fredag 31 augusti 2018

"Guds frid regere i era hjärtan." (Kol. 3:15)

Att vi skulle ha frid med Gud var det förnämsta målet för hela Kristi försoning. "Näpsten ligger på Honom, för att vi skulle ha frid. Rättfärdighetens frukt ska vara frid, och rättfärdighetens nytta ska vara evig stillhet och säkerhet. Så att mitt folk ska bo i fridshus i trygga boningar och i skön ro." Och Paulus förklarar det så: "Då vi har blivit rättfärdiga av tron, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus."

Nu, så talar Skriften. Skulle inte då Guds frid regera i varje troende hjärta? Eller är det inte sant, vad Skriften säger, att då vi blivit rättfärdiga av tron, har vi frid med Gud? Skriften kan inte ljuga. Vadan kommer det då, och vad betyder det, att likväl denna verkliga frid med Gud är en så sällsynt gäst ibland oss?

Vi talar inte om dem som aldrig ens vet vad en sann frid med Gud vill säga. Dessa har antingen så mycket frid av annan art, att de aldrig kan få Guds frid, de lever i säkerhetens frid, en frid, som kommer av ett friskt, lätt blod, eller av god lekamlig ställning och dylikt. Eller också är de väckta, jagade och marterade trälar under otro och lagarbete, invärtes gnagna av en pinsam oro, av fruktan och styng i samvetet. Dessa borde endast märka, att det fattas dem ett viktigt stycke, ty Skriften säger ju uttryckligt, att då vi har blivit rättfärdiga av tron, har vi frid med Gud. Eller månne Skriften ljuger! Förstår du inte, att det fattas dej den verkliga tron?

Men vi vill tala om dem, som har kommit till tro och frid, men åter sjunkit ner i ofrid, räddhåga, mörker och trälsinne, och som suckar: "Min näpst är var morgon för handen; vaknar jag, så är det räddhåga; somnar jag, så är det ängslan; mitt liv är suckan." Då frågas: Vad är orsaken, att även troende själar ofta går i ofrid och kval?

Svar: Att en kristen endast saknar känslans frid, under det han dock ser på Kristus och evangelium, men han får det inte så in i hjärtat, att det ger liv och frid, detta är mer pinsamt än farligt. Ty om han dock kan säga: "Likväl förblir jag, Herre, ständigt vid dej; om än min kropp och själ försmäktade, är du, Gud, alltid mitt hjärtas tröst och min del. Om du än låter mej vandra i en mörk dal, så är du dock trofast, och det blir efter ditt ord." Se, om jag ännu kan tala så med min Gud, då är det inte farligt, då är den ofriden inte till döds, utan till Guds ära; då kan den bestå bara i ett Guds fördöljande, en behövlig tuktan, eller också i en naturlig sjuklighet, som inte alls rör själen.

Men då man är utan allt fäste i ordet, tänker hit och dit, ser på sina synder och sina plikter och sina företag att hjälpa sej, men allt är träldom och räddhåga; då är det fara på färde, då är det en otro och ett trälsinne, som kan bli till döds, om där icke snart blir hjälp och tröst.

Vad bör då sådana själar göra? Först böra de upphöra med allt eget görande; de bör låta straffa sej för sin otro och självrättfärdighet och besinna, hur de därmed försmädar den käre Frälsaren för allt vad han så rikligen har gjort och lidit för oss samt i ordet och sakramenten skänkt och tillsagt oss. De bör vakna och besinna sej, att de går och skådar bara på sej själva, sina synder och sina känslor, liksom  deras synder nu gällde mer än hela Kristi förtjänst, och deras tankar, känslor och tycken gällde mer än alla Guds vittnesbörd, både Andens, vattnets och blodets! De bör besinna sej, att de går och tänker, gissar och menar hit och dit och väntar svar på sitt hjärtas frågor ur luften, då Herren lämnat svaret i sitt ord och sina sakrament.

Därför: när det fattas dej frid med Gud, när i ditt hjärta är mörkt och ängsligt, sätt dej inte ned att bara tänka hit och dit, hur det må vara med din själ och med Guds nåd emot dej. Ta dej inte heller före att bara arbeta på ditt hjärta, för att det ska tänka gott om Gud. Nej, hör, läs, betrakta evangelii ord, under suckan till Gud om öppnade sinnen, om trons gåva. Och se, om du bara får ögonen öppnade, så att du ser Guds herrlighet i hans evangelium, så ska du få stor, outsäglig frid.

Den värsta fridstöraren och anfäktningen består i våra synder samt i tvivlen på vår omvändelse och rättsinnighet. Men nu säger aposteln: "Vi blev förlikta med Gud genom hans Sons död, den stund vi ännu var ovänner." Om jag är i den anfäktningen och sorgen, att jag inte är rätteligen omvänd och därför inte får tro, så säger aposteln, att vi blev förlikta med Gud, den stund vi ännu var ovänner — inte den stund vi blev omvända och Guds vänner — och genom hans Sons död, inte genom vår bättring, ånger och tro. Kunde jag blott tro detta, att hela världen blev i Kristi död förlikt med Gud, och att på ögonblicket när denna nåd blir mitt hjärtas föremål, dess tröst eller åtminstone längtan, jag genast är rättfärdig och salig, att jag således bör tro på en nåd som finnes till förrän jag tror, som finns till för hela världen; då måste jag ju få en stor, hög och salig frid för den nämnda anfäktningen.

Och när en om sin synd och sin bättring bekymrad själ får denna tröst, då är där både omvändelse, bättring och tro av rätta slaget.

O vad är väl all fröjd på jorden
mot en droppe av Jesu frid!
Har du frid i vad Jesus gjorde
störs den inte av världens strid.
"Han är friden" - de kära orden
tröstar även i nödens tid,
tröstar även i nödens tid.

torsdag 30 augusti 2018

"Var nyktra och vaka!" (1 Petr. 5:8)

En väg, på vilken många saliga Guds barn förlorar livet, är den andliga lättjan — bortläggandet av vapnen, försumlighet i nådemedlens bruk, samt i trons och goda gärningars övande. I början av nådevägen var det så kärt att få umgås med ordet, läsa, höra, tala, skriva om Kristus, om tron, om nåden, om kärlek och goda gärningar, samt att i bönen tala med sin Gud och vid nattvardsbordet bespisas av honom. Då var också alla dessa stycken livliga och dyrbara för hjärtat, och hela väsendet var kristligt.

Men efter något år blev detta allt mindre angeläget, då kom till äventyrs nya göromål och hinder; djävulen gjorde dessa mycket viktiga och ingav själen dessutom, att hon ju visste, vad hon behövde veta, kunde nu någon tid leva av minnet och hoppas, att Gud väl skulle uppehålla livet. Kan han nu bara föra själen ifrån ordet, då kan han sedan föra henne, vart han vill, inge henne vad som helst. Detta är en väg till allehanda avvägar, sjukligheter och fall. Snart ser själen inte flera synder hos sej än dem förnuftet straffar; snart tror hon inte mer om nåden än vad hon anser sej värd att få tro; men då syndakänslan dör ut, har hon nog tröst ändå. Och så står hon snart åter i ett rent naturtillstånd.

Till den andliga lättjan hör också att försumma ordets efterlevnad och att inte ge akt på Andens röst. I början ville själen göra allt vad Herren har befallt oss, var uppmärksam på alla kristliga plikter. Visst inte kunde hon fullgöra dem alla, dock stod hon i uppsåt och strävan därefter och höll varje brist däri såsom en synd, som hon inför Gud beklagade, bedjande om förlåtelse för den samt om nåd och kraft till förbättring. Nu däremot börjar hon föresätta sej själv ett visst mått hur mycket hon kan och ska göra; och allt det övriga lämnar hon alldeles, strävar inte efter det, tänker inte på det.

Och när hon så inte far efter mer, än vad hon redan gör, blir därav en naturlig följd att hon inte får någon brist att ångra, att hon snart är så god som hon vill. All självbelåtenhet kommer nämligen bara av lättja och av förgätande av Guds helighet, Guds buds andliga krav. Och när nu människan är nöjd med sej själv, inte mer känner skuld och brist, vad är då tron och hela det andliga livet? Vad är då Kristus för henne? En drömbild, eller väl en heliggörare, men inte en försvarare hos Fadern; en konung som man skall bekänna, hylla och hedra, men som i sanning i hjärtats djup inte är så viktig, kär och oumbärlig, som en försvarare vore, som står i Guds åsyn för oss och varje stund är vår enda rättfärdighet.

I korthet, Frälsaren, Försonaren har för hjärtat förlorat sitt rätta och egentliga ämbete och värde, är inte i sanning hjärtats liv och tröst, utan är det endast i inbillningen och i munnen. När första stycket, bättringen, syndens känsla, är förlorat, så är både det andra och det tredje falskt. Det är på denna väg, som det av en kristen blir en farise.

Av denna lättja kommer även en annan olycklig följd, nämligen denna tomhet i själen, denna ledighet, ledsnad, ljumhet och säkerhet, varigenom alla portar öppnas för djävulen och hans sällskap. Då där inte mer är någon strid eller någon segerfröjd, ingen synd, ingen nöd, ingen bön, ingen glädje över nåden, kort sagt ingen övning, så är kristendomen snart utlärd, har inget särskilt i sej, endast ledsnad och tyngd.

Detta är det tillstånd, som Kristus kallar, att huset är rensopat och väl tillpyntat. Dit går djävulen och ger själen en sysselsättning i ledsnaden, en uppfyllelse i tomheten — någon avgud, eller någon syndalusta, som han framställer mycket behaglig och ljuvlig och inte farlig. Denna smakar nu ovanligt väl efter fastandet, emedan där är förut så tomt, så ledigt, där var ingen övning, ingen skatt, inget kärt sällskap för hjärtat; och människohjärtat är så danat, att det alltid vill ha någon uppfyllelse, någon skatt, något sällskap — då nu skatten saknas, glädjen över nåd, umgänget med Gud och abbaropandet upphört, då smakar och intar en de nya sakerna, då super hjärtat i sej vad djävulen erbjuder, såsom en tom svamp suger i sej vatten.

Och med denna lustan eller avguden, t. ex. världsvänskap, eller världsära och utmärkelse, eller jordisk vinning, eller vällust, eller någon annan avgud — med denna går den gamle "starke" med sina sju ännu skadligare andar ditin, "och de bor där".

Det är sant, visst får varje kristen förebrå sej mycken andlig lättja och försumlighet; men därvid bör den åtskillnad märkas, dels att deras beklagade tröghet ofta bara är en saknad av känslans livlighet, under det att de ändå dagligen står i övning, brukar nådemedlen och far efter att både tro och älska; dels att även om verklig lättja inträffar, men de likväl låter Herrens Ande straffa och uppväcka sej, så att de räds därför, börjar ta till ordet och hos Gud söka nåd att bli bättre, så blir ändå där inte död. Men går det däremot så, att man inte har några bestraffningar för sin lättja, eller inte får tid att lyssna till Andens väckelser, utan det får gå an och gå fram, så illa det är, då lutar det till fall och död.

Vaka, själ, och bed
och till strids dig red.
Räds att frestarn lägger snaran
där du minst förmodar faran.
Sådan är hans sed.
Vaka, själ, och bed.

onsdag 29 augusti 2018

"Ni män, älska era hustrur och var inte bittra mot dem." (Kol. 3:19)

Såsom grunden till hustruns plikter är underdånighet, så är grunden till mannens plikter: kärleken. "Ni män, älska era hustrur". Där bara kärleken är, där följer också allt annat av sej självt; såsom aposteln säger: "Kärleken är tålig och mild, den fördrar allting, tror allting, hoppas allting, han tänker inget argt" o. s. v.

Men för att betrakta den äkta mannens kärlek till sin hustru, låt oss särskilt samla vår uppmärksamhet omkring den högtidliga framställningen därom i Ef. 5. Aposteln säger: "Ni män, älska era hustrur, såsom också Kristus älskade församlingen och har utgivit sej själv för henne. Så ska också männen älska sina hustrur såsom sina egna kroppar. Den som älskar sin hustru älskar sej själv. Ingen har någonsin hatat sitt eget kött, utan hellre föder och fodrar det, såsom också Herren församlingen." Se vilken hög bild — till hög ära för äktakärleken — att den avbildas med Kristi kärlek, vilken övergår all kunskap!

Låt oss nu bese lärdomarna härav. Det mest utmärkande i Kristi kärlek till församlingen är, först, att Han älskar oförskyllt, utan vår förtjänst eller värdighet, blott på Faderns eviga utkorelse; varom Han själv säger: "De var dina, och du har givit mig dem. Allt, det du har givit mej, har jag förvarat. Och ingen ska rycka dem utur min hand; ty Fadern, som har givit mej dem, är större än alla." Så ska också mannen älska sin hustru för Faderns viljas skull, utan avseende på hennes större eller mindre fullkomligheter, bara därför att Fadern givit honom henne, att hon är hans hustru. Den kärlek, som beror av egenskaper, av bättre och sämre stunder, är en flyktig, obeständig och ytlig kärlek. Om Kristus hade älskat oss så, då hade Han inte givit ut sej själv för oss. Nej, att Gud givit dej denna maka, fört henne i din famn och sagt: Denna ska vara din, älska denna, håll dej till denna — se, det är tusen gånger mer än alla de skönaste egenskaper hos en kvinna!

För det andra, Kristi kärlek gjorde Honom och församlingen till ett; såsom aposteln här genast anmärker: "Vi är lemmar av hans kropp, av hans kött och av hans ben." Så, tillägger aposteln, har också äkta makar blivit  ett, av de två blir ett kött. Detta sker dock inte bara genom kärleken, utan grundar sej egentligen på en Guds tanke vid kvinnans skapelse.

Överväg bara den märkliga berättelsen om detta i 1 Mos. 2. Först omtalas, hur Gud skapade kvinnan av ett revben av mannen, och hur mannens första utrop, då han såg kvinnan, var: "Detta är dock ben av mina ben och kött av mitt kött." Då följer just därpå Guds första ord om den äktenskapliga föreningen, som lyder så: "Fördenskull ska en man övergiva far och mor och förbli vid sin hustru, att de skola varda till ett kött." Så har Herren Kristus själv förklarat saken, då Han påminde fariseerna om denna Guds stiftelse och sade om äkta makars oupplösliga förening: "Så är de nu inte två utan ett kött." Därpå grundar sej nu det aposteln här säger, att männen ska älska sina hustrur såsom sina egna kroppar, nämligen såsom verkligt varande deras egna kroppar; ty märk, vad som följer: "Den som älskar sin hustru älskar sej själv; och ingen har väl någonsin hatat sitt eget kött" m. m. Borde inte denna omständighet väcka mången man till besinning och mer kärlek till sin äkta hustru?

För det tredje, Kristi kärlek var en uppoffrande kärlek; Kristus har älskat församlingen och givit sej ut för henne, därjämte föder och fodrar Han henne; och inte bara det, utan Han ger henne också hennes gladare stunder, hennes fröjder och vederkvickelser. Så ska också mannen göra allt, för att inte bara försörja sin hustru, utan också bereda henne trevnad och vederkvickelser, såsom kärleken ju självmant gör.

I korthet, alla mannens plikter innefattas i kärleken. "Ni män, älska era hustrur!" Men aposteln tillägger vidare: "Och var inte bittra mot dem." Det är sant, Gud har givit er herradömet, hustrurna är skyldiga underdånighet; men tänk inte därför, att ni mån efter behag fritt följa ett vredgat sinne, vara vresiga och hårda i ord och bemötande mot era hustrur, utan vaka över er själva!

Aposteln Petrus säger: "Ni män, bo hos era hustrur med förnuft och ge det kvinnliga kärilet, såsom det svagare, sin ära, såsom medarvingar till livets nåd, för att era böner inte ska bli förhindrade." Vi är alla svaga käril, "lerkar", men likväl är kvinnan det svagare kärilet; hur kan då mannen vänta en sådan fullkomlighet av henne, att han aldrig skulle fördra något fel? Han bör därför använda sin makt "med förnuft" och aldrig glömma, att kvinnan är för Gud lika högt aktad, ty även hon är medarvinge till livets nåd. Ännu en gång sagt: Hon är skyldig att vara underdånig, det är sant, och du har makt att befalla; men använd din makt så, att du inte gör skada på det svaga kärilet eller verktyget, att inte hennes sinne helt nedstämmes och förslöas för dej.

Giv mig, o Jesus, mer av ditt sinne,
gör mig barmhärtig, ödmjuk och mild.
Giv mig mer kärlek, mod att försaka,
djupt i mitt hjärta prägla din bild.

tisdag 28 augusti 2018

"Ni hustrur, var era män underdåniga, såsom tillbörligt är i Herren." (Kol. 3:18)

Grunden till hustruns alla plikter emot sin man består i underdånigheten. Aposteln hade kunnat nämna flera plikter, såsom vänlighet, trohet, huslighet m. fl., men han nämner bara den som är hustruns särskilda plikt: varen underdåniga. Detta var ock det enda bud, som Herren Gud i begynnelsen gav kvinnan, då Han sade: "Din vilja skall vara din man undergiven, att han skall vara din herre." Sedan kan mannen alltid påminna om vad han vidare önskar; därför kunde aposteln så kort uttrycka hustruns plikter.

Men här hör vi genast många hustrur fråga: Ska då mannen regera hur han vill? — Svar: Inte så! Även han får sina regler att rätta sej efter. Men om han inte rättar sej efter dem, så se då, vilket tillägg aposteln genast här gör, då han säger: "Såsom tillbörligt är i Herren." Det är inte för mannens skull, eller med avseende på hans fullkomlighet, som hustrun ska vara underdånig, utan: "såsom tillbörligt är i Herren", alltså för Herrens skull, vare sej mannen fullgör sina plikter eller inte. Aposteln Petrus säger redan om blott mänsklig ordning, att man bör vara den underdånig för Herrens skull, huru mycket mer en rent gudomlig ordning, såsom denna är.

De orden: såsom tillbörligt är i Herren, innefattar två ting. Först att hustrun ska vara sin man underdånig för Herrens skull, av kristlig grund, såsom redan är sagt; för det andra att det bör ske på ett kristligt sätt, på ett sätt, som överensstämmer med Herrens ord: att hon är så underdånig, som Herren befallt; att hon således låter mannen vara sin herre, och att inte bara hennes ord och gärningar, utan hennes vilja är honom undergiven — "din vilja ska vara din man undergiven" — att hon med hjärtans lust, "för Herrens skull", gör sin mans vilja till sin vilja.

Men hit hör då också å andra sidan, att då du gör allt för Herrens skull, du aldrig låter förmå dej att vara din man så lydig, att du skulle bli din Gud olydig. Utan ifall mannen äskar något emot Guds bud, då gäller den allmänna regeln: Man måste lyda Gud mer än människor; varom också kyrkoläraren Gregorius säger: "Hustrun ska så vara sin man till behag, att hon inte blir sin Skapare till missbehag."

Men i allt övrigt lär Skriften uttryckligt, att hustrun ska vara sin man underdånig i allt; såsom apostelns ord lyda: "Hustrurna vare sina män underdåniga, såsom Herren; ty mannen är hustruns huvud, såsom också Kristus är församlingens huvud. Såsom nu församlingen är Kristus underdånig, så ska också hustrurna i allting vara sina män underdåniga."

Detta är ju höga och herrliga bevekelsegrunder! Såsom Kristus är församlingens huvud, och församlingen, hans brud, "Lammets hustru", är Honom underdånig; så är mannen hustruns huvud, av Gud därtill förordnad, och så bör hustrun vara mannen underdånig.

Så säger också Petrus: "Hustrurna vare sina män underdåniga, för att också de som inte tro på ordet, må av hustrurnas umgängelse bli vunna utan ord, när de märker er kyska umgängelse med fruktan." Här talar aposteln om hustrur, som hade rentav hedningar till män, vilket i apostelns tid ofta var fallet, då evangelium första gången predikades och av två hedniska makar den ena blev omvänd. Fastän nu den kristna och upplysta hustrun hade en hedning till man, bjuder dock aposteln, att hon ska vara honom underdånig.

O, att varje kristlig hustru ville märka på detta! Om du är omvänd och din man inte; om du också är förståndigare och skickligare än din man, din plikt blir dock densamma att vara honom underdånig, så länge han inte kräver en bestämd synd av dej. Tänk, vilket grovt och ogudaktigt väsende måste råda hos en hedning! Och dock bjuder aposteln, att en kristlig hustru ska vara honom underdånig, och vill, att om hon inte med ord får predika för honom, hon dock må göra det med sin kristliga undergivenhet, mildhet, vänlighet, trohet, då möjligen även han, bevekt av ödmjukhetens och kärlekens försmältande kraft, stannar för Guds ord, besinnar sej och säger: Jag ser på min hustru, att de kristna är ett gott folk; Gud hjälpe också mej att bli en kristen!

Give Gud, att varje kristen hustru besinnade detta och allt vad vi nu sett om hennes plikter! Det är visserligen påkostande för kött och blod, som gärna vill resa sej emot Guds ordning och säga: Ska jag alltid vara underdånig? Men där Kristi Ande bor, där måste köttet korsfästas, och där bör det vara övermåttan ljuvt för anden att få veta, vilka gärningar Gud vill ha av oss, och att få göra det, som man med visshet vet behagar Honom.

Såsom Luther säger om detta: "Det är en hög och ädel skatt, som en hustru kan ha, när hon skickar sej så, att hon är mannen underdånig, att hon nämligen då är säker, att hennes gärning behagar Gud. Vad större glädje kan väl vederfaras henne? Därför, den som vill vara en kristlig hustru, hon bör tänka så: Jag vill inte se på vilken man jag har, om han är god eller ond; utan därpå vill jag se, att Gud har satt mej i äkta ståndet, och därför vill jag vara min man underdånig och lydig."

Vardagskristen vill jag vara,
syn för sägen bär Guds ord.
Samklang mellan liv och lära,
det är himlasång på jord.
Såsom hav och sjöar vida
speglar himlen, klar och blå,
ska en vardagskristen sprida
festglans kring det vardagsgrå.

måndag 27 augusti 2018

"Jag utstryker dina missgärningar såsom ett moln och dina synder såsom en dimma. Vänd dej till mej, för jag förlossar dej." (Jes. 44:22)

Ni eländiga själar, som aldrig finner ert bättringsarbete, er förkrosselse, ånger, bön och helgelse, sådana de borde vara, och därför beständigt står tillbaka ifrån den fulla trösten i Kristus — hör här, vad Frälsaren säger er: "Jag utstryker dina missgärningar såsom ett moln och dina synder såsom en dimma. Vänd dej till mej; för jag förlossar dej."

Det är sant, allt Guds ord talar om bättringens nödvändighet, om ånger och bön m. m.; men att man vill göra bättringen, ångern och bönen till en ny försoning, att man för de många stora bristerna i ånger, bättring och bön inte vågar tro den fria nåden i Kristus — "det är en smitta i dens mod, som ej värderar Jesu blod".

Det är bättring, ånger och förkrosselse nog där man inte mer kan få ro i världen eller sin egen fromhet; det är förkrosselse nog där man för sin ovärdighet inte vågar tillägna sej den stora oförskyllda nåden, vore det också endast din bristande förkrosselse, din hårdhet och lättsinnighet, som förkrossar dej. Det är just bristen i ångern, bättringen, bönen, som ofta allramest förkrossar och utblottar oss. Att då inte vilja, så oskicklig och ovärdig, fly till Kristus och omfatta hans förtjänst — o, "det är en smitta i dens mod, som ej värderar Jesu blod" — det är att göra sej själv alltför viktig. Du gäller inte så mycket, varken med dina synder eller din bättring; du följer med på det stora köpet, om du nu bara vill ta emot och tro Guds stora nåd.

O, förstode vi Guds gåva! Förstode vi, vad som ligger under de orden: "Jag utstryker dina missgärningar"!

Först ser jag där åter, vad allt Guds evangelium från världens begynnelse förkunnat, att det var Guds stora evighetsråd, att all världens synd skulle läggas på en och med "ens lydnad", lidande och död försonas, avplanas och borttagas. "Honom, som av ingen synd visste, har Gud gjort till synd för oss." Se, det är hemligheten, att all synd är till sin fördömande kraft redan i Kristi död borttagen, alldeles "i havets djup kastad", så att den aldrig mer gör hinder för nåden, så att ingen egentligen fördöms för synden, utan endast för sitt bortoblivande från nåderiket. O, att människor visste, att deras synder redan är borttagna! O, att de visste, att de allt ifrån Kristi död haft syndernas förlåtelse sej förvärvad! Detta är det första.

För det andra ser jag åter här det brinnande kärlekshjärtat i Kristus. Jag ser, att den käre syndabäraren inte är missnöjd över att Han arbetat med våra synder. Han har gjort det i överflödande kärlek. Låt oss då inte så alldeles förgäta vår Herres  Kristi kärlek! "Förbli i min kärlek", säger Han, "ingen har större kärlek, än att en ger sitt liv för sina vänner." Men Paulus anmärker, att Han givit sitt liv för sina ovänner. Gör så en sund slutsats och säg, om inte hans kärlek då måste vara alldeles fri och oberoende av oss och vårt förhållande?

I korthet: då du åter uppfylls med dessa tankar: "Om jag bara vore så och så; jag är inte såsom jag bör, inte så förkrossad och allvarlig; jag är så hård, kallsinnig, lättsinnig, skrymtaktig, syndfull, och huru kan jag då tro, att jag har Guds nåd?" — så märk en gång, vad som i allt detta ditt tal är medelpunkten, omkring vilken alla dina tankar vänder sej, och varpå din tro beror, nämligen det lilla ordet: jag — "om jag vore", "om jag kunde", heter det — det är ditt jag, som är så betydande; du vill själv vara rättfärdig och så bli din egen frälsare.

Akta dej för den smittan! Paulus var så rädd  för den ringaste inblandning av någon egen tröst, att han höll sin högsta rättfärdighet för skada och träck, säger han — för att jag må bli funnen i Kristus, inte havande min rättfärdighet, som kommer av lagen, utan endast den, som kommer av Kristi tro. Och märk här, att då vi så ideligen säger: jag, jag, upprepar också Herren sitt jag och säger: "Det är sant, du är inte såsom du bör, du är i allt brottslig och ovärdig; men jag, jag, jag utstryker din överträdelse såsom ett moln."

Prisat vare hans namn!

Därför, då du säger: "Jag ångrar inte synden rätt!" så säger Han: "Nej, inte att du har rätt ångrat; jag har ångrat för dej (i örtagården); jag, jag utstryker." — Du säger: "Jag beder inte rätt." Han säger: "Nej, inte att du har bedit rätt! jag, jag har offrat bön och åkallan med starkt rop och tårar; jag utstryker." Du säger: "Jag är inte rätt angelägen." Han säger: "Nej, inte att du har kallat mej; men jag har varit angelägen om dej, jag har arbetat, jag, jag utstryker dina missgärningar såsom ett moln och dina synder såsom en dimma."

O, skulle vi inte vörda hans nådefulla tillsägelser, ödmjukt falla ned för Honom och tacka och bekänna: Inte oss, inte oss, Herre, utan ditt namn giv äran! Du, du allena är rättfärdig och gör den rättfärdig, som tror på dej. Herre, föröka oss tron!

Som molnen flyr för solens sken
och ej en sky blir kvar,
som himlen strålar klar och ren
där nyss blott töcken var,
så plånar Gud all synden ut
och gör på all min vånda slut.
Så helt förlåter Gud.
Så helt förlåter Gud.

söndag 26 augusti 2018

"Den som blir fast intill änden skall bli salig" (Matt. 24:13)

Skriften ger vid handen, att vi ännu har att vänta mycken yttre förföljelse, att vår fiende djävulen skall på det yttersta ha en stor vrede, vetande, att han inte har lång tid. Men för att inte tala om kommande tider — förföljelsen avskräcker, jagar och böjer redan nu mången själ ifrån Kristi fotspår. Förföljelsen har många vägar och grader. Sedan ormens fiendskap emot kvinnans säd i kyrkans första tider så fruktlöst försökte sin makt genom blodig förföljelse, går han nu vanligen finare och försiktigare tillväga, men kan dock outsägligen pina och förskräcka vårt svaga kött.

Hur bittert får inte ofta trogna barn och tjänare i husen lida för Kristi namns skull, bara genom bittra ord och blickar! Hur blir inte en kristlig hantverkare eller handlande, som har hustru och barn att försörja, förskräckt och plågad i sitt hjärta bara genom att se, hur de gamla kunderna drar sej tillbaka i följd av deras kristliga nit och bekännelse! Hur bittert får inte ofta en trogen lärare både hos förmän och åhörare uppbära, att han stör den gamla friden och icke lämnar syndasäkerheten, otron och ogudaktigheten i ro! Då gruvar sej det svaga köttet för lidandet; då är det fara, att man viker undan och gör sej en egen bekvämare fromhetsväg för att njuta ro och följer de förnuftiga rådgivare, som säger: Skona dej själv, detta må inte vederfaras dej.

Denna frestelse blir i synnerhet mäktig då, när man först blivit på ett kännbarare sätt förföljd och av förföljelsen tröttad, och därpå följer ett stilla lugn, då världen visar ett blitt ansikte. Detta är för det tröttade sinnet en så mäktig tjusning, att det är ett Guds under, om man inte då övervinns. Men att någon övervinns, behöver inte yttra sej i en hel och öppen återgång till världen, utan endast i dessa nya jämknings- och klokhetsprinciper, varigenom man nu ska kunna på en gång vara både Guds och världens vän. Då ska man inte göra det och inte det, som världen misstycker — och vad Kristus vill, vad själars väl fordrar, det efterfrågas inte. Däremot kan man nu deltaga i det och det, som världen älskar, och om Kristi ord och exempel, om enfaldiga själars anstöt bekymrar man sig inte. Så ser det ut då den inre kraften är försvagad, och man börjar följa med vindarna.

Men vad säger Skriften? Så säger aposteln: "Ingen ibland er lide såsom en mördare, tjuv, illgärningsman, eller som den där träder in i en annans ämbete. Men lider någon såsom en kristen, skämme den sej intet, utan prise Gud för den delen". "Lider någon såsom en kristen", det är, då denne lider blott för Kristi skull, för tron, bekännelsen och Kristi efterföljelse, för det som klara, otvetydiga Guds ord fordrar. Om han däremot gör något ont och galet, eller träder in i en annans ämbete, då lider han inte för Kristi skull.

Men de som lider för Kristi skull har den största uppmuntran och tröst i Skriften. Hur ljuvligt och styrkande är det inte, då Kristus säger: "Saliga är ni, när människorna försmädar och förföljer er och säger allt ont emot er, ljugande för min skull. Gläds och fröjda er." "Ty var och en, som bekänner mej för människorna, honom vill jag också bekänna för min Fader, som är i himmelen. Men den som förnekar mej inför människorna, honom ska jag också förneka inför min Fader, som är i himmelen." "Och om världen hatar er, så vet, att hon har hatat mej förr än er. Vore ni av världen, så älskade världen det, som vore hennes; men eftersom ni inte är av världen, utan jag har utvalt er ifrån världen, därför hatar världen er."  Dessa är hulda och ljuvliga ord av Frälsaren. De ska också tillräckligt trösta och styrka oss, om vi bara tror dem och står i en verklig bekantskap med den trogne Herren.

Och här är nu hela huvudsaken, eller vad som egentligen behövs för alla mötande strider och faror. — Vi frågar ofta med ängslan: "Var får jag kraft till allt? Jag ser, vad jag bör göra, men hela nöden består däri, att jag har ingen kraft därtill." O, att vi en gång lärde och trodde detta, som så ofta i Guds ord upprepas, att all kraft beror av den innerliga föreningen och bekantskapen med Frälsaren! Det är aldrig värt att du strider — tänk aldrig på att segra i frestelsens stund — det skall bara bli vanmakt, nöd och död, så länge du inte står i en förtrolig bekantskap med Frälsaren, utan ännu är sjuk i samvetet, bunden under lagen och främmande för Gud. Därför är ingenting så nödvändigt som att komma till en hel trosvisshet; såsom Skriften ju så uttryckligt betygar i de ofta upprepade orden: "Segern, som övervinner världen, är vår tro. Fröjd i Herren skall vara eder starkhet. Genom tron har de gamla  blivit kraftiga av svagheten, starka i striden" o. s. v. Endast en hel trosvisshet och förening med Kristus, varigenom vi uppfylls med den Helige Ande, ger oss den rätta lusten och kraften att kämpa och övervinna i allt, som kan möta oss.

Ack, mildaste Jesus, föröka oss trona,
att vi må beredda och vakande stå,
att vi ej bortmista vår salighets krona
och att vi din nåd ej förlustiga gå.
O, räck oss din hand,
vår Frälsareman,
och för oss till himlens lycksaliga land.

lördag 25 augusti 2018

"Vi har en Gud, en Gud, den där hjälper, och Herren, Herren, den ifrån döden frälsar." (Psalt. 68:21)

Att också Guds barn, som ofta hjärtligen gläder sej i hoppet på den saliga stund, då de ska gå från uselheten in i herrligheten, likväl stundom bävar och skyr för döden, kommer helt naturligt bara av att de ännu inte är idel ande, utan också kött, och att, som Luther säger, "det dumma köttet" inte vet bättre. Är du främmande för Gud, är samvetet sjukt och du inte har visshet om Guds vänskap, då är det inte underligt att du bävar vid dödens anblick — och då är det högsta skäl, att du söker snart få denna visshet. Men då även de, som annars står i ett gott förhållande till sin Gud, stundom grips av en besynnerlig bävan för döden, borde de ändå märka vadan denna kommer, nämligen endast av den arge satans "glödande skott", varmed den fienden, så länge han kan, söker sarga de trognas blödiga hjärtan. Där hjälper då inget annat än anropa Honom, som med makt utdrev djävlar.

Annars är det i tider av dödsfruktan isynnerhet två ting vi borde väl besinna. Det första: att ingenting kan hända oss, som inte vår trofaste Fader tillsänt oss — icke ens så mycket som att ett hår faller av vårt huvud — mycket mindre det stora, att vi skulle flyttas ur tiden in i evigheten. Vi borde dock inte så alldeles förglömma, att vår Frälsare, den trofaste och sannfärdige, har sagt: "Är också era huvudhår alla räknade. Säljs inte två sparvar för en penning; och en av dem faller inte till jorden er Fader förutan. Ni är mer värda än många sparvar."

Ja, Herre! du håller oss visst något mer värda än en sparv! Tack och lov! Då skall ingenting hända oss utan din befallning. "Ingen dör av en händelse", yttrar Krummacher, "utan man dör just i det ögonblick, då man skall dö, varken förr eller senare." "Alla mina dagar var skrivna i din bok, förrän någon av dem var kommen", säger David. Och Job: "Du, Herre, har satt ett mål, vilket ingen människa överskrider." Döden är inte ett sjukdomens eller svärdets, utan ett Guds verk. Hur otillbörligt är det inte därför, när de kristna fruktar mycket för döden! Ingen olyckshändelse, ingen människohand, ingen farsot kan skada dem, så länge inte den timme slagit, som bredvid deras namn står införd i den stora boken i himmelen.

För det andra: Om också köttet stretar emot, är det likväl gott, när Herrens stund kommer, att Han kallar oss. Fastän en mor ofta måste tvinga ett barn till sömns och hålla på dess små armar, tilldess det, tröttat av gråt, somnar, så gör det ändå barnet gott, att det fick sova. Så är det även för en kristen ett oändligt gott, när han somnar in i tron från en värld full av uselhet, faror, synder och sorger, fastän köttet inte älskar den sömnen. Vi får också tacka Gud, att denna vår obenägenhet för döden inte fördömer oss, då vi ju i allting lever på förlåtelse! — nej, vår benådning står på en vida fastare grund, än att den skulle rubbas genom någon slags svaghet eller synd, så länge vi i allt har vårt hopp under Kristi vingar.

Och nu, vad händer då, när Herren kallar oss? O, då händer det stora, varpå vi så länge tänkt, det högtidliga inträdet i Herrens ro, i en värld, vars herrlighet intet öga förut sett, och intet öra hört. Tänk, då vi ska förlossas från allt ont i denna syndens och sorgernas onda värld och ta emot allt det goda, som en allsmäktig Gud i sitt salighetsrike kan bereda sina vänner, när Han just tar sej för att göra dem gott!

Så finner vi då, att fastän naturen inte älskar döden, utan kröker sej och skyr för honom, är han likväl mycket god och välgörande, när man bara insomnar under Kristi vingar. Därför bör de kristna stilla sitt hjärta för Gud och söka få en mild och försonad stämning emot döden, så att de inte faller i djävulens snara och börjar egenvilligt sky för sin hulde Faders visa och goda vilja med dem.

Likväl är det alldeles i sin ordning, att en kristen blir något underlig till mods, när den sista gästen hälsar honom. Att gå från en värld till en annan, o — vad är det inte för ett steg! Att ur sitt sovrum framträda inför den Högstes ansikte, i kretsen av de heliga änglarna — tänk, vilken förändring! Av vilken sällsam känsla måste inte hjärtat klappa vid en sådan stund!

Men vad som är otillbörligt för ett benådat Guds barn, är denna egenvilliga avsky och otrosbävan, varigenom man betraktar dödens inbrott såsom ett fientligt anfall, då den likväl kommer för att befria oss från allt ont och bereda oss en god vila. Skulle man väl anse det som ett fientligt anfall, när en moder lägger sitt späda barn i vaggan? Eller om jag vore inspärrad av fiender i ett torn, och min konung komme med krigsmakt för att befria mej — där bleve visst strid och buller, men skulle väl jag då bäva, såsom för ett fientligt angrepp? Skulle jag inte betänka, att det var mej till godo! — Ska jag bli ängslig, då ett högtidligt tåg av änglar nalkas, för att rycka mej från mina fiender och på mitt huvud sätta livets krona?

Allt detta händer ju sannerligen varje Guds barn i dess död, så visst som vår Frälsare själv sa vid sitt hulda avsked: "Jag kommer åter till er, för att ta er till mej, att var jag är, där ska ni också vara."

Hur tomt är allt vad världen har!
Hur kort dess nöjen vara!
Snart stundar natten, då envar
av oss skall hädanfara.
Och då, vad är all lycka här,
emot det löftet: där jag är,
där skall ni också vara!

"Var och en som tror på Jesus, skall få syndernas förlåtelse genom hans namn." (Apg. 10:43)

Vad bör jag tro och veta om denna förlåtelse? Svar: Det bör du veta och på Guds egna eviga ord tro, att om dina synder är än så svåra, ja "blodröda", så är ändå syndernas förlåtelse genom Kristus en alldeles särskild sak, som av all synd inte kan till en hårsmån förminskas, rubbas eller ryggas. Därtill är synden för svag, att den skulle övervinna den store, allsmäktige Frälsarens rättfärdighet och försvar för oss; nej, den må utgöra ojämnheter här nere på jorden, d. ä. i vår jordiska rättfärdighet, men himmelen når och rubbar den inte. David säger nämligen: "Så hög som himmelen är över jorden, så låter Han sin nåd vara väldig över oss".

Och här blir fråga om, vilken som är mer väldig, antingen vår synd eller Kristi rättfärdighet; men Paulus säger, "att såsom synden har varit väldig till döden (i Adam), så skulle ock nåden vara väldig genom rättfärdigheten till evinnerligt liv genom Jesus Kristus. Ty om döden har för ens synd skull varit väldig igenom en (Adam); mycket mer ska de, som undfå nådens och gåvans fullhet till rättfärdighet, vara väldiga i livet genom en, Jesus Kristus." Nåden är likväl väldig över synden. Vi är dock emot den store Herren Kristus alltför små och svaga varelser; vårt verk, synden, kan dock icke övervinna hans verk, nåden, förlåtelsen.

Skulle jag, som tror på Kristus, ha nåden den stund, då jag själv är from, och förlora nåden, den stund jag syndar och förgår mej, då vore ju Kristi rike ett gärningsrike, som vore väldigt över nåden, icke ett nåderike, som är väldigt över gärningarna. Vartill vore oss Kristus då nyttig? Om jag skulle ha nåd, den stund jag är from, men inte längre; då vore ju sannerligen rättfärdigheten av gärningarna! Men då vore Kristus fåfängt död! För en sådan ostadig nåd har Han inte blivit människa och offrat sitt blod. "Så är nu ingen fördömelse för dem, som är i Kristus Jesus." "Detta skriver jag er, kära barn, för att ni inte ska synda; men om någon syndar, då har vi en försvarare när Fadern, Jesus Kristus, som är rättfärdig."

Vi ska därför veta, att när Gud i sitt ord straffande och hotande talar om våra synder och plikter, sker sådant endast till att väcka och förskräcka de säkra och lättsinniga själar, som aldrig vill omvända sej, för att sålunda driva dem till Kristus, samt att även hålla de trogna vakna och i övning, men aldrig till att rygga själva nåden, ty då vore lagen emot Guds löfte! Bort det! Utan var och en, som tror på Kristus, är för evigt fri från all lagens förbannelse, lever nu i den fristad och på den plats, där ingen synd kommer åt honom, eller tillräknas honom. Såsom det står skrivet: "Salig är den man, som Gud ingen synd tillräknar." Märk: ingen synd tillräknar! Detta är Kristi rike, en evig, stundlig och oavlåtlig förlåtelses rike, om vilket Herren högtidligt säger: "Folket, som bor därinne, ska ha syndernas förlåtelse."

Alltså: vad än jag känner eller ser hos mig, som är ont, vare sig kallsinnighet och tröghet, eller feghet och människofruktan, eller otålighet och vrede, eller orena lustar, eller vad det må vara, så är det allt synder, som väl förtjänar att straffas, ångras och avbedjas. Men nåden, förlåtelsen, den ryggas inte till en hårsmån, utan den har jag i Kristus alldeles oförminskad, så länge jag håller mig till Honom genom tron; då jag också genom samma tro alltid har det sinne, att jag straffar mej själv, lider av det onda och håller med Anden.

Således bör jag väl med allvar erkänna och straffa synden hos mej och förbättra levernet. Men vad samvetet angår, eller mitt förhållande till Gud, bör jag leva i en sådan frihet, likasom ingenting vore synd, likasom ingen lag funnes, varken ett eller tio bud, utan såsom vore jag redan i himmelen — ty alldeles så står min sak inför Gud; ty där Gud talar om syndernas förlåtelse, om att ingen synd tillräknas m. m., där är det inte ordlek utan fullt allvar, gudomligt allvar och sanning. Detta är den frihet, till vilken Kristus har friat oss. Icke så att förstås, att ingen synd finnes hos en kristen, eller att ingenting vore synd, vad han gör; utan såsom sagt är, han är nu i det rike, där ingen synd tillräknas honom för Kristi skull, på vilken han tror, och vilken tagit all synd på sej — det rike, i vilket lagen inte har någon fördömande kraft. Oroa och bekymra oss, kan den väl, men fördöma oss, kan den inte. Lovad vare Guds barmhärtighet!

Härom har Luther de förträffliga orden: "Eftersom i vårt kött häftar en ständig synd, så länge vi lever här på jorden, och ingen ända och återvändning är på fel och förseelser, så är sannerligen av nöden, att vi däremot har en evig förlåtelse, för att vi inte måtte för syndens skull komma under Guds vrede, utan för förlåtelsens skull leva under nåden. Se detta är hans eviga förbund, som står fast och inte vacklar, så att våra hjärtan må därom vara förvissade, att synden inte kan fördöma oss."

Ditt namn åt syndare förvisst
till frälsning givet är.
Det borttar syndens skuld och skam
och frid till hjärtat bär.
Vi har ju blott ett enda hopp,
vi har blott ett försvar,
men det är nog att Jesus dog
och att för oss det var.

torsdag 23 augusti 2018

"Du ska inte begära din nästas hustru, ej heller hans tjänare... ej heller något, som din nästa har." (2 Mos. 20:17)

Här har nu det gudomliga majestätet slutligen uttalat vad han egentligen vill och menar i alla sina bud, nämligen att vi ska vara helt rena och heliga, såsom han är helig. Här har det gudomliga majestätet förbjudit den första rörelsen, ja blotta tillvaron av ett syndigt begär i hjärtat.

Märk likväl "syndigt" begär. Det kan inte nekas, att det också finns oskyldiga begär, nämligen först de rent naturliga, såsom till mat, dryck, sömn m.fl., när dessa blott hålls inom måttlighetens gränser; för det andra de andliga, såsom längtan och begär efter Gud och allt gott, varom David så ofta talar: "Min själ längtar och trängtar efter Herrens gårdar och efter den levande Gud, såsom hjorten törstar efter friskt vatten."

Men syndiga är alla de begär som på något sätt strida emot Guds bud och förordnande, såsom t. ex. de begär som Herren här nämner: Begär till nästans hustru (eller den orena vällustens begär), eller efter hans tjänare (som kan vara egennyttans begär) eller efter hans oxe eller hans åsna (girighetens begär), eller efter något, som din nästa har, d. ä. allt vad Gud inte givit åt dej, utan åt din nästa, vare sej det är jordiska ägodelar eller ära och utmärkelse eller något annat företräde — till sådant ska du, endast av vördnad för Guds delning och välbehag, inte ha begär.

Kort sagt: begäret är syndigt, så snart du inte är underdånig för Gud och hans välbehag — begäret är då syndigt, om också föremålet för detsamma är oskyldigt. Såsom vi ser, då Israels barn i öknen hade begärelse till det, som var ont, så var föremålet i sej självt alldeles oskyldigt, nämligen kött, fisk och kryddor. Men att de inte böjde sig för Guds vilja och förordning för deras ökenliv, utan nu ville ha detsamma som i Egypten, och inte lät säga sej, när Guds vilja förehölls dem, däri låg det onda, varöver Guds vrede så drabbade dem, att det rummet heter "lustgrifter" än i dag, därför att man där begrov det lystna folket.

Vi finner av detta, att summan och hemligheten av detta bud är denna: Vi ska såsom goda barn ingenting begära mer än Gud och hans behag. Om Gud vill ge oss mat, dryck, kläder, vänner, ära och anseende, så må vi njuta därav till vårt bästa och tacka Herren, så länge han förunnar oss det; men om Gud behagar ta dessa ting ifrån oss, då ska vi vara lika förnöjda, som då han skänkte oss dem, eftersom vi ändå får ha honom och hans välbehag, som ska vara vårt enda nödvändiga. Och av detta finner vi nu, att det sista budet sammanlöper med det första alldeles såsom i en ring; så att det egentligen fordrar bara, att Herren Gud får vara hjärtats enda Gud, enda föremålet för vårt begär, vår kärlek, vår törst och trängtan.

Och detta var ju det gudomliga majestätets mening, då han skapade människan till sin avbild, nämligen att hon skulle i allting bara se på honom, leva i honom och av honom, såsom sitt ursprung och element. Till Guds avbild och det sanna livet hörde förnämligast det, att människan hade ett hjärta i vilket Gud bodde, ett hjärta som inte kunde leva utan honom, som törstade efter och närde sej med honom, liksom barnet när sej med sin mors mjölk.

Ja, denna törst efter Gud inplantade han så djupt i människan i skapelsen, att vårt hjärta skulle vara utan lugn, ro och frid, så länge det inte omfattade honom, den levande Guden, och i honom ensam hade sin lust och fulla förnöjelse. Ingen jordisk lust eller fröjd, inget silver eller guld, ingen konst eller vetenskap, ingen ära, inget herravälde, ingen värld och ingen himmel med alla sina härar skulle tillfredsställa människohjärtats innersta åstundan eller längtan. Människohjärtat skulle mitt i besittningen av alla dessa ting vara fattigt och eländigt utan honom, den levande Guden, det högsta goda. Allt annat, vad namn det än måtte ha, skulle människan akta ovärdigt sitt begär. Hela världen, med allt vad hon är och har, skulle inte ge oss så mycket som en droppe av tillfredsställelse för vårt törstande hjärta. Efter det allrastörsta, det allrahögsta, efter det oändliga och eviga, efter honom allena, vår Herre och Gud, skulle vi törsta. Han allena ville vara vår vederkvickelse, vår ro och vår uppfyllelse. Detta var Guds vilja, när han skapade människan till sin avbild. Därför danade han vårt hjärta så, att det är fullt av oändlig trängtan, begär och åstundan. Men hans mening var, att han själv skulle vara föremålet därför.

Nu frågas: Har inte den store Guden ännu i dag samma vilja och mening? Jo, sannerligen, hans första och sista bud går ännu i dag ut på detsamma: "Du ska älska Herren din Gud av allt ditt hjärta, av all din själ, av alla dina krafter och av all din håg."

O kom att från synden mig skilja,
från onda begär gör mig fri.
Förena mig så med Guds vilja,
att ett jag med honom må bli!

onsdag 22 augusti 2018

"Jag skall göra ett nytt förbund med Israels hus... Jag skall giva min lag uti deras hjärtan." (Jer. 31:31-33)

Redan det borde väcka allas uppmärksamhet, att Herren Gud här säger: "Jag ska göra ett nytt förbund" — och uttryckligt säger: inte sådant som det förra förbundet var, det jag gjorde med deras fäder, då jag förde dem ut ur Egyptens land och kom med dem till det berget Sinai.

Lägg märke till att Herren säger, att Han ville göra ett förbund, som inte skulle vara sådant som lagförbundet — inte sådant — inte sådant, säger Han. — O, så besynnerligt, att likväl ingen människa tror detta, nästan ingen på ett levande sätt vet av något annat än lagförbundet!

Men Herren Gud säger också uttryckligt, vari skillnaden mellan de två förbunden skulle bestå. Det var isynnerhet i tre punkter:

Först att då i det förra förbundet lagen var skriven på sten, och människornas hjärtan var ovilliga, så att Herren "måste tvinga dem", skulle nu lagen skrivas i själva hjärtat och sinnet, d. ä. Han skall ge oss den Helige Andes innerliga lust och kärlek till det goda, som blir i oss en inre, levande lag.

För det andra, att då det förra förbundets lagar kunde genom en människa meddelas den andra, emedan den moraliska lagen, ehuru fördunklad, ligger i själva naturen även hos hedningarna, så skulle det nya förbundet vara sådant, att ingen kunde komma in i det genom all den undervisning, en broder kan ge den andra, utan, såsom Jesus utlägger detta, de måste "alla varda lärda av Gud". Detta är, vad Jesus ofta sade: "Ingen kommer till mej, utan Fadern drar honom ;" "ingen känner Fadern utom Sonen och den, som Sonen vill uppenbara det för."

Men den tredje skiljepunkten var, att då synderna efter det förra förbundet alltid skulle utkrävas, alltid avstraffas på syndaren, skulle de däremot efter det nya förbundet förlåtas, efterskänkas, inte tillräknas. Och denna punkt inledes med ett betydelsefullt ty — ty jag vill förlåta dem — vilket visar, att denna förlåtelse är grunden och orsaken till de två föregående punkterna.

Ja, så är det också. Så lär hela Skriften, och så all erfarenhet, att först då lär människan känna Gud, och först då blir lagen skriven i hjärtat, genom en innerlig lust till Herrens budords väg, när Han förlåter henne alla synder och tröstar hennes hjärta.

Detta är, vad aposteln så starkt betygar emot dem, som även på hans tid menade, att den tröstfulla "trons predikan" skulle göra lagen om intet, och att däremot lagen skulle verka helgelse. Han säger till dem: "Ni oförståndiga galater! Detta vill jag allenast veta av er: har ni undfått Anden genom lagens gärningar eller genom trons predikan?" Och så säger han också till de romarna: "Gör vi då lagen om intet med tron? Bort det, utan vi upprättar lagen." Och så säger Herren Gud nu här: Lagen ska skrivas in i deras hjärta och sinne; "ty jag vill förlåta dem deras missgärningar och aldrig mer komma ihåg deras synder".

Och så säger händelsen i Apg. 10, att just då Petrus uttalade det ordet: "Honom bär alla profeterna vittnesbörd, att var och en som tror på Honom, han ska få syndernas förlåtelse genom hans namn" — just "vid det Petrus talade dessa ord, föll den Helige Ande på alla dem, som hörde talet". Vi ska därför lära oss att i grund förkasta den meningen, att det jämte trons predikan ännu är en annan predikan, som ska ge den Helige Ande och helgelsen. Nej, det är just denna trons predikan ensam, som ger den Helige Ande. Ingen människa blir troende och rättfärdiggjord i Kristus utan den Helige Ande; och där den Helige Ande bor, där verkar Han helgelse. Och all fromhet, som icke födes av nåden och tron, utgör blott naturens "döda gärningar", eller framtvungna "lagens gärningar", vilket allt är under förbannelsen.

Därför säger aposteln uttryckligen: "Jag är genom lag död ifrån lagen, för att jag skall leva för Gud." Och åter: "Nu är vi befriade från lagen, så att vi ska tjäna i ett nytt väsende efter Anden; och inte i det gamla väsendet efter bokstaven." Sådant menar Herren Gud, då Han säger: "Jag ska ge min lag i deras hjärta, och i deras sinne skall jag skriva den; för jag vill förlåta dem deras missgärningar och aldrig mer komma ihåg deras synder."

Och denna Guds helgelselära utesluter aldrig den hulda och allvarliga förmaningens bruk eller den trogne vingårdsmannens rensande av grenarna, men den uppenbarar bara det fåvitska i att rensa de döda grenarna, vilka ju i alla fall ska brännas, även om de är än så väl rensade. Men detta inre liv, denna kärlek och lust till det goda, kommer endast genom den på en tillintetgjord syndare överflödande nåden, som smälter hjärtat och ger den Helige Ande.

Så förstår vi då de orden av Herren Gud: "Jag skall ge min lag i deras hjärta — ty, ty jag vill förlåta dem deras synder och aldrig mer komma ihåg dem."

Jesus min,
du mej frälst att vara din,
bli du själv min helgelse,
mera av din kraft mej ge,
skriv din lag i hjärtat in.

tisdag 21 augusti 2018

"Herre, du vet allting, du vet att jag älskar dej." (Joh. 21:17)

Måtte nu var och en vara så uppriktig mot sin själ, att vi inför Jesu ansikte ser till, om vi kan vara med om denna Petrus bekännelse. Dej som läser detta frågar Herren: Älskar du mej? Svara inför Honom, bara såsom det verkligen är, och ta dej inte för att försöka böja ditt hjärta att älska Jesus, ty denna kärlek kan inte tas, endast födas. Utan här är frågan: Har du genomgått sådana erfarenheter, att det nu blivit så i hjärtat för dej, att Kristus själv, eller vad Han är i sin egen person, blivit din högsta glädje, tröst och skatt, så att du inte kan låta bli att älska Honom, hungra och törsta efter Honom?

På denna fråga ska mycket olika svar ges. För att inte tala om de tjusta, självförnöjda helgon, som aldrig kan frukta för sej själva och därför inte tar frågan till sej, utan bara tänker på andra, vill vi i stället tala om de trogna och allvarliga själarnas olika svar på denna fråga. Många trogna nådebarn kan med livlig känsla genast svara som Petrus: "Ja, Herre, du vet, att jag älskar dej." Andra åter blir av denna Jesus fråga helt förskräckta och ville svara bara så här: "Herre, du vet, att jag inte älskar dej; du vet min gruvliga kallsinnighet, hårdhet och liknöjdhet. O, det är förskräckligt!" Se, på detta sätt ska många trogna kristna vilja svara.

Låt oss då en stund tala med dessa sistnämnda. Vad ska en sådan kristen göra, som inget annat känner än sin stora kallsinnighet? Och antagom, att någon, som verkligen inte älskat Jesus, utan varit ljum, eller också, under allt sitt lagarbete, helt kall för Frälsaren, med förskräckelse vaknar över detta förhållande — vad ska en sådan göra?

Prisad vare den eviga kärleken, att Han har själv svarat på denna fråga! Annars hade jag aldrig blivit riktigt viss i mitt sinne. Herren Kristus har två särskilda gånger talat just till sådana, som nu är i fråga. Om den ene av dem säger Han, att han hade "övergivit den första kärleken", och om den andre, att han var "varken kall eller varm, utan ljum". Gud vare evinnerligen prisad, att vi få se, vad Han säger till sådana! Vem skulle vi tro, om inte Honom själv?

Nå, vad säger Han? Hans egna ord står för allas ögon i Uppb. 2: 1—5 och 3: 14—22. Det första, vi ändå bör anmärka, är, att Han likväl där egentligen talar till sådana, som inte själva var bekymrade över sej, utan tvärtom sade: "Jag är rik, har nog och behöver intet;" därför tilltalar Han dem med allvarsamma hotelser, såsom att Han ville "bortstöta ljusstaken" i Efesus, och att Han ville ur sin mun "utspy" den ljumme i Laodicea — då vi däremot aldrig i hela bibeln finner ett enda exempel på, att Han med hotelser och stränghet tilltalat någon, som själv dömt och straffat sej och varit färdig att misströsta.

Men märk nu det herrliga, som kan komma oss att ropa av glädje, eller också ljuvligt gråta, om vi får nåd att besinna det! Jo, att mitt i det förskräckliga talet till den ljumme i Laodicea, där Han hotar att "utspy honom utur sin mun", mitt i det stränga tilltalet inlägger Herren det obegripligt ljuva ordet: "De jag älskar, dem agar jag och näpser. Så var nu flitig och bättra dej!"

O, min Herre och Gud! Var detta din mening med det förskräckliga tilltalet? Kom det därav, att du älskade honom, en "ljum", ovärdig lärjunge? O, då kan man riktigt börja att älska dej, när du har ett sådant hjärta, en sådan mening i det mest förskräckande tilltal. Då vet jag, vad det betyder, när du även i dag förskräcker våra hjärtan: du älskar — de jag älskar, dem agar jag. Du vill då bara vår frälsning, icke vår död, inte att vi ska förtvivla och fly bort ifrån dej. Skall jag få kärlek till Herren Jesus, måste jag därför på något sådant sätt lära känna Honom, att jag blir intagen av Honom.

Vi vet att hjärtat är så beskaffat, att det ofta är lika svårt bliva fri från en kärlek, som man ogillar, som att erhålla den kärlek man önskar sej. Nu, kärleken till Jesus kan du aldrig ogilla — den blir tyvärr alltid för svag — men vi anför detta, för att du må en gång besinna, hur det går till att få kärlek, nämligen att det sker endast så, att någonting intar mitt hjärta. Att få kärlek till Jesus, sker aldrig genom att arbeta på själva hjärtat, utan endast genom sådana erfarenheter av hans kärlek, att du blir intagen av Honom. "Den mycket förlåtes, den älskar mycket."

Sådant förstod den gamle läraren, som fick besök av en nära till förtvivlan bedrövad man, som just hade detta bekymmer, att han inte älskade Jesus, ty han sade, att han på Jesu fråga: "Älskar du mej?" inte kunde annat svara än: Du vet, att jag inte älskar dej. Den gamle själasörjaren svarade: "Då vet jag inget bättre råd, än att du genast vänder frågan tillbaka till Frälsaren och frågar Honom: Älskar du mej? Ty det är dock inte din kärlek till Honom, utan hans kärlek till dej, som kan hjälpa här; såsom Johannes säger: Däri består kärleken: inte det att vi har älskat Gud, utan det att Han har älskat oss och sänt sin Son till en försoning för våra synder."

Och när läraren en stund hade talat i denna ton, då brast den nedslagna mannen i glädjegråt och sade: Nu kan också jag säga: "Herre, du vet att jag älskar dej."

Jesus dej möter med allvar och kärlek,
tar dej från folket åt sidan med sej, 
ser dej i ögat och frågar dej ärligt: 
"Du som vill följa mej, älskar du mej? 
Dyrt har jag löst dej med kors och med pina, 
hjärtat mitt brustit av kärlek till dej. 
Se, du är tecknad i händerna mina 
och vill mej följa - men älskar du mej?"

Vad ska jag säga och vad ska jag svara - 
svara den ende som ser ända in? 
Jesus, du hör om jag än säger bara: 
"Fyll du mitt hjärta med kärleken din!" 
Låt mej med Petrus till gensvar bli färdig, 
även om hjärtkylan ännu mej skär: 
"Herre, du älskar fast jag är ovärdig, 
hur kan jag annat än hålla dej kär?"

måndag 20 augusti 2018

"Då tiden vart fullkommen, sände Gud sin Son, född av kvinna, gjord under lagen." (Gal. 4:4)

Lägg märke till den höga, eviga grunden för vår frihet ifrån lagen! Gud sände sin Son under lagen! Och det för att förlossa dem, som var under lagen. Lägg märke till att det står just så: "För att Han skulle förlossa dem, som var under lagen."

Ni fattiga själar, prisa och upphöj Honom i evighet! Detta trösterika huvudinnehåll av bibelordet är så framstående, att var och en måste se det. Den helige aposteln har med mycken eftertanke och djup ande författat sina ord, så att de fordrar en noggrann eftertanke. Först säger han: "Då tiden blev fullkommen" — nämligen "den tid, som var av Fadern förelagd", då gamla testamentets förmyndarregering skulle ha sin ända och alla profetians löften och förebilder gå i fullbordan. Dessa orden, "då tiden blev fullkommen", för alltså våra ögon på hela det gamla testamentets långa gyllene kedja av gudomliga löften, förebilder och målningar, allt ifrån det första löftet, som gavs på syndafallets dag om "kvinnans säd, som skulle söndertrampa ormens huvud" — på alla dessa gudomliga förutsägelser och förebilder i den vidlyftiga levitiska gudstjänsten, där så många tusen offerdjur, jämte offerprästerna, alla förebildade den store översteprästen och det stora försoningsoffret.

Sannerligen, ett oändligt starkt, ett tusenfaldigt vittnesbörd av Gud, mot vilket alla våra tankar, tycken, känslor och motsägelser måste förblekna och bli till intet. Vad förslår vi emot en hel lång världsålders tusenfaldiga förebilder och löften av Gud själv?

Och vad säger nu alla dessa löften och alla dessa blodiga offerdjur i den förebildande gudstjänsten? I Hebr. 10 läser vi: "Lagen hade skuggan till det tillkommande goda och inte själva varelsen. Årligen måste man offra alltid enahanda offer, som aldrig kunde göra dem fullbordade, som det offrar — ty omöjligt är att genom oxablod och bockablod borttaga synder. Därför, då Han (Kristus) kommer i världen, säger Han (till Fadern): Offer och gåvor har du icke velat, men kroppen har du mig berett. Se, jag kommer; i boken är skrivet om mig, att jag skall göra din vilja, o Gud." Så talar Guds Son, då Han kommer i världen! "I boken är skrivet om mig; hela gamla testamentets heliga bok handlar om mig, att jag skall göra din vilja, o Gud. Det var icke själva offerdjuren, du ville ha, o Fader; nej, kroppen har du mig berett — det var min kropp, som de allesammans förebildade; det är min kropp, som skall bli offret, vilket du velat ha, o Gud."

Gud öppne våra sinnen för en så outsägligt herrlig text! Här ser vi grunden för vår frihet ifrån lagen. Här ser vi förklaringen av orden: Kristus är lagens ände och Guds lamm. Gud öppne våra sinnen och hjärtan! "Gud sände sin Son, född av kvinna, gjord under lagen." Allt ifrån åttonde dagen, då Han enligt lagen tog omskärelsen, var hela hans liv endast lagfullbordan för oss. Lagen kräver så skäligt och så ideligt, att vi ska älska Gud av allt vårt hjärta, av all vår själ, av alla våra krafter och av all vår håg, och vår nästa såsom oss själva; men ingen av oss fullgör detta. Då kom Kristus och gjorde det för oss: Han älskade Gud av allt sitt hjärta och av all sin själ; det var hans mat, att Han gjorde Faderns vilja; och Han älskade sin nästa såsom sig själv, Han gav sitt liv för bröderna, ja, för sina ovänner. Och aposteln säger uttryckligt, att allt detta skedde för oss, skedde "för att förlossa dem, som var under lagen".

Betänk allt detta väl, så ska du till stor salig förundran finna, att vi aldrig behöver hålla lagen för att därigenom äga Guds nåd och saligheten, utan att den saken är av Guds stora barmhärtighet alldeles lagd på en annan, på vår medlare och lagfullgörare. "Så älskade Gud världen, att Han utgav sin ende Son." Syndafallet var så grundförstörande för alla våra krafter, att i oss fanns inte det minsta, som inte var förgiftat, uppfyllt av synd och ondska, så att inte en enda varelse av hela släktet kunde fullgöra Herrens lag, utan allt, vad som är i oss, strider emot densamma i alla dess bud; vilket också de djupt och bittert  får känna, som blivit berörda av Guds helighet, så att de kämpar och arbetar med att fullgöra lagen. Och då nu Gud för sin eviga sannings och rättfärdighets skull inte kunde efterskänka en bokstav eller prick av lagen, varför allt kött låg under en evig förbannelse, såsom vi också dagligen känner, då fattade Gud, driven av sin oföränderliga barmhärtighet och kärlek till människan, det nådefulla rådet att sända sin egen Son till att för oss fullgöra lagen.

Sådant ligger i det dyrbara språket: "Då tiden vart fullkommen, sände Gud sin Son, född av kvinna, gjord under lagen; för att Han skulle förlossa dem, som var under lagen." Och detta är grunden, varför Gud inte ser på oss och dömer oss efter lagen, varför "ingen fördömelse finns för dem, som är i Kristus Jesus", utan de är i Honom så "täcka" för Gud, som om de aldrig gjort en enda synd.

Född av kvinna under lagen,
se din broder i ett stall!
Men i stallet börjar dagen,
han har botat Adams fall.

söndag 19 augusti 2018

"Detta är domen, att ljuset är kommet i världen, men människorna älskade mer mörkret än ljuset." (Joh. 3:19)

Då Herren för sista gången intågar i Jerusalem och vid en blick över staden gråter över den och ännu en gång uttalar den oåterkalleliga domen över den, då uttrycker Han orsaken därtill med dessa ord: "Därför att du inte kände den tid, då du vart sökt."

Då vingårdsmännen först på mångfaldigt sätt misshandlat husbondens tjänare, och de slutligen, när han sände sin son, sade: "Denne är arvingen, kom, låt oss slå ihjäl honom;" då de, som var bjudna till bröllopet, inte bara försummade det, utan också tog fatt på hans tjänare, hädade och dräpte dem, "då vart konungen vred och sände ut sina härar och förgjorde dråparna och brände upp deras stad".

Så länge judarna lät "hyvla sej av profeterna" och vördade ordet, fastän de också syndade emot det, så tuktade och uppfostrade Herren dem såsom en fader sina barn. Men då de inte mer ville höra hans röst, utan kastade hans ord bakom sej och omsider förgrep sej på hans älsklige och förkastade det enda försoningsoffret, då stod dem inget mer offer igen för synderna, utan en förskräcklig domens förbidan och det eldsnit, som ska förtära motståndarena.

Och så säger Herren åter: "Detta är domen — eller fördömelsens väg och orsak — att ljuset är kommet i världen, men människorna älskade mörkret mer än ljuset." Detta är den otro, som fördömer, nämligen att människan genom ljuset är utan ursäkt; att hon inte vill stanna för dess förmaning, utan står emot och förbittrar Guds Helige Ande; såsom vi läser i Jes. 63: "De bedrövade och förbittrade hans Helige Ande, därför vart Han deras fiende och stred emot dem." "Men om vi själva dömde oss, då bleve vi inte dömda", säger aposteln.

Den människa, som stannar för Herrens röst, känner och erkänner sin synd, ville gärna vara den kvitt, men känner, att hon är bunden och vanmäktig under synden, ja, vanmäktig och förtappad, och därför söker barmhärtighet och frälsning bara i Kristus — med den människan har Gud ett beständigt tålamod — ja, "såsom en fader förbarmar sej över barnen, så förbarmar sej Herren över dem, som frukta Honom" — tillräknar den människan ingen synd till fördömelse, utan skådar henne blott i sin älsklige Son, såsom sitt täcka och älskliga barn. Så säger Herren och bedyrar det vid sitt eviga väsen, då Han ingen större hade, vid vilken Han kunde svärja: "Så sant som jag lever, jag har inte lust till den ogudaktiges död, utan att han omvänder sej och lever." Och åter: "Jag är A och O, begynnelsen och änden; jag skall ge honom som törstar av levande vattens källa för intet."

Hör! för intet! Vem du än är, som läser dessa majestätiska ord, och om du har märkt av det föregående, att en levande och närvarande Gud och helig nitälskare talar i sådana ord, böj dig skyndsamt inför Honom! Känn den tid, då du blir sökt! Om du har det på något sätt illa med din själ, bunden under synden och främmande för din Gud, skynda till Honom, till Honom, som endast ropar: Kom, jag vill förlåta dej allt! Allenast känn din missgärning, att du har syndat emot Herren din Gud. Och om dina synder är blodröda, ska de ändå bli snövita."

"Icke att du har kallat mej, eller arbetat om mej, eller med dina offer behagat mej; nej, mej har du gjort arbete i dina synder och gjort mej möda i dina missgärningar. Jag, jag utstryker din överträdelse för min skull och kommer inte ihåg dina synder." O,  vilka nådefulla ord! Gud förläne oss sin Andes nåd till att tro och frälsa själen! Och ni som står i Guds förbund, fröjda er att ni har "det rike, som inte kan bäva"!

På denna tid av besynnerlig oro och ovisshet, då nästan hela världen börjar märka sitt rikes bedräglighet och vansklighet, och då i det andliga de mångahanda lärdomsvädren prövar varje själ, om hon vill överge "det gamla ordet" — vilken nåd att få luta ett uttröttat huvud till hans bröst, som heter "den Gamle" och "Evig Fader", som är, och som var, och som skall bliva; vilken nåd, att hans eget ord är så tydligt i frågan, om hur vi blir saliga. Gud vare evigt lov, att vi inte behöva vara ovissa i den frågan! Låt sedan ingenting i denna värld mycket bekymra dej. Allt är vanskligt, allt är fåfängligt, utom detta enda att hava Guds vänskap och visshet om det eviga livet.

"Tiden är kort; de, som fröjda sej, vare, såsom de fröjdade sig icke; och de som gråta, såsom de gräte icke; och de som köpa, såsom behölle de det icke; ty denna världens väsende förgås" — snart har vi alla lika. Saliga då alla de, som förtröstar på Honom!

Och redan i tiden, vilken himmelsk tröst i alla vedervärdigheter, att inte det allraminsta händer mej, inte så mycket som på ett hår av mitt huvud, utan min Faders tillskickelse! Det allraminsta, som gläder mitt hjärta, det är skickat av min Fader; det allraminsta, som oroar och bedrövar mej, det är också skickat av min Fader. Detta är den enda grunden för ett fridfullt hjärta i denna oroliga värld. Därför, ännu en gång: "Fröjda er och var glada, alla ni som förbidar Herren! Han är med oss alla dagar intill tidens ände."

De som gråter, de vare då
såsom gräte de icke.
De som fröjdas och ler också
såsom gladdes de icke.
Herren kommer, hans dag är nära!
Må vi bida den längtansfullt i tron,
höja redan vår lovsångs ton:
honom, honom ske ära!

lördag 18 augusti 2018

"Över allt detta ikläd er kärleken, som är fullkomlighetens band." (Kol. 3:14)

Summan av allt, vartill aposteln i detta kapitel (Kol. 3) förmanar, är kärleken. För att inte vidare räkna upp enskilda dygder, vill han säga: så ikläd er kärleken. Denna är fullkomlighetens band, denna innefattar alla andra Andens frukter och kristliga dygder — såsom han säger i Rom. 13: "Den som älskar, han har fullbordat lagen. Kärleken gör sin nästa inget ont. Så är nu kärleken lagens fullbordan." Därför kallar han den också här fullkomlighetens band, "fullkomlighetsknippet", alla fullkomligheters sammanfattning, kärleken gör allt gott och inget ont; såsom åter samme apostel säger: "Kärleken är tålig och mild; kärleken avundas inte; kärleken skalkas inte, uppblåses inte, söker inte sitt, tänker inget argt; fördrar allting, tror allting, hoppas allting, lider allting."

I korthet: Slutet av den kostliga klädnad, som aposteln här utbrett för oss, är kärleken. Kärleken är det strålande pärlbandet, som sist upplyser hela beklädnaden, eller det gyllene bältet, som omfattar och sammanhåller alla andra en kristens prydnader, den är fullkomlighetens band.

Se nu här, i vilken skön klädnad Guds barn ska vandra! Och likväl utgör inte denna deras "högtidskläder", varmed de ska stå inför konungen. Därtill fordras en vida fullkomligare klädnad, nämligen det vita silket, som är tvaget i Lammets blod. Utan det här är ännu bara vardagsklädnaden, med vilken vi ska vandra och arbeta inför människor. För Gud gäller inte ens de heligas största helighet, för Honom är inte ens himlarna rena. "Se, ibland sina tjänare finner Han otrohet, och i sina änglar finner Han dårskap." För Gud gäller endast Kristi rättfärdighetskjortel, vilken Han själv till slut måste dra över även vårt bästa och mest välmenta leverne och säga: Det kan vara gott inför människor, men inte för Gud; men — "jag, jag utstryker dina överträdelser för min skull; jag har tagit dina synder ifrån dej och klätt dej i högtidskläder".

Om nu någon säger: "Ja, det är detta, som jag tror: vårt leverne kan inte bestå inför Gud, därför är det inte värt att göra så stor affär därav" — och lämnar så sin natur full frihet, talar om tron och nåden, men lämnar köttet frihet, eftersom vi ändå inte kan annat än bli brottsliga — så är hos den människan inte något gott tecken, att Guds Ande skulle bo i hennes hjärta. Nej, där Guds Ande med nåd och frid fått rum i hjärtat, där måste det dock bli ett nytt förhållande. Den Helige Ande kan omöjligt vara overksam. Åtminstone uppenbarar Han sej därmed, att om ock naturens hetta överrumplar nådebarnet, ska det likväl däröver ha en förkrossad ande, erkänna sådana sina svagheter, straffa sej själv och be både Gud och människor om tålamod och hjälp. Där Guds Ande bor, måste man åtminstone stå i något farande efter det goda, om också med mycken möda och strid och svaghet - men man kan ändå inte lämna saken.

I korthet: Den gren, som bär frukt, den rensas; den, som inte bär frukt, rensas inte, får vara fri och växa efter behag, men — skall brännas. Gud hjälpe var och en att vara uppriktig!

Här torde en annan säga: "Detta är just, vad jag tänkt. Därför bekräftas, att jag är varken inför Gud eller inför människor, vad aposteln här sagt. Det är just min fördömelse, att jag i detta fall inte kan vara, såsom jag bör, men därför är jag också inte av Guds utkorade." Säger vi då: "Du måste vara, såsom aposteln här förmanar; du får inte vara efter din natur, du måste bättra dej, du måste vara efter ordet," så svarar själen: "Det är just detta, jag tror; men ju mer jag ber Gud om nåd att bl annorlunda, desto värre blir jag, så att jag omsider inte ens är rätt allvarlig, inte ens strider, ångrar och ber rätt".

Så märker jag då, att du inte tror, inte har frid med Gud och är salig i Herren! Du ligger ju nere i lagens träldom, du är inte död ifrån lagen och uppstånden i Kristi rättfärdighet, du är inte fri och salig i tron; och hur var det då möjligt, att du skulle hava trons frukter?

Märk, det är inte skämt, när evangelium talar; det är inte bara för att vara ljuvligt och behaga, utan det är högsta nöd och allvar, som kräver lydnad för evangelium lika väl som för lagen, såvida själen skall frälsas. Och det bjuder: Vila dej ifrån ditt arbete. Annars blir du evigt olycksalig. Vila och låt övertyga dej, att du är en alldeles förtappad syndare, som nu måste tas upp ur syndablodet sådan som du är. När du så blivit salig och helig av idel nåd och glad och fri i ditt hjärta, då, först då, kan någon kraft, någon trons frukt väntas.

Tro och älska, det är saken,
allt på kärlek kommer an.
Kärleken uppfyller lagen,
tron ej annat göra kan.
Den, som tror, skall salig bliva,
den, som älskar, livet får.
Gode Jesus, värdes giva
att din kärlek om mig rår.

fredag 17 augusti 2018

"Vårt sällskap ska vara med Fadern och hans Son, Jesus Kristus" (1 Joh. 1:3)

Detta är en stor förborgad hemlighet, såsom den också brukar kallas den "hemlighetsfulla föreningen", men är ändå en lika stor verklighet. Den är grundad redan i Guds evighetsråd om människan och i hennes skapelse. Aposteln säger: "Vi är Guds släkte". Detta är den första grunden.

Men denna förening med Gud, vilken upplöstes genom syndafallet, fick en ny, ännu herrligare grund i Kristi  mandomsannammelse. I Honom blev Gud och människan förenad i en person. Han ska heta Immanuel, Gud med oss, Gud i vårt kött. Därmed är människan upphöjd till den ära och värdighet, att hon kan vara Guds boning och sällskap, en kropp och en ande med Herren. Denna förening börjar då, när en förkrossad ande hungrar och törstar efter Herren och hans rättfärdighet. Då är hjärtats dörr upplåten, och "då", säger Herren, "vill jag gå in och hålla nattvard med honom, och han med mej". Brudgummen söker bruden, och bruden söker Honom — vem skulle då kunna förhindra föreningen?

Och Kristus säger, att Han ska "bliva boende" i en sådan själ. O, vem kan tro en sådan herrlighet? Den är alldeles för stor, och våra hjärtan allt för små och trånga; förnuftet ropar: Nej, nej, omöjligt! Men vad hjälper! Det är Herrens eget underliga råd. Och Han själv har sagt det. "Den som älskar mej", säger Han, "han håller mina ord, och min Fader ska älska honom; och vi ska komma till honom och bo hos honom." Kan du inte begripa, huru det är möjligt, så betänk blott, vem den Herren är, som säger det. "För Honom är ingenting omöjligt."

Vad är lättare för den allsmäktige än att göra, vad Han vill? Nu är det hans egen viljas råd och hans fria  välbehag, att Han vill återförena sej med människan, bo och leva i sina barn på jorden. I Joh. 17, då Jesus talar med sin Fader, säger Han: "Jag i dem och du i mej, så att de ska vara fullkomna i ett." Ja det står uttryckligen så. Kan någonting vara tydligare? Och Paulus säger: "Ni är levande Guds tempel, såsom Gud säger: Jag vill bo i dem och vandra i dem." Det är genom denna innerliga förening, som vi, enligt Petri ord, varda delaktiga av Guds natur. Se, detta är nu det första, som hör till vårt sällskap med Fadern och hans Son Jesus Kristus!

Med denna förening följer, för det andra, också delaktighet i Kristi goda, hans rike och hans skatter. Vi vet av allt Guds evangelium "vår Herres Jesu Kristi nåd, att fast Han var rik, vart Han likväl fattig för vår skull, för att vi genom hans fattigdom skulle bli rika." Han kom ju sannerligen inte för sin egen skull och blev människa; det skedde ju allt för vår skull och oss till godo. Såsom Skriften så tydligt vittnar och säger: "Den där av ingen synd visste, Honom har Gud för oss gjort till synd, för att vi skulle varda Guds rättfärdighet genom Honom."

Se vilket kostligt byte! Han tar våra synder och ger oss sin rättfärdighet. Bruden var fattig och skuldkrävd; men brudgummen tar hennes skulder och giver henne sina rikedomar. Detta är ju hela evangelii huvudinnehåll. Men för det andra innehåller det, att var och en, som nu tror på Kristus och blir förenad med Honom, också i samma stund är delaktig av allt detta, som Kristus förvärvat oss: hans lydnad, hans helighet och rättfärdighet, hans lidande och döds förtjänst, allt blir så alldeles vårt eget, som om vi själva hade gjort och varit och lidit, vad Han gjorde och led. Då en arm syndare börjar hungra och törsta efter denna nåd och med någon hjärtats tro omfattar den, då blir all denna Kristi förtjänst honom skänkt och tillräknad såsom hans egen förtjänst och rättfärdighet, varav han i alla sina livsdagar ska trösta och berömma sej emot sina dagliga synder och uselheter.

Märk: det är alldeles inte nog, att du vet detta och ofta har hört det, utan det måste så länge behjärtas, beskådas och betraktas, att ditt hjärta får tröst därav och kan med allvar säga: Det är mitt! Då först ger det liv, och då först börjar en salig umgängelse mellan bruden och brudgummen.

O, vilken underlig och hög tröst att kunna med hjärtats tro säga: "Allt mitt är hans, och hans är mitt. Min synd är hans synd; min nöd blev hans nöd; men hans rättfärdighet är min rättfärdighet; hans lydnad min lydnad; hans blod min renhet; hans död mitt liv! Lovat vare hans namn! Mot min synd sätter jag hans rättfärdighet; mot min köld hans kärlek; mot min svaghet hans starkhet — och säger så: Är jag syndig, så är Kristus rättfärdig; är jag kall, så är Kristus varm; är jag försagd och ängslig, så är Kristus allsintet försagd, Han vet råd. Kortligen, allt hans är mitt, och mitt är hans."

Se, så vill Han själv att vi ska tro!

Det säger än mera: att sällskap jag har
med Fadern och Sonen, vad under!
Att Jesus är evigt densamme han var
i mörka och ljusare stunder.
O Herre, min tro nu föröka!

torsdag 16 augusti 2018

"I dygden beskedlighet." (2 Petr. 1:5)

Då aposteln Petrus i sitt andra brev förmanat de troende: "Så lägg er nu därom all vinning, att ni i er tro låter finnas dygd", tillägger han: "Och i dygden beskedlighet." Ett besynnerligt ord, men rikt på hälsosam lärdom, och det även för de mest nitiska kristna. Vad betyder då detta: "i dygden beskedlighet?" Ordet betyder egentligen kunskap, visdom, förståndighet.

Se här är lärdomen! En sann kristen ska inte bara utöva "dygd", heligt nit och kraft, utan ska också se till, att han utövar den på det förståndigaste sätt, med visdom och urskiljning; han får inte gå blindvis till väga, utan, med bön om upplysning av Herrens Ande, beständigt eftersinna, vad som för varje tillfälle är det visaste och mest tjänliga för befrämjandet av Guds ära och människors välfärd. Är inte även detta en högst viktig förmaning! Ja, när vi rätt betänker, hur mångkonstig satan är till att förvilla oss, och huru stor skada och förargelse det åstadkommer, då en kristen i välment, men ovist nit begår någon "galenskap i Israel", "giver lastaren rum" och svaga själar anstöt — o, så viktigt det då bör bli för oss, att med rädsla för vår egen ande oupphörligt bedja Gud om hans ljus, oupphörligt söka erhålla mer och mer kunskap om, vad som är Guds goda, behagliga och fullkomliga vilja.

Men o, vilken uppriktig ande och sträng uppmärksamhet på hjärtat här fordras, så att inte en skalk gömmer sej under föregivandet av denna visdom, då det likväl i verkligheten inte är Guds ära och själars väl man söker, utan endast människogunst och köttslig ro, så att din visdom och försiktighet egentligen utgör ett naturens slingrande undan korset, undan människors hat och förföljelse. O, vad hjärtat är falskt, vad vägen är smal! Den ene föraktar ordets lära om visdom och ödmjukhet, med förebärande av "uppriktighet" och heligt nit; den andre är ett kraftlöst salt, som mistat sin sälta och därför har så lätt att böja sej efter allas smak, men kallar detta vishet och försiktighet. O, så nödvändigt det är att strängt ge akt på hjärtat, på bevekelsegrunderna, om det verkligen är Guds ära och människors väl du söker och  verkligen befrämjar, eller om det är bara människogunst och köttslig ro.

Vi vill nu med några exempel ur närvarande förhållanden visa, vad det är: "i dygden "beskedlighet". Det är dygd, det är ett heligt nit och kraft, att du nitälskar om Guds ära och hans rikes tillväxt, söker väcka de sovande och förmana de osediga; men "beskedlighet", förstånd och urskiljning är, att du också ger akt på det rätta sättet och den rätta stunden. Den rätta "stunden" är i allmänhet den första stunden, eller att du genast straffar den synd du ser; men visheten kräver ofta, att du inte ska göra så — t. ex. då din nästa är i ett retat tillstånd, eller då han nyss förgått sej emot dej, ty då ska din förmaning alltid tas såsom en yttring av din egen förtrytelse; utan välj tvärtom ett tillfälle, då mellan dej och honom råder det bästa förhållande, att han må inse, att du drivs av kärlek.

Det rätta "sättet" är i allmänhet att avpassa bestraffningen efter förseelsen, att hårdare bestraffa ett svårare fel och lindrigare ett mindre. Men visheten lär ofta, att man inte får göra så, utan avpassa bestraffningen efter personens tillstånd; så att, om det är en mer stark och självbelåten person, du straffar det minsta fel, men däremot om det är en svag, ömtålig lärjunge, att du antingen helt tiger, eller också brukar de allralindrigaste ord, låter förstå, att du själv känner frestarens makt och din egen svaghet, att du erkänner det goda, som finns hos din broder, samt även tröstar honom i hans sorg över sin synd, men endast varnar honom för själva synden.

Men ännu ett exempel: det är dygd, det är ett heligt nit och kraft, att du avskyr allt fåfängligt och lösligt väsende, såsom flärd och överflöd i mat, kläder och husgeråd, lättsinne och obetänksamhet i umgängesättet m. m. och allvarligt vinnlägger dej om den gamla människans späkande, samt därom nitälskar bland medkristna — detta är dygd, heligt nit och kraft. Men även här gäller det: i dygden beskedlighet — även i detta avseende skall du bruka förstånd och urskiljning, så att du ser på nyttan och ändamålet, nämligen Guds ära samt ditt och andra människors gagn, och därefter rättar måttet och graden av det ena och andra för varje fall; så att du inte råkar in i ett blint formväsende, sådant som fariseernas, munkarnas och dylika helgons andlighet är. Ser jag på ändamålet med t. ex. fasta och måttlighet i mat, kläder, sömn, husgeråd m. m., så måste jag stundom vara mer sträng, stundom mindre, allt efter som omständigheterna fordrar — således leva strängare, då det behöves, t. ex. för mitt eget kötts späkande, eller för de frommas sed på orten, eller för mina timliga tillgångar o.s.v., men däremot mindre strängt, när omständigheterna fordra den förändringen, d. ä. när en sådan förändring bättre tjänar att befordra Herrens sak, samt mitt eller mina medmänniskors väl.

Aposteln förmanar: "Allt det ni gör, vare sej ni äter eller dricker, gör det allt i Herrens Jesu namn". Se, ett sådant aktgivande på omständigheter, på ändamålet, på kärlekens och vishetens föreskrift i varje fall, det är "i dygden beskedlighet". Att göra gott, göra gagn, det är alltså, vad Gud ser efter, då det gäller vårt leverne.

Har du ett större ljus än din broder, 
visa då detta i kärlek, ty märk: 
Tro inget gäller, 
bön inte heller, 
som inte åtföljs av kärlekens verk.

Rena mitt hjärta, helga mitt sinne,
slut mej, o Herre, i kärlekens famn.
Kärleksfull gör mej,
led mej och för mej,
så att i allt jag må ära ditt namn! 

onsdag 15 augusti 2018

"Var tacksamma i allting, ty det är Guds vilja om er genom Jesus Kristus." (1 Tess. 5:18)

Vilken människotanke kan räcka till, vilken tunga kan uttala allt, för vilket vi borde vara tacksamma, prisa och lova vår Gud! Hela jorden är full med hans ära. Allt vad ögat möter vittnar om Guds godhet och storhet och om hans kärlek till människan, då allt vad som är på jorden är skapat för oss. Och sedan tror och bekänner vi, att Han också utgivit sin ende Son för oss alla, för att vi skulle såsom en fri gåva ta emot det eviga livet, "det rike, som är berett åt oss allt ifrån världens begynnelse". Hur skulle inte våra hjärtan för allt detta vara ett enda evigt och oupphörligt lov och pris och tack! Sannerligen, vårt hela liv skulle inte vara något annat än lov, pris och tack. Allt det som är i mej, själ och sinnen, hjärta och tankar, ord och gärningar, allt skulle lova Herren. Är inte detta skäligt?

När nu detta inte sker, utan du tvärtom går alldeles kall och otacksam och kanske missnöjd och otålig för de allraminsta obehag, är det inte då rätt att du väl förtjänat, att Gud med evig vrede på ögonblicket kastar dej till helvetet? Ja, sådant ser och känner de trogna, så att de av hjärtat betygar, att de endast för denna synd alla dagar förtjänar helvetet. Men nu, de som inte bara är kallsinniga och försumliga i att prisa vår Gud, utan också rentav är missnöjda och otåliga med vad Han tilldelat dem, de ska akta sej väl, så att inte Herren verkligen ger dem efter förtjänst, när de inte är nöjda och tacksamma för det de har fått.

Otacksamheten är en så vederstygglig synd, både inför Gud och människor, att man sagt att en otacksam människa ska vara den tyngsta börda jorden bär. Otacksamheten är det uttorkande väder, för vilket alla Guds nådeskällor sinar ut för dej. Herren Gud kan ju inte rättvisare och lämpligare löna otacksamheten, än genom att ta ifrån dej det goda som du så ringa aktar. Därför bör vi i tid vakna över denna svåra synd, be Gud om förlåtelse och om nåd till bättring. Ty, såsom redan är sagt, så många och stora är dock Guds välgärningar emot oss, att hela vårt liv borde vara ett evigt och oupphörligt tack och lov. Utom det att tacksamheten är din heligaste plikt emot Gud, så skulle den också göra dej själv till en lyckligare människa, göra ditt sinne förnöjt, din bön varm och tröstefull.

Vi vill nu endast tala om detta sista. Vad är orsaken, att mången eljest allvarlig själ är så kall, död och nedslagen i sin bön, har så liten tröst och tillförsikt därvid under bekymrets stunder? Utan tvivel den, att man direkt börjar att be, utan att först ha tackat och lovat. "Jag undrade", säger en man, "när jag läste Luthers allvarsamma anmärkning över denna förvända ordning, att man börjar först be och inte först tackar och lovar; men jag har nu livligt erfarit, vilken förträfflig anmärkning det var." Luther talar över Ps. 18: 4: "Jag vill lova och åkalla Herren", och säger: "Man kan inte tro, vad Guds lov är för ett kraftigt medel vid tillstötande fara. Ty så snart du börjar lova Gud, blir det onda genast mildrat, det tröstliga modet växer, och därpå följer Guds åkallande med tillförsikt. Fördenskull har alla rätta Guds tjänare sett sej väl för, att de inte börjat på något annat sätt, eller i någon annan ordning sökt tröst och hjälp emot det onda, än denna vers lär oss: man ska inte först åkalla Herren, utan först lova Honom. Det finns människor, som jämrar sej inför Herren, men inte blir hörda. De ropar, men där är ingen hjälpare, till Herren, men Han svarar dem inte. Varför det? Eftersom de, då de ropade till Herren, inte lovade Honom, utan var harmsna på Honom; de har inte föreställt sej Herren, hur ljuvlig han är, utan endast tänkt på sin bittra erfarenhet. Men ingen blir befriad från det onda genom att han endast ser på sitt elände och förskräcks för detsamma, utan genom att han sluter sej till Herren och ser på hans godhet."

Det tycks dock vara ett svårföljt råd, att man i nödens stund ska börja med att lova Gud. Men detta är också något, som ska utmärka den renare tron och den äkta bruden, som håller brudgummen för mer än alla hans gåvor, som vördar och prisar Herren själv, inte bara när Han gör vad oss behagar, utan i all tid, för vad Han är i sej själv. Skökokärleken kan bara tacka för gåvor, men inte lova för Herrens egen förträfflighet. Dock blir det även för trogna en svår konst, att mitt i nödens och bekymrets mörker höja sej till Guds egen eviga godhet och trohet; men försök endast, när du är i detta mörker, och grip till Guds lov, försänk dej i Guds egenskaper och de stora prov därav, som du och alla heliga haft förut, så ska du snart erfara lättnad och omsider besanna Davids ord: "Att lova vår Gud är en kostlig sak; det lovet är ljuvligt och vackert".

Tack, min Gud, för vad som varit,
tack för allt vad du beskär!
Tack för tiderna som farit,
tack för stunden som nu är.
Tack för ljusa, varma vårar,

tack för mörk och kulen höst,
tack för redan glömda tårar,
tack för friden i mitt bröst.

"Jesu Kristi, Guds Sons, blod renar oss av alla synder." (1 Joh. 1:7)

Du som är en riktigt svår syndare, tänk, vad väger du mot detta? Ge akt på hur aposteln talar här! För att du till någon del ska märka vad detta stora försoningsmedel gäller, vill vi betrakta varje ord i detta dyrbara bibelord.

Betrakta först vem personen är som här talas om. Jesu Kristi, Guds Sons, blod. Tänk — Jesus Kristus — den så länge förut utlovade "kvinnans säd", "Herrens Smorde" (Kristus), "vilkens utgång har varit av begynnelsen och av evighet", men som ändå föddes i Betlehem, då änglar sjöng i skyn: "I dag är åt er född Frälsaren, Herren", och åter: "Han ska heta Jesus; ty han ska frälsa sitt folk från deras synder." Denne Herrens Jesu Kristi blod — tänk, vad det gäller! Vilken kraft skulle inte detta bibelord ha, om det än endast stode så!

Men det står ännu något herrligare däri! Aposteln vill med flit påpeka personens värde och betydelse, och därför har han ännu lagt in två viktiga ord: Guds Sons — "Jesu Kristi, Guds Sons, blod". Så följ då apostelns fingervisning och se på de orden: Guds Sons! O, är det möjligt! är det sanning! — Guds Son! Och Guds Son utgjuter sitt blod för oss! Är det sanning, ja, är inte detta sanning, då är ingenting sant i Guds ord, då ska vi slå alltsammans i vädret. Nej, du känner att det är sanning. O, så betänk då, vad detta väger! Den store, allsmäktige Herren Gud, som i tidens begynnelse skapade hela världen och skapade detta släkte, människan, han har så älskat världen, att han utgivit sin ende Son, sitt eget väsende, låter honom iklä sej vårt kött, bli vår broder och medlare. Tänk, vilken person! Herren Gud gav oss inte en ängel eller ett helgon — ty något sådant förslog inte — utan ende Sonen, sann Gud av Gud, jämlik Fadern i gudomsmakt och herrlighet. En sådan person utges till de fallna barnens frälsning.

Och det är märkligt, att denna Sonens antagna mandom är på ett sådant sätt förenad med gudomen, att hans blod i Skriften också kallas Guds blod; såsom då Paulus säger: "Den Helige Ande har satt eder till biskopar att regera Guds församling, som Han har förvärvat med sitt blod." Tänk, vilken dyr lösepenning! Himlarna är hans händers verk, jorden och allt, vad därpå är, har han gjort, så att emot honom "alla människor är bara såsom en droppe i ämbaret och ett grand i vågskålen", och en sådan person utger sej själv, samt sitt liv och blod till människors frälsning.

Om detta blod säger nu aposteln, att det "renar oss av alla synder. "Jesu Kristi, Guds Sons, blod renar oss av alla synder." (1 Joh. 1:7). Vad menas med detta "renande"? "Hjälper det oss att bli rena?" Nej, det renar oss, säger han. — "Renar det oss från lusten till synd?" Inte så; det renar oss från synden. — "Ja, från den andliga sömnaktighetens och tröghetens synd!" Nej, använd bara ögonen: "från alla synder", säger han. — Och det gör "blodet"? Ja, blodet. — Men lär inte Johannes själv, att Anden renar oss? Ja, men inte i samma mening, som Guds Sons blod gör det. Det är alldeles nödvändigt, att du först förstår och tror vad detta blodet gör, innan du kan få någon Andens rening. Hade här talats om Anden, så hade renandet betecknat helgelsen; men här talas om blodet, försoningsmedlet.

Det är alltså försoningens renande, det är skuldens utplånande som omtalas här. Det är vad Kristus själv sade om sitt blod: "som blir utgjutet till syndernas förlåtelse." Det skulle ge liv och ande i ditt hjärta, om du finge nåd att se hur Guds Sons blod ensamt renar oss inför Gud från alla synder, så att Gud själv säger: "Ni är rena." Först utplånades alla världens synder i Kristi död; såsom aposteln uttryckligen säger, att Kristus "tillfredsställde genom blodet på sitt kors både det, som är i himmelen och på jorden" — varför Gud, tillfredsställd, ser alla människor såsom dyrt försonade, och hans sändebud nu endast ber: "Låt försona er med Gud."

Men för det andra följer av detta — och det är vad vår text egentligen åsyftar — att var och en, som håller sej till Kristus, som låter straffa sej för synden, men ändå håller sej vid nådastolen, och alltså "vandrar i ljuset", är för samma blods skull inför Guds ögon beständigt ren från alla sina synder, så att allt det orena och syndiga, som ännu bor i hans kött och dagligen, tyvärr, rör sej i tankar, ord och gärningar, aldrig tillräknas honom, utan han är för Guds ögon alla stunder ren, bara genom detta evigt gällande blodets försoningskraft; han är såsom under ett beständigt nåderegn. Det är hos Gud avgjort, att honom skall aldrig tillräknas någon synd, ty han har blodets försoning för sej, och därför är han ren.

Här märker vi, att detta blodet gäller något mer inför Guds ögon än inför våra — att för Guds ögon är allt rent, där vi se idel orenlighet, så snart någon är i Kristus; att om än inte vi ser och tror mycket av blodets försonande kraft, det ändå gäller inför Gud.

Från Frälsaren på korsets stam
ljus faller på min dräkt,
då träder syndens fläckar fram,
jag blir med rövarn släkt.
Men han som var mot rövarn god,
han tvår mej snövit i sitt blod.
Så helt förlåter Gud.
Så helt förlåter Gud!

måndag 13 augusti 2018

"Jag vet dina gärningar, ty du har namnet att du lever och är död." (Upp. 3:1)

Detta är ett fruktansvärt förhållande. Herren talar här om den finare och doldare arten av skrymteri, varigenom en människa kan vara i all kristendomens bevisning oklanderlig, ja kanske en bland bröderna utmärkt kristen, som vet att tala både om bättring och tro, om nåden och helgelsen, och dessutom lever i enlighet med sin bekännelse och med kristliga plägseder, så att hon med skäl räknas för rättsinnig av människor som bara ser det som är för ögonen. Men under allt detta kan i hennes dolda, tysta inre finnas en viktig brist, nämligen den på erfarenhet av andligt liv, så att hon t. ex. inte känner igen den för levande kristna så utmärkande räddhågans eller Herrens fruktans ande, som yttrar sig i misstankar på sej själv, rädsla att bedra sig, missnöje och bedrövelse över sitt inre onda, vilket allt är lagens verk i varje sann kristen.

I följd därav erfar hon inte heller den vederkvickelse och ro, som Jesus ger de arbetande och betungade; hon smakar aldrig det över begånget fel bedrövade barnets fördubblade hugsvalelse vid förlåtelsens undfående; hon har aldrig den barnsliga glädjen i evangelium, som till hennes förundran lyser ur de enfaldiga, men rättroende barnens ögon och utmärker liv. Men se, hon läser likväl om alla dessa livstecken, dessa Andens frukter, i den heliga Skrift, såsom utmärkande för sant liv, och dock, fast hon själv saknar dem, fortsätter hon att tro det bästa om sej, låter inte själva Skriftens utsatta tecken varna sej, utan tror mer på sej själv än på dessa, och förblir orörlig — detta må man väl kalla att dra nåden till lösaktighet.

Att inte i egen erfarenhet känna igen de beskrivningar på ett sant nådeliv, som Guds Ande givit oss i Skriften, och likväl fortfarande förbli lugn och mena att den stora, rika nåden skall övertäcka även den bristen, det är att på ett finare och doldare sätt, men lika olyckligt, dra nåden till lösaktighet, som att under nådens täckmantel framleva i grova köttets gärningar. Det är inte fråga om att inte nåden är så stor att allt kunde förlåtas, men saken är: ditt hjärta är inte rätt för Gud, du lever i en dold andlig död. Det är denna finare art av nådens missbruk till lösaktighet, som Jesus så häpnadsväckande förekastar församlingens ängel i Sardis: "Jag vet dina gärningar; ty du har namnet, att du lever, och är död." Märk: "du har namnet, att du lever", du för sådan bekännelse och vandel, att du anses och hälsas för en av de levande kristna; du är inte av världen, som inte har namnet att leva, utan du tillhör de levande kristnas hop; men — du är död.

Samma fördolda död omtalar Jesus i Matt. 25, om de tio jungfrur, av vilka fem var visa och fem fåvitska. Märk! dessa tio voro i allt synbart helt lika, de var alla jungfrur, d. ä. avskilda från världen och från besmittelse med laster; de hade alla sina lampor, gick alla ut emot brudgummen, och ingen anade någon viktig brist. Så skildrar Herren Jesus här ett själstillstånd! Men där inne i lampan, där var bristen, och en så betydande brist, att de blev utestängda från bröllopet för evigt; de hade ingen olja, det tog inte eld, det brann inte, det var dött. Hade de olyckliga jungfrurna förmodat sådant, förvisso hade de prövat sina lampors inre förut.

För detta nådens dolda missbruk till lösaktighet är även en rättsinnig kristen i fara, om han förlorar "Herrens fruktans ande", så att han upphör att undersöka sin tros inre liv och kraft, tjusad och nöjd genom kunskap och sken, belåten med att det finns tillgång på nåd i Guds hjärta, liknöjd om han har nådens liv i eget hjärta - ja om han börjar bliva nöjd med sej själv, förlorar känslan av synd och strid invärtes och alltid har lätt för att tro. Härtill kan han lätt komma, då han varseblivit faran av den motsatta sidan, nämligen att göra detta inre liv, denna nåd i eget hjärta till grund för tro och tröst, genom den förfinade egenrättfärdighetens villfarelse, att man inte får fly till Kristi förtjänst, förrän man har nådens verk och liv i sitt hjärta — när han lärt sej förstå denna villfarelse, då kan han lätt övergå till denna motsatta, att han i köttslig säkerhet föraktar apostelns förmaning: "Pröva er själva, om ni är i tron."

Men denna hemliga död och köld, som medför evig död, är den, att du inte så mycket känner din köld och ogudaktighet att du därav drives att verkligen fly till Kristus, utan du nalkas Honom blott med munnen och hedrar Honom med läpparna och med en stark död tro, som inte har i sej någon hjärtats hunger och törst efter Honom, ingen glädje i Honom.

Av allt detta kunna vi märka, att vägen är smal och gudaktighetens hemlighet stor.

O ädla ljus, gör med ditt sken
vår tro på Jesus sann och ren
och den själv uppliva
att frukter giva.
Hjälp oss att i denna tro
till änden fasta bliva.
O Gud, förbarma dig.