Detta är nu det första exempel af Guds kallelse till en syndare
på jorden — detta den första gången en syndare wäckes till bättring.
Herren börjar med att förkrossa honom; ty i de orden: Hwar är du?
ligger, såsom Luther anmärker, lagens röst till samwetet, eller lagens
mening och syftemål, som är att öfwertyga syndaren om hans fallna
och olyckliga belägenhet. Ty emedan intet kreatur är för Herren
osynligt, utan allting är blottadt och uppenbart för hans ögon, och Herren
likwäl ropar: Adam, hwar är du? will Han dermed säga: "Nu
kommer jag att efterfråga dig. Kom nu fram och swara inför mig: Hwad
har blifwit af dig? Hwar är nu den herrliga Guds afbild, som skulle
råda öfwer jorden? Och menar du, att jag icke ser dig? Du håller
dig fördold för mitt ansigte; men hwart will du taga wägen?"
- Sådant innebar Herrens fråga.
Derföre kom ock Adam nu genast fram
och började förklara sig.
Se nu här, denna kallande röst, detta rop: Hwar är du? skall
hwarenda syndare från Gud förnimma. Detta första exempel gäller
för alla werldens tider och för alla Adams barn.
Först är det ett
faderligt rop till de trogna, då de förgått sig. Redan de små barnen
förnimma ofta tidigt, då de syndat, en röst i sitt inre: Hwad har du
gjort? — så länge icke den gode Anden öfwerröstats och deras öron
döfwats af fåfängans och lustarnas brus. Men isynnerhet är det något,
som alla trogna christna dagligen känna — detta oändliga ropande:
Hwar är du? När de t.ex. öfwerilat sig, syndat och förgått sig, straxt
ropar det ängsligt: Hwar är du? Hwad har du gjort? Eller när de
råkat blanda sig med fåfängans barn, när de af swaghet, menniskofruktan
eller menniskobehagsamhet deltagit i fåfängligt tal och på något sätt,
med ord eller gerning, förnekat sin Herre, straxt få de såsom Petrus
en genomträngande blick af Frälsaren, som säger i deras inre: Hwar
är du? O, hwad har du gjort? Detta är allt Wännens slag,
hwarmed Han manar oss till bättring — en erfarenhet, som icke med allt
werldens guld kan betalas! We, o we den christen, som icke mer får
de blickarna, de ropen i sitt inre!
För det andra, är detta ett
uppväckelsens rop till de andligen döda, som lefwa utan Gud i werlden.
Midt i syndens, flärdens och de werldsliga nöjenas lustgård ropar det
ofta i deras inre: "Hwar är du? det är icke wäl med dig, du behöfwer
bättring, omwändelse." När de en gång blifwit omwända till Herren, bekänna de, att de länge och ofta förnummit det ropet och
warit sökta af Herren — att detta ofta störde deras lust i synden —
isynnerhet "då dagen swalkas", då nöjet är slut. De komma till
ensamheten eller till nattens hwila, då ropar det i deras inre: Hwar är du?
Eller de höra ordet, en predikan eller ett skriftetal, och de skola wid
nattwardsbordet träda Gud under ansigtet, då ropar det ofta om deras
synder, om deras ogjorda bättring, om nödwändigheten af en omwändelse:
"Hwar är du? tiden flyr, när skall du en gång bättra dig?"
Och den,
som icke i en hel omwändelse återkommit till Gud, skall weta, att en
gång måste han dock, om han will eller icke, komma fram inför Guds
ansigte; ja, en gång, förr eller sednare, i tiden eller i ewigheten skall
hwarenda menniska höra det ropet, så att det skall gå henne genom
märg och ben: Hwar är du? Hwad har du gjort? Ty det är
omöjligt, att någon syndare skulle undkomma den allsmäktige, helige Guden.
Derföre war icke säker! Gud dröjer wäl med straffet och tiger, liksom
Han icke alls såge dina synder, men en gång skall du höra hans röst.
Och detta gäller, såsom wi förut sagt, alla werldens tider och alla
Adams barn. Hwar och en måste komma fram för Herren och uppgöra
om sina synder, i tiden, eller möta de honom i ewigheten.
Saken är
denna: Wi äro alla syndare — häri är ingen åtskilnad. Dömdes wi
derefter, så blefwe intet kött frälst. Skilnaden är endast den, att
somliga hålla sig undan för Gud, blifwa beständigt borta och komma icke,
medan nådens tid är, att söka och emottaga nåd. Christus säger: "Detta
är domen, att ljuset är kommet i werlden, men menniskorna älska mer
mörkret än ljuset; ty deras gerningar äro onda."
Komma wi åter till
ljuset, uppgöra wi med Gud om wåra synder, då blir allt wäl, äfwen
om wi wore de förskräckligaste syndare; såsom Herren säger — och o, att
wi kunde behjerta de orden: "Kommen och låtom oss gå med
hwarandra till rätta; och om edra synder än wore blodröda, så skola de dock
warda snöhwita; och om de än wore såsom rosenfärg, så skola de dock
warda såsom en ull." Så säger ock Christus (Matth. 18), att när
konungen kallade sina tjenare till räkenskap, och en kom fram, som war skyldig
tiotusen pund, fick han dock genast hela skulden efterskänkt, när han föll
ned och bad. Så will Herren handla med oss, när Han kallar oss till
räkenskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar