande nåd, i vilken vi står, utan också av hoppet om den herrlighet, som Gud ska ge; och inte bara det, utan vi berömmer oss också i bedrövelsen, eftersom vi vet att även själva bedrövelsen måste tjäna oss till allehanda gott.

Ja, säger han slutligen: Vi berömmer oss av Gud — vi berömmer oss av själve Gud, att Han nu är vår Fader, och då måste vi nödvändigt ha allt gott; ty är Gud för oss, vem kan vara emot oss! Tänk, Gud, som inte har skonat sin egen Son, utan utgivit Honom för oss alla, skulle Han inte ge oss allting med Honom? Så mycket ligger i ordet frid.

Och tänk, då Gud har gjort det nådeverket i en människa, att Han öppnat hennes andliga sinnen, så att hon ser vad det vill säga att himmelens och jordens Herre är hennes vän; och det på en sådan grund, att all hennes kvarboende synd inte det minsta rubbar detta förhållande: visst måste det vara en hög och salig frid.

När jag därjämte fått syn på den sanningen, att inte ett hår kan falla av mitt huvud den hulde och mäktige Faderns vilja förutan; att det inte finns något ont, som inte Han kan bota så snart det behagar Honom; och att Han nu omöjligt kan låta något ont hända mej, som inte är mej alldeles nödvändigt: visst är detta en hög och salig frid. Men denna frid heter visst med rätta frid av Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus, såsom aposteln här säger. Det ska vi förstå, att denna frid inte bara är en gåva, som endast Gud giver, utan också, att friden måste bestå i själva Gud, hans vänskap och hans makt.

Märk detta väl! Han säger inte: frid av världen — ty "i världen har ni tvång", säger Kristus; "världen hatar er". Han säger inte: frid av köttet — ty köttet ska "strida emot Anden", säger han. Han säger inte: frid av djävulen — ty "er fiende djävulen har en svår vrede", säger Johannes. Ja, han säger inte heller: frid av goda omständigheter, frid av de goda vännerna, frid av ett gott rykte, av god hälsa etc., ty allt detta är en ostadig frid, utan så säger han: frid av Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. Det är, han önskar oss en gudomlig och himmelsk frid. Såsom också Kristus säger: "Min frid ger jag er; inte ger jag så som världen ger."

Världens frid består däri att det utvärtes onda som oroar oss blir borttaget; såsom när en fiende ligger för en stad, då är där ofrid, men frid åter när fienden är borta. Så är det också ofrid när fattigdom eller sjukdom trycker dej; men när detta onda är borta, då har du åter frid. Vidare, när onda tungor angriper dej med lögn och smädelse, då har du ofrid; men när smädelsen upphör, då har du åter frid. Sådan är världens frid.

Men Guds frid består däri, att fastän allt detta utvärtes onda ännu fortsätter och anfäktar dej, du ändå har din hjärtefrid endast däri, att Gud är din vän, och att Gud är allsmäktig, att Han hör dina böner, räknar dina tårar och kan på ögonblicket, då Han vill, näpsa stormen och åter ge dej vila. Guds frid består däri, att även medan ditt kött ännu är fullt med synd, och djävulen med frestelser eller samvetsanklagelser anfäktar dej, du ändå vet, att Kristus med sin rättfärdighet och nåd är mycket större än allt detta och är din mäktige försvarare hos Fadern. Guds frid består däri, att fastän allt ont i världen ännu kan plåga dej, sjukdom, fattigdom, onda tungor m. m., du likväl vet, att Gud och hans vänskap är tusenfaldigt större än allt detta, och att Han snart ska komma och ta dej från denna jämmerdal till sej i himmelen, där du ska vara för evigt fri från allt ont, trygg och salig med Gud och hans helgon. Detta är Guds frid.

Men som denna frid beror av nåden i hjärtat kan den både ökas och minskas; och då hela vår kristendom beror av nåden och friden i hjärtat: vilka viktiga föremål är de ej då, inte bara för tillönskan, utan också för en flitig omvårdnad! Men medlet, varmed nåden och friden förökas, är endast det, som Petrus nämner: Guds och vår Herres Jesu Kristi kunskap. Ju mer vi känner Gud och vår Herre Jesus Kristus, desto mer nåd och frid i hjärtat. Måtte därför varje kristen flitigt underhålla dessa dyra skatter i sitt hjärta! Ja, måtte Gud själv ge oss sin nåd därtill!

O du helge Ande, kom till oss in!
Med nåd och frid i dina trognas hjärtan bliv.
Din levande kärlekslåga där upptänd och uppehåll,
du som av alla tungomål och land församlar folken
i Herrens Jesu Kristi tro endräkteliga.
Halleluja! Halleluja!

måndag 26 november 2018

"Kristus har gått in i själva himmelen, för att han nu ska vara i Guds åsyn för oss." (Hebr. 9:24)

Kristus var av Fadern given och förordnad att såsom den andre Adam stå i vårt ställe inför lagen. Ifrån krubban till sin grav var och handlade Han i vårt ställe. Detta lär Skriften uttryckligare än något. "Honom, som av ingen synd visste, har Gud gjort till synd för oss." Han övertog våra plikter och skulder — "vorden under lagen för att förlossa dem, som var under lagen". Vad Han gjorde, det gjorde vi, vad Han led, led vi — "eftersom vi håller före, att om en är död för alla, så är de alla döda."

Sedan Han nu uppfyllt all rättfärdighet för oss, och vi i Honom uppfyllt den, återvände Han under hela himmelens fröjderop dit upp igen, varifrån Han var kommen. Och vad gör Han nu för oss i himmelen? Aposteln säger: "För att Han nu ska vara, visa sej, framställa sej, i Guds åsyn för oss." Han framställer sej för Fadern, inte bara med de förklarade såren, såsom tecken av sin oändliga lydnad, utan i hela den sköna skruden av all lagens uppfyllelse för oss och är, såsom sådan, Faderns hela välbehag, fröjd och förnöjelse.

Men det har Han ju varit av evighet? torde du säga.

Nej märk! Han är det inte bara såsom det eviga Ordet, som var av begynnelsen hos Gud, utan nu är Han allt detta såsom en Människoson, såsom den andre Adam, såsom sin mänskliga släkts huvud och borgesman. Han inte bara framställer sej för Fadern, utan Han föreställer eller företräder inför Fadern i sin person alla sina lemmar. Lägg märke till hur aposteln talar: Han är i Guds åsyn för oss — för oss — observera, för oss!

Såsom den evige Fadern en gång såg hela det mänskliga släktet i den ene Adam, så ser Han nu alla Kristi lemmar i Kristus allena. I Kristi gestalt ser Han vår gestalt, i Kristi renhet, skönhet och älskvärdhet ser Han vår. Såsom Kristus själv uttryckligen säger: "Jag helgar mej själv för dem, för att de också ska bli helgade i sanningen", och Paulus: "Han har gjort oss täcka i Honom, som är kärkommen." Men när Fadern ser oss i Kristus, följer också, att Han även älskar oss i Kristus "med den kärlek, som Han älskar Honom med", och som därför i Skriften kallas hans "kärlek i Kristus Jesus".

O, detta himmelska råd, detta herrliga förhållande, det kan inte liknas med någon jordisk bild!

Föreställom oss dock såsom ett svagt exempel: Om konung Farao, för vilken Josef var allt i alla, hans högra hand och folkets räddare, kunnat få för sitt öga samma bild på alla de övriga Jakobs söner — samma bild som han hade av Josef. Han tänkte sej dem alla i lika mått älskvärda som denne, älskade dem därför med samma innerlighet, bestämde för dem alla samma välgärningar, ära och förmåner, som han skänkt Josef. Då hade ju Farao skådat Ruben, Simeon, Benjamin etc. i Josef; i Josef älskat dem, i Josef omfamnat dem, och Josef har inför konungen företrätt sina bröder, har i sin egen person bragt dem för hans ögon.

Nu, på sådant sätt företräder Kristus oss inför Fadern, fast med den stora åtskillnaden, att den himmelske Fadren inte bildar sej i tanken vår likhet med Kristus, utan att vi verkligen äger densamma, nämligen efter den stora gudomliga tillräknelselagen och genom Kristi verkliga företrädande av vårt ställe, hans verkliga uppfyllande av all rättfärdighet för vår räkning.

Må ingen göra sej en så fåvitsk föreställning av saken, som skulle Gud inte vet, att vi är orena syndare. Det vet Han väl; det är därför, Han för oss i alla de reningseldar, i vilka vi så ofta vill helt försmäkta. Men Han betraktar, Han bedömer oss inte mer efter vad vi är i oss själva, utan efter vad vi är i hans kärkomne, hans älsklige Son. Därför älskar Han oss också över allt, vad vårt förstånd kan fatta, även mitt i de mångfaldiga svagheter och syndaskröpligheter, som plågar oss; så att under det vi gå och sucka och tänka, att vi är högst vederstyggliga inför Honom, då ser Han sina ögons lust på oss — allt därför att Kristus är i Guds åsyn för oss.

Nu beror det bara på, att vi härmed åtnöjer oss och inte vill bli funna i något annat än i Kristus. Vill du inte låta trösta dej, förrän du själv är helig, så vill du vara funnen i din egen helighet. Vill du tvivla på Guds vänskap, eftersom du inte finner din tro sådan den bör vara, så vill du vara funnen i din tro. Tror du, att Gud inte kan älska dig, eftersom du känner dig så torr och kall i hjärtat, så vill du vara funnen i dina varma känslor. Menar du, att Gud skulle älska dej mer, om den och den dygden en gång hunne till en mer fulländad skönhet, så är det i dina dygder, du vill vara funnen. Du vill själv vara din överstepräst, du vill bli salig i ditt eget namn!

Akta dej för otrons uppror emot Herrens Smorde! "Det finns inget namn under himmelen, människorna givet, i vilket vi blir saliga, utom i Jesu Kristi namn."

Vi har nu i himlen en överstepräst,
och gärna förbarmar han sej.
En sådan ju passar för syndare bäst;
kan han då ej passa för dej?

söndag 25 november 2018

"Det är ännu inte uppenbarat vad vi ska bli, men det vet vi, att då han uppenbaras, då blir vi honom lika, ty vi får se honom såsom han är." (1 Joh. 3:2)

Johannes säger, att vi genom Guds åskådande ska bli honom lika. Aposteln antyder, att Guds saliga åskådande ska ha den verkan på oss, att vi blir honom lika, som om vi i våra personer då ska uppta en återglans av den herrlighet, som utstrålar från honom.

Ja, kunde Mose ansikte bli skinande bara genom att han på Sinai stod inför Guds ansikte; och kan vi redan här, bara genom att i tron och Anden skåda Gud, "bli förklarade (för-vandlade) i samma beläte från den ena klarheten till den andra",  förvisso måste då, när vi får se honom ansikte mot ansikte, hans bild avprägla sej på oss i en helt annan fullkomlighet än här. Men sättet, hur vi ska göras honom lika, må nu vara åt Gud anbefallt.

Så mycket är dock säkert, att han då ska fullkomligt återställa den avbild av sej själv, som han i begynnelsen skapade människan till, och som i syndafallet förlorades. Skriften säger uttryckligen: "Såsom vi har burit den jordiskas (Adams) gestalt, så ska vi också bära den Himmelskas gestalt."

Vårt hjärta ska då inte vara, såsom nu, en outtömlig källa av synder och kval, utan Kristi helighet och kärlek ska bo i oss. Vårt förstånd ska då inte mer vara omhöljt av den fallna naturens mörker, utan uppfyllt med ljus av Guds eget ljus. Vårt samvete ska då inte mer ha denna oro, anklagelse och rädsla i sej, som här plågade oss, utan det ska då vara alldeles lugnt och fridfullt i Guds kärlek och i känslan av vår då inneboende helighet. Vi ska då aldrig mer synda mot vår Gud, aldrig mer föra denna klagan: "Det goda som jag vill, det gör jag inte; det onda som jag inte vill, det gör jag;" utan vi ska då fullkomligt kunna vara så goda, fromma och heliga som vi här önskat, och ännu mycket mer än vi här i tiden kunnat önska. Vår kropp ska då inte mer vara behäftad med skadliga begärelser, eller med sjukdom och svaghet, utan alltid ren och skön, frisk och stark och lätt; ty den ska nu vara lik Kristi förklarade lekamen.

Herren säger uttryckligt. "Då ska de rättfärdiga skina såsom solen i deras Faders rike". Vi ska bli honom lika, då Guds egna fullkomligheter avspeglar sej i våra själar och kroppar och har ett fullkomligt herravälde över dem; då vi åter har de egenskaper, som tillhörde Guds avbild och i grunden tillhör varje god ande - såsom Gud själv måste ha skapat oss. Och i stället för den oro, slitning och smärta, som oheliga sinnesrörelser och begär medför, ska nu i våra hjärtan vara en outtömlig springkälla av heliga, rena och aldrig grumlade vederkvickelser.

Sådant och mycket mer måste höra därtill, att vi ska vara lika den helige och salige Guden. Men särskilt säger oss Skriften, att vi ska bli Gud lika i kärleken, såsom också kärleken är en sådan huvudegenskap hos Gud, att Johannes säger: Gud är kärleken. Blir vi nu Gud lika i kärleken, då måste visst vår salighet till en betydande del skola bestå i den sanna kärlekens tillfredsställande, nämligen att se hela den oräkneliga skaran av frälsta själar åtnjuta samma ära, salighet och trygghet som vi.

Om denna kärlekens fröjd att se så många saliga kan de trogna göra sej en föreställning genom den började erfarenhet därav, som de redan här har, när de se Guds nåd bliva mäktig över själar. Tänk då, när  vi i Guds paradis ska skåda ut över de oräkneliga skarorna av människor, som alla förut kämpat med synd, faror och räddhåga, men nu står saliga och trygga i Guds rolighet, och då denna salighet genom kärleken växlas och sprids till alla, genom det glada inbördes meddelandet och genom själs inverkan på själ — ja, ännu en gång sagt: tänk, när alla Guds barn, som varit förströdda i de fyra väder, är församlade i sin Faders rike och alla med samma erfarenheter i det väsentliga, nämligen av sin egen myckna synd och av Guds stora barmhärtighet, tålamod och trohet; och då vi nu med förklarade och fullkomnade själsförmögenheter på det livligaste ska minnas alla de prov av Guds hjälp och långmodighet, som vi i tiden upplevde, och nu ska förstå hela sammanhanget i alla dessa erfarenheter: förvisso ska allt detta uppfylla våra hjärtan med en outsäglig salighet.

Skriften säger oss, att vi då inte ska kunna sakta lova Guds nåd, utan ska med hög röst ropa: "Salighet honom, som sitter på stolen, vår Gud och Lammet!" Då ska vi vid minnet av den tillryggalagda vandringen och i åtnjutande av Guds salighet utbrista: "Är detta det arv, som kostade Jesu Kristi blod! O, välsignade lösepenning och välsignade kärlek! Är detta trons ändalykt? Är detta den herrlighet, som Skriften talade om? Är detta slutet på mina bedrövelser, mina förödmjukelser, mina böner och strider? Då var visserligen mödan ringa mot en sådan vinning. Och ingen död ska sedan vara; inte heller gråt, inte heller rop, inte heller någon värk blir mer; ty det första är förgånget."

Guds kyrkas liv är jordens största under!
När världens forntidsformer snabbt förgår
är Kristus i all evighet densamme
och fast som klippan hans församling står.
När världens välden tornas upp och störtar,
går kyrkan fram mot sin fullkomnings vår.

Så kommer dagen då allt hat ska smälta
som is och snö för sommarsolen kär.
Då faller drakens makt och grymma välde,
då segrar de som Lammets tecken bär.
Med jubel ska de skörda vad de sådde
och saligt skåda Herren som han är.

lördag 24 november 2018

"Den, som var sådd ibland törne, är den, som hör ordet, och denna världens bekymmer och rikedomens svek förkväva ordet, och han blir utan frukt." (Matt. 13:22)

Då Kristus säger, vad som förkväver ordets goda säd i hjärtan, där den redan kommit upp, nämner Han bara: Levernets omsorger och rikedomens svek och livets vällust. Han nämner inga grova synder eller brott, ingen oärlighet, stöld, bedrägeri etc., såsom orsaker till själens förtappelse, utan endast att ordets verk i hjärtat förkvävs.

Här kan vi nu lära graden, då en eljest lovlig omsorg om det jordiska inte bara övergår till girighet, utan också medför döden.

Detta är ett mycket märkvärdigt stycke. En redlig kristen känner med bekymmer, att han inte är fri från jordiska omsorger. Då frågar han: "Kan jag dock ännu ha liv i Gud? Eller när är mej detta jordiska till döds?" — Märk då Kristi svar: När det förkväver den goda säden i ditt hjärta, då är det dej till döds.

Men hur och när sker detta? - Svar: Eftersom den goda säden är Guds ord, och detta hade börjat komma upp, så betänk först vad det är som av Guds ord uppkommer i hjärtat. Såsom ordet är tvåfaldigt, lag och evangelium, så är också dess verk i hjärtat tvåfaldigt:

Lagens verk är ju ett vaket och förkrossat hjärta, som känner synden och känner den så, att den gör oss hela världen för trång, jagar och driver oss att söka räddning och frid i Kristus. Även sedan tron uppgått, är ju det den dagliga bättringen, att man inte kan leva som världen, lustig och fri i synden, inte kan leva i vädret, utan att man tyglas, tuktas och korsfästs av Anden, ja, att man ännu alltid så känner sin synd, att man ofta har högsta möda att kunna tro, och att Kristus och evangelium alltid blir oss oumbärliga och ljuva. Detta är både lagens och evangeliets verk.

Evangeliets egna och särskilda verk är, att den förkrossade själen får frid i Kristus, får liv, tröst och glädje av evangelium, får därav också en ny kärlek, som brister ut i en glad, enfaldig bekännelse och kärleksverksamhet.

Kort sagt: bättring, tro och helgelse är ju ordets verk i hjärtat. Då nu detta är givet, är det lätt att förstå, vad det är, att den goda säden av levernets bekymmer eller ock av rikedomar och livets vällust förkvävs. Det sker då, när du får så mycket att tänka på — vare sej det är av bekymmer i fattigdomen, eller med fägnad och förnöjelse i vinst och rikedom —— du får så mycket att tänka på, ditt hjärta blir så intaget, uppfyllt och sysselsatt av detta jordiska, att omsorgen om Guds nåd och vänskap därav trängs åt sidan, och då har ordet snart ingen verksam kraft på ditt hjärta.

Snart har synden ingen kraft att bekymra och nerkrossa dej; du märker den knappt, den är dej lätt som en fjäder; ty du har andra angelägenheter, andra sorger eller fröjder; du har inte tid att fördjupa dej i något andligt bekymmer, du har ett djupt underlag av jordisk glädje, en tjock, mjuk dunbädd under din frid, nämligen din jordiska lycka! Därför är du alltid stark och modig i din kristendom, eller åtminstone blir du inte nedbruten och eländig över synden nu mera. Samma saker, som förr bekymrade dej, och som verkligen är synder, kan nu fritt passera, och du blir inte modfälld, nej, du börjar efter hand ursäkta och försvara dem.

Så är nu lagens verk förkvävt, ditt hjärta och samvete insövda och förhärdade. Men när alltså lagen förlorat sin kraft på dej, när synden inte mer kan nerkrossa och bekymra dej — vad är då tron? vad är då evangelium och Kristus för dej? Inget annat än en gammal läxa i huvudet och munnen, som du nu ganska väl kan, men som ingenting verkar hos dej. Ty där lagen inte förkrossar och dödar, där kan inte evangelium ge något liv och kraft. Därför blir du nu varken rätt nedbruten och klen över dej själv, inte heller rätt glad och stark i Herren.

Och vill du till råga på allt inte erkänna detta förhållande, utan fortsätter att berömma dej av evangelium, då inträder det hemska skrymteriet, som fulländar förhärdelsen och gör slut på den sista gnistan av nådens verk.

Sådana hjärtan liknar då dessa hala, glatta och hårda flintstenar, som vid sjöstranden blivit slipade av havets vågor och sand. När hjärtat av brusande världsomsorger å ena sidan och ett skrymtaktigt umgänge med ordet å den andra blivit väl tillskavet och slipat, är det omsider så hårt och halt, att ingenting mer biter därpå. Och detta var likväl ett hjärta, som en gång var öppet för nådens Ande, kände synden bittert, men nåden i Kristus mycket mer överflödande. Och nu är denna himmelska säd förkvävd av jordens törnen. O, hur är du fallen av himmelen, du sköna morgonstjärna!

Jag var det törniga snåret.
Vid ordets rikedom all
mitt hjärta ville sej dela
åt Kristus och Belial.

De tunga, jordiska sorger
och världslig lustas brand
förkvävde gyllene axet
som knoppats i hjärtats land.

Men du har ännu ej tröttnat,
du trogne såningsman!
Du kommer än till det hjärta,
där du sådan otack fann.

Så ge mej nåd att behålla
din gåva, Herre god,
ta till mej ordet och bära
dess frukter i tålamod. 

fredag 23 november 2018

"Vi har blivit saliga, fast i hoppet" (Rom. 8:24)

Vi har blivit saliga, säger här aposteln. Detta är både för mycket tröstfullt och för mycket hemligt, för att vi skulle kunna riktigt tro det; detta är, vad endast den store Gudens ord, ja, hans ed och hans Ande måste säga oss, och det kommer ändå inte riktigt in i våra hjärtan.

Och likväl är det ju en gudomlig sanning, vad aposteln här säger, att vi redan här är "saliga" — vi som har Andens förstling. Vi är saliga, fast på ett sådant sätt, att det inte i denna tiden syns och känns.

Grundtextens ord på "blivit saliga" är också därför egentligen "räddade", "frälsta", undkomna fördömelsen, bärgade för himmelen, i vilket begrepp inte ingår någon vår känsla, vårt åtnjutande av saligheten. Det är något, som endast ska tros.

Därför säger aposteln, att vi har blivit saliga "i hoppet". "Frälsta", "räddade", "saliggjorda", är just det ord, varav själva Frälsaren har sitt namn, och innefattar i sej delaktighet av allt det goda, som Han förskaffade oss; alltså: att vi nu har syndernas förlåtelse och Guds eviga vänskap, är Guds barn, inskrivna i livets bok, i himmelen kända, älskade och väntade; att vi står i en innerlig förening med Gud, har den Helige Ande i hjärtat, vilken upplyser, helgar och leder oss i all sanning, tilldess vi hemförlovas.

Detta allt kallas ju förvisso att vara salig.

Och detta är vi redan, säger aposteln. Världen menar att vi ska bli saliga då vi dör. Detta är väl i en annan betydelse sant, nämligen om man talar om att de trogna då först ska åtnjuta sin salighet; men vad i texten omtalas är, att dessa redan här är "saliga", nämligen i den betydelsen, att de redan är inför Gud barn, arvingar och rätta ägare till salighetens skatter.

Abraham blev inte Guds vän genom att han dog; han var det redan förut, den tid han bodde i tjäll på jorden. Men samma Guds vänskap som han då åtnjöt följde honom även i döden och i evigheten. Ingen blir Guds vän i den stund då han dör, då själen skiljs från kroppen; nej, redan här måste man vara det för att vara det i evigheten. Den som inte här genom tron har Sonen, han "ska inte få se livet", såsom redan är anfört.

Men de, som här har Andens förstling, ska också en gång få fullheten; de, som här står i förening med Kristus, ska också vara med Honom i evigheten; därför är de också redan här saliga.

Eller är inte den människa salig, som är Guds älskade barn och kan tala med Gud såsom med sin Fader?

Är inte den människa salig, om vilken Kristus säger: "Sannerligen, sannerligen säger jag er: den som tror mej, han har evigt liv och kommer inte i domen, utan har gått från döden till livet."

Är inte de saliga, om vilka aposteln skriver: "Ni är komna till Sions berg och till levande Guds stad, det himmelska Jerusalem, och till den otaliga änglaskaran och till de förstföddas församling, som är beskrivna i himmelen; och till Gud, som dömer alla; och till de fullkomliga rättfärdigas andar; och till nya testamentets medlare, Jesus, och till stänkelseblodet, som talar bättre än Abels blod" — är inte de saliga?

Och dessa, till vilka aposteln kunde skriva så, gick ännu på jorden, bar ännu denna syndens och dödens kropp och var ännu omgivna av alla andliga fiender; de hade ännu att kämpa med sitt fördärv och att sucka efter förlossning. Och dock säger aposteln, att de var komna "till Sions berg, till levande Guds stad, det himmelska Jerusalem, och till de förstföddas församling och till de fullkomliga rättfärdigas andar". Aposteln ser här bara en enda stor och salig församling, av vilka somliga var inkomna i himmelen, "de fullkomnade rättfärdigas andar", och somliga ännu var på jorden, ännu i behov av "stänkelseblodet".

Så är det också verkligen med de trogna. Såsom Guds barn och vänner utgör de en enda församling med de redan i himmelen ingångna, det är, liksom då vi på sabbaten ser en stor folkmassa tåga in i ett tempel, och somliga är redan inkomna, somliga är just i dörren och andra är ännu utanför, dock utgör de egentligen allesammans blott en enda stor församling. Så är det också med de trogna. Vi som ännu är ute vandrande, tillhör likavisst de saligas församling som de, vilka redan är i himmelen, fastän vi ännu inte är inkomna. Sådant ligger också i vår text, då här sägs, att vi redan är "vordna saliga, dock i hoppet".

O, vilken mångfaldig välsignelse, om vi hade denna sanning djupt inpräglad i våra hjärtan, att vi redan här är saliga, redan här Guds barn och arvingar, som nu endast gå och vänta på den saliga hemförlovningen! Denna trons och hoppets tröst utgör den egentliga styrkan i hela vår kristendom.

Vi är redan saliga genom Guds nåd,
rättfärdiga helt genom tron.
Gud frälsat oss enligt sitt allvisa råd
och bjuder åt syndarn pardon.
Därtill har han lovat en underbar lön
när tidsåldern tagit sitt slut:
ett rike så härligt, en krona så skön
för den som i tron håller ut.
Håll ut, håll ut, håll ut!
Se, kronan dej väntar till slut!

torsdag 22 november 2018

"Eftersom du är ljum och varken kall eller varm, ska jag utspy dej utur min mun." (Upp. 3:16)

Detta är ett förskräckligt ord av den milde Frälsaren! Herren Gud hjälpe oss alla, att var och en måtte vara uppriktig mot sej själv, så att han inte hemligen och utan att veta det står under en sådan dom, tilldess den drabbar!

Huvudsaken, som här är att undersöka, är nu ljumheten, eller vad Kristus menar med den.

I detta Herrens tal om de ljumma är något, som alla ser och förstår, men också något, som bara få märker.

Alla inser att när Herren säger "du är varken kall eller varm" menar han:

Inte är du bara en vanlig världsmänniska, helt likgiltig och främmande för det andliga; visst är du något annat än den stora hopen; du känner mina vägar, du predikar mitt ord och lär andra; "jag vet dina gärningar", sådana har du.

Men du är inte heller varm, ditt hjärta är inte rätt för Gud, den rätta kärleken, livet och umgängelsen med mej fattas dej; du talar hellre om mej än med mej; du umgås hellre med andras själsangelägenheter, än med dina egna o. s. v.

Sådant heter ju att vara varken kall eller varm, ty vad "kall" betyder, det ser vi på världen i hennes alldeles jordiska, för allt andligt likgiltiga väsende.

Men vad "varm" är, det ser vi på sådana trogna själar, som i allt sitt väsende alltid har samma föremål för sej: Frälsaren och hans nåd; så att då de är mest glada, är det över Frälsaren och hans vänskap; då de är mest bedrövade, är det över sin synd och saknad av Frälsaren; då de talar, sjunger eller skriver om det som mest behagar dem, är det om Frälsaren.

Detta är klart och för alla begripligt.

Men då uppstår i tillämpningen en dunkel och svår fråga: När likväl alla kristna under en tilltagande eländets kännedom vid Herrens fördöljande och de ljuva känslornas undandragande suckar och klagar över sin stora kallsinnighet, att de inte kan älska Frälsaren så som de ville, inte så varmt bedja som förr, de angrips av frestelser, besväras av främmande, ja syndiga tankar, blir förströdda till sinnet, försumliga och bristfälliga i kärleken — vad kan de då annat tycka, än att de just här i Kristi tal om de "ljumma" finner sej alldeles beskrivna? För inte är de riktigt kalla, menar de, och inte heller riktigt varma — vad återstår då annat, än att de är ljumma?

Ja, vad ska vi säga om det här? Talar Herren verkligen här om ett sådant själstillstånd, som dessa bekymrade själar beklagar?

Lovad vare Herren att han själv förklarade, vad som utmärker de ljumma! Eljest hade vi alla måst förtvivla för denna text.

Läs då följande vers. Där förklarar Herren, vad som var ljumhetens tecken och bevis. Det lyder så: "Ty du säger: jag är rik och har nog och behöver intet; och vet inte, att du är eländig och jämmerlig och fattig och blind och naken." Se, här är tecknet på de ljumma, som Herren vill utspy utur sin mun! Herren säger ju här uttryckligt, varav den ljumme igenkännes. "Du är ljum; ty du säger: jag är rik, har nog" m. m.

Ordet "ty" brukas alltid, när en bevisning följer. Således, att du är ljum, vill Herren säga, det uppenbaras därigenom, att du säger: "Jag är rik", d. ä. att du är så nöjd med dej. Vore du varm, kunde du inte vara nöjd med dej själv.

Ordet: "du säger", bör inte förstås bara om munnens sägande; ty mången ljum är väl så fin och klok, att han icke så grovt uttalar det inför människor, utan det bör förstås om hjärtats eller det inre tyckets sägande; såsom ock Skriften brukar ordet: du "säger i ditt hjärta". Det betyder således att i sitt tysta inre vara nöjd med sej själv, eller inte känna sej eländig och jämmerlig m. m.

Detta är ett alldeles märkvärdigt och dyrbart tecken i avseende på den rätta bättringen i hjärtat — ett tecken, som går mycket djupare och finare än alla andra tecken och ofta uppenbarar vad man på inget annat sätt kan få fram i dagen. Det må nämligen vara hur som helst med allt annat, det är dock säkert, att den kristen, som är nöjd med sej själv, som inte understundom plägar bekymras, ja, förskräckas och ängslas över sej själv, utan alltid har lugn i det avseendet, den själen är bestämt stadd i den laodiceiska lärarens ljumhet.

Vi talar inte om detta, att en kristen för vissa tillfällen, antingen under mycken andlig förnöjelse eller under en tillfällig slummeraktighet, kan vara mer nöjd med sej själv; han får åter snart lika stor sorg över sej och är dock vanligen även mitt under största tröst och glädje i Kristus ändå missnöjd över sej själv; detta missnöje med sej själv är således ändå det vanliga i en kristens liv.

Så kan också den ljumme av en tillfällig grövre förseelse, helst om denna fallit människor i ögonen, bliva för tillfället ledsen över sej själv, eller över den gärningen, men är dock i allmänhet nöjd med sej själv, stolt och obruten.

Här gäller det alltså att ge akt på vad som är en människas allmänna eller vanliga tycke om sej. Detta är det tecken, som Herren Kristus här framställer.

Gud skådar till hjärtat. Vad båtar att då
för världen med sken av gudaktighet gå
och bära Guds ord i din skrymtande mun,
när egen rättfärdighet dock är din grund?

onsdag 21 november 2018

"Såsom han är, så är också vi i denna värld." (1 Joh. 4:17)

Låt oss väl betänka dessa Johannes ord, att "såsom han (Kristus) var, så är också vi i denna värld". Hur fördold var inte han i denna världen? — Faderns enfödde, Guds herrlighets sken och hans väsendes rätta beläte, Gud av Gud - hur hemligt kröp han inte in under vår skepnad! Hur djupt fördold var inte hans herrlighet under "syndigt kötts liknelse"!

Sant var det, visst skulle tron ha tillräcklig grund för sin trygghet; visst sjöng änglar i skyn på hans födelses morgon; visst gjorde han gärningar, som ingen annan än Gud kunde göra; visst fick han av Gud Fader ära och pris genom en röst, som skedde till honom, från den stora herrligheten: Denne är min älskade Son! — Visst hade han alla profetiornas kännetecken.

"Men", sade han, "till en dom är jag kommen i denna värld, för att de, som inte se, ska bli seende; och de, som ser, ska bli blinda." För att otrons stolta sinne, som ständigt vill se tecken, skulle straffas med blindhet, och att han, efter Faderns vilja, skulle bli bröderna lik och bära deras bördor, var han på jorden den allramest föraktade och vanvördade, full med värk och krankhet, så att man gömde bort ansiktet för honom.

Tänk, hur fördolt, huru orimligt för allt förnuft detta är: Guds Son, född i en stallkrubba bland kreaturen, uppfödd i en stad, som hade ett sådant rykte i landet, att en menlös Nathanael frågar: "Kan något gott komma från Nasaret?" Guds Son på jorden, fattigare än fåglarna under himmelen, ägande intet som han kunde luta sitt huvud mot; föraktad, bespottad, förföljd, såsom den "hinden, som vart bittida jagad" (Psalt. 22 i Karl XII:s bibel); och slutligen bunden med rep, hudflängd, sargad, i ansiktet spottad och kindpustad av usla drängar; mellan rövare hängd på trä utom staden, under bödlars hånande trots: "Är du Guds Son, så hjälp dej själv." Och sist, ropande att han var av Gud övergiven, dör och begravs han!

Var syntes här något gudomligt majestät, någon Skaparens makt och herrlighet? Finns väl någonting på hela jorden mer orimligt, än att denne var Guds Son? Men han uppstod dock på den tid han hade förutsagt; visar sej i fyrtio dagar och för femhundra på en gång och far i mångas åsyn upp till himmelen. Så dolde sej dock ett gudomligt majestät under den yttre skröpliga skepnaden.

Och nu: "Såsom han var, så är också vi i denna världen." Såsom huvudet, så är också lemmarna; såsom brudgummen, så är också bruden. Eländig och jämmerlig syntes brudgummen, eländig och jämmerlig syns bruden. Men under hennes elände ska dölja sej gudomlig herrlighet, under fattigdomen himmelsk rikedom, under synd och skröplighet en hög, evig rättfärdighet.

Här gäller bara att inte låta förvilla sej av vad som syns och känns. Det kan knappt en enda gång synas orimligare, att vi är Guds barn, "Guds utkorade, helgon och älskliga", än det syntes, att Jesus skulle vara Guds Son. Skulle vi inte då åtnöjas att med honom, vårt huvud, vara fördolda i denna tiden? Att gå med honom i förnedringstillståndet i jämmerdalen? Då vi nu har Guds bestämda ord på, att vi endast genom tron på Kristus dock är Guds barn, rättfärdiga och täcka för Gud, ska vi så visst och fast tro det, som om vi redan vore i himmelen, ja, så visst som att Gud själv inte kan ljuga. Så visst är det likväl, om också vi nu inte känner det allraringaste därav i vårt hjärta.

Huvudgrunden till allt detta fördolda i vårt liv är den, att Kristi rike ska vara ett trons rike, en förödmjukande, trång och låg port för Adams styva barn; att Kristus i alla tider ska vara till en dom i denna världen, att de, som vill se, ska bli blinda, och de, som åtnöjs med att inte se, ska bli seende — för att inga andra ska komma i detta rike och kunna följa vår Gideon, än de, som åtnöjs med vad helst han behagar anordna. Gideons här bestämdes inte genom fritt val, utan genom ett förödmjukande prov, nämligen detta: "Den som böjer sej ned och läppjar vattnet såsom en hund, den ska gå med Gideon; alla andra ska återvända."

Så också här: Den som kan vara en hund, den som kan låta sej behaga vad han än får erfara, se eller förnimma, blott den kan följa Jesus; den åter, som nödvändigt vill se, känna och smaka Guds ljuvlighet; den som nödvändigt skall ha sitt liv i Gud klart och uppenbart, så att allt ska tillgå väl och riktigt, hans eget inre alltid vara varmt och gudligt, hans vandel alltid stark och helig, hans lycka i världen välsignad; att alla kristna ska vara helt rena och utan vank, ingen skröplighet, ingen oenighet, inget fel i förstånd eller leverne får finnas hos dem, om de ska hållas för kristna - se, den som ska ha livet i Gud sådant och inte nöjer sej med att det är fördolt, ja, av synd och elände understundom alldeles övertäckt, den vände tillbaka när som helst ifrån denna här, den duger inte till detta fälttåg.

Den korsfästes folk ska nöja sej med att vandra i trons tjocka svarta dimma, ofta på långa tider alls intet se och känna av Guds nåd, likasom vore de alldeles övergivna.

Genom lidande till seger
är den väg som Jesus gått,
och en annan väg att vandra
vi ej heller löfte fått.
Se, då Israel ska tåga
hän till löftets sköna land,
vägen full av nöd och fara
går igenom öknens sand!

Genom lidande till seger
går missionens väg också.
Jesu sändebud, de måste
alltid i hans fotspår gå.
Himmelrikets säde lägges
obemärkt i tårdränkt jord.
Kornet måste dö i mullen
men får liv på Herrens ord.

tisdag 20 november 2018

"Nu sedan tron är kommen är vi inte längre under tuktomästaren." (Gal. 3:25)

Luther säger: "En kristen är inte en sådan människa som ingen synd har, utan en sådan som ingen synd blir tillräknas" — en sådan, som har det särskilda privilegiet, inte att göra synd, utan att, om så illa sker, att hon förgår sej, hon aldrig ska dömas efter lagen; ty skulle vi ännu svara inför lagen och dömas efter denna, så bleve intet kött frälst, och då vore det bäst att genast taga avsked ifrån all tanke på saligheten. Men då vore allt Guds evangelium falskt, då  vore Kristus fåfängt död, och alla trogna förtappade i synder.

Men Skriften säger, att "just det lagen inte kunde åstadkomma, i det han vart försvagad av köttet, det gjorde Gud, sändande sin Son i syndigt kötts liknelse". Skriften säger, att Kristus har förlossat oss ifrån lagens förbannelse, då Han vart en förbannelse för oss". Skriften säger: "Nu sedan tron är kommen, är vi inte längre under tuktomästaren", lagen.

Detta är orsaken varför ingen synd tillräknas de trogna; såsom David och Paulus uttryckligen vittnar, att saligheten är den människas, vilken Gud ingen synd tillräknar. Observera, de säger inte: Hos vilken ingen synd finns, utan vilken ingen synd tillräknas.

Men det är inte nog med det, att vi är fria ifrån lagen och att ingen synd tillräknas oss, utan därtill kommer ännu, att tvärtom en rättfärdighet tillräknas oss, som inte finnes i oss, en hög, fullkomlig och evig rättfärdighet, nämligen Kristi oss förvärvade rättfärdighet. Såsom åter Skriften vittnar: "Kristus är lagens ände till rättfärdighet för var och en, som tror;" och åter: "Saligheten är den människas, vilken Gud tillräknar rättfärdigheten utan gärningar."

Av detta kommer, att vi för Guds ögon inte bara är fria från all synd, utan också tvärtom fullkomligt rättfärdiga, ja, själva rättfärdigheten och alla stunder täcka i Honom, som är kärkommen, så att Gud nu kan helt obehindrat älska oss med hela sitt hjärtas kärlek. Allt detta kommer därav, att vi är iklädda Kristus med allt, vad Han var och gjorde för oss, så att Gud ser oss an bara i sin älsklige Son.

— Se nu, säger Luther, "vad den kristna tron har för en översvinnelig rikedom, åt vilken alla Kristi verk och lidanden blir givna till egendom, att hon kan lika så fullt förlita sej därpå, som om hon själv gjort dem. Ty Kristus har sannerligen inte gjort dem för sej själv, utan för oss. Han behövde intet av dem, utan Han har samlat oss denna skatt, för att vi ska tro och äga Honom". Och åter: "Eftersom Kristus är min genom tron, och jag är hans tillbaka, kan ingen lag beskylla mej mer än Kristus. Och om än lagen kommer och angriper mej, kastar jag dock sådant emot honom och säger: Jag har ju gjort allt och mer, än du ens vill ha (genom min borgesman, Kristus); och änskönt jag ännu har synd i mitt kött, har jag dock min rättfärdighet i Kristus; Han är min och ger mej allt vad Han har, alltså är jämväl hans renhet min — alltså kan lagen inget uträtta emot mej. Men ser jag ner på mej själv, finner jag ännu mycket orent på mej, därtill lagen har rätt. Lagen säger: Du har synder (inför Gud). Svarar jag: ja, så är jag förlorad. Säger jag: nej, måste jag ha en stark grund att stå på. Varifrån vill jag väl ta detta mitt nej? I min egen barm lär jag sannerligen inte finna det, utan i Kristus; där måste jag hämta det och kasta det för lagen. Han kan säga nej emot lagen, har också därtill grund, ty Han är helig och utan synd. Och detta sitt nej skänker Han mej, eftersom Han skänker mej sin rättfärdighet."

Se, sådant menar Skriften, då hon säger: "Ni är döda ifrån lagen genom Kristi lekamen", eller att Kristus är lagens ände till rättfärdighet för var och en, som tror; att det är ingen fördömelse i dem, som är i Kristus Jesus; och att ingen synd tillräknas dem.

O, här skulle vi dock stanna och besinna oss — besinna våra konungsliga fri-och rättigheter — besinna, om allt detta är sanning eller inte. Antingen måste ju allt detta vara sanning, eller är det lögn. Är det sant att inget är fördömligt i dem som är i Kristus Jesus, att fastän synden ännu bor i dem, ja, överrumplar och kullkastar dem, den ändå aldrig tillräknas dem, eftersom de inte är under lagen, utan under nåden, och att de alltså aldrig ska stå till rätta inför lagen, så länge de håller sej till Kristus i tron? Är detta sanning, så är det en förvånande herrlig sanning. O, en förvånande sanning!

Och dock, sanning är det, så visst som Guds ord inte kan ljuga. Sanning är det, trots allt vad djävulen, verkhelgonen och vårt eget förnuft må säga därom. Sanning är det, om jag också nu inte har den ringaste känsla därav.

O, här vill vi stanna, här förlusta oss och fröjdas mitt i jämmerdalen, att Herren vår Immanuel har grundat ett sådant saligt rike på jorden, att syndare ska vara inför Gud inte syndare, utan heliga, täcka och älskliga.

Må verkhelgon knorra och skriftlärda bråka,
de gör ju så ofta förbund med varann,
de fyller sitt koger i syfte att råka
just den som i enfald vill tro på Guds Lamm.

Men aldrig de eländas sköld ska fallera,
än tål den en dust ifrån fiendens här,
och visste de förut hur allt skall passera
de skulle bespara sej många besvär.

Friskt mod, hur än satan vår ofärd bereder,
den klippa står fast som vi bor i ändå.
Vi fäller ej modet förrn klippan skjuts neder,
men klippan är Gud, och nog skall han bestå!

Ja, pris vare Gud, som sej själv oss har givit
till livsgrund, rättfärdighet, klippa och sköld!
I dej, Herre Jesus, vi härskar i livet
och sjunger för evigt om seger och fröjd!

måndag 19 november 2018

"Uträtta alla dina saker efter Guds ord." (Syr. 9:22)

Allt vad Gud i sitt ord förkunnat människan, går huvudsakligen ut på att lära henne två ting: Först hur hon ska få hans nåd, få förlåtelse för sina synder och bli hans barn; för det andra hur hon såsom ett Guds barn ska leva här på jorden för att tjäna sin himmelske Fader och göra hans vilja.

Men som dessa är de huvudstycken, på vilka Guds rike ibland oss står eller faller, så är de också de punkter, som djävulen i alla tider mest angriper och vill beröva oss, och i vilka så väl hela kyrkosamfund som enskilda väckta själar oftast farit vilse.

När Kristus uppträdde, var det i två huvudpunkter Han straffade sitt folk och lärde dem den rätta vägen: straffade nämligen först deras falska rättfärdiggörelse, deras självrättfärdning, för det andra deras falska gudstjänst, deras självvalda goda gärningar — genom att till exempel säga dem hur de gjorde "tionde av mynta och ruta och allehanda kål, men det, som var viktigast i lagen, domen, barmhärtigheten och tron, lät de bli tillbaka".

När kyrkans reformation genom Luther genomdrevs, skedde det huvudsakligen genom två läropunkters upprättande och framhållande, vilka Luther ideligen predikade, nämligen först: den rätta, inför Gud gällande rättfärdigheten, Kristi rättfärdighet, trons rättfärdighet; och för det andra: vad som utgör sanna goda gärningar, sann gudstjänst, heligt och för Gud behagligt leverne, nämligen endast det, som Gud själv i sitt ord befallt oss att göra. Därmed angrep och bestraffade han först den påviska rättfärdiggörelseläran, som var att människan blir rättfärdig i den grad hon blir helig; och för det andra det falska begreppet om ett heligt och för Gud behagligt leverne, som var, att man borde gå i kloster, leva ogift, fasta, vaka, plåga kroppen, göra pilgrimsresor etc. Man har därför rätteligen anmärkt, att det var två läropunkter, som tillvägabragte reformationen; och åter, att man har reformationen att tacka för återställandet av två huvudläror, nämligen de nu berördas om den rätta rättfärdigheten för Gud och den rätta heligheten i levernet.

Såsom redan är sagt: Dessa är också de punkter, som djävulen i alla tider angripit och förvänt — och det så fint, så tyst, småningom och gradvis, att man icke märkt det, förrän man redan varit förd ifrån vägen. Så är också förnuftet, känslan och tycket fientliga mot dessa båda lärostycken.

Likasom ingenting mera strider emot förnuftet och tycket, än att jag ska vara rättfärdig och täck för Gud, på samma gång jag själv ser och känner mej full av synd - vara rättfärdig och täck bara genom en tillräknad rättfärdighet; så kan jag också omöjligen tycka, att jag gör åt Gud de mest behagliga gärningar och en sann, en helig gudstjänst, när jag inom huset och samhället gör endast sådant, som antingen min lekamliga, husliga och borgerliga kallelse eller en arm, eländig människas nöd fordrar — gör samma gärningar, som också en from hedning, en ärbar världsmänniska kan göra.

Jag kan inte heller tycka, att det vore någon synnerlig fara i att följa de fromma ingivelser, som tycks vara Guds Andes egna röster i mitt hjärta, och som endast gå ut på att mana mig till heligare gärningar, att det ska vara någon stor fara att genast följa sådana ingivelser och vara så nödvändigt att först tillfråga det i Skriften uppenbarade Guds ord — det kan känslan och förnuftet inte finna.

Men att både djävulen och förnuftet vill med all makt föra oss ifrån ordet även angående levernet, det lär vi isynnerhet av erfarenheten. Hur många grova galenskaper och stora skador har inte djävulen dermed åstadkommit i Kristi kyrka, att han i detta stycke fört människor ifrån ordet!

Den skada, som härav kommit och ännu dagligen uppkommer, är isynnerhet av två slag:

Först att några väckta och sökande själar (som under tiden har ett stort allvar med sin gudaktighet, så att de inte sparar någon möda, bara de kunde tjäna Herren) har blivit förda till allehanda egna företag, gärningar och levnadssätt, som dels förnuftet, dels en förment Guds röst i hjärtat påyrkat, men som varken Guds uppenbarade ord påbjudit, inte heller den behövande nästan haft gagn utav.

Den andra skadan har varit den, som vi alla dagligen får erfara, nämligen att om vi också utövar de rätta goda gärningarna det likväl sker med olust, tröghet och försumlighet, så snart vi förgäter ordet, glömmer vilka gärningar ordet äskar av oss; då vi däremot skulle med största lust och flit utöva dem, om vi flitigt såge på ordet, såge och betänkte, att vi med dessa enklaste kallelsens verk tjänar Gud själv, står inför Guds ögon och uträttar hans befallningar.

Vadhelst här i världen bedrövar min själ,
med Jesus och ordet det alltid blir väl.
Och om jag ej känner min lycka alltid,
i tron på Guds ord har jag ändå Guds frid.
Ack, saliga ro
på Jesus få tro
och äga Guds ord i sitt bo!

söndag 18 november 2018

"Om vi annars lider med honom, så att vi också må komma med honom till herrligheten." (Rom. 8:17)

Om vi annars lider med honom. Detta är löparebanan till herrligheten. Vi har väl arvsrätten endast genom barnaskapet, den är väl förvärvad endast genom Kristi lidande, men "vädjobanan" till arvets emottagande är denna: lida med honom.

Detta är av synnerlig vikt, såsom ett utmärkande kännetecken på de sanna arvingarna, de äkta barnen, dels till att väcka och avskilja ifrån Guds barns antal dem, som falskeligen inbillar sej äga delaktighet i arvet, då de likväl inte är Kristi efterföljare, dels också till tröst för dem som lider med honom, men lider så, att de ofta är färdiga att misströsta.

Låtom oss då väl betänka dessa ord: "Om vi annars lider med honom." Här säger oss aposteln, att vi även i lidandet ska ha delaktighet med  Kristus, som gick genom lidande till herrlighet. Det är en så avgjord och bestämd Guds ordning, att lidande ska föregå herrligheten, att även Kristus såsom vår föregångare och föresyn i allting har gått denna väg och uttryckligt förklarat, att vi däri ska efterfölja honom.

Vad Kristus på jorden led, måste betraktas i två särskilda avseenden. Först led han såsom försonare för våra synder; för det andra var lidandet hans väg till herrlighet.

Vad försoningslidandet angår, däri var han alldeles ensam. Han "trampade vinpressen allena, och ingen av folket var med honom". Han allena tillfredsställde den gudomliga rättfärdighetens krav; han allena förtjänade åt oss rättfärdighetens lön, det eviga arvet.

Men i det andra avseendet var han vår förebild och vägvisare; i det avseendet måste vi "följa hans fotspår" och vara honom lika. Skiften lär uttryckligt även om honom, att han haft att kämpa och segra för sin upphöjelse, och att han häri skall vara vårt föredöme och mönster; såsom då han själv säger: "Den som övervinner ska jag låta sitta med mej på min tron, såsom också jag har vunnit och sitter med min Fader på hans tron."

Lidandet är alltså den lott, som alla Kristi medarvingar här på jorden har gemensam med de "förstfödda". Alla arvingarna måste komma till sitt arv genom bedrövelse — somliga "genom mycken bedrövelse".

Men här bör noga märkas, att aposteln inte bara säger: Om vi lider; utan så säger han: "Om vi lider med honom." Ty inte utgör varje lidande ett tecken på Kristi medarvingar — "den ogudaktige måste också mycket lida"; och allt, vad som är levande på jorden, lider; utan här är fråga endast om det lidande, som vi har genom föreningen med Kristus och i hans efterföljelse, inte bara världens fiendskap och försmädelse, utan också all den anfäktning av synden, köttet och satan, som är en följd just av vår förening med Kristus. Och slutligen det lidande, som utgör Faderns aga, vilket alltid utmärker hans äkta barn.

Först är det en i ordet avgjord sak, att "alla de, som vill leva gudfruktigt i Kristus Jesus, måste lida förföljelse". Såsom Kristus uttryckligt säger: "Lärjungen är inte förmer än hans mästare; har de förföljt mej, så ska de också förfölja er." Därför, om någon vill vara en kristen, berömmer sej av tron och hoppet på den eviga saligheten, men har en så beskaffad kristendom och gudaktighet, att han på samma gång kan stå väl med världen, vara aktad och älskad av den allmänna hopen, så ligger bara däri ett hemskt och avgörande tecken på arten av hans gudaktighet — ett tecken, att han inte är en sann och trogen Kristi efterföljare. Herren har sagt det.

Vidare hör till lidandet med Kristus allt det lidande av synden och satan, som vi har blott därför, att vi kommit i förening med Kristus. Såsom Kristus bar världens synder med ångest och nöd, så att han kämpade, bad och svettades i örtagården, så måste också alla de, som har Kristi Ande, ha ångest, kämpa och be mot den inneboende synden. Såsom Kristus var frestad och anfäktad av djävulen, så måste också alla trogna här bli förföljda av samma fiende med pinsamma frestelser och glödande skott.

Om någon vill vara en kristen, men har en så beskaffad tro och gudaktighet, att synden inte plågar honom, djävulen inte frestar och anfäktar honom, utan han är alltid stark, modig och lugn; så har han däri ett betänkligt tecken, att hans tro och gudaktighet är falska. Alla heligas historia bekräftar detta.

Lidandet med Kristus kan dock aldrig rätt kännas igen, om vi inte först iakttar, att personen måste vara ett Guds barn, en själ, som inte lever och vandrar efter köttet, utan efter Anden, ja drivs av Guds Ande, och i denna Ande ropar: Abba, käre Fader. En sådan själ erfar, att hon har fått en hel mängd nya lidanden, såväl av sin egen inneboende ondska, som av djävulen och världen — lidanden, som hon förut inte visste av. Alla sådana lidanden har hon således bara därför, att Kristus är i henne; och då utgör de förvisso säkra tecken på en Kristi medarvinge, som nu uppfostras för det arv han ska ta emot.

Hur underligt, Herre, du leder mej här,
när nu jag mitt kors i din efterföljd bär.
Men aldrig min smärta dock varit som din,
då du blödde där på korset för alla.
Nej, aldrig min smärta dock varit som din,
då du blödde där på korset för alla.

lördag 17 november 2018

"Men nu är vi fria ifrån lagen, döda ifrån honom som höll oss fångna." (Rom. 7:6)

Aposteln framställer här lagen såsom ett fängelse, i vilket vi hållits fångna. Dess bud och domar var de järngaller, dörrar och lås, som höll oss förvarade till döden. Ty först bör märkas, att lagen redan dömer oss till döden för den synd, som bara ligger i vår natur, ja, vi har synden och döden i arv från Adam — och lagen säger: "Förbannad är var och en, som inte fullkomnar allt det, som är skrivet i lagboken, så att han gör det."

Men för det andra, när vi inte tror detta, nämligen att vi redan är dömda, om vi än aldrig mer syndade, utan vi försöker att nu med vår bättring minska vår skuld för att vinna Guds nåd, så är hela vår natur så uppfylld av ondska och fördärv, att vi oupphörligt på nytt syndar och ökar vår skuld, varigenom samvetet beständigt stöter emot och fängslas av lagens domar, såsom av järngaller och lås; varthelst vi vänder oss, blir vi dock alltid "fasthållna". Ett sådant fängelse är lagen.

Så säger aposteln även i Gal. 3: 23: "Förrän tron kom, var vi förvarade ("bevakade") under lagen, beslutna ("inneslutna") till den tro, som skulle uppenbaras." Men i denna bild, att lagen är ett fängelse, ligger inte bara det, att vi är dödsfångar under dess domar, utan vi påminns också härav om arten av den fromhet, som lagen verkar.

Därom talar Luther på följande sätt: "Lagens ämbete är att förvara oss såsom i ett fängelse. Detta är en ganska träffande bild, som visar, vad lagen uträttar, och huru fromma han gör människorna. Ingen tjuv, mördare eller rövare, som blivit tillfångatagen, älskar sina bojor och det dystra fängelset, där han hålls bunden. Tvärtom skulle han gärna, om han kunde, vilja riva ner fängelset med dess järnbojor, ja lägga det i aska. I fängelset avhåller han sej väl från illgärningar, dock inte av god vilja eller kärlek till rättfärdigheten, utan därför att fängelset hindrar honom. Och medan han så är innesluten, avskyr och hatar han ännu inte synden och sitt tjuveri (tvärtom sörjer han hjärtligen över att han inte är fri och får stjäla); men fängelset hatar han, och om det tillätes honom att gå ut, skulle han stjäla såsom förut. Lagen innesluter människorna både i borgerligt och andligt hänseende inom vissa skrankor. Sådan är lagens förmåga och rättfärdigheten av lagen, att den tvingar oss till en utvärtes fromhet, i det att den hotar överträdarna med straff och plågor. Vi lyder då visserligen lagen av fruktan för straff, men ovilligt och med stort missnöje. Men hurudan är väl en sådan fromhet, då den underlåter det onda av fruktan för straff? Därför är denna gärningsrättfärdighet i själva verket inget annat än att älska synden, hata rättfärdigheten, avsky Gud och hans lag samt tillbedja och ära den högsta ondska. Ty lika hjärtligt som tjuven älskar fängelset och hatar stölden, lika hjärtligt lyder vi lagen, gör vad han befaller, och underlåter vad han förbjuder, då vi är fångna i honom." (Så långt Luther).

Sådan är vår fromhet under lagen. Hur helt annorlunda blir det inte i hjärtat, när en i detta lagfängelse utpinad, fördömd och förlägen själ på en gång får allt till skänks, då allt, vad hon under lagen arbetat på och sökt efter hos sej själv, skänkes henne av en annan, och hon får nu se Gud i ett alldeles nytt ljus, såsom en huld Fader, vilken endast väntar att få göra oss gott, och därför även på detta sätt utmattat oss under lagen.

När en själ förstår, att alla lagens krav och domar huvudsakligen åsyftade att utmatta och slå ner oss, för att vi skulle övergiva det fruktlösa strävandet att med egen rättfärdighet bestå inför Gud; att Han vill giva allting såsom en fri gåva, både rättfärdighet och helgelse — när en utmattad själ förstår sådant och nu i Andens ljus ser sej helt befriad ifrån lagen, tror och ser Guds stora kärlek i Kristus; då får hon ett alldeles nytt hjärta för Gud och lagen; då förvandlas hatet till kärlek; då kan hon tjäna Gud med innerlig håg och lust. Nu säger hon av hjärtat: "Hans bud är inte svåra;" "jag har lust till Guds lag efter den invärtes människan." Nu är fängelset förvandlat till ett palats.

Sådant gör friheten ifrån lagen: vi älskar nu Herrens bud och rätter så, att varje vårt snavande är vår smärta, och att det skulle hjärtligen gräma oss, om någon skulle rubba eller borttyda de heliga buden. Sådant gör Anden, när själen frigörs från lagens hot och domar och förvissas om en evig nåd.

Löst från gamla träldomsband,
löst till frihet av Guds hand,
kristen, lägg ej på dej sen
något träldomsok igen!
Göm i hjärtat korsets ord,

följ din store vän och bror
och var fri var än du bor.

Löst och fri från mänskobud,
fråga dej: vad önskar Gud?
Böj dej ej för form och skick
som Guds vigning aldrig fick!
Ingen människa tillbed,
gör ej heller själv dej bred,
trampa blott den onde ned!

fredag 16 november 2018

"Vilken är för våra synders skull utgiven och för vår rättfärdighets skull uppväckt." (Rom. 4:25)

Det är detta språk, som Luther kallar ett "knippe, vari hela den kristna tron är sammanfattad"; varför han också satte detta språk till överskrift i de schmalkaldiska artiklarna som grund för "den första och förnämsta artikeln, från vilken ingen kristen kan vika eller något efterskänka, om än himmel och jord och allt annat störtade samman".

Aposteln har med ett djupt eftersinnande författat detta språk, varför det också av oss fordrar djupt begrundande. Det innehåller, som redan är anmärkt, en kort sammanfattning av de stora huvudstyckena av Kristi försoningsverk och är särskilt tänkvärt för den fördelning av detta, som här förekommer. Aposteln säger, att Kristus är för våra synders skull utgiven och för vår rättfärdighets (ordagrant: vår rättfärdiggörelses) skull uppväckt. När han sätter emot varandra utgiven och uppväckt, märker vi, att med ordet "utgiven" menas: utgiven i döden.

Då vi nu vet, att Skriften annars överallt framställer Kristi död såsom grund för vår rättfärdiggörelse, samt att hans försoningsverk därmed verkligen var fullbordat, såsom Kristus på korset lät förstå med det utropet: "Det är fullkomnat", så är det något besynnerligt och eftersinningsvärt, vad aposteln här kan mena, då han säger, att Kristus är för våra synders skull utgiven och för vår rättfärdighets skull uppväckt.

Meningen är utan tvivel denna: I sin död var Kristus en syndabärare, belagd med alla världens synder, som Han betalade med sitt liv; i sin uppståndelse var han såsom vår borgesman rättfärdigad och framhade åt världen den eviga rättfärdigheten, livet och ett oförgängligt väsende. I sin död var han "gjord till synd för oss" och förlossade oss då från syndens skuld och lagens förbannelse, i det han tillfredsställde den gudomliga rättfärdigheten och utstod den död, som var syndens lön; men hans uppståndelse utgjorde den rättfärdighetens och livets seger över synden och döden, som för alla människor och andar krönte och beseglade hans fullbordade försoningsverk.

Såsom vår medlare och borgesman, den andre Adam, hade han åtagit sej att svara för alla våra synder, att lida vårt förtjänta straff, att fullgöra, vad den gudomliga straffrättfärdigheten krävde. Allt detta fullgjorde han, då han gav sej till ett offer och återlöste oss med sitt blod. Men med sin uppståndelse har han inte allenast givit alla människor ett bevis, att han led och dog såsom helig och Guds Son, för andras synder och inte för någon sin egen skuld; utan också, att den gottgörelse för våra synder, som han åtagit sej, var av Fadern fullkomligt godkänd och gillad, såsom Skiften säger, att han är "levandegjord efter Anden" och därmed även "rättfärdigad i Anden", d. ä. frisagd från alla de skulder, straff och domar, vilka han såsom människornas borgesman hade påtagit sej.

Men då vår borgesman var så alldeles i vårt ställe inför Guds dom, som om hela mänskligheten gjort och lidit, vad han gjorde och led — "eftersom vi håller före, att om en är död för alla, så är de alla döda" — gäller detta också om hans uppståndelse: vi var alla i honom innefattade för Guds ögon, så att han uppstod rättfärdig för alla, såsom om vi alla uppstått rättfärdiga; varför han också kallas: Herren, vår rättfärdighet. Därför är också Kristi uppståndelse i den egentligaste mening grunden för vår rättfärdiggörelse. Sådant har aposteln visserligen velat säga med de orden, att Kristus är för våra synders skull utgiven och för vår rättfärdighets skull uppväckt.

Men Kristus har igenom sin uppståndelse också inträtt i det eviga prästämbete, genom vilket han beständigt "är i Guds åsyn för oss", är i vårt ställe, "rättfärdig för orättfärdiga". "Vi har en överstepräst, som sitter på högra handen på majestätets stol i himmelen och är en skaffare över de heliga håvor och över det sannskyldiga tabernaklet." Ty "Kristus är inte ingången i det heliga, som är gjort med händer, vilket är en eftersyn till det sannskyldiga, utan in i själva himmelen, på det han nu ska vara i Guds åsyn för oss".

Märk! "Han ska nu vara i Guds åsyn för oss". Detta är visst vår fullkomliga rättfärdighet inför Gud. Men vad hör vi här? Är Kristus i Guds åsyn för oss? Är detta sant? Då gäller vi säkert något mer för Gud, än vi tänkt; då är vi visst i en hög och fullkomlig rättfärdighet inför hans ögon. Att Kristus är beständigt i vårt ställe inför Fadern och sköter gudstjänsten för oss såsom vår överstepräst, det är visst, säga vi åter, vår fullkomliga rättfärdighet. Så ser vi, att vår rättfärdiggörelse är i alla avseenden grundad på Kristi uppståndelse.

För vår synd han dödad blivit
och för vår rättfärdighet
han uppstånden är till livet
genom Faderns härlighet.
Nu hos Fadern i det höga
ser hans goda, varma öga
till den värld han frälsat har
och är evigt vårt försvar.

torsdag 15 november 2018

"Saliga de tjänare som Herren finner vakande då han kommer." (Luk. 12:37)

Saliga är de tjänarna, säger Herren. Och till vilken hög grad saliga, det antyder han med denna utomordentliga förklaring: "Sannerligen säger jag er: Han ska uppskörta sej och låta dem sitta till bords, och han ska då gå och tjäna dem."

Hur mycket detta i själva verket innebär, det ska endast himmelens eviga herrlighet förklara för oss. Men något övermåttan stort är det; och något lika fullkomligt sant och verkligt är det, då denne Herre säger det — och även bedyrar det med de orden: "Sannerligen säger jag er."

Himmelens salighet framställs på åtskilliga ställen i Skriften under bilden av ett gästabud eller ätande vid vår Herres bord. Det är denna bild Herren här begagnar. Att själva saken, som härmed betecknas, är den, att Herren i den eviga herrligheten ska uppfylla alla sina trogna med en oändlig salighet, med "hans huses rika håvor", det är nog säkert; men utan tvivel bör denne Herrens uttryck för saken även betänkas, då han alltid därmed ger oss några djupare blickar in i både sitt eget hjärtelag och den sak han med bilden målar.

Må vi då först påminna oss den anmärkningen, man gjort vid denna bild, där Kristus säger, att brudgummen nu skall uppskörta sej och göra en uppassares syssla vid bordet, skall låta tjänarna sitta till bords, och han skall gå och tjäna dem — man har gjort den anmärkningen därvid, att bilden överstiger verkligheten i det mänskliga livet, där hellre det förhållande äger rum, som Kristus omtalar i Luk. 17: 7—9, att även då tjänaren hela dagen arbetat på åkern eller i marken, man likväl slutligen också låter honom tjäna vid bordet. Det har synts vara en alltför stark målning att nu säga, det brudgummen skall låta sina tjänare sitta såsom herrar vid bordet, då vi se, att Kristus här med brudgummen betecknar sej själv, att han skall nu uppskörta sej och tjäna sina tjänare.

Men på denna anmärkning har också ett gott och riktigt svar blivit givet. Och svaret är detta: Orsaken, varför bilden och målningen här överstiger verkligheten i det mänskliga livet, är den, att Kristus har målat efter själva den åsyftade saken, den kommande motsvarigheten, det himmelska gästabudet, och efter sitt hjärta, sitt eviga råd, hur han verkligen skall hedra och fröjda dem som blir honom trogna. Då nu hans hjärtelag och höga avsikter med oss vida överstiger allt vad man någonsin på jorden sett, är detta en naturlig orsak till den för våra ögon överdrivna bilden. Vi ska av Kristus i den himmelska herrligheten inte vänta något måttligt och tänkbart, utan något, som överstiger alla människotankar; ty "vad intet öga sett, och intet öra hört, och i ingen människas hjärta är uppstiget, det har Gud berett dem som älskar honom".

Liksom Gud redan i skapelsen gjort så utomordentligt stora ting, att inga människotankar däri förmår följa honom, så ska han också bevisa sej lika utomordentligt stor i den nåd och salighet han skall skänka sina vänner, när han företar sej att rätt uppfriska och fröjda dem efter mödorna. Och vad särskilt detta löfte angår, att han skall låta sina tjänare sitta vid bordet, och han ska uppskörta sej och tjäna dem, har Herren redan givit exempel därpå under sin synliga vistelse på jorden, och det isynnerhet vid två tillfällen.

Det första tillfället var, då han för sista gången hade församlat sina lärjungar för att med dem äta påskalammet och därvid talade om, hur han en annan gång i sin Faders rike på nytt skulle dela dess himmelska rätter med dem, varpå han också instiftade nattvarden. Då var han den tjänande, han utdelade till lärjungarna både av brödet och vinet, och de mottog det av hans hand — liksom han då även uppskörtade sej med linneklädet och gick omkring med vattenbäckenet till deras fötter. Detta allt var även en yttre förebild till vad han en gång i den eviga bröllopssalen ska göra med alla sina trogna.

Det andra tillfället var den morgonen vid Tiberias hav, då Herren hade stekt fisk på stranden åt sina hungriga lärjungar och även då gick omkring och gav dem både av fisken och brödet.

På detta sätt har han redan här på jorden velat visa, hur han en gång, då vår förnedringstid i världen är slut, ska i sitt herrlighetsrike fullkomligt förnöja, ära och fröjda sina vänner. Då de på jorden en liten tid sökt hans ära, ska han i himmelen ge dem en evig ära; då de här en tid har uppskörtat sej till hans tjänst, ska han nu där uppskörta sej och tjäna dem; då de här har bekänt honom inför människor, ska han nu bekänna dem inför sin Fader och hans änglar.

O, underbara byte! O, höga, utomordentliga ära! Och vem är den personen, som sagt oss detta? Ska vi tro honom? Kan också så herrliga löften vara sanna? Han själv, som heter Trofast och Sannfärdig, har sagt det! Lovat vare hans namn evinnerligen!

Och som du for du komma skall,
o Jesus, hit tillbaka.
Jag här vill akta på mitt kall,
jag bedja vill och vaka.
Jag vet ej stund, jag vet ej dag,
men dagligt dig förbidar jag.

Och salig är den tjänaren,
som du så finner göra,
när sist du komma skall igen,
du honom lovat föra
till ära och odödlighet
uti din Faders härlighet. 

onsdag 14 november 2018

"Så klä er nu såsom Guds utkorade, helgon och älskliga, i hjärtans barmhärtighet, vänlighet, ödmjukhet, saktmodighet, långmodighet." (Kol. 3.12)

Se nu vilka kostliga saker, som ska pryda Guds utkorade, helgon och älskliga!

Först erinrar aposteln om de höga titlar, som tillhör de trogna, och vill att vi ska vara klädda efter vårt stånd, nämligen såsom det ägnar och anstår Guds utkorade, helgon och älskliga. Sådan är också samma apostels förmaning i Efesierbrevets fjärde kapitel, då han säger: "Så förmanar jag er nu, att ni vandrar, såsom tillbörligt är, i den kallelse, vari ni är kallade, med all ödmjukhet och tålamod."

Observera: "såsom tillbörligt är i er kallelse." Det som är mycket tillbörligt eller passande för världens barn kan vara alldeles otillbörligt och opassande för ett Guds barn. T. ex. att behålla sitt goda för sej själv, eller att vara högfärdig och flärdfull, eller gå till rätta med en trätobroder, eller tala många fåfängliga ord, det är något som är en allmän sed i världen, och något som ingen undrar på. Men för ljusets barn vore det otillbörligt; de ska gå en motsatt väg mot världens barn. Det anstår inte konungabarn att gå klädda såsom tiggarbarn. Eftersom ni nu är Guds utkorade, helgon och älskliga, säger aposteln, klä eder så som det anstår och ägnar sådana.

Vi vill nu beskåda själva klädnaden. Först nämns hjärtans barmhärtighet eller barmhärtighetens innersta, vilket betecknar en innerlig och brinnande barmhärtighetsrörelse i hjärtat, varav sedan följer varkunnsamhet, dels i att förlåta en felande, dels i att hjälpa en behövande eller nödställd. Detta är således motsatsen mot det kalla, själviska sinnet, som bara ser på sin rätt. Detta är i de trognas hjärtan egentligen en delaktighet av Guds natur och av just det innersta och mest utmärkande i Gud, vilken innerliga barmhärtighet Gud själv på många ställen uttrycker, t. ex. då han säger: "Är inte Efraim min älsklige son och mitt kära barn? Jag kommer ihåg vad jag har talat med honom; därför brister mitt hjärta för hans skull, så att jag måste förbarma mej över honom, säger Herren." Detta är vår Guds innerliga barmhärtighet, som bör återspeglas i alla hans barn, såsom Kristus säger: "Var barmhärtiga, såsom er Fader är barmhärtig", och åter: "För att ni ska vara er Faders barn (eller avbilder), ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga."

Det andra stycket av vår dräkt var vänlighet, eller godhet, välvillighet. Detta är: en benägenhet att vara människor till tjänst och nytta, och som utgör en sådan skön prydnad på Guds utkorade, att många bara för denna egenskap blivit dragna till Gud och hans folk. Guds barn bör vara de vänligaste och välvilligaste människor på jorden. Det som ingen predikan förmått, det har ofta denna egenskap uträttat. Därför var också hela Kristi liv på jorden idel vänlighet och välgörenhet. Han gick omkring, gjorde väl och hjälpte alla. Den högsta upplysning och de ståtligaste ord gör inget gagn, utan endast förbittring, där ett kallt, ovänligt väsende stöter tillbaka. O så bedrövligt sådant är! Nej, de som har den dyrbaraste kunskap att meddela, bör ha den insvept i det älskligaste, vänligaste väsende.

Det tredje stycket, ödmjukhet, som var och en lätt förstår, hänger nära ihop med detta. När en kristen, driven av hjärtats barmhärtighet, ofta måste säga sin nästa ett varningens ord till väckelse, är detta i sig självt ett göromål, som nödvändigt måste uttydas såsom andligt högmod, varför också världens allmännaste beskyllning mot de trogna är att de är högmodiga — fast det inte är några människor, som så mycket känner och beklagar sin egen uselhet som just de kristna. Men när själva innehållet av en trogens bekännelse nödgas, såvida vi ska tala sanning, vara av den beskaffenhet, att det förekommer världens barn såsom högmod, är det desto mer nödvändigt, att vi på allt möjligt sätt uttrycker och bevisar att vi inte drivs till det av högmod — det är nödvändigt, att vi inte bara i hjärtat äger utan också klär oss i ödmjukhet. Skulle i hjärtat uppstå högmod och tycke för oss själva, skulle vi hylla och behålla sådant, då är en större fara på färde, då är ett djupt fall eller någon annan galenskap snart för dörren; ty Gud står emot de högfärdiga, och då hjälper det inte med något förstånd eller någon vaksamhet att undfly den fallgrop som sätts i vår väg. Därför säger aposteln: "Håll er hårt vid ödmjukheten, det ska ändå knappt vara er möjligt att förbli däri, håll inte mycket av er själva, utan håll er lika med dem som är ringa; håll er inte själva för kloka." —

Det fjärde stycket, som vi skulle iklä oss, var saktmodighet, eller att man inte snart låter förtörna sej; och det femte, långmodighet, att man inte låter uttrötta sej i det förlåtande saktmodet, så att man skulle alldeles upphöra att tänka på någon vänskap med den medmänniska, som prövar vårt tålamod.

Lev ett liv som värdigt är 
kallelsen som ni har fått,
så Guds ord oss manar här,
trogen var i stort och smått.

Ödmjuk, tålig var och mild.
Ha i kärlek gott fördrag
med varandra; förebild
ni i Jesus Kristus har.

tisdag 13 november 2018

"Ditt ord är mina fötters lykta, och ett ljus på mina vägar." (Psalt. 119:105)

Betänk då hur grymt de behandlar sina själar, som nekar dem detta gudomliga ljus, Guds ord!

Gud har i nåd från himmelen skänkt oss ett synligt medel, vari Han själv bor och verkar, och på vars rätta och flitiga bruk hela den eviga saligheten vilar. Och likväl ser man inte bara den blinda, grova världen förakta och trampa dessa pärlor, utan, vad som är än förskräckligare, de som en gång varit upplysta och smakat det goda Guds ord, de låter ofta världen och köttet så hindra sej från ordet, att kanske hela dagen går förbi, utan att de använder en enda stund till själens spisande. För att inte säga hela veckan. Eller om de en stund hastigt slår sej ned vid ordet, är tankarna och hjärtat så uppfyllda av de världsliga tingen, att såsom ett stormigt och svallande hav omöjligen kan uppvärmas av solens strålar, hela frukten av ett sådant umgänge med ordet blir endast förökad ledsnad därvid.

Guds ord vill anammas med en stilla, betraktande ande, om det ska värma upp hjärtat. Men hindret är det myckna jordiska, eller vad Jesus menade med de "törnen, som förkvävde den goda säden", nämligen "livets vällust och levernets omsorger", köttslighet, tröghet och de mångahanda bekymren och göromålen, vilket allt nu är för den tjusta själens öga viktigare än det himmelska. Nu heter det: "Jag har inte tid att så flitigt öva ordet, ty det och det måste göras." Och observera, detta som måste göras är något jordiskt, och det som kan uraktlåtas är det himmelska, som nu betyder mindre! Så är nu själen tjust och förblindad!

Du säger: "Kallelsens plikt är en helig plikt som inte får försummas, och den som inte försörjer sitt hus är värre än en hedning". Men Jesus säger: "Det ena ska du göra, och det andra inte underlåta". Om du skött ditt ämbete och ditt hus på det fullkomligaste, men låtit nådens liv dö bort, kan det troget skötta ämbetet inte frälsa dej i döden och domen.

Och den som påstår att ditt hus eller ditt ämbete ska lida av de stunder du ägnat åt Guds ord och bönen, det är bara tjusaren, den gamle ormen, samt hedningen i ditt bröst, ditt hjärtas otro, som inte vet av någon Guds välsignelse, som inte aktar det himmelska, som hellre leker och pratar bort tio stunder än använder en till Guds ords betraktande.

O, vilket hedniskt förakt för Gud och din odödliga själ! Du har tillfälle till det saliga, höga och ärofulla umgänget med himmelens och jordens Herre, din frälsare och saliggörare, att höra Honom tala, vilket sker i ordet, och att tala till Honom, vilket sker i bönen; och du säger, att du inte har tid till det - men att höra och tala fåfängliga ting bland människor, det har du tid till! Detta må väl heta att vara tjust av djävulen.

Du har nu för dina göromål inte tid att till själens näring använda en timme av dygnets tjugofyra. Men tänk, om Gud slår dej och låter dej ligga sjuk ett år, nog står världen ändå! Då har du ringa tacksamhet av det världsliga, som du så troget skött; det kan nu inte hjälpa dej. Och Gud och hans ord har du föraktat — inte vill du väl nu anlita detta föraktade om hjälp?

När följden av Guds ords försummande blir den, att du dagligen avmattas till den invärtes människan, tron fördunklas, gudsfruktan och alla nådekrafter försvagas, då klagar du kanske över svaghet och frestelser, som du inte övervinner; men hur var detta att vänta? Att du ska övervinna det onda i dej, nådens medel förutan, det väntar varken Gud eller människor. Nej, sådana krafter ligger inte i människan; och det är därför Gud gav oss medlet ovanifrån. Men däremot om du rätt brukade detta medel, skulle ingenting som tjänar till liv och gudaktighet vara omöjligt.

Om du säger att du försökt och läst Guds ord, men ändå inte blivit bättre, måste händelsen vara en av dessa två:

Antingen förstår du inte vad bättring är; du menade, att du skulle i hast uppnå en viss höjd av kraft, fromhet och helighet, och visste inte att vägen därtill gick genom förnedringens och fattigdomens dal, samt att därtill hör att du inte ska se dej själv bättre och bättre, utan tvärtom.

Eller också, om du verkligen ännu är slav under synden, ännu inte fått nytt liv, ny lust, nya andliga krafter, då har du visst inte brukat ordet rätt. Tilläventyrs har du förvandlat Guds ordning och sökt först övervinna det onda i dej, innan du skulle tillägna dej Kristi förtjänst; först bära frukt, innan du skulle inympas i Kristus.

Börja nu lyda ordet, som säger: "Fly först till Jesus, tigg om nåd, / mot syndens makt ska sen bli råd." Låt den djupa egenrättfärdigheten fara och kasta dej, sådan du är, med alla brister och motsägelser i nådens famn, och du ska få erfara, "att där synden överflödade, där överflödade då nåden mycket mer". Och se, nu, nu skall denna överflödade nåden så glädja, smälta och förvandla ditt arma hjärta, så att det inte mer skall hava smak på det onda som nyss höll dej fången; så att det goda som du inte förmådde nu ska bli din lust.

Så lär ordet. Använd det med lydnad, så är dej ingenting omöjligt som är nödvändigt till salighet.

Dagar kommer, dagar flyktar,
håll dig vid Guds ord och säg:
Det är mina fötters lykta
och det ljus som leder mej!
Ha din lust i detta ord
som av ålder på vår jord
mänskors tröst och frid beredde
och till himmelen dem ledde.

måndag 12 november 2018

"Mitt rike är inte av denna världen." (Joh. 18:36)

Vad ett rike av denna världen är, det ser vi med ögonen: det "kommer med utvärtes åthävor", med yttre prakt och anseende, makt, härar, vapen, ära, titlar och allehanda anstalter, som tjänar för detta yttre lekamliga livet. Kristi rike åter är ett andligt och osynligt rike, för människoögon föraktligt och eländigt, och tjänar inte för detta livet, utan för vårt eviga goda och för en annan tid.

Emot vårt allrastörsta onda, det andliga och eviga, har alla världens riken ingen hjälp. Synden böjer de mäktigaste konungar under sitt välde; djävulen, "denna världens furste", tvingar alla konungar och furstar att tjäna sej, då de inte flytt till Kristus och blivit av Honom förlossade; för döden nedlägger varje konung sin spira och låter stilla bortföra sej, ja, den eviga fördömelsen drabbar lika visst en obotfärdig konung som någon annan människa. Således, för detta eviga onda har världens riken ingen hjälp, men här är det, som Kristi rike ska tjäna oss. 

Kristi rike har väl i världen inget anseende, det är för människors ögon eländigt och jämmerligt, såsom dess konung var, då Han stod kindpustad, bespottad och försmädad inför Pilatus. Hans rike syns alltså högst eländigt, det skyddar inte mot förakt av världen, inte mot förtryck av människor, inte mot kors och lidande, inte ens mot frestelser och anfäktningar av synden och satan, nej, det drar hellre allt sådant över oss. 

Men för Guds vrede och den eviga döden skyddar det; från synden, både dess straff och herravälde, befriar det; från djävulens hela regering och övermakt frälsar det; mot helvetet och den eviga elden bevarar det. De människor, som tror på Kristus och är i hans rike, ska inte dö evinnerligen, utan när den lekamliga döden gör slut med det eländiga jordelivet, då ska de först börja att rätteligen leva — likasom Kristus just då ingick i sin herrlighet, när han blev dödad. Sådant är Kristi rike, sådan hans mening i de orden: "Mitt rike är inte av denna världen". 

Men detta ska vi isynnerhet inprägla hos oss genom bilden av själva konungen; ty även därtill skulle Kristi djupa förnedring och lidande i så gripande drag framställas för våra ögon, att de trogna i alla tider skulle i Honom se en förebild till deras egen väg genom lidande till herrlighet. Och så nedslående och besynnerlig blir oss ofta den vägen, eller Kristi rike på jorden, att också dess egna mest upplysta medlemmar oupphörligt förbryllas däröver. Därför måste du väl och flitigt betrakta konungen såsom ett exempel på rikets art och beskaffenhet. 

Öva dej då i synnerhet i att väl sammanhålla de stora motsatserna hos Kristus, motsatserna mellan väsendet och utseendet. Se, vilken stor och herrlig person! Och se, vilken djup förnedring, vilket ömkligt utseende! 

Till personen och i verkligheten är Han den store "ärans konung", Faderns enfödde Son, åt vilken även såsom människa Fadern "givit all makt i himmelen och på jorden" och givit "ett namn, som är över alla namn, att i Jesu namn alla knän ska böja sej, deras som är i himmelen, på jorden och under jorden, och alla tungor ska bekänna, att Jesus Kristus är Herren, Gud Fader till ära". Sådan är konungen i verkligheten. 

Men se, vad därav synes på Honom. Han föds i en stallkrubba, Han är genom hela sitt liv den mest "föraktade och vanvördade, full med värk och krankhet", så fattig, att när "rävarna hade kulor och fåglarna under himmelen nästen, hade människans Son inget, där Han kunde luta sitt huvud"; och när Han håller sitt betydelsefulla, hos profeterna förebådade intåg i Jerusalem, då rider Han på en lånad arbetsåsna med sina fattiga lärjungars kläder till sadel. 

Är detta den store ärans konung, om vilken profeterna sjungit ifrån världens begynnelse? Ja, Han är densamme, "ärans konung, Herren, mäktig i strid". Men så alls intet synes detta nu, att man inte kunnat undra, om alla människor frestats att hånle åt hans konunganamn och säga: Det är då visst en tiggarkonung. 

Läggom nu härtill den åsyftade lärdomen, att sådan som konungen är, sådant är hans rike — ett rike av de skarpaste motsatser, den största ära och herrlighet inför Gud, men under den största uselhet inför oss själva och alla människor. 

Hans rike är ett rättfärdighetens och fridens rike, och då är där på samma gång också en beständig synd och strid och oro. 

Hans trogna är i den allrahögsta nåd och ära inför Gud, är inget mindre än Guds barn, "söner och döttrar, säger allsvåldige Herren", ja, vi är Kristi bröder och medarvingar, som ska "skina såsom solen i vår Faders rike"; och då går vi här på jorden ofta såsom alldeles övergivna av Gud, såsom vore vi under hans vrede för våra synder. 

Då ska vi komma ihåg vår konungs gestalt, och att det just tillhör hans rike, att den stora nåden och herrligheten här i tiden ska vara fördolda under all jämmer och uselhet, för att tron ska ha en beständig övning.

Konung är du visst,
Herre Jesus Krist,
om du bär en törnekrona
eller högt i himlen tronar,
Herre Jesus Krist, 
konung är du visst.

Men ditt rike är
ej av världen här.
Du med svärd ej seger vinner,
ej med våld ditt folk du binder,
ty av världen här
ej ditt rike är.

Konung, gör mej ren
ifrån lögn och sken!
Låt mej av din sanning vara,
lär mej korsets visdom bara!
Konung, kom hit in!
Rena själen min!